fredag 17 september 2010

Sunday Funnies (1971)


Jag går nog för långt om jag kallar denna platta en raritet, men nog är det en skiva som jag är stolt att vara ägare till. Även om den går att hitta begagnad på nätet är den inte helt lätt att finna och jag har sett priser på över 100 dollar begäras för den (även om jag sett den säljas betydligt billigare också).

Den hittade till min skivsamling på en väg som man eventuellt kan uppfatta som tjuvaktig. Det var nämligen någon av mina föräldrar som införskaffade den i början på 70-talet. När jag i 10-årsåldern först hörde den, det var andra spåret It's just a dream som inledde den dagen, var det bland det vackraste jag någonsin hade hört. Senare började jag utforska resten av skivan och fann den mycket lyssningsbar. En dag i 20-årsåldern flyttade jag hemifrån och på något märkligt sätt hamnade skivan i flyttlådorna. Nu har den snart bott hos mig i 20 år så troligen kan jag kalla mig den rättmätiga ägaren. Eller?
Min mamma lämnar följande kommentar angående detta och skivans historia:

“Skivan Sunday Funnies köpte jag på Ica Kvantum i Uppsala för en mycket billig penning. Hade ingen aning om vad det var för musik men tyckte omslaget var snyggt. Jag har inte spelat den så mycket och saknar den inte alls. Så var så god, betrakta den som din! Kram, mamma.”

Skönt att höra! Nåväl, plattan är Sunday Funnies första skiva på bolaget Rare Earth (Sunday Funnies är alltså namnet på både gruppen och plattan). De släppte en andra platta 1972, Benediction, som blev deras sista. Bolaget Rare Earth existerade mellan 1969-1976, den musikintresserade kanske känner till gruppen Rare Earth som tillhörde bolaget och som också hade givit det dess namn. När jag ändå nämner bolagets namne bör jag också tillägga att även Sunday Funnies hade en namne i en tidigare grupp som fanns på 60-talet. Gruppen som gjorde den här aktuella plattan härstammade från Detroit och bestod av Richard Fidge (sång), Ronald Aitken (gitarr), Richard Kosinski (keyboard) samt Richard Mitchell (trummor).

Definitioner är ofta svårt, speciellt när det gäller musik. Läser man om Sunday Funnies nämns pop-rock eller psych-rock. Egentligen spelar det inte så stor roll vad man vill kalla en viss musik, men problem dyker ändå upp när man skall beskriva musiken för någon annan. Då är det skönt att kunna använda en väl vedertagen etikett vilket i detta fall är svårt.
Plattan öppnar med en ganska rockig låt, Walk down the path of freedom, och fortsätter sedan med den tidigare nämnda It's just a dream, som är betydligt lugnare. Generellt tycker jag att plattan har ett tydligt sound av sent 60-tal och tidigt 70-tal och vissa låtar har inslag som nästan gränsar till gospel eller i alla fall religiös musik. Med detta menar jag ganska storslagna/bombastiska partier eller refränger, vilket jag personligen tycker mycket om, med en text som kan tolkas religiöst. Samtidigt finns där en krydda av 60-talets psykedelia vilket gör det hela än mer intressant. I låten Crack in a bell är det dock återigen en rockigare sida av bandet som visas upp. Namnet Sunday Funnies skulle ju kunna tolkas som att medlemmarna har en kristen tro, men detta låter jag vara osagt.

Jag rekommenderar varmt denna platta då den tillhör en av mina favoriter, kanske är det barndomens gyllene skimmer som till viss del skapar denna känsla. Men även om jag ställer mig objektiv till innehållet så är det väldigt bra så om ni lyckas lägga vantarna på denna skiva kan jag bara gratulera.

Favoritspår
It's Just A Dream
You & I
Let The Sun Shine In


Tracklist

Side A
1. Walk Down The Path Of Freedom
2. It's Just A Dream
3. You & I
4. Tell Me

Side B
5. The Axe
6. Crack In A Bell
7. Let The Sun Shine In
8. Child Of Mine


3 kommentarer:

  1. Roligt att bli påmind om denna platta! Jag minns hur jag i tonåren fascinerades av det makabra omslaget och de märkliga låtarna. Lyssnade nyss på "It' Just A Dream" och "Walk Down The Path Of Freedom" på Spotify. Fortfarande bra grejer!

    SvaraRadera
  2. Jo, jag håller med om att omslaget fascinerade. Ett antal mindre bilder där den ena var än mer dyster än den andra. Världens undergång? Samtidigt minns jag att jag tyckte det var lite underligt att på en av dom satt en person och spelade gitarr, trots all död som pågick runt omkring.

    SvaraRadera
  3. Av en slump hittade jag denna platta när jag städade ur min avlidne far vindsförråd. Köpte antagligen den själv som cut-out på mitten/sent 70-tal.
    Nytvättad så snurrar den på min skivspelare just nu. Kanon.
    Kul att fler tycker lika... jag är svag för udda bortglömda utgåvor.

    /Anders Uppsala

    SvaraRadera