Syd Barrett – "Opel" (1988)

Jag var 17 år när jag köpte den här plattan. Jag kände till myten Syd Barrett, men visste inte mycket om honom och hade ingen aning om att han gjort någon egen platta. Av alla ställen i världen hittade jag Opel på en marknad långt ute på den jämtländska landsbygden. Denna otillgängliga plats i kombination med den dimmiga idé jag hade om Syd, till stor del präglad av okunskap och mytbildning, fick mig att tro att detta var en riktig raritet. En obskyr, troligen helt okänd, platta. Kanske en bootleg!? Vilken extrem tur jag måste ha haft som stötte på den.

Opel gavs ut efter många års tjatande från Sydfans då det fanns ett (uppenbarligen sant) rykte om outgivna inspelningar med nämnde man. Låtarna på plattan är inspelade mellan 1968-70 varav de flesta är från det senare datumet. Bakom rattarna i studion hittar vi på de tidigare inspelningarna Peter Jennings och Malcolm Jones. På de senare är det David Gilmour som producerar (med hjälp av Waters på en låt). I England gavs plattan ut på Harvest och i USA på Capitol.

Plattan består av en blandning av outgivna spår och alternativa tagningar av låtar som vi hittar på Syds två soloalbum Barrett och The Madcap Laughs. Det mesta på plattan är Syd med en gitarr. Det finns tre låtar där ett helt band är med – Clowns And Jugglers (Octopus) där Soft Machine stod för kompet, Swan Lee (Silas Lang) samt Lanky (Part I) som är en halvkaotisk instrumental skapelse. Skivan avslutas också med en mystisk instrumental version av Golden Hair där en elektrisk gitarr hörs tillsammans med en vibrafon (?). I övrigt är det Syds röst och akustisk gitarr som gäller.

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag skall tycka om Opel. Kvaliteten på låtarna är minst sagt ojämn. Å ena sidan en del bra låtar, intressanta alternativa tagningar och en inblick i en myt. Vi återfinner en del av dessa på hans soloplattor, färdigproducerade, och bättre rent objektivt. Å andra sidan en del usla låtar, falsksång, taskigt gitarrspel och en timing som är långt från perfekt, snällt uttryckt. Det är fullt förståeligt att dessa inte nådde längre än till studion, och skulle troligen, om mannen inte hade hetat Syd Barrett, aldrig ens ha nått dit. Såklart bör man ha i åtanke att vissa av inspelningarna troligen skall liknas vid demoinspelningar eller test av låtidéer, och därför inte skall dömas för hårt. För det är klart att en låt där Syd stannar upp, ljudligt vänder blad och därefter fortsätter sjunga aldrig var tänkt att hamna på skiva. Antar jag. Vissa av de outgivna låtarna är dock absolut tillräckligt bra för att ha förtjänat en plats på någon av Syds soloplattor, jag tänker främst på Swan Lee (Silas Lang), Milky Way som jag alltid har gillat och såklart titellåten.

Jag har alltid upplevt att denna platta har en mörk underton. Omslaget är förstås svart vilket kanske präglar lyssningen en del, sedan påverkar vetskapen att Syd vid detta skede i livet var en relativt trasig människa vars psykiska hälsa inte var bra, något som skiner igenom ganska tydligt på Opel. Dessutom är en del av låtarna relativt mörka skapelser, både i soundet och i texterna som jag vanligtvis förstår noll av. Och jag kan inte komma ifrån känslan av att de involverade i dessa inspelningar ställde upp för att de tyckte synd om Syd.

Detta är troligen en platta man inte köper för att man tänker sig att det är bra och kvalitativa låtar på den. Jag gissar på att köparen är ett Pink Floydfan med ett intresse för Syd och därför finner denna skiva intressant. Och för denne person rekommenderar jag plattan. För den som inte vet vem Syd är, och inte har något intresse att lära sig mer om denne man så är musiken, rent objektivt sett, troligen inte av tillräckligt hög kvalitet för att rättfärdiga ett köp. Personligen tillhör jag den första gruppen och är glad över att ha plattan i samlingen, även om jag sällan lyssnar på den idag.
Personliga höjdpunkter på plattan är Opel, Clown And Jugglers (Octopus), Golden Hair (båda versionerna), Swan Lee (Silas Lang) samt Milky Way. Dessutom är Wined And Dined en favorit när jag själv sitter med gitarren och skrålar. Och Wouldn’t You Miss Me (Dark Globe) är inte dum den heller.


Tracklist

Side A
1. Opel 6:30
2. Clowns And Jugglers (Octopus) 3:25
3. Rats 3:10
4. Golden Hair 1:44
5. Dolly Rocker 3:00
6. Word Song 3:23
7. Wined And Dined 3:05

Side B
1. Swan Lee (Silas Lang) 3:11
2. Birdie Hop 2:27
3. Let’s Split 2:35
4. Lanky (Part I) 5:40
5. Wouldn’t You Miss Me (Dark Globe) 2:57
6. Milky Way 3:27
7. Golden Hair (Instrumental) 1:47

AWOLnation – "Megalithic Symphony" (2011)

Jag hörde Awolnation första gången på radio hösten 2012, det var låten Kill Your Heroes som strömmade ut från högtalarna. En intresseväckande, annorlunda men ändå lättlyssnad låt med en medryckande refräng. Jag satt ensam i bilen på väg från Norrköping till Uppsala. En stund av stillhet i en hektiskt tillvaro. Det är endast i bilen som jag lyssnar på radio, förutom P1-dokumentärer jag lägger in i min mp3-spelare. Jo, jag har faktiskt en sådan. Eftersom jag inte kör bil speciellt ofta blir det inte mycket radio, och därmed har jag en tämligen dålig omvärldsuppfattning när det gäller aktuell, kommersiell musik. Om jag nu skall definiera en platta från 2011 som "aktuell" musik.
Hur som helst, Kill Your Heroes var tillräckligt skön för att jag skulle undersöka vidare vilka Awolnation var och lyssna på fler av deras låtar. Och här sitter jag idag med deras första, och hittills enda, platta.

Awolnation utgörs i praktiken av Aaron Bruno som skriver all musik, han har tidigare varit medlem i bl.a. Under The Influence Of Giants. På plattan har han hjälp av Drew Stewart på gitarr, Kenny Carkeet på gitarr och keyboard samt Hayden Scott på trummor.

Den inledande känslan när jag lyssnade på plattan var att den var sisådär. Den kändes lite för elektronisk och stökig. Aaron sjunger också på ett speciellt sätt som är mer ett sorts skriksjungande. Det är tydliga beats, dansvänliga låtar och mycket energi. Men kanske lite opersonligt. Det var den första känslan. Den ändrades.
Efter att ha lyssnat på plattan ett antal gånger tycker jag den är riktigt, riktigt bra. En av de (fåtal) plattor där alla låtar är bra utan svaga kort. Fortfarande kan jag tycka det egentligen är ett för mycket elektroniskt sound för min smak och skulle uppskatta mer gitarr-trummor-bas (säger jag som gillar Kraftwerk, Brian Eno och Tangerine Dream). Detta då låtarna är så pass bra och troligen skulle framträda ännu tydligare i en lite mer avskalad produktion. Samtidigt gör elektroniken att det blir roligt och omväxlande att lyssna på plattan.

Det är svårt att plocka ut några speciella låtar från plattan eftersom kvaliteten är så hög rakt igenom. Låten Sail kan nämnas då singeln nådde relativt högt på listorna och har varit med i en rad olika TV-produktioner. Knights Of Shame, plattans avslutande episka 15-minuters låt bör också ha ett speciellt omnämnande då den trots sin längd inte tråkar ut lyssnaren, vilket är imponerande. Det vill säga, den är 15 minuter om man räknar med den gömda avslutande låten och tystnaden dessförinnan. Till och med rapen funkar i nämnda låt, som annars kan kännas lite konstruerad och påklistrad i musik som denna.

Som sagt, det är bra låtar, dansvänligt och energifyllt och jag, som har en djup misstänksamhet mot modern musik som spelas i radio, tycker det är kul att hitta en modern platta att utöka samlingen med. Det är kul att få vara med! Om jag nu är det.

Det elektroniska soundet och den ibland stökiga ljudmiljön gjorde att det tog ett litet tag att ta plattan till mig, nu när jag väl gjort det framstår den allt mer som ett mästerverk.
Vinylen är en dubbelplatta och som bolagen i sin godhet ibland gör (i detta fall Red Bull Records), bjuds vinylköparen på plattan även i digitalt format. Ännu mer användning för min mp3-spelare!
　
Tracklist
Side A

1. Megalithic Symphony 0:58
2. Some Sort Of Creature 0:27
3. Soul Wars 3:37
4. People 3:58

Side B

1. Jump On My Shoulders 4:08
2. Burn It Down 2:45
3. Guilty Filthy Soul 3:33
4. Kill Your Heroes 2:59

Side C

1. My Nightmare’s Dream 0:27
2. Sail 4:19
3. Wake Up 3:03
4. Not Your Fault 4:02

Side D

1. All I Need 3:38
2. Knights of Shame 14:56

Maxisinglar

Jag skall avvika från den vanliga 33-varvarvägen idag och träda in i 45-varvarnas värld och de så kallade maxisinglarna. Min samling innehåller inte så många av dessa urtida fenomen, närmare bestämt fyra stycken. För er som inte minns, en maxisingel var en platta i normalstorlek (ca 30 cm) men som snurrade på 45 varv och hade 1-2 låtar per sida. Genom att spåren inte låg lika tätt blev det större dynamik i ljudet och det var när DJ-kulturen fick fart som dessa plattor fyllde ett behov.

Kate Bush - "Experiment IV" (1986)
För att göra reklam för Kates Greatest hit album The Whole Story gavs denna singel ut, både som "vanlig" singel och som maxisingel. A-sidan utgörs av titellåten som inte finns med på någon av Kates studioalbum. Jag tycker den är ganska trist och relativt intetsägande, om man får säga så om Kate och hennes musik. Texten handlar om en hemlig militär plan på att skapa ett vapen som med ljud tar livet av folk.
Vänder man på sidan öppnar den med klassikern och genombrottslåten Wuthering Heights från 1978, dock med ny sång. Det är ju en skön låt med en svepande refräng. Aldrig fel. Det hela avslutas med singelns höjdpunkt, jullåten December Will Be Magic Again som spelades in 1979 men som gavs ut som singel innan julen 1980. Den finns inte heller med på någon av Kates studioalbum men är en av undertecknads favoriter med Kate, och utan tvekan en toppfavorit när det kommer till jullåtar. Ett av fåtal bevis för att en jullåt kan vara riktigt bra.

Side A
1. Experiment IV 6:38

Side B
1. Wuthering Heights 4:57
2. December Will Be magic Again 4:50

Kate Bush - "The Big Sky (Meteorological Mix)" (1986)
A-sidan utgörs (förstås) av titellåten som är tagen från Kates album Hounds Of Love, men som titeln antyder är det en ommixad version. Jag har ju blivit van att höra låten i dess orginalform och har därför lite svårt att ta mig till denna version. Dock helt OK, en låt som upppmanar till dans, speciellt i denna metereologmix.
B-sidan öppnar med Not This Time, en låt som inte återfinns på någon av hennes studioalbum och en låt som jag inte gillar speciellt. Ovanligt mainstream och 80-tal för att vara Kate, och sticker inte ut på något sätt. Singeln avslutas med ännu en låt från Hounds Of Love; The Morning Fog.


Side A
1. The Big Sky (Meteorological Mix) 7:49

Side B
1. Not This Time 3:40
2. The Morning Fog 2:33

Kate Bush - "Running Up That Hill" (1985)
Detta var den första singel som släpptes från Hounds Of Love och Kates näst mest framgångsrika singel någonsin. Den gick in som nia på listorna i England och fick en tredjeposition som bäst. Det är en bra låt och många anser att det är en av Kates allra bästa. Från början hade den namnet A Deal With God men EMI blev oroliga, hur skulle folk reagera på ordet "God" i en låttitel? Läskigt. Kate ändrade därför namnet, men på LP:n fick originalnamnet vara med i parantes. Denna singelversion av låten är en extended version, men följer LP:s version ganska nära.
B-sidan öppnar med en väldigt vacker skapelse, Under The Ivy. En låt som inte återfinns på något studioalbum och en omedelbar favorit när jag hörde den. Kates röst, piano och lite kör. Jag antar att låten bör definieras som en ballad, den varianten som nästan framkallar tårar. Sist av allt kommer Running Up That Hill tillbaka i en instrumental variant.

Side A
1. Running Up That Hill (Extended Version) 5:47

Side B
1. Under The Ivy 2:06
2. Running Up That Hill (Instrumental) 5:00

Ganges Orchestra - "The Dream" / Ganga - "Meditasian" (1983)
Efter mina Kate Bush maxisinglar kommer vi till samlingens mer udda fågel. Udda på så sätt att bandet/artisten är lite mer obskyr, dessutom att det inte är en renodlad maxisingel. Ena sidan snurrar på 45 varv medan den andra snurrar på 33. Bolaget är det engelska Indipop vilket inte refererar till independant utan att det är dansmusik med asiatiska/indiska influenser. På den fartfyllda A-sidan, The Dream, spelas tabla, african log drum, indian bells, morcing, conga, saxofon, shenai, sitar, bas, slidegitarr m.m. Sången utgörs till stor del av traditionell hindisk sång. Och allt skapat för att dansas till på 80-talets klubbar i England. Och man kan inte säga annat än att det är dansvänligt! Full fart!
Vissa personer inblandade i denna platta spelade året innan i Monsoon som tydligen var ett framgångsrikt band i genren, om man får tro det informations/marknadsföringsblad som följer med skivan. Sheila Chandra och Steve Coe är två av namnen. Steve Coe drev Indipop och Sheila Chandra har gett ut en hel del soloplattor på Indipop men även på eget bolag åren efter denna platta.

