Contrevent – ”Jeu de Paume” (1985)

Contrevent var temat för dagen i mitt förrförra inlägg och idag tar jag en titt på deras första album, Jeu de Paume. Albumets titel anspelar på ett gammalt franskt bollspel som kan sägas likna tennis. Läsaren med gott minne kanske kommer ihåg att Marc Vallée, grundaren av Contrevent och dess huvudkompositör, gav mig två plattor som avskedspresent när jag återvände till Sverige från Quebec. Jeu de Paume var den andra plattan och även denna befann sig i oöppnat skick. När jag härom kvällen andaktsfullt sprättade upp plasten som inneslöt plattan och lät den komma ut och smaka på världen var det nästan som att förlösa en bebis.

Det var väldigt speciellt att därefter lägga skivan på skivtallriken, att veta att den varit innesluten i sin förpackning i 26 år och aldrig fått känna på pickupens vassa spets gjorde detta till ett ögonblick att komma ihåg. Jag tror skivan var glad över att äntligen få sprida sitt välljud ut över universum. Eventuellt var den besviken på att spelas på en halvbillig Pioneerstärkare och en ännu billigare Sony skivspelare, å andra sidan har den inget att jämföra med.

Musiken är svår att definiera. Contrevent bestod av fem medlemmar vilka spelade bas, gitarr, trummor, cello och vibrafon (Marc ansvarade för gitarren) så det är ett speciellt och unikt sound. Samtliga låtar är instrumentala och jag upplever musiken som väldigt snäll. Cellon, vibrafonen och (oftast) en akustisk gitarr ger en ljudbild som är relativt mjuk. Marc Vallée har skrivit samtliga låtar, förutom D’eau som François Beausoleil har skrivit, men precis som på plattan Youkali dominerar Marc inte plattan. Tvärtom vill jag påstå att om några instrument ofta dominerar ljudbilden är det cellon och vibrafonen. Detta tycker jag visar på Marcs ödmjukhet både som musiker och människa, ett intryck jag också fick av honom på det personliga planet. Det tyder också på att det är musiken som stod i fokus för Marc under hans tid i Contrevent, inte att själv vara stjärnan som syns och hörs. I låten L’Inachevée får vi dock nöjet att höra Marc på egen hand spela en hel låt.

Det råder ingen tvekan om att samtliga medlemmar i Contrevent var mycket duktiga musiker, och vissa av dom har haft en fortsatt musikalisk karriär. Tvingar någon mig att definiera musiken kanske det får bli jazz-prog-world-fusion, vilket ju är en helt glasklar term. En alternativ term skulle kunna vara progressiv hissmusik då den är ganska lättsam men samtidigt relativt komplex. Det är ett varierande album med många bra låtar. Som nämndes är soundet ganska snällt och ingen lär bli provocerad av det som hörs. Däremot tror jag många kan bli imponerade av låtarna och av musikernas kunnande.

Det kan nämnas att Jeu de Paume var den enda Contreventplatta som trummisen Michel Dufour medverkade på. På den efterföljande Youkali var han ersatt av Charles Paradis.

Idag komponerar Marc bl.a. mycket musik åt pjäser och TV-produktioner i Quebec, han är också medlem i Beatles Baroque, en ensemble som spelar Beatleslåtar på klassiska instrument. De uppträder regelbundet i Nordamerika. Han har också gett ut en skiva med Marc Vallée Trio. Den intresserade kan läsa mer på hans hemsida http://marcvallee.ca/marc_vallee/welcome.html

Sammanfattningsvis kan sägas att Jeu de Paume är ännu en platta från staden Quebec som varmt kan rekommenderas. Jag är mycket glad att den är en del i min samling. Grattis till den som lyckas få tag i den!

Tracklist

Side A

1. Acoustifunk 3:30

2. Jeu de Paume 6:40

3. L'Inachevée 7:00

Side B

1. Crème de Menthe 4:19

2. La Chanterelle 4:50

3. D'eau 4:15

4. Brume et Glace 5:06

Tema Quebec

 

Beau Dommage – ”Beau Dommage” (1974)

Jag fortsätter mitt tema med musik från Quebec, idag från regionen Quebec snarare än staden. Precis som i mitt förra inlägg har denna skiva ett värde som är betydligt större emotionellt än innehållsmässigt, även om innehållet också är bra.

