Rush – "Power Windows" (1985)

Rush är en kanadensisk progmetal-trio vars medlemmar räknas som top of the pops när det gäller virtuositet på sina respektive instrument. De tre Torontosönerna är Alex Lifeson på gitarr, Geddy Lee på bas samt Neil Peart på trummor. Och även om alla tre tillhör eliten på sina instrument är det väl Peart som under historiens gång har räknats som den allra skickligaste musikern av dom. Många, både experter och vanligt folk, anser att han är den främste rocktrummisen någonsin.

Neil Peart ersatte 1974 trummisen John Rutsey och sedan dess har trion varit intakt, bara det ett unikum i musikbranschen. Power Windows var bandets 11:e studioalbum (de har till dagens datum släppt 20 studioalbum och 9 livealbum).

Power Windows skapades under en tid då Rush använde ovanligt mycket synthar, vilket ju inte var helt ovanligt på 80-talet. Många fans var väl inte helt frälsta på detta, men personligen tycker jag det funkar ovanligt OK. Jag gillar vanligtvis inte det typiska synthljudet från 80-talet, det där lite tunna ljudet som med sina ackord dränker in musiken i en billig känsla. Men på något sätt kommer Rush undan med det. De hade alltid använt olika elektroniska hjälpmedel i sin musik, så detta var inget nytt. Men syntharna hade aldrig fått en sådan framträdande roll som under åren i mitten på 80-talet. Mycket på Lifesons bekostnad som fick stå tillbaka under några år.

Rush använde för första gången Peter Collins som producent och som brukligt står Peart för texterna medan Lifeson och Lee ordnat musiken.

Trots mycket synthljud är Power Windows (med viss tvekan) en progmetalplatta. Syntharna har en tendens att göra soundet mer popigt än brukligt när det gäller Rush. Dessutom är en del av låtarna relativt lugna utan något klassiskt metalös. Men metalen finns där under ytan hela tiden, om än inte alltid ute i det öppna. Öppningslåten Big Money är en klassiker som det är bra tryck i. En annan av mina favoriter har alltid varit Marathon med sin svepande och pompösa refräng. När jag såg Rush live i Quebec 2010 spelade dom just den låten. Några månader innan hade de på Facebook lagt ut en fråga vilken låt fansen ville höra live på den kommande turnén, jag svarade förstås Marathon i kommentarsfältet. Jag har alltid undrat om det var tack vare mig publiken bjöds på denna låt under den aktuella turnén (Time Machine Tour). Vi var ungefär 150 000 människor i publiken den kvällen.

Förutom konserten i Quebec har jag även sett Rush live två gånger i Stockholm - 2004 under deras R30-turné och 2007 på Snakes And Arrows-turnén. Så jag har med egna ögon fått se Lee spela avancerade basgångar, sjunga, varva med synthspel och sköta alla sina pedaler. Samtidigt. Och Pearts berömda trumsolon. Och Lifesons gitarrspel och alla hans prylar (som inte är ett fåtal). Jag har också fått uppleva bandets intill perfektion utförande av låtarna utan att en takt eller ton skilt sig från det studioinspelade. På gott och ont.

Världen har alltid varit uppdelad i hata eller älska Geddy Lees gälla röst. Jag står väl någonstans mittemellan i denna polarisation. Jag har aldrig varit överförtjust i den men har vant mig och accepterar den.
Jag tycker Power Windows är en bra platta, men troligen inte en platta för alla. Det är ganska bra fart i den, ett hårt bassound från Lee i kontrast till 80-talssyntharna, gäll sång och bra låtar. Dock finns det också en del lite tråkigare alster. Kanske inte en platta som är helt representativ när det gäller Rush.

Kan tilläggas att Rush är på fjärde plats när det häller antal guld- och platinumplattor (efter Beatles, Rolling Stones och KISS) och trea på listan när det gäller antal dylika plattor i följd (då de slår KISS). Trots detta betraktas Rush, kanske inte som ett undergroundband, men i alla fall som ett alternativt band som på många sätt står utanför den genomkommersiella musikbranschen och marknaden. Troligen är bandmedlemmarnas integritet och bandets ständiga strävan efter oberoende att tacka för det.

Att den första videon nedan härstammar från 80-talet råder det ingen tvekan om... Men kan man se bortom det visuella är det en bra låt.

Tracklist

Side A
1. The Big Money 5:35
2. Grand Designs 5:05
3. Manhattan Project 5:05
4. Marathon 6:09

Side B
1. Terrirories 6:19
2. Middletown Dreams 5:17
3. Emotion Detector 5:10
4. Mystic Rythms 6:08