Pink Floyd - "Wish You Were Here" (1975)

Vissa grupper är sådana institutioner så de nästan blir en klyscha, och vissa plattor är sådana klassiker att de nästan blir tråkiga att prata om (eftersom så många redan har gjort det). Detta gäller i allra högsta grad dagens tema, både gruppen och plattan. När någon frågar mig vilken min favoritgrupp och jag efter lite låtsad betänketid svarar Pink Floyd hör jag hur tråkigt det låter. Det låter ju mycket häftigare att svara Zappa, Strawbs eller Hatfield & the North. Och när jag ofta svarar Wish You Were Here på frågan om favoritplatta låter det återigen lite tråkigt och genomsnittligt. Nästan lite mainstream, och är det något en musikkonnässör inte vill vara så är det väl mainstream?

Det kan dock inte hjälpas, jag är oåterkalleligt en stor beundrare av Pink Floyd och speciellt denna platta. Även om den inte alltid hamnar på topplaceringen i min egen "Bästa platta någonsin"-lista, får den i alla fall alltid en topp 3 placering. Med andra ord en riktigt bra platta. (Ibland när jag känner mig på ett extra äventyrligt humör kan jag ge förstaplaceringen till t.ex. Loves platta Forever Changes).

Denna skiva införskaffades i den gyllene tonåren, en era som var en stor upptäcksfärd i musikens landskap. Troligen var jag i 18-årsåldern när jag köpte den, en del musik jag köpte under tonåren har jag svårt att lyssna på idag. Den är alltför förknippad med dessa år och jag har gått vidare i min musiksmak. Men Pink Floyds alster håller lika bra än och jag kommer sannolikt även som 70-åring uppskatta deras musik.

Vad kan man då säga om musiken på plattan? Först av allt kan nämnas att den föregående skivan var Dark Side Of The Moon, och hur gör man en uppföljare till en sådan platta? Svaret är förstås Wish You Were Here där PF, enligt mig, når ännu högre höjder. De flesta har nog hört låten/låtarna Shine On You Crazy Diamond som är uppdelad i två längre sviter, en på respektive sida. En fantastisk fin låt som dels är tillägnad Syd Barrett samtidigt som "Shine On is not really about Syd—he's just a symbol for all the extremes of absence some people have to indulge in because it's the only way they can cope with how fucking sad it is, modern life, to withdraw completely. I found that terribly sad." (Roger Waters).

Titellåten är även den en klassiker som egentligen inte behöver kommenteras, en av de låtar som spelats allra mest - både på radio och av trubadurer. Jag själv blev oerhört stolt när jag lyckades lära mig låtens riff på gitarr. På låten Have A Cigar är det folksångaren Roy Harper som sjunger, detta då Waters hade vissa röstproblem och inte ansåg sig ha röstregistret för sången, och Gilmour ville helt enkelt inte sjunga den. Tydligen hade Gilmour lagt på lite gitarr på någon Haperlåt (han spelade in i en grannstudio samtidigt) så Roy återgäldade tjänsten. Waters ångrade dock senare detta beslut då han tyckte han borde ha sjungit själv. Samtidigt kanske det var klokt eftersom låten är en svidande kritik gentemot musikindustrin, vem vet. Bättre låta Roy Harper ta smällen.

En klassisk historia från inspelningen som de flesta känner till är att Syd Barrett plötsligt dök upp i studion under inspelningen, bandmedlemmarna hade inte träffat honom på flera år. Eftersom han såg radikalt annorlunda ut jämfört med tidigare kände de först inte igen honom, när de förstod vem det var började några av dom gråta. Enligt historien skall Syd ha lyssnat på låtern Shine On... och inte tyckt den var speciellt bra. Sedan försvann han från studion.

Detta var Pink Floyds nionde studioalbum och den spelades in på Abbey Road Studios. En av mina favoritalbum men ändå har jag inte så mycket att säga om den. Kanske konstigt, men andra har redan tyckt så mycket om den.

Tracklist
Side A
1. Shine On You Crazy Diamond, Pts. 1-5 13:32
2. Welcome To The Machine 7:31

Side B
1. Have A Cigar 5:07
2. Wish You Were Here 5:34
3. Shine On You Crazy Diamond, Pts. 6-9 12:29