King Crimson - "Islands" (1971)

Förra inlägget tog upp en platta från den svenska, politiska proggen. I detta inlägg byter vi fokus till en av giganterna inom den internationellla progressiva scenen - King Crimson. Denna platta köpte jag i 1990 under ett besök i New York, jag hade aldrig hört talas om King Crimson men tyckte omslaget lovade gott. En platta med universum som omslagsmotiv måste innehålla musik som var djup, mystisk, flummig och allmänt svävande. Jag gillade sådant på den tiden. Vid samma tillfälle köpte jag Dark Side Of the Moon (se tidigare inlägg), kombinationen kanske fick butiksägaren att tänka att jag var en riktig prognörd. Men, som sagt, sanningen var att jag inte hade en aning om vilka King Crimson var.

King Crimson bildades 1969 och har under årens lopp hunnit uppträda under en rad olika skepnader medlemsmässigt, där den stadiga medlemmen under historiens gång varit Robert Fripp. Vid tiden för inspelningen av Islands bestod bandet av Robert Fripp, Peter Sinfield, Boz Burrell, Mel Collins samt Ian Wallace.
  

En ung Robert Fripp


 

En äldre Robert Fripp



Musiken på plattan var inte riktigt vad jag hade hoppats. Förväntningarna på stora, flytande arrangemang där lyssnaren togs med på en inre kosmisk resa slogs ganska snabbt i kras. Det är tre låtar på varje sida, fyra med sång, två utan. Jag har alltid upplevt stämningen på plattan som ganska mörk, nästan lite neurotisk. Det är något i ljudbilden som skapar relativt dunkla inre bilder. Jag vet inte om det handlar om produktionen eller min skivspelare, men ibland får jag för mig att de sitter i en mörk konservburk och spelar.

Inledningsspåret Formentera Lady är drygt tio minuter långt, kanske lite för långt kan jag tycka idag. Den är väl sisådär men refrängen är ganska upplyftande och skön. I slutet på låten sjunger Paulina Lucas i bakgrunden och denna del i låten ger mig spontana Piper At the Gates Of Dawn-vibbar. Den efterföljande låten Sailor's Tale är en Frippskapelse som jag inte tidigare gillat men som jag idag uppskattar mer. Mellotron och Fripps gitarrspelande är en kul kombination. På många sätt en höjdpunkt på plattan. En annan låt värd att nämna är Ladies Of the Road, där återigen refrängen bryter av och nästan låter lite Beatles. Tydligen var denna låt den enda som samtliga medlemmar i bandet gillade.

Titellåten var tidigare min favoritlåt, en 11-minuterslåt som kanske är lite för lång. Det är en mer svävande låt och ganska fin på sitt sätt, även om den neurotiska känslan lurar även här i bakgrunden. Jag tycker fortfarande det är en OK låt även om den är lite händelselös och kunde som sagt varit lite kortare. Jag har fått för mig att jag hör ett felspel på pianot i denna låt och kanske också på trumpeten. Samtidigt kan jag undra om de fantastiskt duktiga musikerna i King Crimson skulle spela fel i ett sådant relativt enkelt stycke, och om de verkligen skulle låta ett eventuellt fel bestå. Vågar jag lita till min känsla och påstå att dessa giganter spelar fel?
För övrigt sade någon i bandet angående de lite mer flytande partierna på plattan att de mest var "airy-fairy shit". Jag antar att titellåten hör dit.

Förutom de klassiska rockintrumenten uppträder trumpet, oboe, olika stråkintrument, flöjt, sax m.m. på plattan. Jämfört med mycket annat King Crimson gjorde på 70-talet tror jag Islands är en relativt lättillgänglig platta. Sailor's Tale väl den låt som jag får för mig mest liknar det lite mer svårtillgängliga som, i min värld, King Crimson skapade under denna tid. Å andra sidan är jag ingen stor kännare av King Crimson, så jag låter detta vara lite osagt.
Omslaget finns i några olika skepnader, den ursprungliga europeiska versionen hade endast kosmos på framsidan, utan bandnamn och titel. Den Nordamerikanska var en målning av Peter Sinfield. Albumet jag har med kosmos + bandnamn och titel är en senare återutgivning av EG.

