Mike Oldfield - "Ommadawn" (1975)

Mike Oldfield är - förutom engelsman, 59 år gammal, sjubarnsfar, motorcykelfanatiker, pilot - också multiinstrumentalist. Gitarr anses väl vara hans huvudinstrument men han behärskar också bas, piano/keyboard, percussion, banjo, klockspel, mandolin m.m.
Ommadawn var Oldfields tredje platta och är till största delen instrumental.

Jag införskaffade denna platta någonstans under gymnasietiden, troligen mot sluttampen av denna. Hur jag upptäckte honom minns jag inte, men jag misstänker att det var min äldre bror som tipsade mig om hans namn. Tubular Bells är väl den platta de flesta förknippar med Oldfield, men i min värld är Ommadawn likvärdig, om inte bättre. Det betyder å andra sidan inte att jag tycker detta är en extremt bra platta, även om jag gillar Oldfield så finns det ibland en tendens att han kan bli lite tråkig. Så detta är en helt OK platta, med en del riktigt sköna partier och andra ganska trista.

Det finns tydliga keltiska influenser på plattan sett till de (blås)instrument som används, t.ex. uillean pipes. Men dessutom finns det en hel del afrikanska influenser vilket gjorde detta till en av de första s.k. world music-plattorna som sålde bra. Fusionen av irländsk, keltisk och afrikansk musik låter ju väldigt intressant, men jag måste skamset erkänna att de afrikanska influenserna har gått mig helt förbi. Enligt det jag tagit del av på nätet är det främst användandet av trummisar från Jabula, en grupp av exilmusiker från Sydafrika som levde i England, som står för den afrikanska ingrediensen. Jag blev väldigt förvånad när jag läste detta, dels för att jag förknippar afrikansk musik (jo, jag vet att det inte går att generalisera så) med ett helt annat sound, dels för att det knappt är några slagverk med på plattan. Men jag förstår att det är min egen okunnighet som här kommer upp i dagern.

A-sidan fylls upp av en låt, B-sidan är fortsättningen på denna och avslutas med den kortare låten "On Horseback" som är en mer traditionell sång med verser och refräng. Generellt kan sägas att plattan innebär ett antal längre, lite småtrista, transportsträckor mot partier som är helt fantastiska och som nästan ger rysningar när man hör dom. Mer sådant, och mindre transportsträckor är min bestämda rekommendation till herr Oldfield. De svaga delarna av plattan är relativt karaktärslösa och oformliga, avsaknaden av slagverk som håller ihop ljudbilden kan vara en orsak, men musiken är ibland bara en upprepning av samma lite trista strof.
De starka partierna av plattan är desto bättre och väger ändå tyngre, så i det stora hela blir betyget ändå positivt. Faktum är att de bra partierna faktiskt tillhör mina absloluta favoriter när det gäller instrumental musik. Men tyvärr blir det så att när jag lyssnar på Ommadawn så går jag bara och väntar på att musiken skall nå till mina favoritpartier, då börjar jag verkligen lyssna.

Det råder ingen tvekan om att Oldfield är flyhänt på gitarren, vilket han bevisar på ett antal ställen på plattan. Han kompromissar i det eviga kriget mellan Fender och Gibson anhängare då han både spelar på en Gibson SG Junior och en Fender Telecaster. Detsamma gäller basarna han använder, en Fender Precision och Gibson EB-3. Det är egentligen en ganska bra bild av plattan, en kompromiss mellan det fantastiska och det trista, det bra och mindre bra, det oformliga och det tydliga samt det lugna och det ösiga.
Det mesta är instrumentalt, men här och där på skivans två huvudspår dyker lite sång upp i form av en kvinnlig kör som ligger lite i bakgrunden, en av rösterna tillhör Oldfields syster Sallly.

Angående skivtiteln så tyckte Oldfield det var det viktigare med ljudet än med fina texter, så han bad Clodagh Simonds skriva ned de första ord hon kom på vilket blev: "Daddy's in bed. The cat's drinking milk, I'm an idiot. And I'm laughing". Hon bad en vän översätta detta till irländska och ordet "idiot" blev amadán vilket Oldfield engelskfierade till Ommadawn.


En lite äldre Mike Oldfield

Gillar man instrumental musik av det lite lugnare slaget så kan Ommadawn rekommenderas, men jag misstänker att en del kan bli lite uttråkade av plattan. Min fru förstod sig inte alls på plattan, de lite högljuddare partierna tyckte hon var oväsen och de lugnare tyckte hon nog var lite tråkiga. På det hela taget tyckte hon musiken var märklig och konstig. Men om det säger mest om plattan eller henne låter jag vara osagt.

Den intresserade kan ta del av hela plattan på Youtube-länken nedan.


Tracklist

Side A
1. Ommadawn, Part One 19:23

Side B
1. Ommadawn, Part Two 13:54
2. On Horseback 3:23