Samla Janne Schaffer, Jojje Wadenius, Björn J:son Lindh och några andra tunga lirare, låt allas vår Ralph Lundsten med fria händer greppa rodret och styra skutan. Kan en sådan all star uppslutning misslyckas? Resultatet denna svenska musikelit kom fram till 1978 fick namnet Discophrenia. Men är det disco? Är det bra? Är det top of the pops, crème de la crème? Och, inte minst av allt, går det att dansa till?
Ralph Lundsten föddes 1936 i närheten av Luleå och räknas som en av Sveriges främsta innovatörer inom den elektroniska musiken. Han påbörjade sin resa inom denna genre redan på 50-talet och byggde upp sin egen musikstudio Andromeda där den mesta av hans musik har spelats in. Hans studio är idag belägen i hans hem i Tollare, Stockholm, där han har bott i sin rosa villa Frankenburg sedan 1970.
Ralph har gjort allt från svår, avantgardistisk och minimalistisk musik till new age till ballett till symfonier, både med elektroniska och klassiska instrument. På vissa av hans plattor gästspelar musiker som de ovan nämnda och utvidgar soundet från det enbart elektroniska. Ralphs diskografi är lång och hans musik har nått utanför Sveriges gränser. Inom den relativt smala genre han befinner sig i är min uppfattning att han är ett ganska stort namn.
Jag har själv en lite märklig relation till Ralphs musik. I min CD-hylla har jag säkert ett dussin av hans plattor som jag köpte under min tonår. Jag minns inte hur jag upptäckte honom, troligen köpte jag någon av hans plattor på chans baserat på ett flummigt omslag. Jag gillade lite "djup" musik på den tiden och fick för mig att Ralph kanske kunde ge mig det jag sökte, exakt vad jag sökte kunde jag dock inte definiera vilket gjorde letandet lite svårare. Jag tyckte sisådär om varje Ralph-platta jag köpte, men hela tiden var det i närheten av det där oskönjbara som jag sökte, så jag tänkte att "nästa platta... där hittar jag det". Och så köpte jag en till platta med honom, tyckte den var OK, men inte mer, såg dock skymten av det där skimrande igen, köpte i hopp om frälsning ännu en platta och så vidare... Plötsligt hade jag massor av Ralph-album i min hylla, mer än av någon annan artist, och folk trodde jag var ett riktigt Ralph Lundsten fan. Men sanningen var att jag egentligen inte tyckte han var bättre än många andra artister jag lyssnade på. Visst, det fanns en hel del sköna skapelser och det var annorlunda än mycket annat jag hade, men ärligt talat tyckte jag det var för mycket new age feeling över det. Till slut hittade jag dock en platta jag föll för och som kanske var det jag sökte - Cosmic Phantasy - en musikalisk resa ut i kosmos. Sedan köpte jag inte fler Ralph Lundsten plattor, förutom temat för dagen då det var svårt att motstå en vinylplatta med Ralph som jag hittade för en billig penning på någon loppis.
Discophrenia är inte disco, i alla fall inte på det sättet vi vanligen definierar disco. Det är en instrumental platta rakt igenom, förutom en kvinnas misstänkta stönanden på Luna Lolita, kanske Ralphs egen Love to Love You Baby? På vissa låtar kan en del funk höras, t.ex. i titellåten, och med lite god vilja påminner vissa partier om Talking Heads, främst track vare att Ralph använder ett synthljud som också är vanligt i många av TH:s låtar. Bäst gillar jag de partier där Ralph träder tillbaka och låter sina medmusikanter spela huvudrollen, då kan det bli riktigt sköna skapelser, t.ex. Spring Fever. Öppningsspåret Andromedian Nights är också en skön låt som håller i långa loppet.
Ralph skapar ofta lekfull musik, jag har i princip inget emot lekfullhet i musik, men i Ralphs fall tycker jag ofta det går för långt. Det är som om det är lek med en musikalisk touch istället för musik med en lekfullhet. För mig hamnar så att säga musiken i bakgrunden och jag hör bara en musikalisk skämtare, tyvärr ofta med ett annat sinne för humor än vad jag har. Som exempel kan nämnas Cat Symphony med Jojje Wadenius på bas och gitarr. Kunde kanske bli något, men eftersom gitarren prompt skall härma en katt som jamar försvinner mycket av det musikaliska för mig. Är jag tråkig?
Många av Ralphs plattor är kompilationer av olika slag, och många låtar dyker upp på flera olika plattor. Jag tror dock, men är inte säker, att de flesta (om inte alla) av dessa låtar är inspelade för denna platta. Jag låter det vara lite osagt. Den nämnda Andromedian Nights dyker bl.a. upp på den senare plattan Cosmic Phantasy och även en del av de övriga låtarna på Discophrenia har jag sett på senare plattor, men inte på några tidigare.
Så, en platta som är lite annorlunda än mycket av det som Ralph har gjort, då det är lite funkigare, relativt mycket av de "vanliga" rockinstrumenten används (även om de också dyker upp på vissa av Ralphs andra plattor) och ett besök i den då moderna discogenren, vilket visar på en öppenhet för nya influenser som skall beundras och respekteras, även om det inte blev så mycket disco. Det finns ett par sköna låtar som jag till fullo kan uppskatta, men också en hel del sådant som jag inte uppskattar speciellt. Inte ett måste i skivhyllan, enligt mig. Tog en titt hur mycket plattan säljs för på auktionssajter, och noterade till min glädje att priser runt 100 dollar inte är ovanliga. Och min platta är perfekt skick. En god ekonomisk investering, med andra ord. Och så är det alltid kul med plattor utgivna på Harvest.
Och hur var det, kunde man dansa till plattan? Jo, det är klart att man kan, frågan man skall ställa sig är väl om det finns musik man inte kan dansa till.
Tracklist
Side A
1. Andromdian Nights 2:46
2. Discophrenia 7:10
3. Luna Lolita 3:20
4. Cat Symphony 3:56
Side B
1. Robot Amoroso 5:50
2. Spring Fever 6:10
3. The Celestial Sphinx 4:07
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar