Ralph Lundsten And The Andromeda All Stars - "Discophrenia" (1978)

Samla Janne Schaffer, Jojje Wadenius, Björn J:son Lindh och några andra tunga lirare, låt allas vår Ralph Lundsten med fria händer greppa rodret och styra skutan. Kan en sådan all star uppslutning misslyckas? Resultatet denna svenska musikelit kom fram till 1978 fick namnet Discophrenia. Men är det disco? Är det bra? Är det top of the pops, crème de la crème? Och, inte minst av allt, går det att dansa till?

Ralph Lundsten föddes 1936 i närheten av Luleå och räknas som en av Sveriges främsta innovatörer inom den elektroniska musiken. Han påbörjade sin resa inom denna genre redan på 50-talet och byggde upp sin egen musikstudio Andromeda där den mesta av hans musik har spelats in. Hans studio är idag belägen i hans hem i Tollare, Stockholm, där han har bott i sin rosa villa Frankenburg sedan 1970.
Ralph har gjort allt från svår, avantgardistisk och minimalistisk musik till new age till ballett till symfonier, både med elektroniska och klassiska instrument. På vissa av hans plattor gästspelar musiker som de ovan nämnda och utvidgar soundet från det enbart elektroniska. Ralphs diskografi är lång och hans musik har nått utanför Sveriges gränser. Inom den relativt smala genre han befinner sig i är min uppfattning att han är ett ganska stort namn.

Jag har själv en lite märklig relation till Ralphs musik. I min CD-hylla har jag säkert ett dussin av hans plattor som jag köpte under min tonår. Jag minns inte hur jag upptäckte honom, troligen köpte jag någon av hans plattor på chans baserat på ett flummigt omslag. Jag gillade lite "djup" musik på den tiden och fick för mig att Ralph kanske kunde ge mig det jag sökte, exakt vad jag sökte kunde jag dock inte definiera vilket gjorde letandet lite svårare. Jag tyckte sisådär om varje Ralph-platta jag köpte, men hela tiden var det i närheten av det där oskönjbara som jag sökte, så jag tänkte att "nästa platta... där hittar jag det". Och så köpte jag en till platta med honom, tyckte den var OK, men inte mer, såg dock skymten av det där skimrande igen, köpte i hopp om frälsning ännu en platta och så vidare... Plötsligt hade jag massor av Ralph-album i min hylla, mer än av någon annan artist, och folk trodde jag var ett riktigt Ralph Lundsten fan. Men sanningen var att jag egentligen inte tyckte han var bättre än många andra artister jag lyssnade på. Visst, det fanns en hel del sköna skapelser och det var annorlunda än mycket annat jag hade, men ärligt talat tyckte jag det var för mycket new age feeling över det. Till slut hittade jag dock en platta jag föll för och som kanske var det jag sökte - Cosmic Phantasy - en musikalisk resa ut i kosmos. Sedan köpte jag inte fler Ralph Lundsten plattor, förutom temat för dagen då det var svårt att motstå en vinylplatta med Ralph som jag hittade för en billig penning på någon loppis.

Discophrenia är inte disco, i alla fall inte på det sättet vi vanligen definierar disco. Det är en instrumental platta rakt igenom, förutom en kvinnas misstänkta stönanden på Luna Lolita, kanske Ralphs egen Love to Love You Baby? På vissa låtar kan en del funk höras, t.ex. i titellåten, och med lite god vilja påminner vissa partier om Talking Heads, främst track vare att Ralph använder ett synthljud som också är vanligt i många av TH:s låtar. Bäst gillar jag de partier där Ralph träder tillbaka och låter sina medmusikanter spela huvudrollen, då kan det bli riktigt sköna skapelser, t.ex. Spring Fever. Öppningsspåret Andromedian Nights är också en skön låt som håller i långa loppet.

Ralph skapar ofta lekfull musik, jag har i princip inget emot lekfullhet i musik, men i Ralphs fall tycker jag ofta det går för långt. Det är som om det är lek med en musikalisk touch istället för musik med en lekfullhet. För mig hamnar så att säga musiken i bakgrunden och jag hör bara en musikalisk skämtare, tyvärr ofta med ett annat sinne för humor än vad jag har. Som exempel kan nämnas Cat Symphony med Jojje Wadenius på bas och gitarr. Kunde kanske bli något, men eftersom gitarren prompt skall härma en katt som jamar försvinner mycket av det musikaliska för mig. Är jag tråkig?

