Talking Heads - "The Name Of This Band Is Talking Heads" (1982)

Dagens tema är en liveplatta med Talking Heads, dubbel som ofta är med liveplattor, utgiven innan deras mer kända liveplatta Stop Making Sense (ej dubbel). Mindre känd men lika bra.

Jag har läst att det vid tiden för utgivningen ryktades om att bandet kanske skulle ta en paus på obestämd tid, eller till och med lägga ned helt och hållet, så skivbolaget (Sire) blev oroliga och skyndade sig att ge ut skivan medan bandet fortfarande existerade. Nu fortsatte ju bandet ett antal år till, visade det sig, så oron var obefogad.

Första plattan har låtar inspelade 1977 och 1979, och den andra är inspelad under Remain In Light turnén 1980 och 1981. På första plattan hörs bandet uppträda som en kvartett i sin originaluppsättning. Låtarna här är främst från de två första plattorna 77 och More Songs About Buildings And Food. Dessutom smyger sig Air och Memories (Can't Wait) från plattan Fear Of Music in också. Som grädde på moset spelar de också den tidigare outgivna låten A Clean Break och den endast på singel utgivna Buildings On Fire.

Andra plattan innehåller mestadels låtar från Fear Of Music och Remain In Light. På dessa konserter har bandet tagit hjälp av en mängd medmusiker för att kunna framföra de mer komplexa låtarna från Remain In Light, och de är ungefär tio personer på scenen. På gitarr hörs t.ex. Andrew Belew, mest känd från King Crimson, i flera av låtarna. Han har ju en säregen spelstil som sätter en viss prägel på soundet.

Med andra ord är det låtar från bandets fyra första skivor som framförs, plus de två ytterligare nämnda. Man kan verkligen höra bandets framväxt, på den första skivan är det mindre arenor, det låter nästan som om de är i mitt vardagsrum och spelar, och publiken färre till antalet. På den andra skivan hörs tydligt att det är en större publik och bandet har vuxit till ett tiomannaband på scen, distansen känns större.

Personligen gillar jag den första plattan bättre. I bandets originaluppsättning är soundet tightare, tydligare och renare. Låtarna är enklare att lyssna på och ta till sig. I och med att så många deltar i framförandet på den andra plattan är ljudbilden stökigare och otydligare. Dessutom är Remain In Light en väldigt producerad platta med ett sound som är svårt att återskapa utanför studion, det gör att dessa låtar blir mer annorlunda än de på första plattan, jämfört med originalen. Låtarna känns lite oslipade och råa, de är betydligt tyngre än på studioplattan, det här gäller även låtarna från Fear Of Music. Men det är en smaksak, och många föredrar säkert den andra plattan och det tyngre soundet. Nu inte sagt att jag tycker illa om den andra plattan, inte alls, men jag gillar studioplattan Remain In Light ännu mer.

Gillar man Talking Heads och inte har den här plattan tycker jag man bör införskaffa den. Det är kul att höra bandet live, och liveversionerna ger verkligen låtarna något nytt. Dessutom får man låtarna A Clean Break och Buildings On Fire som inte finns med på någon LP med bandet, och dessa två låtar har under årens lopp vuxit till att bli två favoriter för mig. Under tonåren lyssnade jag inte så jättemycket på den här skivan, jag gillade den men föredrog oftast låtarna i originalversion. Men ju äldre jag blivit, desto mer tilltalas jag av den. Och den avslutande Take Me To The River är ju ett riktigt skönt slut på en skiva.


Tracklist

Side A
1. New Feeling
2. A Clean Break
3. Don't Worry About The Government
4. Pulled Up
5. Psycho Killer

Side B
1. Artists Only
2. Stay Hungry
3. Air
4. Buildings On Fire
5. Memories (Can't Wait)

Side C
1. I Zimbra
2. Drugs
3. Houses In Motion
4. Life During Wartime

Side D
1. The Great Curve
2. Crosseyed And Painless
3. Take Me To The River

Röda Bönor (1976)

Röda Bönor anses vara den svenska proggrörelsens första tjejband och ett av Sveriges första feministiska band. De existerade från mitten på 70-talet till början på 80-talet och gav ut två fullängdsplattor, varav detta självbetitlade var det första.

Det här var en platta jag räddade från mina föräldrars skivsamling när de tänkte göra sig av med alla vinylplattor. Man kan ju misstänka att just den här skivan var min mammas, eget köp eller present. Rent musikmässigt är inte det här min grej, men det är kul som ett tidsdokument. Den (åt vänster) politiskt färgade musikrörelsen i Sverige på 70-talet tänker jag mig bestod av två sorters band, dels de som hade sitt budskap som det primära, och det musikaliska kunnandet var sekundärt, dels sådana band där politiken fick balanserad prioritet med musikalisk kvalitet. Ett exempel på det senare skulle t.ex. kunna vara Nationalteatern som har skapat många låtar och skivor som är riktiga klassiker. Röda Bönor skulle jag spontant räkna in till den första gruppen.

Budskapen på skivan är kvinnokampen - jämställdhet och jämlikhet - och den socialistiska kampen, som jag uppfattar det prioriterat i den ordningen. Och det är ju två frågor man relativt enkelt kan sympatisera med, men eftersom jag primärt lyssnar på musik för en musikalisk skönhetsupplevelse, gillar jag inte låtarna. De är avskalade, soundet är relativt primitivt, och det finns ärligt talat inte så mycket som tilltalar mig i dom. Det är en blandning av egna låtar och en del traditionella, med nyöversatta texter till. Mycket stämsång.

Låtarnas textrader om den socialistiska kampen känns ganska utdaterade idag, och det är med ett litet inre leende på läpparna jag hör just de budskapen. Det känns som om perspektivet har ändrats något, och kampen förs på ett annat sätt. Men raderna om kvinnokampen känns mer aktuella idag, även om jag sällan hörs dessa tankar uttalas lika grovt och rakt på sak som på plattan. Men det är kul! Det känns som om 70-talet var mer radikalt och kampviljan större. Jag växte upp på 70-talet, men kampviljan verkar inte ha smittat av sig på mig. Kanske var det färg-TV och en andra kanal som förstörde.

Röda Bönor bildades i Lund, där jag bodde på 90-talet en tid. Då bodde jag under något år på Smålands Nation, i alla fall på den tiden det stora vänsterfästet i staden. Där hade säkert Röda Bönor varit en populär skiva. Men för mig är det här främst ett tidsdokument kring en era som flytt, då kampen fördes argsintare, och ett verkligt hopp om förändring existerade. Men rent musikmässigt är det inte mycket att ha, enligt mig. Inga bra låtar.

Här är en artikel i Sydsvenskan från 2013 där Röda Bönors medlemmar berättar om åren med bandet: https://www.sydsvenskan.se/2013-09-08/rockade-om-jamstalldhet


Tracklist

Side A
1. Oh Carol 2:19
2. Sången Om Ann-Marie 4:33
3. Diskoteksjakt 3:49
4. Kotten 1:02
5. Nya Songes 3:03
6. Det Ska Bli Slut På Rumban 4:45
7. Skärp dig Ann-Marie 2:03
8. Fællesang 1:42

Side B
1. La Lega 3:33
2. Sången Mot Familjen 2:37
3. Denna Karl 3:43
4. Kärlek 4:30
5. Vaggsång 1:00
6. Sången Om Kvinnans Otäcka Roller 6:20

Marie-Pierre Arthur - "Si l'aurore" (2015)

Marie-Pierre Fournier, som hon egentligen heter, kommer från den lilla orten Grande-Vallée som ligger i området Gaspesie, i Quebec. Jag turistade där den här sommaren och måste ha passerat byn, utan att veta om att det var Marie-Pierres ursprungsbygd. Nu vet jag inte om det hade gjort någon större skillnad för kvaliteten på den dagen, men kanske hade jag i alla fall tagit ett foto, som jag hade kunnat ha med i det här inlägget för en mer genuin känsla.

Nu för tiden bor Marie-Pierre i min hemstad Montreal, så det är med andra ord lokal musik som är i fokus idag. Kanske har jag mött henne på gatan någon gång, utan att veta om det? Hade det varit ännu mer imponerande om jag haft ett foto på mig och henne tillsammans i inlägget?

Si l'aurore är hennes tredje platta, och jag köpte den därför att jag har och tycker ganska bra om hennes självbetitlade debutalbum från 2009. Tyvärr tycker jag inte lika bra om Si l'aurore och har svårt att bli riktig vän med den. Egentligen finns det inget direkt dåligt jag kan sätta fingret på när det gäller sound och låtkvalitet, det är ett gott hantverk, men jag tycker helt enkelt inte så bra om den. Jag tror det är lite för popigt för min smak. Den funkar OK som bakgrundsmusik när man gör något annat, eller kanske har någon lokalbo på besök man vill glädja lite. Det är ett enkelt knep om man vill bli vän med en Montrealbo att visa att man har några lokala plattor i hyllan, då blir de glada.

Plattan är producerad av Marie-Pierres make Francoise Lafontain, och ett gäng andra Montrealmusikker med franskklingande namn medverkar. Marie-Pierre är basist förutom sångerska, och hanterar det instrumentet på låtarna. Det sjungs förstås på franska vilket eventuellt påverkar upplevelsen något i negativ bemärkelse för min del, eftersom jag blivit hjärntvättad under livet till att förknippa musik med det engelska språket (eller svenska). Franska är ett vackert språk, men när jag hör det i film eller musik får upplevelsen ofta en extra intellektuell krydda, vilket inte alltid är bra för en mer känslomässig njutning.

Så personligen skulle jag hellre rekommendera Marie-Pierres debutalbum än Si l'aurore. Hennes andra album har jag inte hört.


