En del samarbeten är märkligare och mer förvånande än andra. Leonard Cohen och Phil Spector till exempel. Den eftertänksamma poeten, ofta minimalistiska musikern tillsammans med den galna Wall-of-sound-älska-pistoler producenten. A match made in heaven? Tveksamt.
Historierna går lite isär hur det kommer sig att dessa båda fann varandra, men gemensamt var att bådas karriärer hade gått lite i stå och behövde ny luft. Så de satte sig och skrev ett gäng låtar ihop, Cohen stod för orden, Spector för musiken. Och sen i studion, eller rättare sagt tre olika studios, med musiker som tydligen var bland de bästa inom branschen.
Inspelningen skall ha varit som legenderna säger att de gick till med Spector, pistoler överallt i studion, Spector ska ha riktat en mot Cohen vid ett tillfälle och spänt hanen osv. En allmänt galen stämning. Enligt Cohen var Spector tämligen normal när de var ensamma, men ju fler människor som kom in i studion, desto vansinnigare betedde sig Spector.
 |
| Phil Spector |
Enligt Cohen försvann Spector en dag med allt det inspelade för att färdigställa den färdiga skivan. Cohen var inte alls beredd på detta, han har sagt att sången han spelat in bara var som stöd för musikerna, den slutliga sången hade han tänkt att göra senare. Men det spelade ingen roll, Spector hade bestämt sig och så blev det.
Personligen är jag inte så förtjust i skivan. Kanske är det för att jag har lyssnat mest på Cohens tidigare alster, ett enklare sound, och har svårt att få ihop Spectors Wall of Sound med Cohen. Och låtarna är inte så bra heller, inte i klass med mycket annat Cohen gjorde, både tidigare och senare. Och jag vet inte, en låt som Don't Go Home With Your Hard-On blir lite för annorlunda när det gäller min bild av Cohen (jo, jag vet att han hade skrivit en låt som innehöll giving me head on the unmade bed. Men det var ju en fin sång.). Även om det är den låten jag till min fasa ibland går och nynnar på, men refrängen sätter sig i skallen. Låten Fingerprints låter som om Cohen gått med i Frälsningsarmén och sjunger country med frälsarna. Lite kul i och för sig.
Ibland låter det lite Lee Hazlewood om det hela, vilket kan vara en komplimang, men tyvärr, jag faller inte för plattan. Troligen är en viktig rot till min misstänksamhet att jag har en ganska fast bild av hur Cohen skall låta. Om någon annan gjort skivan kanske jag hade varit lite mer positiv.
Jag skulle istället rekommendera Cohens sista verk, You Want It Darker. Han lämnade oss för en kort tid sedan, och min nya, och hans gamla, hemstad Montreal har sörjt. Han bodde i ett hus nära oss, och en kväll promenerade vi dit, tände ett ljus som bidrog till det hav av ljus, blommor och annat som folk ställt utanför hans port. Hela helgen efter hans begravning vallfärdade människor dit. En människas död förde kända och okända ihop, och skapade en tillfällig känsla av gemenskap.
Tracklist
Side A
1. True Love Leaves No Traces 4:26
2. Iodine 5:03
3. Paper Thin Hotel 5:42
4. Memories 5:59
Side B
1. I Left a Woman Waiting 3:28
2. Don't Go Home With Your Hard-On 5:36
3. Fingerprints 2:58
4. Death of a Ladies' Man 9:19
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar