Big Brother and the Holding Company - "Cheap Thrills" (1968)

Bara omslaget designat av Robert Crumb gör den här skivan värd att köpa. Egentligen skulle den pryda baksidan av skivan, med ett porträtt av Janis på framsidan, men hon tyckte så bra om Crumbs bild att den fick bli framsidan. Från första början hade bandet tänkt att ett foto på dom nakna i en säng skulle utgöra omslaget, men skivbolaget tyckte av någon anledning annorlunda.

Janis, ja, det här var hennes stora genombrott då hon blev Janis Joplin med hela världen. Det här var bandets andra skiva tillsammans med Janis, och den sista, då hon lite senare påbörjade sin solokarriär. Redan vid den här tiden upplevde de flesta att hon var den stora stjärnan, och att bandet mer var ett kompband åt henne, många klagade också på att bandmedlemmarnas musikaliska kunnande lämnade en del att önska. Med andra ord väntade alla bara på att hon skulle ge sig iväg på egna äventyr. Men fortfarande var de ett band när Cheap Thrills släpptes.

Plattan startar med att Bill Graham introducerar bandet, till publikens jubel. Publikljud fortsätter att höras på skivan, så många trodde det var en liveplatta. Men det var det inte, det var pålagt ljud för att skapa en livestämning. Sista låten Ball and Chain är den enda som är inspelad live. Skivan spelades in till största delen i en studio New York. Det blev ett av 1968 års bäst säljande album.

När jag var yngre gillade jag inte Janis. På den tiden visste jag inte att hon faktiskt var medlem i ett band en tid av karriären, hon var så dominerande i upplevelsen. Jag tyckte hennes röst var alldeles för hes. Och så var jag inte, och har aldrig varit, någon blueskille av rang. Idag har jag ändrat uppfattning om henne. Idag tycker jag hennes röst uttrycker fantastiskt mycket känslor. En unik röst. Men det är inte alltid den funkar för mig. Ibland blir den, tillsammans med kompet, lite för skrikig och skränig. Min fru brukar klaga när skivan snurrar på stereon, eftersom den är så ljudlig, och hon pustar ut när den är över. Skivan är en utlevelse i (Janis) känslor, som kräver en del av lyssnaren. Att sjunga med den inlevelse hon gör, måste slita på stämbanden och göra en känslomässigt urlakad. I alla fall känns det så när man hör henne. Det är ju inte så att hon sjunger lite lagom halvengagerad.

De bästa låtarna tycker jag är de covers bandet gör, som också är de låtar som blev de största hitsen och därmed de mest välkända. Summertime, Piece of My Heart samt Ball and Chain. Det är bra grejer, de andra låtarna är väl OK, men inte alls i samma klass. Ljudet på skivan är ganska opolerat och skramligt, generellt. Alla gillar nog inte Janis röst, och eftersom den dominerar skivan så mycket så ska man nog gilla den för att gilla plattan. Jag har tack vare ålderns mognad, lärt mig att gilla Janis. Jag såg en dokumentär om henne för några veckor sedan. Ett tragiskt livsöde om en tjej som fick utstå en hel del från omgivningen. Hon hann bli 27 år gammal innan hon avled inne på sitt hotellrum 1970.


Tracklist

Side A
1. Combination of the Two 5:47
2. I Need a Man to Love 4:54
3. Summertime 4:01
4. Piece of My Heart 4:15

Side B
1. Turtle Blues 4:22
2. Oh, Sweet Mary 4:16
3. Ball and Chain 9:02

Leonard Cohen - "Death of a Ladies' Man" (1977)

En del samarbeten är märkligare och mer förvånande än andra. Leonard Cohen och Phil Spector till exempel. Den eftertänksamma poeten, ofta minimalistiska musikern tillsammans med den galna Wall-of-sound-älska-pistoler producenten. A match made in heaven? Tveksamt.

Historierna går lite isär hur det kommer sig att dessa båda fann varandra, men gemensamt var att bådas karriärer hade gått lite i stå och behövde ny luft. Så de satte sig och skrev ett gäng låtar ihop, Cohen stod för orden, Spector för musiken. Och sen i studion, eller rättare sagt tre olika studios, med musiker som tydligen var bland de bästa inom branschen.