Tracklist

Side A
1. Rien À Faire
2. Cacher L'Hiver
3. Si L'Aurore
4. Il
5. Come Avant

Side B
1. Le Silence
2. La Toile
3. Papillions De Nuit
4. Dans Ma Tête
5. Dis-Moi

Alt J - "Relaxer" (2017)

Tredje albumet från ett av mina favoritband, när det handlar om nutida grupper. Inspelat i London med Charlie Andrew som producent, som också producerade deras två första plattor. Det är en riktigt skön skiva, en av få plattor där varje låt är kvalitativ och värd att spendera tid på. Ingen utfyllnad. OK, Adeline på B-sidan finner jag lite trist, men i övrigt så har varje låt sin unika karaktär och skönhet.

Bandet bjuder på en ganska varierad musikalisk resa. En del är tämligen suggestivt, lugnt och lite mörkt, men ibland far de ut på en mer fartfylld väg, som t.ex. låten Hit Me Like That Snare, som beskriver ganska brutala scener på ett Love Hotel. En intressant version av House Of The Rising Sun med några nya verser, skapade av bandet, är ett lite udda inslag men funkar bra. Avslutningsnumret/hymnen Pleader är en fantastisk låt, med ett mäktigt arrangemang som får en att associera till kyrkliga körers beskrivningar av paradiset och frälsning. En fin avslutning på plattan.

Skivan marknadsfördes bland annat genom ett dataspel som skapades speciellt för plattan av Osamu Sato, baserat på hans spel LSD från 1998 för Playstation. Alla bilder osv. på skivan och i marknadsföringen, var tagna från spelet. Det gjordes tillgängligt att spelas på bandets hemsida, jag har dock inte provat.

Så jag kan absolut rekommendera den här skivan. Alt J är ett band som skapar musik som inte är helt enkel, mycket av det de gjort behöver man höra några gånger för att lära känna. Ibland jämför jag dom med 70-talets progressiva grupper, även om Alt J är mer lättillgängliga, men de skapar en musik som ofta kan vara något av en utmaning för lyssnaren, som kräver visst fokus. Trots det har de lyckats bra med sin karriär, och får väl anses vara ett tämligen stort band. Sådan ger hopp om dagens musikvärld och lyssnare.


Tracklist

Side A
1. 3WW
2. In Cold Blood
3. House Of The Rising Sun
4. Hit Me Like That Snare

Side B
1. Deadcrush
2. Adeline
3. Last Year
4. Pleader

Distant Days - "Dying Of The Light" (2017)

Troligen är jag den enda i Montreal som äger den här skivan, kanske den enda i hela Kanada. Jag fick den i födelsedagspresent av min bror, och medlemmarna i gruppen är vänner till honom, varav jag har träffat och språkat med någon av dom. Gräddan av Uppsalas och Stockholms musikerelit. Vid sådana här tillfällen är det lätt att ens objektivitet tar semester.

Bolaget som släppt plattan är Open Mind Records som också är en skivaffär, i en källare mittemot Upplands nation, där jag tillbringat många timmar och ödslat en del pengar. Troligen min favoritaffär i Uppsala, jag var dock omedveten om att ägaren också hade ett skivbolag. De ger ut vinylskivor med Uppsalaband, som jag förstått det.

Distant Days består av fyra medlemmar, varav sångaren/gitarristen Erik Illes också är den huvudsakliga låtskrivaren, övriga medlemmar är Anders Vretenäs (bas), Ulf Eklund (trummor) samt Michael Funke (gitarr). Mina förväntningar var inte så jättehöga på skivan, vad kan några lokala killar från min lilla hemstad skapa, tänkte jag lite snobbigt, men blev genast satt på plats. Dying Of The Light är en bra platta, där rock/alternativ rock eventuellt kan vara en passande etikett. Det är generellt relativt lugn stämning i musiken, och ofta har bandets musik jämförts med Weeping Willows. Personligen får jag oftare vibbar av det brittiska bandet James (deras lugnare låtar), som också råkar vara ett av mina favoritband. Jag kan absolut höra Tim Booth sjunga flera av dom här sångerna. Båda dom här likheterna får anses vara komplimanger.

Skivan innehåller många starka spår som har en tendens att sätta sig i skallen. Flera gånger har jag kommit på mig själv att nynna en refräng medan jag tar hand om någon vardagssyssla. Öppningslåten Search & Rescue har blivit en favorit liksom A Song From The Basement samt The Loved Ones. Ska jag hitta något bandet skulle kunna göra bättre är det i så fall att öka variationen i soundet. Även om en del fartfyllda låtar blandas med lite lugnare, så är det samma ljudlandskap som vi hela tiden befinner oss i. Några avstickare här och där till lite annorlunda ljudklanger skulle vara kul, och också uppvisa en bredare repertoar av bandet. Eventuellt är det här främst en producentfråga.

Gillar man lite lugnare musik, med en mörk touch, så kan Distant Days debutalbum absolut rekommenderas. Vill man veta mer om bandet kan man besöka deras hemsida https://distantdaysmusic.com/

Tracklist

Side A
1. Search & Rescue
2. September
3. A Song From The Basement
4. The Loved Ones
5. The Moon Is Too Pale

Side B
1. Out Of This World
2. Falling Apart
3. Mixed Blessing
4. Sarajevo
5. Strange Things Will Happen Here