Barde (1977)

Lokal musik idag, från Montreal. Barde betyder bard, en sådan som Troubadix, ni vet, i Asterix och Obelix. Bandet skapades 1973, och dagens platta från 1977 var deras skivdebut. De var sex personer i gruppen, härstammande från Quebec, Irland och USA. De sjung således på franska, irländska och engelska. Musiken de spelade var en blandning av keltisk, skotsk och Quebecansk folkmusik. Tre plattor hann de göra, innan de gick skilda vägar 1983. De turnerade flitigt och tydligen var deras konserter legendariska, en explosion i extatisk energi, där användandet av dubbla keltiska fioler var deras kännemärke.

Personligen hade jag inte hört talas om Barde innan jag hittade den här skivan i en skivbörs. Jag köpte den för att jag tyckte det skulle vara kul att utöka den lokala musiken i samlingen från min nya hemstad Montreal, att det verkade vara traditionell folkmusik tyckte jag var kul, det sägs ju att man ska lära sig om och anamma den lokala kulturen. Att skivan kostade 1-2 dollar gjorde det förstås lättare.

Jag har alltid uppskattat folkmusik från olika delar av världen, men just den keltiska/skotska musiken har aldrig varit något specialintresse, så jag är ganska okunnig på området (jag har någon platta med Dubliners och Relativity, men längre än så sträcker sig inte skivinnehavet). Det är ganska fartfylld musik, mycket fioler, och som gammal violinist kan jag komma på mig att drömma mig bort om hur det hade varit om jag hade fortsatt min fiolkarriär, och om jag hade hamnat i en samling whiskystinna irländare. Det hade nog varit kul. Skivan bjuder både på instrumentala låtar och de med sång, där de förra utgör en majoritet. Som nämnts sjungs det på tre olika språk. Det är bara traditionella instrument, utan inblandning av moderna elektroniska sådana (de dök upp på de senare plattorna, dock). Öppningslåten Jack McCann är skriven av bandet, övriga låtar på skivan är traditionella kompositioner.

En helt OK platta, med mycket fart och energi, och den kanske får snurra då och då på skivtallriken när inspirationen faller på. När det handlar om den här typen av folkmusik uppskattar jag personligen dock ett band som t.ex. Fairport Convention mer, där de traditionella alstren kryddats med ett modernt sound. Den som är inne på keltisk/Quebecansk folkmusik kommer med all säkerhet att gilla den här skivan, dock.


Tracklist

Side A
1. Jack McCann 3:02
2. Julia Delaney 2:43
3. L'île Noire 3:35
4. La Queue De L'hirondelle 3:30
5. Le Violin Accordé Comme Une Viole 2:17
6. Fanny Power 3:33

Side B
1. La Gigue De George Brabazon 1:38
2. Les Trois Hommes Noirs 5:28
3. La Suite Du Cap Breton 3:29
4. Banshee 3:57
5. P Stands For Paddy 4:54

Niels Jensen - "Rum" (1983)

Någon gång i min tonår hörde jag en låt på radio med Niels Jensen som jag gillade. En tid senare hittade jag Rum, troligen på Uppsalabutiken Prisfyndet för kanske en femma, och den logiska slutsatsen "en bra låt på radion betyder troligen en bra LP" fick mig att slå till, även om jag förstås inte visste om låten jag hört var med på denna skiva. Visst, priset gjorde säkert också sitt till. Väl hemma insåg jag ganska snabbt att min logik inte var fullt utvecklad. Jag hade svårt att gilla skivan.

Första gången jag stötte på Niels Jensen var när jag såg filmen Sova Räv på TV, under ett sommarlov uppe i Jämtland hos mormor och morfar. Som jag minns det var det en ganska tung rulle, med frånvarande föräldrar och ond, bråd död. Den gjorde ett intryck på mig. Annars är väl skådespelaren Niels mer känd från filmen G - som i gemenskap. Han är en konstnär med många strängar på sin lyra, och som jag förstått det är det främst som bildkonstnär han skapat, även om hans skådespelar- och musikinsatser kanske är det de flesta förknippar med honom.

Niels fick som 15-åring ett hit med låten Mobbingbarn, och var bara 19 år när han gjorde Rum. Det är imponerande på sitt sätt, jag kunde varken som 19-åring eller 40-åring skriva musik, än mindre något som ett skivbolag skulle vilja ge ut. Men musiken är inte riktigt min grej, varken då eller idag. Soundet väldigt daterat, det låter alldeles för mycket 80-tal. Och hur bra låtar det än skulle kunna vara, soundet förstör upplevelsen. Som tonåring hade jag dessutom svårt för den tydliga skånska dialekten och Niels något opolerade sångröst. Efter att som vuxen bott många år i Skåne är jag vän med dialekten nuförtiden, men inte med sångrösten.

Sedan sjuder hela skivan av en ångestladdad, neurotisk stämning, som gör att det blir lite jobbigt att lyssna på den (vilket eventuellt säger mer om mig än musiken). Öppningsraderna på skivan Mitt namn är Klaustro, jag har fobi, jag söker rum att leva i visar direkt vilket psykiskt tillstånd det handlar om. Omslaget och det (enligt mig) kassa soundet förstärker känslan av ångest. Nu är i och för sig inte alla låtar tonårsnojiga, en del går bra att sjunga med i, och har ganska trallvänliga refränger, som Businessman till exempel. Men det är då det där 80-talssoundet kommer in och ändå gör det mindre bra. Det är en ganska teatralisk platta, där Niels sjunger med känslomässig inlevelse, lite som Van der Graaf Generator kanske (även om det är mycket annat som skiljer dom åt).

Medverkar på plattan gör även Olle Ljungström och Mauro Scocco, vilket är kul. Det jag hittade på Youtube är klipp från klassikern Måndagsbörsen, där Niels framför några av låtarna live. Ett intressant tidsdokument, och eftersom jag uppenbarligen kan sjunga med i del flesta av låtarna, måste jag ändå ha lyssnat mycket på plattan i min ungdom. Jag hade väl inte så många skivor att välja emellan.


Tracklist

Side A
1. Klaustro Von Fobi 3:28
2. Businessman 3:48
3. Paradis Nu 2:55
4. Inom Mig 3:30
5. Vargkvinna 4:15

Side B
1. Instant-Instant 4:18
2. Riktig Vän 3:45
3. Self-fish Saw-fish 3:20
4. Julia 4:14
5. Rum 4:33

Cream -"Disraeli Gears" (1967)

Lite blues och mycket psykedelia, skulle Disraeli Gears kunna beskrivas som. Vill man ha en visuell bild av musiken är det bara att titta på omslaget, jag tycker det passar ovanligt bra till musiken. Ett fett psykedeliskt sound som tvingar den mest fyrkantige att vidga sitt sinne. Betänk då att låtarna är skapade av supertrion Eric Clapton, Ginger Baker och Jack Bruce. Det är klart att det blir bra.

Skivan spelades in på drygt tre dagar, vilket med dagens inspelningsmått får anses vara smått sensationellt. På tiden det begav sig var det nog lite vanligare att skivor spelades in snabbare, men även då måste tre dagar ha ansetts vara kort tid i studion, speciellt för ett så stort band som Cream. Det här var bandets andra platta och ett tydligt avsteg från deras bluesbaserade rötter. Outside Woman Blues och Take It Back på B-sidan är de som bjuder på den mest renodlade bluesen, vilket också råkar vara de låtar jag tycker sämst om, resten av alstren domineras av ett mer psykedeliskt sound à la 1967. Visst kan man påstå att soundet är daterat, men det kan man ju säga om mycket skön musik från förr.

Eftersom jag använder beskrivningen "psykedeliskt" angående musiken bör jag klargöra att skivan inte tillhör genren t.ex. Pink Floyds mentala utflykter från denna tid inbegripande långa, märkliga jams, mystiska ljudeffekter eller episka 10-minuterssviter, snarare är Disraeli Gears bluesbaserad psykedelisk rock, gitarr-bas-trummor, med lagom 3-minuterslåtar man gungar huvudet till. Mitt ex av skivan är inköpt här i Montreal för en billig peng, eftersom butiksägaren påstod av skivan var lite sliten, vilket visade sig inte stämma speciellt bra. Den är i klart godkänt skick, kanske har vi olika idéer om godtagbar kvalitet.


Tracklist

Side A
1. Strange Brew 2:46
2. Sunshine Of Your Love 4:10
3. World Of Pain 3:03
4. Dance The Night Away 3:34
5. Bllue Condition 3:29

Side B
1. Tales Of Brave Ulysses 2:46
2. Swlabr 2:32
3. We're Going Wrong 3:26
4. Outside Woman Blues 2:24
5. Take It Back 3:05
6. Mother's Lament 1:47

Brian Eno - "The Ship" (2016)

Eno har varit med ett tag, först som keyboardist i Roxy Music i början av 70-talet, sedan en fortsatt karriär som soloartist och framgångsrik producent. Jag vet inte hur många plattor han har medverkat på under åren i någon form, men de är många. Något överraskande då att han detta år skapar en av de bästa och intressantaste album han gjort under karriären. Enligt en recension jag läste, hans 25:e soloalbum.

The Ship har en koppling till Sverige då musiken började som en 3D-ljudinstallation i Stockholm, i Fylkingens regi (antar jag, eftersom de tackas av Eno i texten på albumet). När han upptäckte att hans av åldern djupare röst kunde ta mörkare toner, förändrades skivan till en stereoplatta, där Eno använder sig av sin "nya", djupare stämma i sången. Skivan består av två låtar, titellåten som klockar in på dryga 21 minuter och sviten Fickle Sun, som består av tre delar varav den första är på drygt 18 minuter, och de två resterande på ungefär tre och fem minuter.

Enos installation The Ship i Schweiz

Titellåten har som tema Titantic, det är dock ingen dramatisk tragedi som spelas upp, snarare skapas en bild av en båt som stilla flyter fram genom en mörk dimma på ett spegelblankt vatten. Djupa synthar och olika ljud sveper in lyssnaren i en stilla, mörk värld. Efter ett antal minuter hörs Enos sång, som i det närmaste kan liknas munkars mässande. Det är stillsamt och vackert. Låten fortsätter i en tämligen strukturlös form, det är ingen vers-vers-refräng vi bjuds på, samtidigt skapas absolut en övergripande helhet. Under den andra hälften av titellåten byts Enos djupa mässande ut mot andra former av röster, både hans egen och andras, som fortsätter skapa en mörk, men behaglig stämning. Låten The Ship är en imponerande skapelse, trots ett lågt tempo och egentligen inte så stor variation, är varje minut intressant och njutbar.

Första delen av Fickle Sun fortsätter på ett sätt inom samma ram, det är Enos röst mot bakgrund av den ljudbild han skapar med sina musikaliska instrument. Temat är första världskriget, och låten är något mer dramatisk, men lika bra. Fickle Sun bjuder på en lite större variation, där låten något tydligare har ett par olika partier. Här använder sig inte Eno av samma djupa stämma, utan den man är van vid att ha hört från tidigare album. Inte heller denna låt är vers-vers-refräng, istället är det ett övergripande stycke, en ljudbild, som skapas. Jag upplever stämningen som tämligen behaglig, även om det är en relativt stor skillnad gentemot lugnet på The Ship, det är mer disharmoni, och ibland känns det som om Eno målar en bild av någon av kretsarna i Dantes inferno.

I andra delen i Fickle Sun hörs skört pianoklinkande på klassiskt Enomanér, som Peter Serafinowicz reciterar en text till. Den mer minimalistiska ljudbilden står i kontrast gentemot första delen av låten. Denna del övergår sedan i den tredje och sista delen av låten, vilket är en cover på Velvet Undergrounds I'm Set Free, en skön poplåt i Enos händer. Avslutningen är med andra ord väldigt annorlunda än resten av skivan, men passar ändå på något sätt in.

Det här är väl en form av ambientplatta, skulle jag tro, även om den inte är helt lätt att definiera. Egentligen ser jag den mer som ett konstverk, som mer ska upplevas än definieras. Det är imponerande att Eno lyckas skapa något helt olikt det han tidigare gjort (i alla fall av det jag har hört med honom), samtidigt som det känns som så självklart att just han gjort skivan. Han lyckas kombinera sin sång med sitt skapande av ljudlandskap, så det faktiskt blir bland det bästa han någonsin gjort.


Tracklist

Side A
1. The Ship (part 1) 13:45

Side B
1. The Ship (part 2) 8:07

Side C
1. Fickle Sun (I) 18:03

Side D
1, Fickle Sun (II) 2:50
2. Fickle Sun (III) I'm Set Free 5:18

Brian Eno - "Small Craft On A Milk Sea" (2010)

Den här skivan köpte jag bara för någon vecka sedan, priset var så attraktivt så jag inte kunde motstå (halva priset på ett redan nedsatt pris). Det var den fina boxen innehållande musiken på vinyl (fördelade på två skivor), CD (två stycken, varav den ena utgörs av fyra bonuslåtar), en digital download samt en litografi skapad av Eno. En trevlig box, även om den var lite smutsig, och downloadkoden redan var använd (personalen i butiken? Var det en begagnad box? För gammal kod?).

Plattan är gjord tillsammans med Jon Hopkins och Leo Abrahams, och bygger främst på improvisationer de gjort tillsammans, inspirerade av filmmusik. Fem av låtarna skrevs faktiskt för filmen The Lovely Bones, men fick inte vara med. På skivan får vi höra Eno av det klassiska slaget, och då tänker jag på hans ambientskapelser. De inledande låtarna är stämningsskapande stycken man kan känna igen från hans tidigare renodlade ambientskivor, t.ex. Music For Films. Atmosfäriska, relativt formlösa och lugnande. Sedan viker skivan in på en mer fartfylld och högljudd stig, där rytmer, gitarrer, ljudligare synthar dominerar, innan den återigen går tillbaka och avslutar med de lugna ambientstyckena. Kan nämnas att hela skivan är instrumental.

Personligen gillar jag de lugnare och atmosfäriska stycken betydligt bättre än de stökigare. Jag lugnas av stämningen låtarna skapar, aktiviteter som att plocka ur diskmaskinen eller dammtorka blir plötsligt behagliga och manar till eftertänksamhet. Dom stökiga stycken har en omvänd effekt, de stressar mig och gränsar för ofta till oljud. Men som musiker kanske man tycker de är roligare att spela, vad vet jag.

Med andra ord gillar jag halva skivan, medan jag har lite svårare för den andra halvan. Soundet är tidlöst och står sig troligen lika bra idag som om 30 år (och hade kunnat vara skapat för 30 år sedan). Gillar man Eno och hans ambientskivor, tror jag man gillar Small Craft on a Milk Sea. Samtidigt kan man hävda att plattan inte är nödvändig om man har några av hans tidigare plattor, eftersom det till viss del är mer av samma. Personligen kan jag sitta en stund och lyssna på Enos atmosfäriska stycken, men efter ett tag behöver jag också göra något annat, eftersom man kan bli lite uttråkad av att enbart lyssna på de relativt formlösa konstverken. Men vad man än gör sedan, städar, skäller på sina barn, slår sönder en vägg, så sker det med ett lugn och eftertänksamhet tack vare filtret de lugna styckena lägger på verkligheten. De stökiga låtarna kan dock intensifiera raseriet.


Tracklist

Side A
1. Emerald And Lime 3:02
2. Complex Heaven 3:05
3. Small Craft On A Milk Sea 1:48
4. Flint March 1:155

Side B
1. Horse 3:01
2. 2 Forms Of Anger 3:14
3. Bone Jump 2:22
4. Dust Shuffle 1:54

Side C
1. Paleosonic 4:25
2. Slow Ice, Old Moon 3:25
3. Lesser Heaven 3:20
4. Calcium Needles 3:24

Side D
1. Emerald And Stone 2:12
2. Written, Forgotten 3:55
3. Late Anthropocene 7:54


Bonuslåtarna på andra CDn:
1. Surfacing 2:19
2. Square Chain 2:36
3. Bimini Twist 3:13
4. Abandoned Ship 3:45