Sammanfattningsvis inget måste att ha i skivhyllan, enligt mig.

Tracklist

Side A
1. Formentera Lady 10:14
2. Sailor's Tale 7:21
3. The Letters 4:26

Side B
1. Ladies of the Road 5:28
2. Prelude: Song of the Gulls 4:14
3. Islands 11:51



Nationalteatern - "Barn av vår tid" (1978)

Thinnertrasan vandrar mellan husen
Thinnertrasan tänder alla ljusen
Thinnertrasan tar mig till ett annat land...

20-årsåldern. De eviga förfesternas tid. Allsång. Alkohol.

Vi slängde i oss varsin dubbeltripp och var påtända så det räckte.

20-årsåldern. Drogromantik. Det desperata begäret efter kvinnor. Den ständiga frustrationen över att ensam vandra hemåt.

Jag hamnade i en park
och levde på att sälja...
Haderadandadoopapa
Får man inte göra, inte bra

20-årsåldern. En illusion av yttre säkerhet, en realitet av inre kaos. Tiden då det var svårt att prata med okända och med kvinnor. Nykter.

Jag skjuter en meter, pavar en öl

Vid denna tid var Nationalteatern en betydande del i soundtracket. De ackompanjerade festerna, drickandet och den droginducerade extasen. Menar du att det fanns politiska budskap i texterna? Att de var samhällskritiska? Detta gick den 20-åriga Markus förbi (även om jag någonstans långt borta hade hört talas om det). Det var sånger som uppmanade till droganvändning och som sade att livet var en fest. Att livet var ett äventyr. Jag hade ju vänner som "slängde i sig varsin dubbeltripp" bara för att Nationalteatern sjöng om det. Deras musik var inte det enda jag missförstod vid den här tiden.

Nationalteatern började som en teatergrupp och bandet bildades som en avknoppning till denna (teatergruppen fortsatte ända fram till 1993). De måste definieras som en av giganterna inom den svenska proggen. Varför svensk progg är en politiskt färgad musik medan den internationella varianten är något helt annat låter jag andra svara på. Det bäddar i alla fall för missförstånd och eviga förtydliganden angående vilken variant man pratar om.

Barn av vår tid är i alla fall en riktigt bra platta och hamnar absolut på min topplista angående svenska plattor. A-sidan utgörs av en trio klassiker, den öppnar hårt och rivigt med Popens Mussolinis och fortsätter sedan med Kolla kolla för att avsluta med Spisa. Alla tre svenska mästerverk som jag fortfarande kan texterna utantill på. Poliskritiken i Spisa är så brutal att det nästan är i samma klass som NWA och deras klassiker Fuck tha Police.

B-sidan kretsar kring det episka guldkornet Barn av vår tid, en dryg sju minuter lång uppvisning i skapande. Överdriver jag när jag säger att detta troligen är en av de bästa låtar som den svenska musikrörelsen har skapat? Låten består av flera olika partier där varje parti har sin egen karaktär, och där helheten blir ännu större än de individuella delarna (för att hemfalla åt lite klyschor).
B-sidans första låt Ingelas sång är mest en upvärmning inför titellåten, och efter Barn av vår tid hamnar resten lite i skymndan. Dylancovern Men bara om min älskade väntar är ganska tråkig, men den sista Ge mig mitt liv nu! förtjänar ett bättre öde, den är faktiskt ganska fin och vemodig. Men efter upplevelsen av titellåten hade jag sällan någon inspiration för resten av plattan. Jag var uttömd emotionellt.

En kort period spelade jag i någon form av coverband, vi gjorde ett försök att spela Barn av vår tid, men vi fick aldrig till den lika bra som orginalet (såklart). Kanske var det mitt basspel som var boven i dramat.

På tal om drogromantiken jag hörde i musiken säger Ulf Dageby, Nationalteaterns främsta musikaliska motor i en stor del av bandets tid:

"Drogerna äter din själ, förstör din kropp och din själ, de blir ett odjur som ingen kan besegra. Ingen kan stå emot. Ingen! Många av Nationalteaterns klassiker, t ex ”Kolla kolla” och ”Spisa” är resor till underjorden, till de orealistiska drömmarnas helvete."

Ulf Dageby

Det är ju uppenbarligen något helt annat än den skrålande allsång på förfesterna i sällskap av vänner och sprit då vi trodde att Nationalteatern var på vår sida och tyckte om det vi gjorde. Hur som helst en bra platta som jag egentligen inte lyssnar på idag. Den är alltför starkt förknippad med en annan tid i livet.

Kom igen lilla Svensson sätta hårt mot hårt
Det är vår stil
Hatar du oss så hatar vi dig
Betongfeeling

Oslagbart!


Tracklist

Side A
1. Popens Mussolinis 4:30
2. Kolla kolla 4:42
3. Spisa 7:05

Side B
1. Ingelas sång 3:06
2. Barn av vår tid 7:20
3. Men bara om min älskade väntar 2:45
4. Ge mig mitt liv nu! 3:10

Sufjan Stevens - "Illinoise" (2005)
eller "Sufjan Stevens Invites You To: Come On Feel the Illinoise"

Jag har noterat att det varit en tydlig övervikt av plattor från 60- och 70-talet den senaste tiden, därav ett behov att bevisa för omvärlden att det också finns lite nyare vinylplattor i samlingen, även om de inte är många till antalet. En platta från 2005 måste anses som rykande färsk när det handlar om mina skivbackar.

Sufjan Stevens gick mig helt förbi den tiden då han släppte denna platta, istället upptäckte jag honom förra året i Quebec då min granne Marc spelade denna platta för mig. Fantastiskt bra tänkte jag spontant om musiken, och kände mig glad över upptäckten av en ny obskyr artist som bekräftade bilden av mig själv som en man med spetskompetens inom den musikaliska världen. Nu har jag slutligen förstått att Sufjan inte alls är speciellt obskyr, snarare tvärtom, och att det snarare är jag som har ytterst dålig koll på "modern" musik (eller dunka-dunka som jag brukar kalla den).

För detta är en riktigt bra platta. Jag har ingen aning om hur musiken skall definieras, allmusic.com definierar den som övergripande Rock/Pop och mer detaljerat som Alternative/Indie Rock, Indie Pop, Progressive Folk, Americana samt Indie Rock. Säga vad man vill om utmejslandet av genrer, men en genre jag aldrig har förstått är Indie. Hur vet man att en låt är Indie? Självklart kan jag räkna upp en massa indieband, men jag vet ändå inte riktigt vad som är indiebandens särart. Att de skulle vara independent (oberoende) stämmer ju inte. Och Alternative? Vad är det för genre? Allt som inte platsar någon annanstans? Skall jag skapa en definition angående musiken på Illinoise får det bli Kvalitet.

Nåväl, Illinoise var Sufjans femte studioalbum och den andra i raden plattor på temat amerikanska stater. Han hävdade ett tag att han skulle göra 50 plattor, en om varje amerikansk stat men i efterhand har han erkänt att detta var ett skämt och främst en marknadsföringsgimmick. Sufjan har varit väldigt ambitiös i skapandet av låtarna och gjort en hel del research gällande Illinoise genom att gått igenom massa arkiv, besökt platser, intervjuat människor, besökt forum på Internet och uppmanat folk att komma med personliga historier etc. Resultatet är en mängd låtar om olika personer och händelser ur Illinoise historia. (Och jag vet att man stavar staten Illinois utan ett "e" på slutet, men plattans stavning får vara ledstjärna idag).

Sufjan är en multiinstrumentalist och har spelat in och producerat det mesta av plattan helt själv, även om en hel del medmusiker är namngivna på omslaget. Under ett antal månader var han i det närmaste isolerad från omvärlden och satt själv i någon studio i New York och arbetade. Det är en low-fi produktion, för att hålla kostnaderna nere använde Sufjan relativt simpel utrustning, personligen tycker jag inte att detta hörs på resultatet (även om jag förstår att det kanske är meningen att man skall göra det).

Jag har egentligen bara gott att säga om låtarna - de är välskrivna, vackra, sköna och roliga att lyssna på. De innehåller ofta små detaljer som gör det spännande att ta sig en an en låt, inte en enda gång kom jag på mig själv att vara uttråkad när jag lyssnat på plattan. Något som jag också uppskattade var omslaget. Plattan är en dubbel-LP på vinyl med ett riktigt kul omslag designat av Divya Srinivasan. Jag misstänker att eftersom vinylplattor släpps i relativt små upplagor idag (om de överhuvudtaget släpps på vinyl) så lägger man ner ännu mer tid på omslagen. Omslagen blir så att säga ganska exklusiva idag jämfört med tidigare årtionden då de skapades i oerhörda mängder och var mer av en vardagstingest. Jag tror vissa artister vill belöna de människor som köper en vinyl istället för CDn eller datafilen idag med ett riktigt schysst omslag. Bemödar man sig med att ge ut en platta på vinyl idag, ser man till att den har ett schysst omslag, helt enkelt.

Detta är en platta som jag med gott samvete kan rekommendera, det är musik av hög kvalitet och jag tror den passar de flesta trots att Alternative eventuellt kan användas för att beskriva den. Om inte annat kan man kul med att läsa sångtitlarna. Generellt fick den fantastiska recensioner när den släpptes och hamnade snabbt i toppen på listor över årets bästa eller till och med årtiondets bästa platta.
Slutligen kan nämnas att anledningen till att Illinoise fått ett "e" på slutet är att det anspelar på att folk ofta felaktigt uttalar statens namn som ill-i-noyz när man egentligen ska säga ill-i-noy. Det är också en anspelning på Slades gamla slagdänga Cum On Feel the Noize.

Tracklist

Side A

1		Concerning The UFO Sighting Near Highland, Illinois 2:08
2		The Black Hawk War, Or, How To Demolish An Entire Civilization And Still Feel Good About Yourself In The Morning, Or, We Apologize For The Inconvenience But You're Going To Have To Leave Now, Or, "I Have Fought The Big Knives And Will Continue To Fight Them Until They Are Off Our Lands!" 2:14
3		Come On! Feel The Illinoise! Part I: The World's Columbian Exposition Part II: Carl Sandburg Visits Me In A Dream 6:45
4		John Wayne Gacy, Jr. 3:19
5		Jacksonville 5:24
6		A Short Reprise For Mary Todd, Who Went Insane, But For Very Good Reasons 0:47

Side B

1.		Decatur, Or, Round Of Applause For Your Stepmother! 3:03
2		One Last "Whoo-Hoo!" For The Pullman 0:06
3		Chicago 6:04
4		Casimir Pulaski Day 5:53
5		To The Workers Of The Rock River Valley Region, I Have An Idea Concerning Your Predicament 1:40

Side C

1		The Man Of Metropolis Steals Our Hearts 6:17
2		Prairie Fire That Wanders About 2:11
3		A Conjunction Of Drones Simulating The Way In Which Sufjan Stevens Has An Existential Crisis In The Great Godfrey Maze 0:19
4		The Predatory Wasp Of The Palisades Is Out To Get Us! 5:23
5		They Are Night Zombies!! They Are Neighbors!! They Have Come Back From The Dead!! Ahhhh! 5:09
6		Let's Hear That String Part Again, Because I Don't Think They Heard It All The Way Out In Bushnell 0:40
7		In This Temple As In The Hearts Of Man For Whom He Saved The Earth 0:35

Side D

1		The Seer's Tower 3:53
2		The Tallest Man, The Broadest Shoulders Part 1: The Great Frontier Part II: Come To Me Only With Playthings Now 7:02
3		Riffs And Variations On A Single Note For Jelly Roll, Earl Hines, Louis Armstrong, Baby Dodds, And The King Of Swing, To Name A Few 0:46
4		Out Of Egypt, Into The Great Laugh Of Mankind, And I Shake The Dirt From My Sandals As I Run 4:21
5		The Ava Lanche 3:14

The Byrds - "The Notorious Byrd Brothers" (1968)

En inspelning fylld av interna spänningar i bandet. Medlemmar som sparkades, återkom, sparkades igen. Tidigare medlemmar som återkom för att sedan sparkas. Ett band som vid inspelningens start var en kvartett men som vid slutet var reducerad till en duo. Studiomusiker som fick hjälpa till. Ja, ett mindre kaos tycks ha ackompanjerat Crosby, McGuinn, Clarke och Hillman den senare delen av 1967 då plattan spelades in. Resultatet? Ett av de bästa album som kom ur den psykedeliska eran.

Byrds har alltid varit ett band som jag inte har haft riktigt koll på. Självklart har jag hört en radda av deras låtar, vem kan inte nynna på Turn! Turn! Turn! eller deras version av Mr Tambourine Man? Och Eight Miles High kan de flesta med en fäbless för 60-talets psykedelia sjunga med i. Men jag har aldrig ägt någon av deras plattor, förutom en Greatest Hits på CD. Jag har aldrig riktigt vetat om de främst var ett coverband eller om de skapade sina egna låtar. Och deras sound med ett hav av gitarrer och skir sång i harmonier har jag alltid varit lite kluven till. Efter ett tag blir deras sound lite enformigt, hur vackert det än må vara.

Med risk för upprepning var det återigen boken 1001 album du måste höra innan du dör som öppnade mina ögon för denna platta. Jag har letat efter den ett tag och hittade den slutligen i helgen för ett överkomligt pris i en av Uppsalas skivbörsar. Mitt ex. är en andrautgåva från 1971, i skick som ny. Jag var väldigt nöjd med mitt fynd, och än nöjdare blev jag när jag lyssnade igenom plattan.

Den öppnar starkt med amfetaminlåten Artificial Energy som kanske låter som en hyllning till nämnda kemikalie till slutraden sjungs, I'm coming down off amphetamines, and I'm in jail 'cause I killed a queen. Men kanske lade grabbarna till det bara för att inte bli anklagade för något. Plattan fortsätter sedan med den ena fantastiska sången efter den andra, de som äger soundtracket till Easy Rider känner igen låten Wasn't Born To Follow. Vi får höra sånger i femtakt, en futuristisk moogkryddad låt i form av Space Odyssey, här och där skymtar lite country & western fram som ger en föraning till Byrds framtida utveckling som countryband. Många av låtarna är behandlade med elektroniska effekter som skulle kunna vara något negativt med tanke på att året är 1967-68 (och att tekniken alla gånger därmed inte var mogen ännu), men det funkar alldeles utmärkt på denna platta.

Ur den psykedeliska eran kom mycket som inte var bra, dåliga låtar där de flummiga effekterna försökte göra de intressanta. Ibland kunde det också vara riktigt bra låtar, men där den psykedeliska kryddningen blev alltför stark så att låtarnas kvalitet fick stå tillbaka för alla effekter. På The Notorious Byrd Brothers lyckas bandet och producenten Gary Usher hitta en perfekt balans. Låtarnas skönhet framstår tydligt för lyssnaren och den psykedeliska produktionen är precis på den nivå att det bara gör låtarna ännu roligare och intressantare att lyssna på. Låtkvalitet och psykedelia delar broderligt på uppmärksamheten.

Kan nämnas att David Crosby sparkades en bit in inspelningen 1967. Han hann dock bidra både med låtskrivande och gitarr/bas-spelande. På omslaget saknas dock hans ansikte. Crosby fortsatte sedan med en framgångsrik karriär med bandet Crosby, Stills & Nash så han led kanske ingen större nöd. Trummisen Michael Clarke sparkades halvvägs in i inspelningen, återkom men sparkades igen kort efter att albumet var klart. Återstod alltså Roger McGuinn och Chris Hillman. Byrds tog då in nya medlemmar och en ny era i bandets karriär inleddes.

Slutord: Dagens platta rekommenderas varmt, ett ypperligt exempel på 60-talets psykedelia.

Tracklist

Side A
1. Artificial Energy 2:18
2. Goin' Back 2:11
3. Draft Morning 2:42
4. Wasn't Born To Follow 2:04
5. Get To You 2:39

Side B
1. Change is Now 3:21
2. Old John Robertson 1:49
3. Tribal Gathering 2:03
4. Dolphin's Smile 2:00
5. Space Odyssey 3:52