Jag hörde Awolnation första gången på radio hösten 2012, det var låten Kill Your Heroes som strömmade ut från högtalarna. En intresseväckande, annorlunda men ändå lättlyssnad låt med en medryckande refräng. Jag satt ensam i bilen på väg från Norrköping till Uppsala. En stund av stillhet i en hektiskt tillvaro. Det är endast i bilen som jag lyssnar på radio, förutom P1-dokumentärer jag lägger in i min mp3-spelare. Jo, jag har faktiskt en sådan. Eftersom jag inte kör bil speciellt ofta blir det inte mycket radio, och därmed har jag en tämligen dålig omvärldsuppfattning när det gäller aktuell, kommersiell musik. Om jag nu skall definiera en platta från 2011 som "aktuell" musik.
Hur som helst, Kill Your Heroes var tillräckligt skön för att jag skulle undersöka vidare vilka Awolnation var och lyssna på fler av deras låtar. Och här sitter jag idag med deras första, och hittills enda, platta.
Awolnation utgörs i praktiken av Aaron Bruno som skriver all musik, han har tidigare varit medlem i bl.a. Under The Influence Of Giants. På plattan har han hjälp av Drew Stewart på gitarr, Kenny Carkeet på gitarr och keyboard samt Hayden Scott på trummor.
Den inledande känslan när jag lyssnade på plattan var att den var sisådär. Den kändes lite för elektronisk och stökig. Aaron sjunger också på ett speciellt sätt som är mer ett sorts skriksjungande. Det är tydliga beats, dansvänliga låtar och mycket energi. Men kanske lite opersonligt. Det var den första känslan. Den ändrades.
Efter att ha lyssnat på plattan ett antal gånger tycker jag den är riktigt, riktigt bra. En av de (fåtal) plattor där alla låtar är bra utan svaga kort. Fortfarande kan jag tycka det egentligen är ett för mycket elektroniskt sound för min smak och skulle uppskatta mer gitarr-trummor-bas (säger jag som gillar Kraftwerk, Brian Eno och Tangerine Dream). Detta då låtarna är så pass bra och troligen skulle framträda ännu tydligare i en lite mer avskalad produktion. Samtidigt gör elektroniken att det blir roligt och omväxlande att lyssna på plattan.
Det är svårt att plocka ut några speciella låtar från plattan eftersom kvaliteten är så hög rakt igenom. Låten Sail kan nämnas då singeln nådde relativt högt på listorna och har varit med i en rad olika TV-produktioner. Knights Of Shame, plattans avslutande episka 15-minuters låt bör också ha ett speciellt omnämnande då den trots sin längd inte tråkar ut lyssnaren, vilket är imponerande. Det vill säga, den är 15 minuter om man räknar med den gömda avslutande låten och tystnaden dessförinnan. Till och med rapen funkar i nämnda låt, som annars kan kännas lite konstruerad och påklistrad i musik som denna.
Som sagt, det är bra låtar, dansvänligt och energifyllt och jag, som har en djup misstänksamhet mot modern musik som spelas i radio, tycker det är kul att hitta en modern platta att utöka samlingen med. Det är kul att få vara med! Om jag nu är det.
Det elektroniska soundet och den ibland stökiga ljudmiljön gjorde att det tog ett litet tag att ta plattan till mig, nu när jag väl gjort det framstår den allt mer som ett mästerverk.
Vinylen är en dubbelplatta och som bolagen i sin godhet ibland gör (i detta fall Red Bull Records), bjuds vinylköparen på plattan även i digitalt format. Ännu mer användning för min mp3-spelare!
Tracklist
Side A
- Megalithic Symphony 0:58
- Some Sort Of Creature 0:27
- Soul Wars 3:37
- People 3:58
- Jump On My Shoulders 4:08
- Burn It Down 2:45
- Guilty Filthy Soul 3:33
- Kill Your Heroes 2:59
- My Nightmare’s Dream 0:27
- Sail 4:19
- Wake Up 3:03
- Not Your Fault 4:02
- All I Need 3:38
- Knights of Shame 14:56
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar