Tom Petty And The Heartbreakers - ”Southern Accents” (1985)

Denna platta köpte jag någon gång runt 1990, då gick den att hitta väldigt billigt i olika reabackar. För min del fanns det endast en anledning att jag köpte den – låten Don't Come Around Here No More som jag ända sedan skivans release hade tyckt var en riktigt skön låt. Och dessutom en riktigt knarkig och psykedelisk video till som fick mig att misstänka att Tom Petty var en LSD-användare och att hans musik främst tillhörde hippiegenren, i alla fall 1985. Jag hade inte hört så mycket av Tom Pettys övriga alster och hade ingen egentlig koll på vem han var. Det enda jag egentligen hade hört var hans soloplatta Full Moon Fever från 1989, den släpptes när jag bodde ett år som utbytesstudent i USA och därmed hade MTV. Låtarna Free Fallin' och Running Down A Dream spelades/visades flitigt och speciellt Running Down A Dream tyckte jag hade en psykedelisk touch som bekräftade Pettys hippieådra.

Därför blev jag inledningsvis lite besviken på Southern Accents. Förutom Don't Come Around Here No More var det inte mycket psykedelia eller flummiga svamptrippar på plattan. Jag hittade en annan låt på plattan jag gillade och det var Spike. Dessa två låtar spelades en del hemma på skivspelaren men övriga alster fick vila. Och efter ett tag hade jag tröttnat på mina favoriter så då fick skivan stå ospelad.

Nu var det förstås främst mina förväntningar som var felaktiga snarare än att det är en dålig platta. Jag ska ärligt erkänna att jag fortfarande tycker mina två gamla favoriter är plattans bästa nummer. Men det finns andra sköna låtar också. Öppningslåtern Rebels är bra och tilltalar den inre rebellen i mig, som inte syns så ofta, men den finns där (jag bär pannband ibland). I was born a rebel... En annan låt jag gillar, och som sticker ut lite med sitt annorlunda sound, är Mary's New Car. Ytterligare en bra låt är Dog's On The Run.

Dave Stewart från Eurythmics var med och skrev tre låtar på plattan, bl.a. Don't You Come Around Here No More. Tydligen så var det en del spänningar inom bandet under inspelningen, bl.a. på grund av Dave Stewarts bidrag som gjorde att tre andra låtar inte fick vara med på plattan, och därmed blev det ursprungliga konceptet mindre tydligt. Vid ett tillfälle blev Petty så frustrerad under mixningen av Rebels så han slog näven i väggen och fick allvarliga benbrott i vänster hand. Tämligen avancerade operationer krävdes för skadan.

På det hela taget tycker jag det är en OK platta men musiken är inte riktigt i min smak. Det är lite Bruce Springsteen över det – bra låtar men det amerikanska rocksoundet är inte riktigt min grej, speciellt inte med en sydstatstouch som främst kommer från Pettys egen röst som är en riktig countryröst och de stämmor de ibland sjunger i. Nämnda enskilda låtar är bra, och Petty verkar vara en ganska skön snubbe baserat på de intervjuer jag läst med honom, så jag önskar jag kunde gilla plattan lite bättre. Men utifrån de plattor jag hört med honom (vilket inte är många) väljer jag nog Full Moon Fever framför Southern Accents.

Och nu inser jag mot slutet att jag egentligen inte nämnt the Heartbreakers utan behandlat Southern Accents som en Tom Pettyplatta. Men rätt ska vara rätt, även om Petty är den som skrivit alla låtar (med lite hjälp här och där) så är det inte en soloplatta. Heartbreakers bestod vid denna tid av Mike Campbell, Benmont Tench, Stan Lynch samt Howie Epstein.

Tracklist

Side A

1. Rebels 5:20
2. It Ain't Nothin' To Me 5:10
3. Don't Come Around Here No More 5:06
4. Southern Accents 4:42

Side B

1.Make It Better 4:17
2. Spike 3:32
3. Dogs On The Run 3:39
4. Mary's New Car 3:45
5. The Best Of Everything 3:59

Zee – Identity (1984)

Zee bestod av Pink Floyds keyboardist Richard Wright och Dave Harris, som hade varit medlem i bandet Fashion. Identity var det enda album duon släppte, och skall jag vara ärlig tror jag inte världen har gått miste om alltför mycket utifrån bristen på fler skivsläpp. För det är ingen höjdarplatta.

Anledningen till att jag köpte plattan var förstås närvaron av Richard Wright. Som ett Pink Floydfan fick jag förhoppningar om att det skulle vara en skön platta när jag hittade den billigt i en skivback, någonstans i Uppsala. Men dessa förhoppningar släcktes tämligen snabbt när jag lyssnade på den första gången. Det är ett tydligt 80-talssound, främst tack vare flitigt användande av synthen Fairlight CMI. Låtarna är väl inte heller så där jättebra, även om man bortser från soundet. Nu är det säkert så att jag ställer lite högre krav/har högre förväntningar eftersom det är just Richard Wright som är med, vilket kanske gör mitt omdöme lite orättvist. Man kan nog säga att det är ganska ordinär 80-talspop.

Några låtar har frön att vara mer intressanta, t.ex. Strange Rythm eller Voices, men tyvärr är soundet inte alls i min smak och förstör till stor del upplevelsen. Richard Wright har själv kallat plattan ett misstag som aldrig borde ha släppts.

Så den här skivan har stått ytterst ospelad i min skivsamling och lär så förbli. Trots detta är jag ändå glad att jag äger den, detta utifrån ett samlarperspektiv då det mesta förknippat med Pink Floyd är intressant att äga. Omslaget tillhör också ett av de mer fula i samlingen, att de dessutom ha envisats med att sätta två prickar över var och varannan vokal i låttitlarna gör det inte bättre.

Tracklist

Side A

1. Confusion 4:17
2. Voices 6:21
3. Private person 3:36
4. Strange Rhythm 6:36

Side B

1. Cuts Like A Diamond 5:36
2. By Touching 5:39
3. How Do You Do It 4:45
4. Seems We Were Dreaming 4:57

Rush – "Power Windows" (1985)

Rush är en kanadensisk progmetal-trio vars medlemmar räknas som top of the pops när det gäller virtuositet på sina respektive instrument. De tre Torontosönerna är Alex Lifeson på gitarr, Geddy Lee på bas samt Neil Peart på trummor. Och även om alla tre tillhör eliten på sina instrument är det väl Peart som under historiens gång har räknats som den allra skickligaste musikern av dom. Många, både experter och vanligt folk, anser att han är den främste rocktrummisen någonsin.

Neil Peart ersatte 1974 trummisen John Rutsey och sedan dess har trion varit intakt, bara det ett unikum i musikbranschen. Power Windows var bandets 11:e studioalbum (de har till dagens datum släppt 20 studioalbum och 9 livealbum).

Power Windows skapades under en tid då Rush använde ovanligt mycket synthar, vilket ju inte var helt ovanligt på 80-talet. Många fans var väl inte helt frälsta på detta, men personligen tycker jag det funkar ovanligt OK. Jag gillar vanligtvis inte det typiska synthljudet från 80-talet, det där lite tunna ljudet som med sina ackord dränker in musiken i en billig känsla. Men på något sätt kommer Rush undan med det. De hade alltid använt olika elektroniska hjälpmedel i sin musik, så detta var inget nytt. Men syntharna hade aldrig fått en sådan framträdande roll som under åren i mitten på 80-talet. Mycket på Lifesons bekostnad som fick stå tillbaka under några år.

Rush använde för första gången Peter Collins som producent och som brukligt står Peart för texterna medan Lifeson och Lee ordnat musiken.

Trots mycket synthljud är Power Windows (med viss tvekan) en progmetalplatta. Syntharna har en tendens att göra soundet mer popigt än brukligt när det gäller Rush. Dessutom är en del av låtarna relativt lugna utan något klassiskt metalös. Men metalen finns där under ytan hela tiden, om än inte alltid ute i det öppna. Öppningslåten Big Money är en klassiker som det är bra tryck i. En annan av mina favoriter har alltid varit Marathon med sin svepande och pompösa refräng. När jag såg Rush live i Quebec 2010 spelade dom just den låten. Några månader innan hade de på Facebook lagt ut en fråga vilken låt fansen ville höra live på den kommande turnén, jag svarade förstås Marathon i kommentarsfältet. Jag har alltid undrat om det var tack vare mig publiken bjöds på denna låt under den aktuella turnén (Time Machine Tour). Vi var ungefär 150 000 människor i publiken den kvällen.

Förutom konserten i Quebec har jag även sett Rush live två gånger i Stockholm - 2004 under deras R30-turné och 2007 på Snakes And Arrows-turnén. Så jag har med egna ögon fått se Lee spela avancerade basgångar, sjunga, varva med synthspel och sköta alla sina pedaler. Samtidigt. Och Pearts berömda trumsolon. Och Lifesons gitarrspel och alla hans prylar (som inte är ett fåtal). Jag har också fått uppleva bandets intill perfektion utförande av låtarna utan att en takt eller ton skilt sig från det studioinspelade. På gott och ont.

Världen har alltid varit uppdelad i hata eller älska Geddy Lees gälla röst. Jag står väl någonstans mittemellan i denna polarisation. Jag har aldrig varit överförtjust i den men har vant mig och accepterar den.
Jag tycker Power Windows är en bra platta, men troligen inte en platta för alla. Det är ganska bra fart i den, ett hårt bassound från Lee i kontrast till 80-talssyntharna, gäll sång och bra låtar. Dock finns det också en del lite tråkigare alster. Kanske inte en platta som är helt representativ när det gäller Rush.