När jag anlände Quebec sommaren 2009 kände jag ingen i staden, jag hade varken släkt eller vänner. Eftersom mitt liv handlade om att vara hemma med barnen hade jag inte heller några arbetskamrater att lära känna och umgås med, allt jag hade som vuxet sällskap var min fru (och vi vet alla hur spännande det är).

I september började min son skolan och jag hämtade honom på daglig basis vid 15-tiden. Efter ett tag började jag prata med en kvinna som också hämtade sin son dagligen, en pojke som hade börjat leka lite med min son på skolgården efter skolan. Varje dag stannade vi på skolgården säkert en timme och samtalade och än det ena, än det andra. Det var en väldigt vänlig kvinna och ibland kom också hennes sambo och hämtade sonen. Han var lärare och slutade aldrig senare än 13.00 och han arbetade bara fyra dagar i veckan (jo, så är det att vara lärare i Quebec). För att göra en lång historia kort, jag och denne man började umgås och han blev min bäste vän i Quebec. Otaliga är de tillfällen då vi har spelat fotboll eller ishockey med våra söner i parken eller diskuterat olika viktiga frågor. Eftersom han, förutom lärare, också var musiker så var förstås musik ett ämne som ofta kom upp på tal. Han lärde mig mycket om Quebecansk musik.

Efter att de två åren jag och min familj skulle stanna i Quebec hade passerat var det dags att ta farväl av staden och dess människor. Vid detta lag kände jag en ganska stor tillhörighet till staden Quebec och trivdes väl med min situation, så avskedet innebar en del sorgliga känslor. En av de sista dagarna i staden överlämnade min kompis en avskedsgåva i form av två vinylskivor eftersom han visste att det var ett intresse jag hade. Beau Dommage var en av dessa plattor, en klassisk Quebecansk platta man måste ha med sig i bagaget hem, enligt min vän. Han beskriver plattan som musik alla hippies i Quebec lyssnade på. Undrar varför han tyckte jag skulle ha en sådan platta?

Beau Dommage är ett gammalt uttryck från Quebec som på engelska motsvaras av absolutely, absolut på svenska, antar jag. Pierre Huet och Michel Rivard startade konstgruppen Quenouille Bleu år 1970, platsen var University of Quebec i Montreal. Därefter anslöt Robert Léger och senare Pierre Bertrand, Réal Desrosiers samt Marie-Michèle Desrosiers vid olika tidpunkter under de första två åren (1975 anslöt Michel Hinton). 1973 ändrades namnet till Beau Dommage. Plattan Beau Dommage var gruppens debutplatta och slog försäljningsrekord, det gav dom dessutom Jeune Chanson priset som delades ut i Cannes. De fick en rad hits med olika låtar från albumet och bandet sålde bättre än något annat kanadensiskt band runt åren av 70-talets mitt, debutalbumet såldes till exempel i 250 000 exemplar. Det kan tilläggas att uppföljaren sålde platinum samma dag det gavs ut vilket var första gången detta hände ett kanadensiskt band.

Bandet turnerade förstås i Kanada men även en hel del i Europa. 1978 upplöstes Beau Dommage då några medlemmar ville satsa på sina solokarriärer men återkom 1984 och gjorde två konserter med ett efterföljande livealbum. 1994 återförenades de ännu en gång och gjorde en ny platta med samma namn som debutplattan. De genomförde därefter en turné i Quebec 1995.

De anses idag vara ett legendariskt band i regionen Quebec.

Musiken är väldigt Quebecansk, tycker jag, och jag känner igen mycket av det från modernare Quebecanska band. Det är lätt att höra hur band som Beau Dommage eller Harmonium har påverkat musiklivet i Quebec eftersom ekon från dessa band hörs i mycket idag. Den franska sången sätter förstås sin prägel men sedan är ljudbilden ganska typisk, också. En sak som ofta går igen är den nylonsträngade akustiska gitarren som ger en ganska mjuk och snäll ljudbild. Relativt ofta sjungs det i stämmor och oftast klingar i dur. Ja, överlag är låtarna på plattan Beau Dommage ganska snälla och mjuka, det är inga neurotiskt ångestfyllda mardrömmar det bjuds på. Ja, kanske är det hippiemusik, vad vet jag? Jag gillar i alla fall denna platta skarpt - det är sköna låtar, jag får träna min franska och den påminner om två trevliga år i en annan del av världen. För den som är nyfiken på musik från Quebec rekommenderas denna platta varmt.

Tracklist

Side A

1. Tous Les Palmiers 3:20

2. À Toutes Les Fois 4:17

3. Chinatown 3:05

4. La Complainte Du Phoque En Alaska 5:15

5. Le Picbois 3:25

Side B

1. Harmonie Du Soir À Chateauguay 3:06

2. Le Géant Beaupré 4:02

3. Ginette 2:35

4. Ung Ange Gardien 2:56

5. 23 Décembre 2:14

6. Montréal 4:44

 

 

Månadens tema: Quebec 

Som en hyllning till den stad där jag bott de senaste två åren, men nu lämnat.

Contrevent – ”Youkali” (1989)

Vissa plattor i samlingen har ett lite högre värde än andra, oftast beror inte detta på den musikaliska kvaliteten på plattan utan andra faktorer spelar in. Det kan handla om att den är någon sorts raritet, det kan vara en platta man letat efter länge, man kanske har fått den i present av någon speciell person eller musiken kan vara förknippad med någon speciell händelse – den där äventyrliga sommaren för 20 år sedan eller vintern man fick sitt första barn. Det är alltså ett emotionellt värde som man ger plattan, något som oftast är viktigare än själva musiken.

Detta är en sådan platta. Den har funnits i min samling i bara drygt en månad, och precis som när man tittar på sin en månad gamla bebis väcker den samma känsla av värme, glädje och inte minst stolthet. ”Tänk att just jag har den här plattan i min samling…”.

Jag har de senaste två åren bott i staden Quebec, Kanada. Dessa år var mycket speciella, de innebar ett uppbrott från min vanliga inrutade tillvaro och istället fick jag tillbringa tid i ett nytt land med ett nytt språk och nya, vänliga människor. Dessutom tog jag en paus från mitt jobb och tillbringade åren på hemmaplan med vår yngsta dotter som var tio månader gammal när vi anlände Quebec. Två speciella år som förde mig närmare både min dotter och äldre son men som också ledde till nya spännande bekantskaper.

En av dessa nya bekantskaper var den granne jag hade i lägenheten ovanpå det första året. Hans namn var Marc Vallée och han var musiker. En mycket vänlig man som det alltid var trevligt att samtala med. Oftast stötte vi ihop ute på gatan när han tog en cykeltur eller vi båda var på väg någonstans till fots. Som musiker hade han förstås mycket spännande kunskaper och tankar kring musik och olika band och ofta diskuterade vi just dessa ämnen.

Några dagar innan jag återvände till Sverige bjöd han upp mig i hans lägenhet och vi tittade bl.a. igenom hans mycket intressanta vinylsamling. Jag skall erkänna att hans samling både till kvalitet och kvantitet slår min egen och det var en hel drös skivor som jag avundsjukt konstaterade borde vara en del i min egen. Som avskedspresent fick jag två skivor av honom varav Youkali var den ena. Denna gåva gjorde mig mycket glad och varm inombords och utan att ens ha hört innehållet hade den omedelbart blivit en platta som intog en mycket speciell plats i samlingen. Och håll i er nu kära läsare, plattan var oöppnad. Detta kan vara min viktigaste pensionsförsäkring.

Varför gav Marc mig ett oöppnat exemplar av Youkali med ett band som hette Contrevent? Varför hade han överhuvudtaget ett sådant ex? Svaret kära vänner är att han hade flera, Marc var grundaren till bandet Contrevent och den huvudsakliga skaparen av deras musik.

Marc skapade Contrevent medan han pluggade musik vid Université Laval i Quebec, övriga medlemmar var studiekamrater till honom. Första plattan gavs ut 1985 och den tredje och sista 1993. Det är alltid svårt att definiera musik men Contrevents musik definieras på olika sajter ofta med ord som fusion,jazz och progressive. Marc själv tycker musiken mer lutar åt jazz-fusion än åt progressive.

Youkali var bandets andra platta och musiken är väldigt speciell då bandet hade en ganska ovanlig besättning med cello, gitarr, trummor, vibrafon och bas. Detta ger ett väldigt speciellt sound med en unik känsla. Instrumenten som används kan påminna lite om Gentle Giant men musiken är generellt lite mer lättillgänglig än GG:s skapelser. Dock är musikerna i Contrevent (precis som i GG) väldigt skickliga och virtuoser på sina respektive instrument. Skivan är till största delen instrumental, en kvinnlig sångerska hörs dock på låten Trapezoid.

Plattan har ett relativt tidlöst sound och skulle nog kunna ha varit skapad idag. När jag lyssnar på den får jag för mig att det var väldigt roligt för musikerna att skapa musiken. Även om Marc har skrivit de flesta låtarna lämnas mycket utrymme för de övriga musikerna att breda ut sig. Vi får höra både vibrafon- och cellosolon, förutom Marcs gitarr. Jag vill till och med påstå att gitarren på intet sätt dominerar ljudbilden utan att ansvaret är fint fördelat mellan bandets olika individer.

Någon kanske undrar hur jag kan ha lyssnat på en oöppnad skiva. Svaret är att Marc också hade vänligheten att ge mig en (oöppnad) CD med Youkali. Denna har jag öppnat och matat in i stereon, vinylen får fortsätta vara oöppnad och därmed fortsätta sin existens i Mint condition.

En detalj i detta är att låtordningen på vinylplattan är annorlunda än på CDn. Marc förklarar detta med att någon på skivbolaget trodde, när det var dags att ge ut plattan på CD, att en förändrad låtordning skulle få skivan att sälja bättre. Denne man hade idén att skivan så att säga skulle ”växa” – den skulle börja lugnt för att sakta öka i tempo. Med andra ord skulle de mer tempofyllda låtarna avsluta CDn.

Inledningsvis nämnde jag att en platta kan inneha olika emotionella faktorer, Youkali har många av dessa. Den gavs som gåva av en vän i Quebec och påminner om de speciella åren där. Den är också något av en raritet eftersom den nästan är omöjlig att få tag på. Dessutom är innehållet väldigt bra vilket höjer värdet ytterligare. Sammanfattningsvis en platta jag är mycket glad över att äga. Den kan vara svår att få tag på men om någon lyckas är det bara att säga grattis. Den rekommenderas varmt till alla.

Marc Vallée har en egen hemsida som den intresserade kan besöka:

http://marcvallee.ca/marc_vallee/welcome.html

Avsnittet på hans hemsida om Contrevent:

http://marcvallee.ca/marc_vallee/Contrevent_english.html

Jag gjorde en intervju med Marc som publicerades på bloggen UniversumNoll.com:

http://www.universumnoll.com/2011/05/marc-vallee-svarar-pa-9-fragor.html

Tracklist:

Side A

1. Mallorca (7:43)

2. Mémoires de perles (6:59)

3. Youkali (5:03)

4. Café noir (3:11)

Side B

1. Une main qui se pose (3:42)

2. Anti-statique (3:23)

3. Le Bois de la Cambre (3:25)

4. Trapézoïde (7:39)

Line-up / Musicians

Marc Vallée / guitars, synth, piano
François Beausoleil / Vibes, Kat, Perc
Russell Gagnon / cello
Gerard Paradis / bass, contrabass
Charles Paradis / drums

Bo Hansson – ”Music inspired by Lord of the Rings” (1970/1972)

När jag som barn och tonåring rotade igenom mina föräldrars vinylskivor så kunde det vara svårt att hitta något som intresserade mig, men då och då stötte jag på överraskningar. Denna skiva var en av dessa. Jag vet inte riktigt varför min mamma eller pappa köpte denna skiva eftersom den ligger utanför det de vanligtvis lyssnar på, kanske var den en present, men den gav mig en upplevelse av musik som var mycket annorlunda än det jag dittills hade hört.

Bo Hansson var under det sena 60-talet hälften av duon Hansson & Karlsson, där Karlsson var trummisen Janne ”Loffe” Karlsson. De spelade in ett antal skivor tillsammans och deras ännu outgivna jams med Jimi Hendrix har fått en mytomspunnen status. 1969 upplöstes duon och Bo Hansson påbörjade en solokarriär.

