Richard Wright - "Wet Dream" (1978)

För mig är Richard Wright samma sorts figur som George Harrison, antalet låtar han skrev var inte så stort jämfört med de två dominanterna i gruppen, men det han skrev var ofta riktigt, riktigt bra. Wright var skaparen av låtar som t.ex. Remember A Day, Paint Box, Us And Them samt bidrog en hel del till sviter som Atom Heart Mother, Echoes m.fl. En soloplatta med en sådan man måste ju vara fylld av guldkorn. Eller?

Richard Wright (1943-2008) var alltså keyboardisten i Pink Floyd. Som 12-åring lärde han sig själv att spela gitarr, trumpet samt piano och när han träffade Roger Waters och Nick Mason i mitten på 60-talet så var embryot till Pink Floyd fött.

Wet Dream skapades mellan Pink Floyd-albumen Animals och The Wall. Under inspelningen av The Wall tvingades Wright lämna gruppen då han och Roger Waters hamnade på kant med varandra, han var sedan med på The Wall-turnén som anställd keyboardist. Därmed var han den ende av Pink Floyd-kvartetten som tjänade pengar på denna turné som gick med stor ekonomiskt förlust, vilket drabbade de ansvariga (=de övriga tre medlemmarna). Nåväl, om detta var Wright lyckligt ovetande om året 1978 då Wet Dream spelades in.

Med på plattan är bl.a. Mel Collins på saxofon och Snowy White på gitarr, båda erfarna medmusiker till Pink Floyd. Skivan hittade jag i Quebec förra året för en summa som måste anses rimlig i dessa sammanhang. Ett kul fynd men det var inte med alltför stora förväntningar jag tog mig an plattan - dels så hade jag aldrig hört talas om den, vilket kan tolkas som ett tecken att den inte väckt alltför mycket känslor hos folk, dels så har jag en annan av Richard Wrights soloprojekt (Zee) vilket inte är en alltför bra skapelse. Och ärligt talat var det nog bra att mina förväntningar var ganska lågt ställda, det är inte en platta fylld av guldkorn.

Det är musik som varken förför eller utmanar, istället flyter den bara stillsamt förbi utan att väcka någon reaktion från mig. Det är mycket instrumentala låtar och soundet är ganska mjukt och snällt, musiken ger mig vissa associationer till sommaren vilket i och för sig kanske är positivt - soliga dagar, inga bekymmer, ledig från jobbet men i detta fall också en ganska händelselös tillvaro. Man nästan längtar till ett skyfall, blixtrar och rullande åska. Någonstans finns ett embryo till något bra, något som sticker ut och väcker nyfikenheten, men Wright tar aldrig tag i detta och utvecklar. Istället flyter musiken på längst sina mjuka banor. Det känns inte som om Wright har något riktigt mål eller fokus med det han gör på Wet Dream.

Skall jag plocka ut någon låt jag gillar lite extra är det Waves, avslutningsnumret på A-sidan. Speciellt avslutningen på den är fin, Wrights feta synthackord tillsammans med en saxofon som någonstans i fjärran hörs spela. Mer sådant hade varit kul! Låten innan, Summer Elegy, är också helt OK. Pink's Song på B-sidan har också sina bra sidor.

Sammanfattningsvis är det inget måste i skivhyllan. Det är inte direkt en dålig platta, men den är inte speciellt bra heller. Problemet är att den inte väcker någonting - ingen glädje, ingen avsky, ingen fascination. Ganska harmlös musik, helt enkelt. Kanske till och med lite menlös. Det blev inte någon succé för denna skiva vid releasen utan den passerade utan att väcka uppmärksamhet. Som en sann Pink Floyd-diggare är jag icke desto mindre mycket nöjd med att äga den. Motsägelsefullt? Inte alls.

Tracklist
Side A
1. Mediterranean C 3:52
2, Against All The Odds 3:57
3. Cat Cruise 5:14
4. Summer Elegy 4:53
5. Waves 4:19

Side B
1. Holiday 6:11
2. Mad Yannis Dance 3:19
3. Drop In From The Top 3:25
4. Pink's Song 3:28
5. Funky Deux 4:57