Kan tilläggas att Rush är på fjärde plats när det häller antal guld- och platinumplattor (efter Beatles, Rolling Stones och KISS) och trea på listan när det gäller antal dylika plattor i följd (då de slår KISS). Trots detta betraktas Rush, kanske inte som ett undergroundband, men i alla fall som ett alternativt band som på många sätt står utanför den genomkommersiella musikbranschen och marknaden. Troligen är bandmedlemmarnas integritet och bandets ständiga strävan efter oberoende att tacka för det.

Att den första videon nedan härstammar från 80-talet råder det ingen tvekan om... Men kan man se bortom det visuella är det en bra låt.

Tracklist

Side A
1. The Big Money 5:35
2. Grand Designs 5:05
3. Manhattan Project 5:05
4. Marathon 6:09

Side B
1. Terrirories 6:19
2. Middletown Dreams 5:17
3. Emotion Detector 5:10
4. Mystic Rythms 6:08

Talking Heads – "Speaking In Tounges" (1983)

Detta var den första plattan med Talking Heads jag någonsin hörde, jag var 11 år gammal när den släpptes. Eftersom min bror införskaffade skivan utgivningsåret (troligen) fick jag i relativt ung ålder utforska detta band. Speaking In Tounges snurrade ganska ofta hemma på stereon, eller rättare sagt - kassettbandet rullade i bandspelaren, eftersom man på den tiden allt som oftast spelade in alla sina plattor på band, "för att inte slita på skivan". Så jag blev ganska väl bekant med detta album, som jag tyckte bra om.

Plattan i min ägo är en limited edition som släpptes i 50 000 ex. Skivan är genomskinlig vinyl liggande i ett genomskinligt omslag, designat av Robert Rauschenberg. Inuti omslaget ligger tre genomskinliga runda plastskivor, i tre olika färger, med text/foton. Robert vann ett fint pris för denna design, en Grammy, minsann. Originalomslaget ser ut som nedan, designat av sångaren David Byrne:

Som sagt, det var min bror som köpte skivan men under årens lopp har den på något sätt vandrat över till min samling. Exakt hur det gick till minns jag inte, kanske städade jag hans rum en extra gång? Eller blev det en panikpresent vid en bortglömd födelsedag? Det kan ju förstås ha varit av ren godhet också. Tyvärr var omslaget lite för brett för att rymmas i en klassisk läskback, en sådan alla förvarar sina skivor i. För att lösa detta dilemma klippte min bror sönder omslaget för att göra det smalare. Nästan 30 år senare, med ökad visdom, förstår vi att det troligen inte var en jättebra idé.

Samarbetet med Brian Eno var vid den här tiden avslutat och bandet stod själva för produktionen. Det var tydligen ett lyckat drag, den föregående plattan Remain In Light hade blivit uppmärksammad och hyllad, men Speaking In Tounges blev bandets kommersiella genombrott. Hiten Burning Down The House (som många kanske förknippar med Tom Jones) hamnade på USA:s topp-10 lista, och plattan låg tvåa på danslistan under sex veckor.

För det är en ganska dansant platta, full av sköna rytmer som det är lätt att jazza med i. Trots att det medverkar en mängd musiker på plattan så är det en ganska luftig ljudbild. Vissa låtar har en del likheter med låtarna på Remain In Lights A-sida, men med alla lager av ljud bortskalade. Jag skulle inte gå så långt att jag kallar det en minimalistisk produktion, men i alla fall ett steg åt det hållet. Jag kommer ofta på mig själv att sitta och gunga med i musiken när jag har den på, och jag inser gång på gång vilken bra platta det faktiskt är.

Som vanligt lyckas Talking Heads med konststycket att hitta ett nytt sound i samband med en ny platta, och trots det låter de precis som man förväntar sig att de skall låta. Byrnes lite säregna röst är en röd tråd genom alla bandets inspelningar som skapar ett igenkännande. En konsekvens av hans röst är att jag tycker låtarna är lite halvneurotiska. Byrne har en halvneurotisk röst, så är det, men fråga mig inte vidare om detta, tack. Så trots att det är en rytmisk och dansvänlig platta skulle jag inte kalla det för glad och lycklig musik. Inte olycklig heller. Kanske intellektuell pop med en neurotisk touch.

Det är i alla fall en riktigt bra platta utan några egentliga dalar. Kvaliteten på låtarna är hög rakt igenom, och musiken är relativt lättillgänglig utan att vara speciell kommersiellt anpassad. Talking Heads (läs eventuellt David Byrne) är bra låtmakare, de skapar intressanta stycken, inte alltför enkla, som du ändå kan dansa till. En av mina favoritlåtar har alltid varit avslutningslåten This Must be The Place (Naive Melody). En fin och ovanligt skör skapelse för att vara Talking Heads.

Tracklist

Side A
1. Burning Down The House 4:00
2. Making Flippy Floppy 4:36
3. Girlfriend Is Better 4:25
4. Slippery People 3:30
5. I Get Wild/Wild Gravity 4:06

Side B
1. Swamp 5:09
2. Moon Rocks 5:04
3. Pull Up The Roots 5:08
4. This Must Be The Place (Naive Melody) 4:56