Inspirerad av Tolkiens böcker, speciellt trilogin om Ringen, lånade Bo 1969 en kompis lägenhet och började spela in demos till det som skulle komma att bli Music inspired by…. När kompisen efter en tid kom tillbaka upptäckte han att han blivit vräkt från lägenheten efter att grannarna ett stort antal gånger hade klagat på oljud från lägenheten. Eftersom studiotid var alldeles för dyrt åkte Bo istället ut till en stuga i Stockholms skärgård och fortsatte där inspelningarna tillsammans med trummisen Rune Carlsson och producenten Anders Linder som precis hade startat skivbolaget Silence Records. De använde en fyrakanalig bandspelare för inspelningarna men Anders lyckades få låna den enda åttakanaliga bandspelaren som då fanns i Sverige (på Sveriges Radio) genom att påstå att han funderade på att köpa en och ville testa den. Han övertalade även ett par studiomusiker på Sveriges Radio att bidra till inspelningen.

De avslutande inspelningarna skedde 1970 i Studio Decibel och samma år gavs skivan ut i Sverige. Den hade ett annorlunda omslag än det ni ser ovan, vilket också är den version mina föräldrar hade i sin samling (men som nu antingen befinner sig hos mig eller min bror).

I Sverige fick skivan namnet Sagan Om Ringen. Plattan väckte Tony Stratton-Smiths intresse, ägare till det engelska skivbolaget Famous Charisma, och han gav ut plattan internationellt 1972. Den fick då ett nytt omslag (som syns under rubriken till dagens text). Skivtiteln fick också ändras då Tolkien och hans förlag inte tillät skivan att ha samma namn som boken, därav tillägget Music inspired by… Dessutom sade de nej till Bos önskan att ha sång i vissa låtar.

Musiken på plattan är svårdefinierbar, den andas verkligen tidigt 70-tal och personligen får jag främst vibbar av tidiga Pink Floyd. Detta då jag tycker mig höra vissa likheter med Richard Wrights keyboardpelande och Nick Masons trummande. Dock skall tydliggöras att plattan ändå befinner sig relativt långt från Pink Floyds skapelser.

Skivan är instrumental och har verkligen ett unikt sound, men när jag som barn och tonåring lyssnade på den hade jag svårt för den. Den klagande gitarren, elorgeln, trummorna, Moog synthen skapar en ödslig värld. Kanske är det Mordor jag ser framför mig? En sagovärld med dimmiga hedar, mörka berg och en grå himmel. Jag blev alltid lite illa till mods när skivan snurrade på skivtallriken.

Idag tycker jag bättre om skivan även om vissa känslor från barndomen består. Jag vet inte om Bo hade någon tanke om vilka känslor musiken skulle framkalla, men för mig är det fortfarande en relativt mörk och mystisk LP. Den gör mig inte glad och lätt till sinnes, om man säger så. Samtidigt imponeras jag av musiken och tänker att det måste ha varit en bra tid i historien då en skiva som denna kunde spelas intensivt på radion.

Skivan har en stabil position i musikhistorien, både nationellt och internationellt, och anses vara en milstolpe inom den progressiva genren.

Avslutningsvis kan tilläggas att denna skiva var tänkt att vara Silence Records första skivsläpp men Gudibrallan hann före med Ut I Vår Hage. Bo Hansson avled 2010 efter ett liv till stor del fört i anonymitet.

 

Tracklist

Side A

1. "Leaving Shire" – 3:28

2. "The Old Forest & Tom Bombadil" – 3:43

3. "Fog on the Barrow-Downs" – 2:29

4. "The Black Riders & Flight to the Ford" – 4:07

5. "At the House of Elrond & the Ring Goes South" – 4:40

Side B

1. "A Journey in the Dark" – 1:10

2. "Lothlórien" – 4:01

3. "Shadowfax" – 0:51

4. "The Horns of Rohan & the Battle of the Pelennor Fields" – 3:57

5. "Dreams in the House of Healing" – 1:56

6. "Homeward Bound & the Scouring of the Shire" – 2:54

7. "The Grey Havens" – 4:57

 

 

Pink Floyd – “Obscured By Clouds” (1972)

Låt oss för ovanlighetens skull vara ärliga mot varandra, lägga våra fasader åt sidan och visa oss som dom vi verkligen är - är det någon av 70-talets Pink Floyd-plattor man kan skippa är det denna. Om ett annat band än PF hade gjort denna platta hade den säkert uppskattats av mig och många andra på ett annat sätt, men är man ett band som dagens huvudattraktion så förväntas något bättre. Så omdömet kanske är orättvist men samtidigt en bekräftelse av Pink Floyds storhet.

Obscured By Clouds är ett soundtrack till den franska filmen La Vallée (The Valley på engelska) av regissören Barbet Schroeder. Bandet åkte till Frankrike och spelade in skivan på ungefär två veckor. Filmen handlar om ett antal personer som ger sig in i djungeln på Nya Guinea sökande efter en mytomspunnen plats -  “the valley obscured by clouds”. Även om jag ovan var lite negativ gentemot plattan så är den i alla fall bättre än filmen som jag tyckte var ganska tråkig när jag såg den. Min enda anledning att se den var förstås att PF stod för soundtracket vilket fick mig att tro att filmen skulle vara skön. Men icke.

Låtarna håller rent generellt en lite lägre standard än vad PF:s låtar vanligen gör, dessutom saknar jag den helhet som PF:s plattor ofta utgör. Obscured By Clouds känns mer som ett antal individuella låtar en än hel platta. Jämfört med t.ex. bandets föregående platta Meddle eller den efterföljande Dark Side Of The Moon är det stor skillnad på den punkten. Kanske beror det på att det är just ett soundtrack där musiken främst är skapad för att passa i en film och dess olika scener, det kanske gör det svårare att skapa en helhet.

Det är också få låtar på plattan som griper tag i eller imponerar på mig. Jämfört med det Pink Floyd hade skapat dittills eller skapade åren efteråt, som kunde vara psykedeliskt, bombastiskt, mäktigt, pretentiöst eller väldigt vackert, är låtarna på Obscured By Clouds relativt intetsägande. Vissa av alstren är instrumentala andra är med sång. Vissa är lite småflummiga andra är mer rockiga, men ingen hamnar på min topp 10-lista gällande PF:s bästa låtar.

Alltså, inget måste i skivhyllan men som ett Pink Floyd-fan är det ändå självklart att ha den i sin ägo. Då och då plockar jag fram den och låter den snurra på skivtallriken. Pink Floyd är ändå Pink Floyd.

 

Favoritlåtar

Obscured By Clouds

When You’re In

Burning Bridges

 

Tracklist

Side A

1. "Obscured by Clouds" 3:03

2. "When You're In" 2:30

3. "Burning Bridges" 3:29

4. "The Gold It's in the..." 3:07

5. "Wots...Uh the Deal" 5:08

6. "Mudmen" 4:20

 

Side B

7. "Childhood's End" 4:31

8. "Free Four" 4:15

9. "Stay" 4:05

10. "Absolutely Curtains" 5:52

 

Nygammalt

Ett par av skivorna jag har tagit upp hittills på denna blogg har jag lyckats köpa i nya versioner på vinyl. Jag tänkte nämna dom så bilden är fullständig.

Kate Bush – “The Kick Inside”

Som tillfälligt boende i Quebec var det kanske egentligen inte någon överraskning att jag hittade denna skiva med det lite mer okända kanadensiska omslaget (det högra nedan).

Läs mitt tidigare inlägg om The Kick Inside.

 

Sunday Funnies

Till min överraskning hittade jag denna platta med ett “utökat” omslag – en s.k. gatefold sleeve (ett omslag man “öppnar”, vanligt hos dubbelplattor). Skivan jag redan hade var ett vanligt omslag. Kanske är det en europeisk och en amerikansk variant, jag vet faktiskt inte.

Framsidan är densamma på båda versionerna, men baksidan är lite annorlunda på den nya. Bilder på denna och skivan “öppnad” visas nedan (tyvärr är bilden inte perfekt).

Läs mitt tidigare inlägg om Sunday Funnies.

Camel – “Moonmadness” (1976)

Under en ganska lång period i mitt liv funderade jag ofta på om jag borde skaffa vissa plattor jag hade på vinyl på CD också, detta då jag tyckte det var så bekvämt att lyssna på CD. Alldeles för ofta tog jag av bekvämlighet en CD ur hyllan istället för en 33-varvare, på så sätt blev många av mina vinylplattor ospelade under en lång tid. Nu för tiden är det tvärtom. Moonmadness är en platta som har gått vägen från CD till vinyl. Dels tycker jag att detta är Camels bästa platta (ja, bättre än Snow Goose) och därför är värd att ha på båda formaten, dels så har jag tack vare min vistelse i Quebec (där jag för tillfället bor) hittat massa plattor med de nordamerikanska omslagen. Sådant är ju mumma för en europé.

Ovan ser ni alltså det nordamerikanska omslaget till Moonmadness som är helt annorlunda än det europeiska. Vissa av er kanske undrar om det verkligen är vettigt att köpa en skiva man redan har bara för att det är ett annorlunda omslag, musiken är ju densamma. Självklart är det värt det, svarar jag, speciellt om man hittar skivan för fem dollar (drygt 30 kronor i dagsläget). Ni skall veta att seriösa samlare ofta köper alla olika omslag som finns av en platta, ett exemplar från varje land där skivan pressats, olika pressningar etc. Så mina köp av exemplar med ett nordamerikanskt omslag är intet i sammanhanget.

Moonmadness är Camels fjärde skiva och var plattan som släpptes efter deras genombrott The Snow goose (det är märkligt att man aldrig kan skriva eller prata om Camel utan att nämna den plattan). Detta är också den sista plattan med orginaluppsättningen av bandet – Andrew Latimer (gitarr, flöjt, sång), Peter Bardens (keyboards, sång), Doug Ferguson (bas, sång) samt Andy Ward (trummor, percussion, sång).

Plattan har ett löst koncept bestående av att låtarna personifierar de fyra bandmedlemmarna. Air Born handlar om Latimer, Lunar Sea handlar om Ward, Chord Change om Bardens samt Another Night om Ferguson. Samtliga låtar är skrivna av Latimer och Bardens förutom Another Night där alla bandmedlemmar har fått credit för komponerandet.

Som ovan nämnts håller jag denna platta som min favorit med Camel och också en av mina favoritplattor alla kategorier. Camel tillhör den progressiva skolan men håller sig alltid på rätt sida om gränsen till det för svåra och komplexa. Band som t.ex. King Crimson blir ibland en alltför stor utmaning för mig då musiken blir för märklig och neurotisk. Camel är en lagom utmaning och på Moonmadness är balansen perfekt. De bjuder lyssnaren på utmaningar i form av långa instrumentala partier, taktbyten och udda taktarter men hela tiden är det njutningsbart. Till skillnad mot Snow Goose har Moonmadness sång i de flesta låtar. Tack vare att något alltid händer i låtarna hålls lyssnarens intresse vid liv hela tiden, inget parti eller låt är för lång, man hinner aldrig tröttna. Vi bjuds på allt från drömmande harmonier till sjutakt, ofta i en och samma låt.

Många finner likheter i Moonmadness med Pink Floyds skapelser, personligen tycker jag dock inte de riktigt tillhör samma kategori. 70-talets Pink Floyd handlade mer om episka plattor med ett många gånger maffigare ljudlandskap. Jämfört med PF så tillhör Camel utan tvekan den mer klassiska progressiva musiken och jag misstänker att medlemmarna i Camel är skickligare som musiker (kanske Gilmour borträknad) men kanske inte som låtskrivare. Detta innebär att musiken är lite svårare (men inte för svår), lite mer komplex (men inte för komplex) och troligen lite mer tekniskt krävande för utövaren. Soundet är också “mindre” än PF:s ofta större ljudlandskap.

Nåväl, jag rekommenderar varmt denna platta till alla och envar. Denna LP tror jag att även de som vanligtvis inte gillar progressiv musik kan uppskatta. Sedan den köptes har den gått varmt på stereon och det kommer den fortsätta att göra. Det är en av få plattor där alla spår (nästan) är fantastiskt bra. De två exemplen på låtar nedan från Youtube är två låtar min då 1½-årige son tyckte mycket bra om. Som en ansvarstagande far ansåg jag att den musikaliska uppfostran måste påbörjas tidigt. Under en långt tid var dessa två låtar hans favoriter tillsammans med en Lee Hazlewood låt. Jag trodde jag hade lyckats, men tyvärr är han som 7-åring inne på irrvägar. Kanske kan han hitta hem igen.

Slutligen kan nämnas att efter Moonmadness spelats in blev Mel Collins (saxofon, flöjt) ny medlem i bandet och Ferguson ersattes av Richard Sinclair (tidigare Caravan).

Favoritlåtar

Air Born

Lunar Sea

 

Tracklist

Side A

1. Aristillus 1:56

2. Song Within a Song 7:16

3. Chord Change 6:45

4. Spirit of the Water 2:07

Side B

1. Another Night 6:58

2. Air Born 5:02

3. Lunar Sea 9:11