B-sidan är en betydligt längre låt av det mer meditativa slaget, endast en sitar (tror jag) hörs, vars ljud går i en loop. Avslappnande och skönt.

De första 5000 exemplaren är handmålade med unika motiv och numrerade, jag är stolt ägare till nummer 858. Det är väl ett regnmoln och... ja... något annat. Hav och ett periskop? Ytterligare en rolig detalj är att det följde med en rökelsesticka i skivan, min är fortfarande intakt. Dock var det många rökelsestickor which managed to warp several boxes of export vinyl copies in the process! But at least the warped vinyl smelt good... Sheilas egna ord från skivinformationen på discogs.com.
Jag hittade plattan på en skivmässa på 90-talet och betalade vad jag då tyckte var en relativt stor summa för plattan (=över 100 kr).

Side A
1. The Dream 7:17

Side B
1. Meditasian 24:39

MFSB – "Love Is The Message" (1973)

Den här plattan hittade jag i Quebec för ett par år sedan, och förutom priset på cirka 10 kr, lockade mig skivans motsägelsefullhet. En dödskalle, en atombomb, ett hakkors, KKK, automatkarbiner och barn som tycks lida. Tunga grejer. Samtidigt en titel som säger det motsatta. Det är klart att jag var tvungen att undersöka vad detta var för slags platta.

En musikkännare skall nog veta vilka MFSB var, med andra ord kan jag inte definiera mig en sådan. MFSB (Mother, Father, Sister, Brother) var en grupp av cirka 30 musiker som var husband i studion Sigma Sound Studios i Philadelphia. Där spelade in de in en stor mängd musik för det klassiska bolaget Philadelphia International, mest som studiomusiker åt andra artister, men också under det egna namnet. Philadelphia International skapades och drevs av producenterna Kenneth Gamble och Leon Huff.



Sigma Sound Studios

MFSB var en viktig del i The Philly sound som var stort under (speciellt) första hälften av 70-talet, och var en viktig del i skapandet av disco. I Wikipedia beskrivs att The Philly sound "is a style of soul music characterized by funk influences and lush instrumental arrangements, often featuring sweeping strings and piercing horns. The subtle sound of a vibraphone can often be heard in the background of Philly soul songs."
Jag har en samlings CD med Philadelphia soul (som det också kallas, Sweet Philly är ett annat namn) i samlingen och jag måste tillstå att det är tämligen skön musik.

Love Is The Message är en skön platta. Den är instrumental och klockar in på dryga 35 minuter. Mycket blås, mycket stråkar, mycket elorgel, feta arrangemang. Har jag någon platta som doftar 70-tal så är det denna, ja, det är nog så mycket 70-tal det kan bli. Jag ser ett otal TV-serier från nämnda decennium framför mig när jag hör låtarna. Det är ganska snäll musik på plattan, och allmusic.com har som ett par (av flera) definitioner på musiken Easy listening – Smooth Soul. Ibland kanske det är lite väl snällt och i mina elaka stunder tänker jag att vissa låtar skulle passa bra en lördagskväll i en Finlandsfärjas mogendansbar. Personligen tycker jag feel good-musik skulle passa bra som definition. Mörkret, ångesten och neuroserna är långt borta på den här plattan. Här rullar livet på riktigt fint, damerna (och herrarna) är sköna, pengarna flyter in och vi är bland grooviga och coola vänner. En perfekt fest där ingen blir för berusad och alla mår bra på ett avslappnat sätt.

Två klassiska låtar är med på plattan, den första av dessa är titellåten. En skön skapelse som blev en stor underground hit i New Yorks discovärld några år senare. Den andra klassikern, som till och med jag känner igen, är T.S.O.P (The Sound Of Philadelphia). Den skrevs som titelmelodi till TV-showen Soul Train och gavs ut som singel där den blev etta på listorna. En skön låt de flesta nog kan tycka om och den enda låten på plattan där viss sång hörs i form av några kvinnliga röster.

Musiken står i stark kontrast till omslaget, vilket jag antar var meningen. Till den onda, hårda värld vi lever i kanske musik som denna är den rätta medicinen.

　
Tracklist

Side A

1. Zack’s Fanfare 0:23
2. Love Is The Message 6:35
3. Cheaper To Keep Her 6:52
4. My One And Only Love 4:34

Side B

1. T.S.O.P (The Sound Of Philadelphia)
2. Zack’s Fnafare (I Hear Music) 0:50
3. Touch Me In The Morning (6:21
4. Bitter Sweet 5:26