Spisa vax

onsdag 27 mars 2013

Tom Petty And The Heartbreakers - ”Southern Accents” (1985)

Denna platta köpte jag någon gång runt 1990, då gick den att hitta väldigt billigt i olika reabackar. För min del fanns det endast en anledning att jag köpte den – låten Don't Come Around Here No More som jag ända sedan skivans release hade tyckt var en riktigt skön låt. Och dessutom en riktigt knarkig och psykedelisk video till som fick mig att misstänka att Tom Petty var en LSD-användare och att hans musik främst tillhörde hippiegenren, i alla fall 1985. Jag hade inte hört så mycket av Tom Pettys övriga alster och hade ingen egentlig koll på vem han var. Det enda jag egentligen hade hört var hans soloplatta Full Moon Fever från 1989, den släpptes när jag bodde ett år som utbytesstudent i USA och därmed hade MTV. Låtarna Free Fallin' och Running Down A Dream spelades/visades flitigt och speciellt Running Down A Dream tyckte jag hade en psykedelisk touch som bekräftade Pettys hippieådra.

Därför blev jag inledningsvis lite besviken på Southern Accents. Förutom Don't Come Around Here No More var det inte mycket psykedelia eller flummiga svamptrippar på plattan. Jag hittade en annan låt på plattan jag gillade och det var Spike. Dessa två låtar spelades en del hemma på skivspelaren men övriga alster fick vila. Och efter ett tag hade jag tröttnat på mina favoriter så då fick skivan stå ospelad.

Nu var det förstås främst mina förväntningar som var felaktiga snarare än att det är en dålig platta. Jag ska ärligt erkänna att jag fortfarande tycker mina två gamla favoriter är plattans bästa nummer. Men det finns andra sköna låtar också. Öppningslåtern Rebels är bra och tilltalar den inre rebellen i mig, som inte syns så ofta, men den finns där (jag bär pannband ibland). I was born a rebel... En annan låt jag gillar, och som sticker ut lite med sitt annorlunda sound, är Mary's New Car. Ytterligare en bra låt är Dog's On The Run.

Dave Stewart från Eurythmics var med och skrev tre låtar på plattan, bl.a. Don't You Come Around Here No More. Tydligen så var det en del spänningar inom bandet under inspelningen, bl.a. på grund av Dave Stewarts bidrag som gjorde att tre andra låtar inte fick vara med på plattan, och därmed blev det ursprungliga konceptet mindre tydligt. Vid ett tillfälle blev Petty så frustrerad under mixningen av Rebels så han slog näven i väggen och fick allvarliga benbrott i vänster hand. Tämligen avancerade operationer krävdes för skadan.

På det hela taget tycker jag det är en OK platta men musiken är inte riktigt i min smak. Det är lite Bruce Springsteen över det – bra låtar men det amerikanska rocksoundet är inte riktigt min grej, speciellt inte med en sydstatstouch som främst kommer från Pettys egen röst som är en riktig countryröst och de stämmor de ibland sjunger i. Nämnda enskilda låtar är bra, och Petty verkar vara en ganska skön snubbe baserat på de intervjuer jag läst med honom, så jag önskar jag kunde gilla plattan lite bättre. Men utifrån de plattor jag hört med honom (vilket inte är många) väljer jag nog Full Moon Fever framför Southern Accents.

Och nu inser jag mot slutet att jag egentligen inte nämnt the Heartbreakers utan behandlat Southern Accents som en Tom Pettyplatta. Men rätt ska vara rätt, även om Petty är den som skrivit alla låtar (med lite hjälp här och där) så är det inte en soloplatta. Heartbreakers bestod vid denna tid av Mike Campbell, Benmont Tench, Stan Lynch samt Howie Epstein.