Niels Jensen - "Rum" (1983)

Någon gång i min tonår hörde jag en låt på radio med Niels Jensen som jag gillade. En tid senare hittade jag Rum, troligen på Uppsalabutiken Prisfyndet för kanske en femma, och den logiska slutsatsen "en bra låt på radion betyder troligen en bra LP" fick mig att slå till, även om jag förstås inte visste om låten jag hört var med på denna skiva. Visst, priset gjorde säkert också sitt till. Väl hemma insåg jag ganska snabbt att min logik inte var fullt utvecklad. Jag hade svårt att gilla skivan.

Första gången jag stötte på Niels Jensen var när jag såg filmen Sova Räv på TV, under ett sommarlov uppe i Jämtland hos mormor och morfar. Som jag minns det var det en ganska tung rulle, med frånvarande föräldrar och ond, bråd död. Den gjorde ett intryck på mig. Annars är väl skådespelaren Niels mer känd från filmen G - som i gemenskap. Han är en konstnär med många strängar på sin lyra, och som jag förstått det är det främst som bildkonstnär han skapat, även om hans skådespelar- och musikinsatser kanske är det de flesta förknippar med honom.

Niels fick som 15-åring ett hit med låten Mobbingbarn, och var bara 19 år när han gjorde Rum. Det är imponerande på sitt sätt, jag kunde varken som 19-åring eller 40-åring skriva musik, än mindre något som ett skivbolag skulle vilja ge ut. Men musiken är inte riktigt min grej, varken då eller idag. Soundet väldigt daterat, det låter alldeles för mycket 80-tal. Och hur bra låtar det än skulle kunna vara, soundet förstör upplevelsen. Som tonåring hade jag dessutom svårt för den tydliga skånska dialekten och Niels något opolerade sångröst. Efter att som vuxen bott många år i Skåne är jag vän med dialekten nuförtiden, men inte med sångrösten.

Sedan sjuder hela skivan av en ångestladdad, neurotisk stämning, som gör att det blir lite jobbigt att lyssna på den (vilket eventuellt säger mer om mig än musiken). Öppningsraderna på skivan Mitt namn är Klaustro, jag har fobi, jag söker rum att leva i visar direkt vilket psykiskt tillstånd det handlar om. Omslaget och det (enligt mig) kassa soundet förstärker känslan av ångest. Nu är i och för sig inte alla låtar tonårsnojiga, en del går bra att sjunga med i, och har ganska trallvänliga refränger, som Businessman till exempel. Men det är då det där 80-talssoundet kommer in och ändå gör det mindre bra. Det är en ganska teatralisk platta, där Niels sjunger med känslomässig inlevelse, lite som Van der Graaf Generator kanske (även om det är mycket annat som skiljer dom åt).

Medverkar på plattan gör även Olle Ljungström och Mauro Scocco, vilket är kul. Det jag hittade på Youtube är klipp från klassikern Måndagsbörsen, där Niels framför några av låtarna live. Ett intressant tidsdokument, och eftersom jag uppenbarligen kan sjunga med i del flesta av låtarna, måste jag ändå ha lyssnat mycket på plattan i min ungdom. Jag hade väl inte så många skivor att välja emellan.


Tracklist

Side A
1. Klaustro Von Fobi 3:28
2. Businessman 3:48
3. Paradis Nu 2:55
4. Inom Mig 3:30
5. Vargkvinna 4:15

Side B
1. Instant-Instant 4:18
2. Riktig Vän 3:45
3. Self-fish Saw-fish 3:20
4. Julia 4:14
5. Rum 4:33