Talking Heads – "Speaking In Tounges" (1983)

Detta var den första plattan med Talking Heads jag någonsin hörde, jag var 11 år gammal när den släpptes. Eftersom min bror införskaffade skivan utgivningsåret (troligen) fick jag i relativt ung ålder utforska detta band. Speaking In Tounges snurrade ganska ofta hemma på stereon, eller rättare sagt - kassettbandet rullade i bandspelaren, eftersom man på den tiden allt som oftast spelade in alla sina plattor på band, "för att inte slita på skivan". Så jag blev ganska väl bekant med detta album, som jag tyckte bra om.

Plattan i min ägo är en limited edition som släpptes i 50 000 ex. Skivan är genomskinlig vinyl liggande i ett genomskinligt omslag, designat av Robert Rauschenberg. Inuti omslaget ligger tre genomskinliga runda plastskivor, i tre olika färger, med text/foton. Robert vann ett fint pris för denna design, en Grammy, minsann. Originalomslaget ser ut som nedan, designat av sångaren David Byrne:

Som sagt, det var min bror som köpte skivan men under årens lopp har den på något sätt vandrat över till min samling. Exakt hur det gick till minns jag inte, kanske städade jag hans rum en extra gång? Eller blev det en panikpresent vid en bortglömd födelsedag? Det kan ju förstås ha varit av ren godhet också. Tyvärr var omslaget lite för brett för att rymmas i en klassisk läskback, en sådan alla förvarar sina skivor i. För att lösa detta dilemma klippte min bror sönder omslaget för att göra det smalare. Nästan 30 år senare, med ökad visdom, förstår vi att det troligen inte var en jättebra idé.

Samarbetet med Brian Eno var vid den här tiden avslutat och bandet stod själva för produktionen. Det var tydligen ett lyckat drag, den föregående plattan Remain In Light hade blivit uppmärksammad och hyllad, men Speaking In Tounges blev bandets kommersiella genombrott. Hiten Burning Down The House (som många kanske förknippar med Tom Jones) hamnade på USA:s topp-10 lista, och plattan låg tvåa på danslistan under sex veckor.

För det är en ganska dansant platta, full av sköna rytmer som det är lätt att jazza med i. Trots att det medverkar en mängd musiker på plattan så är det en ganska luftig ljudbild. Vissa låtar har en del likheter med låtarna på Remain In Lights A-sida, men med alla lager av ljud bortskalade. Jag skulle inte gå så långt att jag kallar det en minimalistisk produktion, men i alla fall ett steg åt det hållet. Jag kommer ofta på mig själv att sitta och gunga med i musiken när jag har den på, och jag inser gång på gång vilken bra platta det faktiskt är.

Som vanligt lyckas Talking Heads med konststycket att hitta ett nytt sound i samband med en ny platta, och trots det låter de precis som man förväntar sig att de skall låta. Byrnes lite säregna röst är en röd tråd genom alla bandets inspelningar som skapar ett igenkännande. En konsekvens av hans röst är att jag tycker låtarna är lite halvneurotiska. Byrne har en halvneurotisk röst, så är det, men fråga mig inte vidare om detta, tack. Så trots att det är en rytmisk och dansvänlig platta skulle jag inte kalla det för glad och lycklig musik. Inte olycklig heller. Kanske intellektuell pop med en neurotisk touch.

Det är i alla fall en riktigt bra platta utan några egentliga dalar. Kvaliteten på låtarna är hög rakt igenom, och musiken är relativt lättillgänglig utan att vara speciell kommersiellt anpassad. Talking Heads (läs eventuellt David Byrne) är bra låtmakare, de skapar intressanta stycken, inte alltför enkla, som du ändå kan dansa till. En av mina favoritlåtar har alltid varit avslutningslåten This Must be The Place (Naive Melody). En fin och ovanligt skör skapelse för att vara Talking Heads.

Tracklist

Side A
1. Burning Down The House 4:00
2. Making Flippy Floppy 4:36
3. Girlfriend Is Better 4:25
4. Slippery People 3:30
5. I Get Wild/Wild Gravity 4:06

Side B
1. Swamp 5:09
2. Moon Rocks 5:04
3. Pull Up The Roots 5:08
4. This Must Be The Place (Naive Melody) 4:56