Pink Floyd – “Obscured By Clouds” (1972)

Låt oss för ovanlighetens skull vara ärliga mot varandra, lägga våra fasader åt sidan och visa oss som dom vi verkligen är - är det någon av 70-talets Pink Floyd-plattor man kan skippa är det denna. Om ett annat band än PF hade gjort denna platta hade den säkert uppskattats av mig och många andra på ett annat sätt, men är man ett band som dagens huvudattraktion så förväntas något bättre. Så omdömet kanske är orättvist men samtidigt en bekräftelse av Pink Floyds storhet.

Obscured By Clouds är ett soundtrack till den franska filmen La Vallée (The Valley på engelska) av regissören Barbet Schroeder. Bandet åkte till Frankrike och spelade in skivan på ungefär två veckor. Filmen handlar om ett antal personer som ger sig in i djungeln på Nya Guinea sökande efter en mytomspunnen plats -  “the valley obscured by clouds”. Även om jag ovan var lite negativ gentemot plattan så är den i alla fall bättre än filmen som jag tyckte var ganska tråkig när jag såg den. Min enda anledning att se den var förstås att PF stod för soundtracket vilket fick mig att tro att filmen skulle vara skön. Men icke.

Låtarna håller rent generellt en lite lägre standard än vad PF:s låtar vanligen gör, dessutom saknar jag den helhet som PF:s plattor ofta utgör. Obscured By Clouds känns mer som ett antal individuella låtar en än hel platta. Jämfört med t.ex. bandets föregående platta Meddle eller den efterföljande Dark Side Of The Moon är det stor skillnad på den punkten. Kanske beror det på att det är just ett soundtrack där musiken främst är skapad för att passa i en film och dess olika scener, det kanske gör det svårare att skapa en helhet.

Det är också få låtar på plattan som griper tag i eller imponerar på mig. Jämfört med det Pink Floyd hade skapat dittills eller skapade åren efteråt, som kunde vara psykedeliskt, bombastiskt, mäktigt, pretentiöst eller väldigt vackert, är låtarna på Obscured By Clouds relativt intetsägande. Vissa av alstren är instrumentala andra är med sång. Vissa är lite småflummiga andra är mer rockiga, men ingen hamnar på min topp 10-lista gällande PF:s bästa låtar.

Alltså, inget måste i skivhyllan men som ett Pink Floyd-fan är det ändå självklart att ha den i sin ägo. Då och då plockar jag fram den och låter den snurra på skivtallriken. Pink Floyd är ändå Pink Floyd.

 

Favoritlåtar

Obscured By Clouds

When You’re In

Burning Bridges

 

Tracklist

Side A

1. "Obscured by Clouds" 3:03

2. "When You're In" 2:30

3. "Burning Bridges" 3:29

4. "The Gold It's in the..." 3:07

5. "Wots...Uh the Deal" 5:08

6. "Mudmen" 4:20

 

Side B

7. "Childhood's End" 4:31

8. "Free Four" 4:15

9. "Stay" 4:05

10. "Absolutely Curtains" 5:52

 

Nygammalt

Ett par av skivorna jag har tagit upp hittills på denna blogg har jag lyckats köpa i nya versioner på vinyl. Jag tänkte nämna dom så bilden är fullständig.

Kate Bush – “The Kick Inside”

Som tillfälligt boende i Quebec var det kanske egentligen inte någon överraskning att jag hittade denna skiva med det lite mer okända kanadensiska omslaget (det högra nedan).

Läs mitt tidigare inlägg om The Kick Inside.

 

Sunday Funnies

Till min överraskning hittade jag denna platta med ett “utökat” omslag – en s.k. gatefold sleeve (ett omslag man “öppnar”, vanligt hos dubbelplattor). Skivan jag redan hade var ett vanligt omslag. Kanske är det en europeisk och en amerikansk variant, jag vet faktiskt inte.

Framsidan är densamma på båda versionerna, men baksidan är lite annorlunda på den nya. Bilder på denna och skivan “öppnad” visas nedan (tyvärr är bilden inte perfekt).

Läs mitt tidigare inlägg om Sunday Funnies.

Camel – “Moonmadness” (1976)

Under en ganska lång period i mitt liv funderade jag ofta på om jag borde skaffa vissa plattor jag hade på vinyl på CD också, detta då jag tyckte det var så bekvämt att lyssna på CD. Alldeles för ofta tog jag av bekvämlighet en CD ur hyllan istället för en 33-varvare, på så sätt blev många av mina vinylplattor ospelade under en lång tid. Nu för tiden är det tvärtom. Moonmadness är en platta som har gått vägen från CD till vinyl. Dels tycker jag att detta är Camels bästa platta (ja, bättre än Snow Goose) och därför är värd att ha på båda formaten, dels så har jag tack vare min vistelse i Quebec (där jag för tillfället bor) hittat massa plattor med de nordamerikanska omslagen. Sådant är ju mumma för en europé.

Ovan ser ni alltså det nordamerikanska omslaget till Moonmadness som är helt annorlunda än det europeiska. Vissa av er kanske undrar om det verkligen är vettigt att köpa en skiva man redan har bara för att det är ett annorlunda omslag, musiken är ju densamma. Självklart är det värt det, svarar jag, speciellt om man hittar skivan för fem dollar (drygt 30 kronor i dagsläget). Ni skall veta att seriösa samlare ofta köper alla olika omslag som finns av en platta, ett exemplar från varje land där skivan pressats, olika pressningar etc. Så mina köp av exemplar med ett nordamerikanskt omslag är intet i sammanhanget.

Moonmadness är Camels fjärde skiva och var plattan som släpptes efter deras genombrott The Snow goose (det är märkligt att man aldrig kan skriva eller prata om Camel utan att nämna den plattan). Detta är också den sista plattan med orginaluppsättningen av bandet – Andrew Latimer (gitarr, flöjt, sång), Peter Bardens (keyboards, sång), Doug Ferguson (bas, sång) samt Andy Ward (trummor, percussion, sång).

Plattan har ett löst koncept bestående av att låtarna personifierar de fyra bandmedlemmarna. Air Born handlar om Latimer, Lunar Sea handlar om Ward, Chord Change om Bardens samt Another Night om Ferguson. Samtliga låtar är skrivna av Latimer och Bardens förutom Another Night där alla bandmedlemmar har fått credit för komponerandet.

Som ovan nämnts håller jag denna platta som min favorit med Camel och också en av mina favoritplattor alla kategorier. Camel tillhör den progressiva skolan men håller sig alltid på rätt sida om gränsen till det för svåra och komplexa. Band som t.ex. King Crimson blir ibland en alltför stor utmaning för mig då musiken blir för märklig och neurotisk. Camel är en lagom utmaning och på Moonmadness är balansen perfekt. De bjuder lyssnaren på utmaningar i form av långa instrumentala partier, taktbyten och udda taktarter men hela tiden är det njutningsbart. Till skillnad mot Snow Goose har Moonmadness sång i de flesta låtar. Tack vare att något alltid händer i låtarna hålls lyssnarens intresse vid liv hela tiden, inget parti eller låt är för lång, man hinner aldrig tröttna. Vi bjuds på allt från drömmande harmonier till sjutakt, ofta i en och samma låt.

Många finner likheter i Moonmadness med Pink Floyds skapelser, personligen tycker jag dock inte de riktigt tillhör samma kategori. 70-talets Pink Floyd handlade mer om episka plattor med ett många gånger maffigare ljudlandskap. Jämfört med PF så tillhör Camel utan tvekan den mer klassiska progressiva musiken och jag misstänker att medlemmarna i Camel är skickligare som musiker (kanske Gilmour borträknad) men kanske inte som låtskrivare. Detta innebär att musiken är lite svårare (men inte för svår), lite mer komplex (men inte för komplex) och troligen lite mer tekniskt krävande för utövaren. Soundet är också “mindre” än PF:s ofta större ljudlandskap.

Nåväl, jag rekommenderar varmt denna platta till alla och envar. Denna LP tror jag att även de som vanligtvis inte gillar progressiv musik kan uppskatta. Sedan den köptes har den gått varmt på stereon och det kommer den fortsätta att göra. Det är en av få plattor där alla spår (nästan) är fantastiskt bra. De två exemplen på låtar nedan från Youtube är två låtar min då 1½-årige son tyckte mycket bra om. Som en ansvarstagande far ansåg jag att den musikaliska uppfostran måste påbörjas tidigt. Under en långt tid var dessa två låtar hans favoriter tillsammans med en Lee Hazlewood låt. Jag trodde jag hade lyckats, men tyvärr är han som 7-åring inne på irrvägar. Kanske kan han hitta hem igen.

Slutligen kan nämnas att efter Moonmadness spelats in blev Mel Collins (saxofon, flöjt) ny medlem i bandet och Ferguson ersattes av Richard Sinclair (tidigare Caravan).

Favoritlåtar

Air Born

Lunar Sea

 

Tracklist

Side A

1. Aristillus 1:56

2. Song Within a Song 7:16

3. Chord Change 6:45

4. Spirit of the Water 2:07

Side B

1. Another Night 6:58

2. Air Born 5:02

3. Lunar Sea 9:11

 

 

Moody Blues – “Days of Future Passed” (1967)

Läsaren med gott minne kommer eventuellt ihåg ett tidigare inlägg på denna blogg på temat CD-skivor i min samling jag skulle vilja ha på vinyl. Denna skiva var en av dom, som synes är denna önskan nu uppfylld. En runda i Quebecs skivbörser häromveckan resulterade bl.a. i Days of Future Passed. Och för det facila priset av 5 CDN (drygt 30 kronor) var det ett riktigt fynd, enligt mig.

Jag skall vara ärlig och erkänna att jag inte kommer ihåg hur jag upptäckte Moody Blues, men det var i vuxen ålder. Detta var den första av Moodys plattor jag skaffade och snabbt innehöll samlingen alla deras “famous seven”.

Detta var Moody Blues andra platta. Enligt legenden ville deras skivbolag Decca Records marknadsföra sitt nya Deramic Stereo Sound (DSS) genom att släppa en rockversion av Dvoraks New World Symphony. Moody Blues, som var skyldiga bolaget en massa pengar sedan deras första inspelning, valdes ut för detta projekt. Bland annat skulle då skulden anses vara återbetalad som konsekvens.

Moody Blues lyckades få den konstnärliga kontrollen över innehållet på plattan och övergav efter ett tag den ursprungliga idén. Istället använde de sig av sitt eget material och med hjälp av Peter Knight, som varit anlitad till det ursprungliga Dvorakprojektet, skapade de sin egen mix av rock och klassisk musik – Days of Future Passed. (Det kan tilläggas att vissa personer på Decca förnekar att det någonsin fanns ett ursprungligt Dvorakprojekt, detta tillkom inte förrän på 70-talet). Bandet presenterade sina “rocklåtar” för Peter Knight som därefter skrev de klassiska partierna som binder låtarna samman. På så sätt bär Peter Knight kanske ett lika stort ansvar som bandet för det färdiga resultatet. På vinylskivan ges credit för kompositionerna till Redwave-Knight, där Redwave är ett fiktivt namn gruppen gav till sig själva och Knight förstås är Peter Knight.
London Festival Orchestra som medverkar på plattan består av klassiska musiker från Decca som gavs detta namn. “London” fick vara med i namnet för att göra det lite mer imponerande, enligt uppgift.

Jag har alltid hållit denna LP som en av mina absoluta favoriter, topp 3. Dels gillar jag Moodys “rocklåtar”, de är riktigt bra kreationer, dels gillar jag hur snyggt de klassiska partierna tar över och och lämnar över till “rockpartierna”. Det är nästan omärkligt, plötsligt lyssnar man på ett klassiskt parti och vet inte riktigt hur det gick till när “rocklåten” slutade. Jag sätter ordet “rock” inom citationstecken då det inte är rock i ordets vanliga bemärkelse utan lutar mer åt den psykedeliska 60-tals musiken (vad den nu kallas). Att lyssna på denna platta är att ge sig ut på en fascinerande musikalisk resa.

Skivan är ett konceptalbum på temat en vanlig dag, från morgon till kväll. Bolaget var skeptisk till skapelsen när den var klar då de ansåg att den skrämde fans av klassisk musik med sitt rockigare innehåll samtidigt som den skrämde rockfansen med sitt klassiska innehåll. Deras farhågor blev obesannade, plattan sålde bra, mycket tack vare hitarna Tuesday Afternoon och Nights in White Satin.

1978 mixades skivan om eftersom de ursprungliga mastertaperna blev allt mer förstörda. Det betyder att de CD-skivor som finns inte innehåller den ursprungliga mixningen. Jag är glad att jag idag är ägare till både en CD-skiva och en vinyl med den ursprungliga mixningen.
Detta är en platta som jag inte kan göra annat än varmt rekommendera, den är fantastisk rakt igenom.

Tracklist
Side A
1 The Day Begins 5:45
2 Dawn: Dawn Is A Feeling 3:50
3 The Morning: Another Morning 3:40
4 Lunch Break: Peak Hour 5:21

Side B
1 The Afternoon: Forever Afternoon (Tuesday?) 8:25
2 Evening: The Sun Set: Twilight Time 6:39
3 The Night: Nights In White Satin 7:41

Talking Heads – “Fear of Music” (1979)

Jag hörde då och då Talking Heads platta Speaking in Tounges spelas på stereon i mitt föräldrahem, det var min äldre bror som ägde denna och det var en platta jag gillade. Om det var en person bakom namnet Talking Heads eller ett tiomannaband visste jag intet. I min tidiga självcentrerade tonår trodde jag att eftersom den plattan var den enda JAG hade hört, så var det den enda platta Talking Heads hade gjort. Detta var på något vis så självklart att jag inte ens reflekterade över det. Döm då om min förvåning när jag som 14-åring besökte skivaffären Tropez Records i Uppsala och hittade en kolsvart platta med nämnda band som hette Fear of Music. Min värld ruskades om då jag fick en livsförändrande insikt i att Talking Heads, och därmed troligen många fler band, hade en historia! Det var något av en chock och en ny värld, eller många nya världar, öppnade sig. Plånboken tvingades också öppna sig.

Som man ofta gjorde på den tiden provlyssnade jag skivan i affären och jag tyckte den var fantastisk. Speciellt det andra spåret Mind trollband mig och jag kände spontant att det var en av de bästa låtar jag någonsin hade hört. Väl hemma från affären och visade stolt upp min platta för brorsan. Jag minns hur han låg på vardagsrumsgolvet och lyssnade igenom skivan i hörlurar. När genomlyssnandet var klart gav han plattan godkänt och nämnde att han speciellt hade gillat låten Memories can’t wait. Det kändes bra att brorsan, han som introducerat TH i mitt liv, också gillade plattan.

Fear of Music var Talking Heads tredje platta och Brian Eno var återigen producent. Grunden för plattan spelade bandet in tillsammans med Eno under två dagar i trummisen Chris Frantzs och basisten Tina Weymouths loft i New York. Omslaget har keyboardisten/gitarristen Jerry Harrison designat, det är även han som kom på skivtiteln. De flesta låtar skapades genom att bandet jammade tillsammans, dock har sångaren/gitarristen David Byrne fått den mesta av äran när det gäller låtskrivandet. Byrne har skrivit texterna förutom till öppningslåten I Zimbra. När plattan släpptes mottogs den generellt positivt av folk och kritiker.

Personligen tycker jag detta är en mycket bra platta, en av Talking Heads bästa, om inte den bästa. Precis som skivans omslag är soundet relativt mörkt, det är inte en deprimerande platta men jag kan inte heller kalla den upplyftande. Det finns ett fåtal plattor där alla låtar är bra och Fear of Music är en av dom. Nästan. Alla låtar håller väldigt hög kvalitet men skall jag dela upp det i kontrollerad förtjusning och villkorslös kärlek så har låtarna I Zimbra, Paper samt Cities alltid tillhört B-laget. Animals är den enda låt jag haft lite svårt för (förutom det sista partiet som är roligt). Övriga låtar är guldkorn. Den eventuellt mest kända för den svenska publiken är kanske Heaven tack vare Tomas DiLevas cover. Det är nog också den mesta “normala” låten på plattan och troligen den enda som skulle kunna funka i repertoaren hos ett coverband spelades på en 50-årsfest. Life During Wartime är hos många en favoritlåt och en av TH:s mer kända låtar.

Under åren har Fear of Music fått en en lång rad topplaceringar angående 1979 års bästa platta, bästa plattan någonsin, bästa plattan de senaste 20 åren, bästa plattan från 70-talet etc. (Hur många listor kan man skapa egentligen?).

Favoritlåtar

Mind

Memories Can’t Wait

Air

Electric Guitar

Drugs

 

Tracklist

Side A

1. I Zimbra 3:09

2. Mind 4:13

3. Paper 2:39

4. Cities 4:10

5. Life During Wartime 3:41

6. Memories Can't Wait" 3:30

Side B

1. Air 3:34

2. Heaven 4:01

3. Animals 3:30

4. Electric Guitar 3:03

5. Drugs 5:10

 

Memories can’t wait

 

Air

Prince – “Controversy” (1981)

“People call me rude / I wish we all were nude / I wish there was no black and white / I wish there were no rules”

Vissa skivor i folks samlingar har införskaffats för en eller två låtar, eventuellt hittar man också andra sköna låtar som ett extra plus. Andra skivor har man köpt för man tror dom skall vara bra men hittar kanske bara en låt man gillar och låter den gå runt runt. Om jag inte missminner mig fick jag denna platta av min bror, var han hade fått den ifrån vet jag inte. Jag var någonstans i första hälften av tonåren och ända sedan den dagen jag fick den har jag förknippat den med en enda låt – titellåten Controversy.

Ja, denna koppling har varit så hård att när jag nu lyssnar på plattan är det nästan som om att höra den första gången. Låten Controversy tyckte jag var riktigt skön medan de andra, vid den första genomlyssningen, var tämligen tråkiga och ointressanta. Därför spelade jag aldrig dessa igen utan lät låten Controversy börja och avsluta denna LP. Det gick bra att behandla plattor man inte köpt för egna pengar på detta sätt, hade jag betalat själv hade jag troligen tvingat mig att lyssna på övriga låtar också. Jag har också en misstanke om att min bror inte heller betalade för denna platta, vilket gjorde detta ännu lättare. Det skall också tilläggas att den, efter något år i min ägo, fick ett antal droppar aceton på B-sidan vilket gjorde den sidan mer eller mindre olyssningsbar. Så kan det gå. Jag kan nu lyssna på den sidan tack var Internet och sajten Grooveshark.

Controversy var Princes fjärde platta och den dittills mest politiska. Det låter ganska typiskt Prince - många delar synth, några delar funkiga basslines, några nypor falsettsång här och där, någon kärleksdrypande ballad samt en hel del sexuella anspelningar (vad sägs om Jack U Off?). När jag lyssnar på den idag känns den fortfarande ganska intetsägande. Princes kärleksballader har aldrig varit min favoritgenre och jag har alltid varit kluven till hans relativt torra funkiga sound med mycket synth. På många av hans plattor, inklusive denna, är det mycket man kan lägga åt sidan, men här och där gömmer sig något guldkorn. Vid genomlyssnandet inför detta inlägg insåg jag att det faktiskt var en låt till jag ibland lyssnade på, Annie Christian. Den hade turligt nog klarat sig från acetonattacken och precis som i mina yngre år tycker jag fortfarande den är relativt skön.

Prince gav sig ut på en turné i samband med släppet av Controversy, bland annat öppnade han ett antal konserter i USA för Rolling Stones. En kombination som, i alla fall i min värld, tycks lite märklig.

Förutom de nämnda undantagen är jag inte speciellt förtjust i denna platta så med största sannolikhet kommer den fortsätta att föra en undanskymd tillvaro i skivbacken.

Favoritlåtar

Controversy

Annie Christian

 

Tracklist

Side A

1 Controversy 7:14

2 Sexuality 4:20

3 Do Me, Baby 7:47

 

Side B

1 Private Joy 4:25

2 Ronnie, Talk To Russia 1:48

3 Let's Work 3:57

4 Annie Christian 4:21

5 Jack U Off 3:12

 

Prince och Youtube verkar vara en kombination som i dagsläget inte funkar (det är förstås artisten som inte har lust att hans låtar kan provlyssnas gratis). Därav inga smakprov. Gnidigt, minst sagt, och dålig PR i dagens moderna mediesamhälle. Detta från en artist som troligen har mer pengar än han någonsin kommer att kunna göra av med (som om Youtubeklipp skulle få någon att förlora inkomster).

Wire – “The Ideal Copy” (1987)

Det var på den tiden inte Internet fanns, i alla fall inte bland vanligt folk och i den skepnad det har idag. Det var andra hälften av 80-talet och jag var i mitten av min tonår. Jag hörde en skön låt på radio och som brukligt var vid denna tid fick man spetsa öronen när låten närmade sig sitt slut om man ville veta vem som framförde låten. Missade man detta gyllene ögonblick var det kört, då var det bara att hoppas att man snart fick höra låten igen på P3 och då lyckas uppfatta namnet på artisten istället. Det ledde till att vissa låtar fick en nästan mytomspunnen status, i alla fall hos mig, låtar man bara hört en gång och som var helt fantastiska men man hade ingen aning vem som sjungit och därför omöjligt kunde få tag på den. Men det är en annan historia, i detta fall hörde jag vilken gruppen var – Wire, en helt okänd grupp för mig men som jag bestämde mig för att undersöka närmare.

Jag besökte den legendariska affären Musikörat i Uppsala och bad att få provlyssna på The Ideal Copy. Jag förstod snart att det var plattans andra låt Ahead jag hade hört på radio, en skönt ösig låt med mycket energi på en platta som var ganska olik det mesta annat jag hade. Även om det inte var total kärlek vid första ögonkastet köpte jag plattan.

Wire bildades 1976 i London och släppte sin första platta året därefter. Inledningsvis brukar gruppen anses ha tillhört punkscenen, men de utvecklades ständigt och på deras andra respektive tredje skiva hade de rört sig allt längre bort från den klassiska punken. Vissa kallar det de gjorde under 70-talet art-punk medan andra anser att de inte går att kategorisera. 1980-85 tog gruppen en paus och The Ideal Copy var deras första fullängdsplatta efter denna paus (och alltså deras fjärde LP). Och som tidigare hade gruppen till viss del utvecklat ett nytt sound.

Wires historia visste jag inget om och var lyckligt ovetande om denna fram långt senare i mitt liv (i och Internets intåg i tillvaron). Som sagt så var det inte villkorslös kärlek vid första lyssningen och en sådan känsla växte aldrig fram, visst, en relativt stark attraktion och förtjusning fanns alltid, men den stora passionen infann sig aldrig. Det var alltid något i musiken som gjorde att jag hade en lite kluven känsla inför plattan. Jag tror det handlar om en relativt mörk ljudbild och sångarens röst som av någon anledning väcker någon neurotisk känsla inom mig. Jag blev aldrig nyfiken på Wires tidigare skapelser och lät gruppen förbli en okänd sådan i min skivsamling. Dock spelades denna skiva flitigt under mina tonår även om det blivit alltmer sällan ju fler år som passerat.

Tonårens känsla har bestått. Det är något i soundet och sångrösten som gör mig lite olustig, även om många låtar är riktigt sköna. Den tidigare nämna Ahead gillar jag fortfarande, Feed Me och Ambitious är andra höjdare. A-sidan har alltid varit min favoritsida och jag tycker att B-sidan, förutom öppningslåten, alltid har varit relativt trist.

En skillnad mot tidigare är att en nyfikenhet väcks angående Wires tidigare alster, troligen hjälper det till att jag nu också vet mer om dom. Tack vare internet är det nu väldigt enkelt att utforska ny musik och högst upp på min lista står Wires andra och tredje platta som jag har vissa förväntningar på. För övrigt kan nämnas att de detta år (2011) har släppt sitt tolfte album. Efter att ha lyssnat igenom denna platta för första gången på många år inför detta inlägg tror jag The Ideal Copy kommer att få mer speltid framöver.

Slutligen skall också nämnas att The Ideal Copy var den första platta som släpptes på det då nya formatet DAT, så på så sätt är den ju historisk.

Favoritlåtar

Ahead

Feed Me

Ambitious

 

Tracklist

Side A

1. The Point Of Collapse 3:18
2. Ahead 4:52
3. Madman's Honey 4:23
4. Feed Me 5:50

Side B

1. Ambitious 4:00
2. Cheeking Tongues 2:02
3. Still Shows 4:00
4. Over Theirs 5:18