Planet P Project - “Pink World” (1984)

Jag var 16 år och befann mig i Oslo. Anledningen var ett läger med stråkorkestern jag var medlem i, på den tiden spelade jag fiol. På den tiden var jag också intresserad av allt som kunde uppfattas mystiskt eller som utanför vår vanliga verklighet. På den tiden köpte jag också en del album för att de hade en lockande framsida. På den tiden kunde jag därför komma hem med lite vad som helst från skivaffärerna (främst begagnade skivor när man gick på utsidan eftersom man inte vågade lägga hela månadspengen på ett sådant inköp. Denna köptes dock ny, jag var ju på semester! Nåja, nästan, i alla fall). På den tiden var världen en spännande plats…

Det var inte en skivaffär jag hittade denna LP på, det var mer av en allt-i-ett affär, liknande Åhléns eller ICA Maxi. Den stod i en skivback och väntade på den svenska pojken som såklart inte kunde motstå ett dylikt omslag. En rosa pojke som håller en rosa värld i sina händer, blickar ned på den medan den smälter i hans händer. Mystiskt så det förslog och jag kunde knappt vänta på att komma hem och höra det säkerligen lika mystiska innehållet. Dessutom var det en dubbelplatta! Dubbel valuta pengarna.

För det visade sig att det var ett mystiskt innehåll. Som 16-åring förstod jag att det var en konceptplatta, jag hörde namnet Artemis dyka upp här och där i låtarna och dessa tycktes också ha någon form av gemensamt tema. Jag förstod dock inte riktigt vad det hela handlade om, eller rättare sagt så förstod jag inget alls av vad det handlade om men jag tyckte icke desto mindre om plattan. Den var mystisk, omslaget var fyllt av gåtor, likaså den inre konvolutet och texterna om Artemis och pojken som inte kunde tala. Allt detta lockade mig, pojken som drömde om Gud och mystiska upplevelser. Det gick så långt att jag idag kan erkänna att jag skapade en tag, “Artemis”, som hamnade på några av väggarna på gymnasieskolans toaletter. Det måste väl vara preskriberat idag?

En tid var jag ganska insnöad på plattan och den snurrade regelbundet på skivtallriken. Det enda jag inte riktigt gillade med musiken var trumljudet, trummaskin antog jag, som påminde alldeles för mycket om det trumljud vår Commodore VIC 20 kunde skapa. Det lät ganska billigt, men detta tyngde inte ned plattan alltför mycket. Som vanligt (?) med dubbelplattor tyckte/tycker jag de två första sidorna är klart mycket bättre än de två sista.

Man kan likna denna platta vid en rockopera med en pojke vid namn Artemis som huvudperson. Jag har nu satt mig in lite mer i handlingen via källan till all modern visdom, Internet. Tydligen utspelar sig det hela i någon postapokalyptisk värld där pojken Artemis slutligen blir en Messiasgestalt och räddar delar ur mänskligheten. Eller något sådant. Personligen tröttnade jag efter några år på plattan och den hamnade allt längre bak i skivbackarna, dels därför att jag som äldre till viss del distanserade mig från den yngre Markus lite naiva längtan efter det “mystiska” och dels för att jag hittade musik som var mycket bättre. Dessutom spenderade jag som 17-åring ett år i USA som utbytesstudent och fick därmed en avvänjningskur från plattan, cold turkey blev det. Hårt.

Jag har förstått att denna platta har nått någon form av kultstatus och på internet hittar man massor av människor som hyllar denna platta och tycks ha den som en central del i livet. Ofta jämförs Planet P Project med Pink Floyd och denna platta med “The Wall”. Personligen anser jag dock att de spelar i helt olika divisioner och Pink World är inte i närheten av någon av Pink Floyds skapelser, inte ens deras mer trista. När jag idag lyssnar på den kan jag dock hitta en del juveler gömda bland alla låtar, t.ex. är låtarna “Pink World” eller “Power” helt OK om man bortser från ett halvtaskigt sound. Främst gillar jag dom för deras bombastiska och pompösa refränger, en av mina svagheter. Om man skulle spela in denna platta på nytt med dagens teknik och sound, andra arrangemang och riktiga studiomusiker skulle säkert fler av låtarna tilltala en del människor. För jag misstänker att flera av dom faktiskt är OK. Nu är det mycket keyboard och gitarr på plattan med en stor touch 80-tal.

Bakom Planet P Project döljer sig Tony Carey. Han var en kort tid keyboardist i Rainbow och gjorde därefter en hel del soloalbum, både under eget namn och under namnet Planet P Project. På denna platta spelar han mer eller mindre alla instrument själv, Peter Hauke har producerat. Något jag gillar med Tony Carey är att han kommenterar en hel del av kommentarerna på Youtube angående låtarna han gjort. Och hans kommentarer håller alltid en schysst och positiv ton. Det är kul att läsa.

Favoritspår

Pink World

Power

March Of The Artemis

 

Tracklist

Side A

1 In the Woods
2 To Live Forever
3 Pink World
4 What I See
5 To Live Forever, Pt. 2
6 Power
7 In the Forest

Side B

8 A Boy Who Can't Talk
9 The Stranger
10 What I See, Pt. 2
11 The Shepherd
12 Behind the Barrier
13 Pink World Coming Down

Side C

14 Breath
15 This Perfect Place
16 What Artie Knows
17 In the Zone
18 Behind the Barrier, Pt. 2
19 March of the Artemites
20 This Perfect Place, Pt. 2

 

Side D

21 A Letter From the Shelter
22 What Artie Knows, Pt. 2
23 One Star Falling
24 Baby's at the Door
25 Requiem
26 Boy Who Can't Talk, Pt. 2