Opeth - ”Heritage” (2011)
 

 

Opeth var ett bandnamn som under åren dök upp i tillvaron då och då, men eftersom jag jag hade förstått att det var ett band tillhörande dödsmetallgenren, med tillhörande growl, så höll jag mig på avstånd. Dödsmetall hade aldrig varit min grej. Inte growl heller.

Men så en dag hösten 2012 skulle bandet ha en konsert i Uppsala och en vän hade en biljett över. Han hade pratat varmt om Opeth och beskrivit deras musik, och speciellt plattan Heritage, på ett sätt som fick mig att tro att detta kanske var ett band för mig. Enligt min vän hade Opeth en tydlig progressiv touch, sångaren Mikael Åkerfeldt skulle vara en riktigt skön snubbe och övriga bandmedlemmar riktiga virtouser. Så jag följde med på konserten.

 

Löftena infriades. Det var en fantastisk konsert som varvade ösigt tungung med sköra, vackra partier. Kasten mellan dessa extremer gick på en bråkdels sekund. Jag gillade det jag hörde och var glad åt att min vän hade övertalat mig och att Mikael hade lagt growlandet åt sidan. Nåja, det dök upp i någon låt men det var faktiskt helt OK. Övriga bandmedlemmar tycktes mycket riktigt vara riktigt kompetenta musiker och jag iakttog avundsjukt basistens fingrar och trummisens viftande armar (två instrument jag själv har försökt mig på).

Konserten gav sådan mersmak att jag bestämde mig för att skaffa deras senaste platta. Först önskade jag mig den i julklapp, men ingen av mina släktingar insåg nödvändigheten att hade Heritage i hemmet. En dag vid ett besök i en vinylbutik kollade jag igenom hyllan med nya plattor (nya, i form av icke begagnade) och hittade Heritage. Samtidigt hade butiken precis fått in ett ex av Stones platta Let It Bleed från -69, med tillhörande originalaffisch och erbjudande om att gå med i Stones fanclub. Let It Bleed hade jag letat efter ganska länge. Svårt val. Priset för Let It Bleed var något högre, och jag visste att jag gillade musiken på Heritage bättre. Samtidigt kändes Let It Bleed med orginaltillbehör som ett åtråvärdare objekt, ur ett samlarperspektiv. Det blev Heritage, och eftersom den betingade ett något lägre pris än Stonesplattan kostade jag på mig en Sly & The Family Stone-skiva också. Eftersom Heritage är en dubbelplatta kan man säga att jag fick tre plattor för samma pris jag hade fått betala för en. Så jag var nöjd. Sedan besökte jag förstås butiken några veckor senare och köpte Let It Bleed också.

 

Opeths 10:e studioalbum Heritage är en riktigt, riktigt bra platta. Mikael Åkerfeldt har skrivit låtarna och har mixat skivan tillsammans med polaren Steven Wilson. Jag har ingen större kolla på Opeths tidigare musikaliska skapelser men har förstått att Heritage är annorlunda än deras övriga alster. Plattan öppnar lugnt och skönt med titellåten vilken framförs av en flygel och en ståbas (tror jag), ingen sång. Sedan tar det mer fart och lyssnaren bjuds på metal, prog, folkmusik, jazz, akustiska gitarrer, distade gitarrer, atmosfäriska partier, tunggung, ballader. Ofta i en och samma låt. Det kanske låter som om det skulle kunna bli spretigt. Men icke. Opeth får ihop detta till en riktigt skön upplevelse där ett flytande ljudlandskap helt logiskt tar över efter att en distad gitarr precis rivit sönder högtalarna. Och som grädde på moset dyker Björn J:son Lindh upp i en låt och spelar tvärflöjt så det ryker. Mer sådant år folket!

Det mystiska omslaget är baserat på en av Mikael Åkerfeldts drömmar och är skapat av Travis Smith. Kan nämnas att keyboardisten Per Wiberg lämnade bandet efter att inspelningen var klar. Idag består Opeth av Mikael Åkerfeldt (sång, gitarr), Martin Mendez (bas), Martin Axenrot (trummor), Fredrik Åkesson (gitarr) samt Joakim Svalberg (keyboards).

Heritage är en platta som har allt och därmed blir både rolig och intressant att lyssna på. Jag har svårt att se att man tröttnar på den, tack vare dess variation. Rekommenderas varmt. Opeth tillhör utan tvekan toppgardet inom svensk musik.

Tracklist

Side A

1. Heritage 2:03
2. The Devil´s Orchard 6:44
3. I Feel The Dark 6:38

Side B

1. Slither 4:01
2. Nepenthe 5:39
3. Häxprocess 6:59

Side C

1. Famine 8:34
2. The Lines In My Hand 3:53

Side D

1. Folklore 8:19
2. Marrow Of The Earth 4:21