Brian Eno - "The Ship" (2016)

Eno har varit med ett tag, först som keyboardist i Roxy Music i början av 70-talet, sedan en fortsatt karriär som soloartist och framgångsrik producent. Jag vet inte hur många plattor han har medverkat på under åren i någon form, men de är många. Något överraskande då att han detta år skapar en av de bästa och intressantaste album han gjort under karriären. Enligt en recension jag läste, hans 25:e soloalbum.

The Ship har en koppling till Sverige då musiken började som en 3D-ljudinstallation i Stockholm, i Fylkingens regi (antar jag, eftersom de tackas av Eno i texten på albumet). När han upptäckte att hans av åldern djupare röst kunde ta mörkare toner, förändrades skivan till en stereoplatta, där Eno använder sig av sin "nya", djupare stämma i sången. Skivan består av två låtar, titellåten som klockar in på dryga 21 minuter och sviten Fickle Sun, som består av tre delar varav den första är på drygt 18 minuter, och de två resterande på ungefär tre och fem minuter.

Enos installation The Ship i Schweiz

Titellåten har som tema Titantic, det är dock ingen dramatisk tragedi som spelas upp, snarare skapas en bild av en båt som stilla flyter fram genom en mörk dimma på ett spegelblankt vatten. Djupa synthar och olika ljud sveper in lyssnaren i en stilla, mörk värld. Efter ett antal minuter hörs Enos sång, som i det närmaste kan liknas munkars mässande. Det är stillsamt och vackert. Låten fortsätter i en tämligen strukturlös form, det är ingen vers-vers-refräng vi bjuds på, samtidigt skapas absolut en övergripande helhet. Under den andra hälften av titellåten byts Enos djupa mässande ut mot andra former av röster, både hans egen och andras, som fortsätter skapa en mörk, men behaglig stämning. Låten The Ship är en imponerande skapelse, trots ett lågt tempo och egentligen inte så stor variation, är varje minut intressant och njutbar.

Första delen av Fickle Sun fortsätter på ett sätt inom samma ram, det är Enos röst mot bakgrund av den ljudbild han skapar med sina musikaliska instrument. Temat är första världskriget, och låten är något mer dramatisk, men lika bra. Fickle Sun bjuder på en lite större variation, där låten något tydligare har ett par olika partier. Här använder sig inte Eno av samma djupa stämma, utan den man är van vid att ha hört från tidigare album. Inte heller denna låt är vers-vers-refräng, istället är det ett övergripande stycke, en ljudbild, som skapas. Jag upplever stämningen som tämligen behaglig, även om det är en relativt stor skillnad gentemot lugnet på The Ship, det är mer disharmoni, och ibland känns det som om Eno målar en bild av någon av kretsarna i Dantes inferno.

I andra delen i Fickle Sun hörs skört pianoklinkande på klassiskt Enomanér, som Peter Serafinowicz reciterar en text till. Den mer minimalistiska ljudbilden står i kontrast gentemot första delen av låten. Denna del övergår sedan i den tredje och sista delen av låten, vilket är en cover på Velvet Undergrounds I'm Set Free, en skön poplåt i Enos händer. Avslutningen är med andra ord väldigt annorlunda än resten av skivan, men passar ändå på något sätt in.

Det här är väl en form av ambientplatta, skulle jag tro, även om den inte är helt lätt att definiera. Egentligen ser jag den mer som ett konstverk, som mer ska upplevas än definieras. Det är imponerande att Eno lyckas skapa något helt olikt det han tidigare gjort (i alla fall av det jag har hört med honom), samtidigt som det känns som så självklart att just han gjort skivan. Han lyckas kombinera sin sång med sitt skapande av ljudlandskap, så det faktiskt blir bland det bästa han någonsin gjort.


Tracklist

Side A
1. The Ship (part 1) 13:45

Side B
1. The Ship (part 2) 8:07

Side C
1. Fickle Sun (I) 18:03

Side D
1, Fickle Sun (II) 2:50
2. Fickle Sun (III) I'm Set Free 5:18