Den här plattan fick jag leta länge efter innan jag slutligen hittade den i en av Montreals skivbörsar. Lite halvsliten, men betingade ändå ett relativt högt pris, och inte gick det att pruta. Tidiga pressar av Grateful Deads album tycks vara hårdvaluta. Det här var bandets sjätte studioalbum, nionde inräknat livealbumen, och det första de gav ut på sitt egna bolag. Sedan den senaste studioplattan American Beauty, utgiven tre år tidigare, hade keyboardisten/sångaren/munspelaren Ron "Pigpen" McKernan avlidit till följd av sitt alkoholmissbruk. Keith Godchaux sköter helt på egen hand keyboardspelandet på detta album (han hade dock varit bandets keyboardist några år, medan Pigpen fick spela bongotrummor, munspel och sjunga). Det gav musiken en större riktning mot jazz, snarare än blues då Pigpen fortfarande var med.
Alla Grateful Deadkännare hävdar att det var livekonserterna med bandet som var det magiska, och att studioalbumen inte når upp till dessa nivåer. Jag hade ju gärna sett Grateful Dead live, men nu har jag inte det, så jag har ju inte så mycket att jämföra med. Det jag har hört flera prata om är konserternas magiska, långa jamsessioner, något som är svårt att återskapa i studion. Personligen tycker jag långa bluesjams kan bli lite tråkiga och ofokuserade, så det kanske är lika bra att jag aldrig såg dom. Jag gillar verkligen många av deras studioplattor. Speciellt Wake of the Flood.
De två öppningslåtarna, Mississppi Half-Step Uptown Toodeloo och Let Me Sing Your Blues Away, är inget jag faller för. Hör inget unikt med dom, och egentligen vilket band som helt skulle kunna ha gjort dessa låtar. Men sedan vänder det, och det rejält. I min värld är Row Jimmy bland det finaste Grateful Dead skapade. En vacker, lugn och melankolisk sång, med en text man inte förstår något av. På Youtube har jag sett liveversioner av låten som är ännu bättre, speciellt Garcias två solopartier i låten som han spelar på olika sätt under olika tidsperioder. Bara den låten gör plattan värd att köpa. Den efterföljande lugna Stella Blue håller många som en av bandets finaste låtar, och visst är den fin, även om den hamnar i skuggan av Row Jimmy.
B-sidan är skön rakt igenom. Here Comes Sunshine glider mot det psykedeliska hållet i refrängen, medan Eyes of the World är lite fartigare, dansantare och energisk. Den episka avslutningen, Weather Report Suite är den enda som inte Garcia/Hunter skrev, istället skrev Weir den. Även den riktigt bra som tydligen utvecklades till en ännu mer episk låt under senare konserter. Den är uppdelad i tre sviter. Bandet hade spelat nästan alla låtar på konserter under i alla fall ett halvår innan inspelningen. Med andra ord hade musikerna haft tid på sig att utveckla och prova dom i olika versioner.
Jag har fortfarande en djupt rotad bild av Grateful Dead som ett urflummigt, überpsykedeliskt band. Ingen av de (studio)album jag har bjuder dock på sådan musik. Mina album sträcker sig från 60-tal till 80-tal, och det är mycket blues, country, rock och relativt lite psykedelia. Antingen är min mentala bild helt fel, eller så härstammar den från den eminenta boken Electric Cool Aid Acid Test, som bl.a. beskriver deras konserter på Mery Pranksters LSD-tillställningar, eller så är det en sida hos bandet som kom fram mer under konserterna. I vilket fall, Wake of the Flood är en riktigt skön platta, som jag tror många kan gilla. Inte psykedelia, mer laidback rock, jazz, blues och kanske lite soul.
Tracklist
Side A
1. Mississippi Half-Step Uptown Toodeloo 5:45
2. Let Me Sing Your Blues Away 3:17
3. Row Jimmy 7:14
4. Stella Blue 6:26
Side B
1. Here Comes Sunshine 4:40
2, Eyes of the World 5:19
3. Weather Report Suite 12:53
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar