Talking Heads - "Remain In Light" (1980)

På en annan blogg med samma tema som min (vinylskivor) hävdade jag i en kommentar att musik från 80-talet generellt inte är något att ha. Detta är en åsikt jag även i andra sammanhang med övertygelse har framfört. Detta gäller främst "typisk 80-tals musik", vilket jag erkände i den aktuella kommentaren inte var en helt glasklar definition. Jag erkände vidare att det faktiskt finns bra 80-tals musik och ett exempel på det var låten Once In A Lifetime med Talking Heads. Detta har föranlett dagens inlägg, plattan Remain In Light med nämnda grupp där låten Once In A Lifetime blev en mindre hit, främst tack vare en innovativ video.

De flesta därute reagerar säkert som jag med en instinktiv avsky när 80-tals musik kommer på tals, eller ännu värre, spelas av någon som vill en ont. Men öppna nu era sinnen, för här är en platta från nämnda årtionde som är bra, intressant, innovativ och som andas kvalitet rakt igenom!

Jag införskaffade denna platta i min tonår under min stora Talking Heads-period. Jag hade på förhand hört att detta skulle vara deras bästa skiva så mina förväntningar var höga. Talking Heads är en grupp vars plattor det går en röd tråd igenom, ändå är var och en helt unik. I min värld är denna skiva helt annorlunda än den föregående Fear Of Music, samtidigt är det ingen tvekan om att det är samma grupp. Det är än idag inte helt tydligt för mig hur Byrne och hans medmusikanter lyckats med detta konststycke.

Brian Eno, som samarbetade med bandet för tredje albumet i rad, spelade en stor roll i skapandet av Remain In Light. Förutom att han är producent är han också medkompositör på samtliga låtar, och som producent har han haft stort inflytande på soundet. Ja, han ansåg att hans inflytande var så stort att han ville vara med på omslagets framsida tillsammans med de andra. Men det fick han uppenbarligen inte för Tina Weymouth (TH:s basist) och Chris Frantz (trummisen) som var huvudkreatörer till framsidan. En framsida som för övrigt först var tänkt som baksida (och tvärtom). Tina och Chris fick bl.a. hjälp från MIT och deras datorer i skapandet av framsidan, och med tanke på att det var tidigt 80-tal och datorkapaciteten därmed begränsad var arbetet oerhört krävande.


David Byrne och Brian Eno

En idé med hela plattan var att komma från tendensen att Talking Heads alltmer hade börjat upplevas som David Byrne (sångaren) med kompband. Övriga medlemmar hade insett att allt ansvar för låtskriveriet hade legat på Byrne, därför strålade bandet sammans i en studio i Bahamas för att jamma tillsammans och på så sätt få fram låtidéer. Kan nämnas att det gifta paret Weymouth och Frantz dessförinnan hade diskuterat att hoppa av bandet då de tyckte Byrnes kontroll blivit för stor.
Efter att demotapen spelats in for bandet till New York för att spela in själva plattan. För att få lite fart på inspelningen togs en del gästmusiker in, bl.a. Adrian Belew, Jon Hassel, Robert Palmer och Nona Hendryx m.fl. När skivan sedan släpptes fick den generellt positiva recensioner. Det ursprungliga namnet på plattan var Melody Attack, för övrigt.

På själva skivan anges Byrne och Eno som kompositörer på samtliga låtar, förutom The Overload där även Jerry Harrison får vara med. På omslaget anges dock Byrne, Eno samt Talking Heads som skapare till all musik. Jag har förstått att det rådde vissa delade meningar om hur och vilka kompositörer som skulle anges, eventuellt ser det annorlunda ut på senare utgåvor. På min platta måste jag ju medge att det blir lite otydligt.

När jag lyssnade på denna skiva som tonåring tog det ett tag att riktigt ta till mig den. Det är inte en helt enkel och självklar platta. TH använde sig mycket av afrikanska rytmer under denna period i karriären, och även om många låtar, speciellt A-sidan, är ganska dansvänliga finns det någon mörk, halvneurotisk, vibb som gör att i alla fall min dans inte kan få fullt utlopp. Eller är det att varje låt är snäppet mer komplicerad och intressant än den genomsnittliga danslåten som gör att sinnet stannar upp och hellre vill lyssna än dansa? Och det kan mycket väl vara så att min idé om David Byrne som en inte helt enkel människa påverkar min upplevelse av musiken och gör den svårare än vad den är. Han har dessutom en ganska speciell röst som sätter viss prägel på låtarna. Alla låtar på A-sidan är relativt tempofyllda och bra, höjdpunkten tycker jag är avslutningsnumret The Great Curve. Både som tonåring och äldre fascineras jag av alla stämmor som sjungs simultant i vissa partier i låtarna, det kan vara 3-4 olika textrader som på något märkligt sätt lyckas skapa en helhet som inte låter det minsta rörigt. Mest blir det svängigt.

På B-sidan förändras atmosfären på skivan. Den öppnar med den tidigare nämnda Once In A Lifetime som i sammanhanget ändå är en relativt lättillgänglig låt. Men sedan får lyssnaren ta del av en del långsammare och betydligt mörkare och märkligare låtar, inte minst avslutningsnumret The Overload. En av mina tonårsfavoriter var Seen And Not Seen som berättar om människor som kan förändra sitt utseende med hjälp av viljan. Men ibland går det snett.

Jag har svårt att avgöra vilken av sidorna jag gillar bäst. Som tonåring, när jag hade en dragning åt sådant som lite "djupt", var B-sidan bäst. Idag är racet jämnt, det handlar nog mest om vilket humör jag är på.

Som vanligt förstår jag oftast inte ett dyft vad Byrne sjunger om. Texterna är bra (på något sätt), men oförståeliga i de flesta fall. Enligt uppgift hämtade han till denna platta en del inspiration från akademisk litteratur på temat Afrika. Men det låter i alla fall bra när han sjunger, och det låter som om låtarna faktiskt handlar om något, även om jag inte råkar vara intelligent nog att förstå vad. Men på Remain In Light var det faktiskt så att en hel del av texterna inte handlade om något speciellt, utan Byrne improviserade fram orden mer med tanke på rytmen.

Sammanfattningsvis en skön platta med den ovanliga egenskapen att inte innehålla ett enda svagt spår, alla låtar har sin charm och karaktär vilket gör det omöjligt att välja ut en favorit. Det om något är ett kvalitetsbevis - alla låtar är bra. Det är ofta svängigt men ändå finns en mörk och neurotisk underton som jag tror vi får tacka David Byrne för. Det är en platta som absolut håller än.

Tracklist


Side A
1. Born Under Punches (The Heat Goes On) 5:49
2. Crosseyed And Painless 4:48
3. The Great Curve 6:28

Side B
1. Once In A Lifetime 4:23
2. Houses In Motion 4:33
3. Seen And Not Seen 3:25
4. Listening Wind 4:43
5. The Overload 6:02