Frida Hyvönen - "To The Soul" (2012)

Jaha, så sker det, undertecknad gör ett besök i verkligheten och införskaffar en platta som är så rykande färsk att den nästan bränns. Men bara nästan. Den musikintresserade läste recensioner på denna platta för några månader sedan. Det känns udda att nästan befinna sig i framkanten på musikfronten...

Frida Hyvönen, född 1977 i Robertsfors (norra Sverige), släppte sitt femte album i år, To The Soul. Hon har gjort fyra album i eget namn och ett samarbete med fotografen Elin Berge som gavs ut som en bok tillsammans med skivan. Personligen förknippar jag Frida med sprött klinkade piano och lite mörka och halvknepiga sånger. Det var troligen hennes första platta jag tog del av via främst videos på TV. Men det var innan jag hörde den här plattan, den är något helt annat (och bättre). Plattorna däremellan har jag inte tagit del av.

To The Soul bjuder lyssnaren på en ganska varierad upplevelse - lugn och fart, mörker och ljus, glädje och sorg, humor och allvar. Många recensenter har beskrivit att detta är ett popigare album än hennes tidigare, vilket må vara sant, men man kan inte kalla det en popplatta. Låten Terrible Dark är en av de mer popigare, men det är ändå pop med någon sorts twist och ett sound som ger vibbar av Ariel Pink's Haunted Graffitti. Många låtar är lugnare och vissa texter känns ganska personliga. Låten Farmor t.ex. handlar, antar jag, om Fridas avlidna farmor och det framgår tydligt vilken viktig människa farmodern var för henne. Jag som tidigare i livet tillbringat en del tid på Bali lyssnar förstås lite extra på låten The Wild Bali Nights. Min upplevelse av Bali var att magiska svampar var en stor del av besökarnas tillvaro på ön. Om Frida sjunger om dylika upplevelser låter jag dock vara osagt. Men jag vet ju vad jag misstänker.

Vi får också höra tankar om saknaden av egna barn, funnen kärlek trots tvivel om detta, och Frida förmedlar ofta en bild av sig själv som en människa som upplever sig stå lite vid sidan om livet och det som människor får ta del av i detta. Hon förmedlar en hel del tvivel på sig själv, sin tillvaro och en osäkerhet gällande sin egen person. Jag imponeras av modet att lämna ut sig och visa för världen de tvivel man kan känna på sig själv, de flesta av oss försöker nog dölja dessa sidor.

Jag brukar sällan hemfalla åt att analysera och tolka texter, men eftersom jag nogsamt har följt med i texterna när jag lyssnat på plattan kan jag inte låta bli. I vanliga fall fokuserar jag oftast på själva melodierna och soundet när jag lyssnar på plattor. Och låtarna på denna platta ur det perspektivet är riktigt bra. Det är varierade melodier, ofta åt det lite lugnare hållet även om långt ifrån alla är ballader. Plattan är någon sorts mix av Kate Bush, Regina Spector och så några nypor Kate & Anna McGarrigle, till sist är allt kryddat med en del sprödhet, mörker och sårbarhet. Stråkar används ganska flitigt i vissa låtar vilket också bidrar till en variation i soundet.

Jag gillar plattan och rekommenderar den. Den innehåller egenligen inte något riktigt svagt spår eller tydlig utfyllnad utan håller rakt igenom en god kvalitet. Det är en platta som funkar som bakgrundsmusik när man sysslar med annat, men den går också utmärkt att lyssna fokuserat på i hörlurar då kvaliteten och variationen gör så att intresset hålls vid liv. Lyssnaren väljer själv nivån, så att säga. Det enda jag kan klaga på att är att innerkonvolutet redan har gått sönder på två sidor trots att plattan är helt ny. Det var väl bättre kvalitet förr på hårdvaran.
Plattan är inspelad i Benny Anderssons nya studio Rixmixningsverket i Stockholm.

Kan nämnas att Frida idag mestadels bor i Paris och att hon är kusin med trummisen i Sahara Hotnights.

Tracklist

Side A
1. Gas Station 4:29
2. Terrible Dark 4:30
3. The Wild Bali Nights 4:42
4. California 2:03
5. Saying Goodbye 4:54
6. Farmor 6:59

Side B
1. Picking Apples 2:58
2. Hands 4:07
3. Enchanted 3:50
4. Postcard 2:47
5. In Every Crowd 3:56
6. Gold 5:46