Inspelningen skall ha varit som legenderna säger att de gick till med Spector, pistoler överallt i studion, Spector ska ha riktat en mot Cohen vid ett tillfälle och spänt hanen osv. En allmänt galen stämning. Enligt Cohen var Spector tämligen normal när de var ensamma, men ju fler människor som kom in i studion, desto vansinnigare betedde sig Spector.

Phil Spector

Enligt Cohen försvann Spector en dag med allt det inspelade för att färdigställa den färdiga skivan. Cohen var inte alls beredd på detta, han har sagt att sången han spelat in bara var som stöd för musikerna, den slutliga sången hade han tänkt att göra senare. Men det spelade ingen roll, Spector hade bestämt sig och så blev det.

Personligen är jag inte så förtjust i skivan. Kanske är det för att jag har lyssnat mest på Cohens tidigare alster, ett enklare sound, och har svårt att få ihop Spectors Wall of Sound med Cohen. Och låtarna är inte så bra heller, inte i klass med mycket annat Cohen gjorde, både tidigare och senare. Och jag vet inte, en låt som Don't Go Home With Your Hard-On blir lite för annorlunda när det gäller min bild av Cohen (jo, jag vet att han hade skrivit en låt som innehöll giving me head on the unmade bed. Men det var ju en fin sång.). Även om det är den låten jag till min fasa ibland går och nynnar på, men refrängen sätter sig i skallen. Låten Fingerprints låter som om Cohen gått med i Frälsningsarmén och sjunger country med frälsarna. Lite kul i och för sig.

Ibland låter det lite Lee Hazlewood om det hela, vilket kan vara en komplimang, men tyvärr, jag faller inte för plattan. Troligen är en viktig rot till min misstänksamhet att jag har en ganska fast bild av hur Cohen skall låta. Om någon annan gjort skivan kanske jag hade varit lite mer positiv.

Jag skulle istället rekommendera Cohens sista verk, You Want It Darker. Han lämnade oss för en kort tid sedan, och min nya, och hans gamla, hemstad Montreal har sörjt. Han bodde i ett hus nära oss, och en kväll promenerade vi dit, tände ett ljus som bidrog till det hav av ljus, blommor och annat som folk ställt utanför hans port. Hela helgen efter hans begravning vallfärdade människor dit. En människas död förde kända och okända ihop, och skapade en tillfällig känsla av gemenskap.


Tracklist

Side A
1. True Love Leaves No Traces 4:26
2. Iodine 5:03
3. Paper Thin Hotel 5:42
4. Memories 5:59

Side B
1. I Left a Woman Waiting 3:28
2. Don't Go Home With Your Hard-On 5:36
3. Fingerprints 2:58
4. Death of a Ladies' Man 9:19

Grateful Dead - "Wake of the Flood" (1973)

Den här plattan fick jag leta länge efter innan jag slutligen hittade den i en av Montreals skivbörsar. Lite halvsliten, men betingade ändå ett relativt högt pris, och inte gick det att pruta. Tidiga pressar av Grateful Deads album tycks vara hårdvaluta. Det här var bandets sjätte studioalbum, nionde inräknat livealbumen, och det första de gav ut på sitt egna bolag. Sedan den senaste studioplattan American Beauty, utgiven tre år tidigare, hade keyboardisten/sångaren/munspelaren Ron "Pigpen" McKernan avlidit till följd av sitt alkoholmissbruk. Keith Godchaux sköter helt på egen hand keyboardspelandet på detta album (han hade dock varit bandets keyboardist några år, medan Pigpen fick spela bongotrummor, munspel och sjunga). Det gav musiken en större riktning mot jazz, snarare än blues då Pigpen fortfarande var med.

Alla Grateful Deadkännare hävdar att det var livekonserterna med bandet som var det magiska, och att studioalbumen inte når upp till dessa nivåer. Jag hade ju gärna sett Grateful Dead live, men nu har jag inte det, så jag har ju inte så mycket att jämföra med. Det jag har hört flera prata om är konserternas magiska, långa jamsessioner, något som är svårt att återskapa i studion. Personligen tycker jag långa bluesjams kan bli lite tråkiga och ofokuserade, så det kanske är lika bra att jag aldrig såg dom. Jag gillar verkligen många av deras studioplattor. Speciellt Wake of the Flood.

De två öppningslåtarna, Mississppi Half-Step Uptown Toodeloo och Let Me Sing Your Blues Away, är inget jag faller för. Hör inget unikt med dom, och egentligen vilket band som helt skulle kunna ha gjort dessa låtar. Men sedan vänder det, och det rejält. I min värld är Row Jimmy bland det finaste Grateful Dead skapade. En vacker, lugn och melankolisk sång, med en text man inte förstår något av. På Youtube har jag sett liveversioner av låten som är ännu bättre, speciellt Garcias två solopartier i låten som han spelar på olika sätt under olika tidsperioder. Bara den låten gör plattan värd att köpa. Den efterföljande lugna Stella Blue håller många som en av bandets finaste låtar, och visst är den fin, även om den hamnar i skuggan av Row Jimmy.

B-sidan är skön rakt igenom. Here Comes Sunshine glider mot det psykedeliska hållet i refrängen, medan Eyes of the World är lite fartigare, dansantare och energisk. Den episka avslutningen, Weather Report Suite är den enda som inte Garcia/Hunter skrev, istället skrev Weir den. Även den riktigt bra som tydligen utvecklades till en ännu mer episk låt under senare konserter. Den är uppdelad i tre sviter. Bandet hade spelat nästan alla låtar på konserter under i alla fall ett halvår innan inspelningen. Med andra ord hade musikerna haft tid på sig att utveckla och prova dom i olika versioner.

Jag har fortfarande en djupt rotad bild av Grateful Dead som ett urflummigt, überpsykedeliskt band. Ingen av de (studio)album jag har bjuder dock på sådan musik. Mina album sträcker sig från 60-tal till 80-tal, och det är mycket blues, country, rock och relativt lite psykedelia. Antingen är min mentala bild helt fel, eller så härstammar den från den eminenta boken Electric Cool Aid Acid Test, som bl.a. beskriver deras konserter på Mery Pranksters LSD-tillställningar, eller så är det en sida hos bandet som kom fram mer under konserterna. I vilket fall, Wake of the Flood är en riktigt skön platta, som jag tror många kan gilla. Inte psykedelia, mer laidback rock, jazz, blues och kanske lite soul.


Tracklist

Side A
1. Mississippi Half-Step Uptown Toodeloo 5:45
2. Let Me Sing Your Blues Away 3:17
3. Row Jimmy 7:14
4. Stella Blue 6:26

Side B
1. Here Comes Sunshine 4:40
2, Eyes of the World 5:19
3. Weather Report Suite 12:53

David Crosby - "If I Could Only Remember My Name" (1971)

De medverkande på denna platta är som ett allstar-lag när det gäller psykedelians fanbärare. Jerry Garcia, Grace Slick, Joni Mitchell, Neil Young, Graham Nash, Jorma Kaukonen, Paul Kantner m.fl. Risken med en sådan ansamling musiker, alla stjärnor, är att det blir tämligen ofokuserat, för många idéer ska samsas på en och samma skiva. Så dock inte fallet med Crosbys solodebut, överlag har musiken en tydlig riktning och Crosby tycks ha haft en fast hand över produktionen och hållit de andra musikerna i någorlunda tyglar.

Jag gillar den här skivan betydligt bättre Crosby, Stills, Nash & Youngs Déjà Vu, den senaste skiva Crosby medverkade på innan solodebuten. A-sidan är fylld med tillbakalutade låtar med fin stämsång och luftigt gitarrspel. Lite västkustrock över det hela. Och så får man nöjet att höra Garcia spela gitarr/steel guitar på låtarna. Den enda svaga låten, enligt mig, är den långa Cowboy Movie, det känns mer som en standard rockrökare man hört i hundra olika versioner, svårt att höra något unikt med den. I övrigt är det bara att luta sig tillbaka, slappna av och njuta av skönheten Crosby skapar med sina harmonier och medmusikanter.

B-sidan öppnar med What Are Their Names som låter som en Jefferson Airplanelåt, och mycket riktigt är både Slick och Kantner med på låten. Lite skränig jämfört med det mesta övrigt på skivan. De efterföljande låtarna bjuder på en större skönhet då Crosby är tillbaka i ett lugnare område, fint gitarrspel och vackra harmonier, även om jag kan tycka att Traction In the Rain kan bli lite tråkig. De två avslutande numren, Orleans och I'd Swear There Was Somebody Here, undervisar lyssnaren om mer avancerad stämsång med sin acappella. En skön platta, som med vissa undantag, bjuder på lite sköra, vackra sånger som borde passa de flesta. Tyvärr skulle det dröja ända till 1989 innan Crosby gav ut en skiva igen, på grund av ett avancerat missbruk. Med tanke på skönheten i hans debutplatta, gick världen troligen miste om något.


Tracklist

Side A
1. Music Is Love 3:16
2. Cowboy Movie 8:02
3. Tamalpais High (at about 3) 3:29
4. Laughing 5:20

Side B
1. What Are Their Names 4:09
2. Traction In the Rain 3:40
3. Song With No Words (Tree With No Leaves) 5:53
4. Orleans 1:56
5. I'd Swear There Was Somebody Here 1:19

Crosby, Stills, Nash & Young - "Déjà Vu" (1970)

Ibland blir det svårt när man inte riktigt faller för en platta som hyllas som ett mästerverk, som har höga placeringar på listor på temat "Världens bästa skivor någonsin", en skiva alla tycks älska. Man får känslan att det är en själv det är fel på, att ens musiksmak är alltför primitiv och/eller att man inte förstått musiken, och uttrycker man sig kritiskt får man hela (musik)världen emot sig. Inför Déjà Vu står jag inför detta dilemma.

Déjà Vu var Crosby, Stills & Nash andra skivsläpp och de hade utökat trion till en kvartett i och med inkorporerandet av Neil Young. De delar broderligt på musikskapandet, på respektive sida bidrar varje medlem med en låt, dessutom bjuder A-sidan på en Joni Mitchell cover i låten Woodstock och B-sidans avslutningsnummer är en Stills/Younglåt. "Broderligt" kan nog diskuteras eftersom bandmedlemmarna inte var speciellt goda vänner vid tiden för inspelningen och sällan tillbringade tid tillsammans i studion. Istället spelades de flesta låtar in individuellt av varje medlem.

A-sidan öppnar skönt med Stills bidrag Carry On. En frisk fläkt, skön stämsång och energigivande låt, hade det fortsatt på samma nivå hade jag varit en del av massan som hyllar plattan. Men den enda övrig låt jag gillar på A-sidan är Youngs Helpless, även om den låter väldigt lik Knocking On Heaven's Door. Resten är ganska trist. Lite country och en del standard rock 'n' roll, inget utöver det vanliga. Lite kul att Jerry Garcia lirar steel guitar på Teach Your Children, dock.

B-sidan är jämnare, där den enda låt jag verkligen inte gillar är Nash Our House, men med det inte sagt att jag är överförtjust i resten. Övriga låtar är OK, men inte mer. Titellåten är lite annorlunda på så sätt att den inte har samma vers, vers, refräng struktur. Lite mer lös i kanterna och svävande, på ett positivt sätt. 4 + 20 är fin, men absolut inte bättre än det Stills gjorde på sin efterföljande soloplatta. Likaså är Youngs Countrygirl helt OK, men även här har han gjort mycket bättre låtar på egna album. Skivan avslutas med den något bombastiska Everybody I Love You, återigen, inte dum, men inget som platsar på musikens absoluta toppskick.

Sammanfattningsvis är Déjà Vu en ganska genomsnittlig platta, enligt mig. Personligen skulle jag inte ta med den på min "världens bästa skivor någonsin"-lista, eller en öde ö för den delen. Jag misstänker att om fyra helt okända killar gjort denna skiva, hade den inte hyllats på samma sätt. Men med dessa fyra giganter inom musikvärlden vid spakarna, så blir skivan per automatik höjd till skyarna, oberoende av resultatet (inom vissa gränser, förstås). Eller så är det mig det är fel på.


Tracklist

Side A
1. Carry On 4:26
2. Teach Your Children 2:53
3. Almost Cut My Hair 4:31
4. Helpless 3:33
5. Woodstock 3:54

Side B
1. Déjà Vu 4:12
2. Out House 2:59
3. 4 + 20 2:04
4. Country Girl 5:11
5. Everybody I Love You 2:21