Spisa vax

måndag 7 januari 2013

MFSB – "Love Is The Message" (1973)

Den här plattan hittade jag i Quebec för ett par år sedan, och förutom priset på cirka 10 kr, lockade mig skivans motsägelsefullhet. En dödskalle, en atombomb, ett hakkors, KKK, automatkarbiner och barn som tycks lida. Tunga grejer. Samtidigt en titel som säger det motsatta. Det är klart att jag var tvungen att undersöka vad detta var för slags platta.

En musikkännare skall nog veta vilka MFSB var, med andra ord kan jag inte definiera mig en sådan. MFSB (Mother, Father, Sister, Brother) var en grupp av cirka 30 musiker som var husband i studion Sigma Sound Studios i Philadelphia. Där spelade in de in en stor mängd musik för det klassiska bolaget Philadelphia International, mest som studiomusiker åt andra artister, men också under det egna namnet. Philadelphia International skapades och drevs av producenterna Kenneth Gamble och Leon Huff.

Sigma Sound Studios

MFSB var en viktig del i The Philly sound som var stort under (speciellt) första hälften av 70-talet, och var en viktig del i skapandet av disco. I Wikipedia beskrivs att The Philly sound "is a style of soul music characterized by funk influences and lush instrumental arrangements, often featuring sweeping strings and piercing horns. The subtle sound of a vibraphone can often be heard in the background of Philly soul songs."
Jag har en samlings CD med Philadelphia soul (som det också kallas, Sweet Philly är ett annat namn) i samlingen och jag måste tillstå att det är tämligen skön musik.

Love Is The Message är en skön platta. Den är instrumental och klockar in på dryga 35 minuter. Mycket blås, mycket stråkar, mycket elorgel, feta arrangemang. Har jag någon platta som doftar 70-tal så är det denna, ja, det är nog så mycket 70-tal det kan bli. Jag ser ett otal TV-serier från nämnda decennium framför mig när jag hör låtarna. Det är ganska snäll musik på plattan, och allmusic.com har som ett par (av flera) definitioner på musiken Easy listening – Smooth Soul. Ibland kanske det är lite väl snällt och i mina elaka stunder tänker jag att vissa låtar skulle passa bra en lördagskväll i en Finlandsfärjas mogendansbar. Personligen tycker jag feel good-musik skulle passa bra som definition. Mörkret, ångesten och neuroserna är långt borta på den här plattan. Här rullar livet på riktigt fint, damerna (och herrarna) är sköna, pengarna flyter in och vi är bland grooviga och coola vänner. En perfekt fest där ingen blir för berusad och alla mår bra på ett avslappnat sätt.

Två klassiska låtar är med på plattan, den första av dessa är titellåten. En skön skapelse som blev en stor underground hit i New Yorks discovärld några år senare. Den andra klassikern, som till och med jag känner igen, är T.S.O.P (The Sound Of Philadelphia). Den skrevs som titelmelodi till TV-showen Soul Train och gavs ut som singel där den blev etta på listorna. En skön låt de flesta nog kan tycka om och den enda låten på plattan där viss sång hörs i form av några kvinnliga röster.

Musiken står i stark kontrast till omslaget, vilket jag antar var meningen. Till den onda, hårda värld vi lever i kanske musik som denna är den rätta medicinen.