Många av Ralphs plattor är kompilationer av olika slag, och många låtar dyker upp på flera olika plattor. Jag tror dock, men är inte säker, att de flesta (om inte alla) av dessa låtar är inspelade för denna platta. Jag låter det vara lite osagt. Den nämnda Andromedian Nights dyker bl.a. upp på den senare plattan Cosmic Phantasy och även en del av de övriga låtarna på Discophrenia har jag sett på senare plattor, men inte på några tidigare.

Så, en platta som är lite annorlunda än mycket av det som Ralph har gjort, då det är lite funkigare, relativt mycket av de "vanliga" rockinstrumenten används (även om de också dyker upp på vissa av Ralphs andra plattor) och ett besök i den då moderna discogenren, vilket visar på en öppenhet för nya influenser som skall beundras och respekteras, även om det inte blev så mycket disco. Det finns ett par sköna låtar som jag till fullo kan uppskatta, men också en hel del sådant som jag inte uppskattar speciellt. Inte ett måste i skivhyllan, enligt mig. Tog en titt hur mycket plattan säljs för på auktionssajter, och noterade till min glädje att priser runt 100 dollar inte är ovanliga. Och min platta är perfekt skick. En god ekonomisk investering, med andra ord. Och så är det alltid kul med plattor utgivna på Harvest.

Och hur var det, kunde man dansa till plattan? Jo, det är klart att man kan, frågan man skall ställa sig är väl om det finns musik man inte kan dansa till.

Tracklist

Side A
1. Andromdian Nights 2:46
2. Discophrenia 7:10
3. Luna Lolita 3:20
4. Cat Symphony 3:56

Side B
1. Robot Amoroso 5:50
2. Spring Fever 6:10
3. The Celestial Sphinx 4:07

Frida Hyvönen - "To The Soul" (2012)

Jaha, så sker det, undertecknad gör ett besök i verkligheten och införskaffar en platta som är så rykande färsk att den nästan bränns. Men bara nästan. Den musikintresserade läste recensioner på denna platta för några månader sedan. Det känns udda att nästan befinna sig i framkanten på musikfronten...

Frida Hyvönen, född 1977 i Robertsfors (norra Sverige), släppte sitt femte album i år, To The Soul. Hon har gjort fyra album i eget namn och ett samarbete med fotografen Elin Berge som gavs ut som en bok tillsammans med skivan. Personligen förknippar jag Frida med sprött klinkade piano och lite mörka och halvknepiga sånger. Det var troligen hennes första platta jag tog del av via främst videos på TV. Men det var innan jag hörde den här plattan, den är något helt annat (och bättre). Plattorna däremellan har jag inte tagit del av.

To The Soul bjuder lyssnaren på en ganska varierad upplevelse - lugn och fart, mörker och ljus, glädje och sorg, humor och allvar. Många recensenter har beskrivit att detta är ett popigare album än hennes tidigare, vilket må vara sant, men man kan inte kalla det en popplatta. Låten Terrible Dark är en av de mer popigare, men det är ändå pop med någon sorts twist och ett sound som ger vibbar av Ariel Pink's Haunted Graffitti. Många låtar är lugnare och vissa texter känns ganska personliga. Låten Farmor t.ex. handlar, antar jag, om Fridas avlidna farmor och det framgår tydligt vilken viktig människa farmodern var för henne. Jag som tidigare i livet tillbringat en del tid på Bali lyssnar förstås lite extra på låten The Wild Bali Nights. Min upplevelse av Bali var att magiska svampar var en stor del av besökarnas tillvaro på ön. Om Frida sjunger om dylika upplevelser låter jag dock vara osagt. Men jag vet ju vad jag misstänker.

Vi får också höra tankar om saknaden av egna barn, funnen kärlek trots tvivel om detta, och Frida förmedlar ofta en bild av sig själv som en människa som upplever sig stå lite vid sidan om livet och det som människor får ta del av i detta. Hon förmedlar en hel del tvivel på sig själv, sin tillvaro och en osäkerhet gällande sin egen person. Jag imponeras av modet att lämna ut sig och visa för världen de tvivel man kan känna på sig själv, de flesta av oss försöker nog dölja dessa sidor.

Jag brukar sällan hemfalla åt att analysera och tolka texter, men eftersom jag nogsamt har följt med i texterna när jag lyssnat på plattan kan jag inte låta bli. I vanliga fall fokuserar jag oftast på själva melodierna och soundet när jag lyssnar på plattor. Och låtarna på denna platta ur det perspektivet är riktigt bra. Det är varierade melodier, ofta åt det lite lugnare hållet även om långt ifrån alla är ballader. Plattan är någon sorts mix av Kate Bush, Regina Spector och så några nypor Kate & Anna McGarrigle, till sist är allt kryddat med en del sprödhet, mörker och sårbarhet. Stråkar används ganska flitigt i vissa låtar vilket också bidrar till en variation i soundet.

Jag gillar plattan och rekommenderar den. Den innehåller egenligen inte något riktigt svagt spår eller tydlig utfyllnad utan håller rakt igenom en god kvalitet. Det är en platta som funkar som bakgrundsmusik när man sysslar med annat, men den går också utmärkt att lyssna fokuserat på i hörlurar då kvaliteten och variationen gör så att intresset hålls vid liv. Lyssnaren väljer själv nivån, så att säga. Det enda jag kan klaga på att är att innerkonvolutet redan har gått sönder på två sidor trots att plattan är helt ny. Det var väl bättre kvalitet förr på hårdvaran.
Plattan är inspelad i Benny Anderssons nya studio Rixmixningsverket i Stockholm.

Kan nämnas att Frida idag mestadels bor i Paris och att hon är kusin med trummisen i Sahara Hotnights.

Tracklist

Side A
1. Gas Station 4:29
2. Terrible Dark 4:30
3. The Wild Bali Nights 4:42
4. California 2:03
5. Saying Goodbye 4:54
6. Farmor 6:59

Side B
1. Picking Apples 2:58
2. Hands 4:07
3. Enchanted 3:50
4. Postcard 2:47
5. In Every Crowd 3:56
6. Gold 5:46

It's Immaterial - "Life's Hard And Then You Die" (1986)

Hiten Driving Away From Home spelades flitigt på radio 1986. Jag var 14 år gammal, gick i åttan och mitt ambitiösare intresse för musik var i begynnelsefasen. Jag hade ännu inte någon tydlig riktning i mitt musiklyssnande och jag var öppen för förslag och påverkan. Med viss förvirring, men också stor nyfikenhet, letade jag mig fram på musikens vägar för att försöka röna ut vilken stig som var min. Life's Hard And Then You Die var en station på vägen.

Vid denna tid i livet var ett inköp av en skiva en stor sak. På grund av ekonomiska skäl skedde inte dessa inköp ofta (ja, jag köpte mina skivor och snattade dom inte, som vissa andra...) vilket ledde till att varje skiva blev väldigt värdefull, och relationen som skapades till varje skiva blev djup. Regelbundna, fokuserade genomlyssningar gav som konsekvens att man efter en tid kände till varenda skrymsle av skivan, varje stark och svag punkt och såklart kunde sjunga med i nästan varenda låt.

Liverpoolbandet It's Immaterial skapades 1980 och bestod vid tiden av inspelningen av Life's Hard... av John Campbell (sång) och  Jarvis Whitehead (gitarr och keyboard). Detta var deras första platta av två (läs om den senare plattan här). Jämför man plattorna emellan är Life's Hard... lite mer fartfylld och varierad än den senare Song, även om melankolin regelbundet tittar fram även på debutplattan.

Ofta hörs Campbell pratsjunga i verserna för att sedan låta sin vackra sångröst blomma ut i refrängerna. Dessa refränger är ofta svepande, stora och vackra vilket blir en fin kontrast till de mer återhållsamma verserna. Personligen är jag svag för dylika refränger.
Plattan är starkt förknippad med min tidiga tonår vilket till viss del påverkar min upplevelse av den, men försöker jag ignorera denna koppling och se på plattan mer objektivt är det en riktigt bra platta. Jag brukar klaga på musik från 80-talet, men här är en schysst platta från det årtiondet. Här och där kan man höra lite Pet Shop Boys titta fram, även om It's Immaterial känns som snäppet svårmodigare, och med lite välvilja tittar också lite av det engelska bandet James fram, främst i dom svepande refrängerna.

Produktionen är fin och ljudet klanderfritt. Till och med den trummaskin som hörs i vissa låtar känns OK. Jag blev faktiskt lite överraskad av det fina ljudet, men det säger troligen mer om mina fördomar och förväntningar på musik från 80-talet.
Sammanfattningsvis måste jag rekommendera denna platta, det är en relativt tillbakalutad skiva med en ganska stor variation och bra låtar. Det känns som om It's Immaterial hade kunna blivit större än vad de blev, men marknaden ville annorlunda.

Tracklist

Side A
1. Driving Away From Home (Jim's Tune) 4:12
2. Happy Talk 5:29
3. Rope 3:37
4. The Better Idea 5:42
5. Space 3:59

Side B
1. The Sweet Life 4:38
2. Festival Time 3:52
3. Ed's Funky Dinner 3:05
4. Hang On Sleepy Town 4:20
5. Lullaby 6:21

Donna Summer - "Love To Love You Baby" (1975)

Du får en plötslig lust för porr, men du har varken någon tidning, film eller tillgång till internet. Vad gör du? En lösning kan vara att lägga dagens platta på skivtallriken och blunda. Den episka titellåten som tar upp hela A-sidan är en discoresa i sensualismens tecken. Donna Summers gnyenden och stönanden lämnar lite åt fantasin, eller kanske tvärtom, väcker fantasin och tar tankarna till förbjudna platser.

En del kanske blir förvånade över att jag har en Donna Summer platta i samlingen (jag har faktiskt två). Men ingen skivsamling är komplett utan en del klassisk disco från 70-talet, så jag står absolut för den här plattan. Eftersom man dessutom hittade den ganska billigt i Quebecs skivbörsar, där jag inhandlade den, var det inget att tveka om.

Det här var Summers andra platta och ett samarbete med inga mindre än Giorgio Moroder och Pete Bellotte, där den senare anges som producent. Summer hade fått idén till låten Love To Love You Baby och sökte upp dessa två män för att göra något med den. Speciellt Moroder var intresserad av att utveckla det nya discosoundet och fick idén att göra låten till en väldigt sexig musikalisk resa. Summer var inte helt med på hans idé att hon upphetsat skulle stöna låten igenom, men till slut gick hon med på det som ett sätt att göra en demo för någon annan att sedan spela in. När inspelningen var klar lyckades Moroder övertala henne att släppa den i sitt eget namn, vilket hon motvilligt gick med på.


Summer och Moroder

Låten släpptes i Europa i en kortare version och när det var dags att släppa den i USA, på bolaget Casablanca, så ombads Moroder att mixa om den till en 17-minuters discomonster version. Den blev sedmera en stor hit runtom på klubbarna i staterna. Vissa radiostationer förbjöd den förstås och Time Magazine räknade ut att Summer simulerade 22 orgasmer under låtens 17 minuter.

Angående inspelningen av tittellåten har Summer berättat att hon föreställde sig att hon var Marilyn Monroe som spelade en roll som någon i sexuell extas. Säga vad man vill om sexuellt explicita låtar, men titellåten som plattan mycket förknippas med, är en ganska groovig, tillbakalutad låt med ett tydligt skönt 70-talssound. Det slår mig att 70-talets dansgolv måste ha varit en mer avslappnad plats jämfört med dagens, då låtarnas bpm tycks ha varit betydligt lägre förr och det ofta inte finns någon tydlig baspuls (i form av t.ex. en dunkande bastrumma) som dominerar.
Som gammal amatörbasist njuter jag av den sköna basen som hypnotiskt för låten ständigt framåt, och i kombination med den avslappnade gitarren får i alla fall jag lite vibbar av de klassiska soundtacken till blaxploitation filmerna, även om det förstås är mer disco här. Jag spelade den en gång då min 8-årige son närvarade i rummet och han undrade varför kvinnan som sjöng lät så konstigt. Jag sade åt honom att fråga mamma istället.

Men plattan är förstås mer än A-sidan. Det finns en B-sida också. Den består av fem låtar varav den sista är en repris på den första. B-sidan är inte lika mycket disco, men bra ändå. Här bjuds lyssnaren bl.a. på ett par ballader och någon låt med lite mer soulkänsla. A-sidan och B-sidan skiljer sig en del åt men båda bjuder på något intressant, risken finns alltid med en sådan här platta att B-sidan hamnar i skymundan, vilket är lite synd.

Moroder och Bellotte har skrivit B-sidans samtliga låtar och anges även som kompositörer till titellåten tillsammans med Summer.

För mig är det lite märkligt att se Casablancas etikett på plattan eftersom jag i min barndom skapade en stark koppling mellan denna etikett och KISS. Den kopplingen finns uppenbarligen kvar då viss förvirring uppstår när jag läser "Donna Summer" på plattan, dessutom väcks plötsligt nostalgiska känslor av Casablancas logga. Kanske är Love To Love You Baby tillräcklig kraftfull för att bryta denna koppling.

Donna Summer avled 17:e maj i år i lungcancer, 63 år gammal.

Tracklist

Side A
1. Love To Love You Baby 16:50

Side B
1. Full Of Emptiness 2:22
2. Need-a-Man Blues 4:30
3. Whispering Waves 4:50
4. Pandora's Box 4:56
5. Full Of Emptiness (Repris) 2:20