Beatles – ”Beatles For Sale” (1964)

Ännu en platta på temat ”räddat ur mina föräldrars LP-samling”. Jodå, även en klassiker som denna var på väg mot okänd destination – soporna eller gåva till loppis. Jag hoppas den trivs bättre hemma hos mig.

Jag har alltid hävdat att jag gillar Beatles från plattan Revolver (1966) och framåt. Det var då Beatlarna började experimentera på allvar, både med musiken och sina sinnen. Det de gjorde innan har jag alltid uppfattat som lite töntigt och lättviktigt, låtar som She Loves You flimrar till i huvudet, och jag har aldrig förstått vad folk har yrat om när de hyllat Beatles tidiga alster. Jag är nu beredd att göra en så kallad pudel.

 

Beatles For Sale har jag inte lyssnat på sedan tonåren då jag provspelade några gånger i mitt uppväxthem. Men eftersom jag inte tyckte den var så mycket att ha, inte minst lät soundet gammalt, fick den ligga och bida sin tid. När jag idag lyssnar på skivan inser jag att den är riktigt, riktigt bra. Nu förstår jag att Beatles faktiskt var ett fantastiskt band även innan Revolver och att låtarna Lennon/McCartney skapade var något utöver det vanliga. Jo, jag vet att ett otal människor i alla år har hävdat just detta, men sent ska syndaren vakna.

Plattan spelades in under en intensiv period av Beatles karriär. Det hade bara gått en vecka efter att A Hard Days Night hade blivit färdiginspelad när man påbörjade de nya inspelningarna. Dessutom spelades den in parallellt med turnerande, TV-framträdanden, radioshower etc. Men Beatles skulle enligt sitt kontrakt släppa två plattor per år, så det var bara att köra så det ryker.

 

Eftersom tempot var så högt när det gällde att spela in plattor, hann inte Beatlarna skriva tillräckligt med sånger, därför gjorde man som man ofta gjorde då, fyllde ut med ett antal covers. Skivan innehåller åtta originallåtar och sex covers. Vissa rockabillynummer kan man i min värld klara sig utan, men i övrigt är det ett oerhört starkt startfält. Allra kändast är kanske Eight Days A Week, men det finns annat som är ännu bättre – No Reply, Baby’s In Black, Words Of Love, Every Little Thing m.m. Speciellt covern Words Of Love överraskade mig då den låter lite annorlunda än övrigt Beatles skapade, det är mer Byrds än Beatles.

Vi befinner oss fortfarande långt från Tomorrow Never Knows eller Sgt Pepper, och det är ibland svårt att föreställa sig att det bara är ett par år innan Beatles skapar dessa psykedeliska institutioner. Samtidigt skulle flera av låtarna från Beatles For Sale kunna platsa på t.ex. Revolver eller på någon av deras senare plattor. Allt Beatlarna gjorde från 1966 var ju inte flummig psykedelia utan det var ju fortfarande många ”normala” låtar med på skivorna. Lite experimenterande fanns det dock plats för på Beatles For Sale, i Mr Moonlight är det ett solo med en Hammond orgel, och i Every Little Thing bidrar Ringo med slag på en timpani.

 

Det är en för mig förvånansvärt mörk touch på många av låtarna och proffstyckarna på allmusic.com menar att utmattningen som en konsekvens av Beatles extremt intensiva år nu skiner igenom. Självklart kan jag rekommendera Beatles For Sale, jag är glad att jag slutligen har förstått Beatles storhet.

Omslagsfotot är för övrigt taget i Hyde Park i London.

Tracklist

Side A

1. No Reply 2:15
2. I’m A Loser 2:31
3. Baby’s In Black 2:02
4. Rock And Roll Music 2:30
5. I’ll Follow The Sun 1:46
6. Kansas City 2:33

Side B

1. Eight Days A Week 2:43
2. Words Of Love 2:12
3. Honey Don’t 2:55
4. Every Little Thing 2:01
5. I Don’t Want To Spoil The Party 2:33
6. What You’re Doing 2:30
7. Everybody’s Trying To Be My Baby 2:23

Bruce Springsteen – ”Born In The U.S.A.” (1984)

 

Jag var 12 år gammal när den här platta släpptes, och precis som många andra trodde jag titellåten handlade om hur stolt Springsteen var att vara född i USA. En patriotisk sång i sann amerikansk anda. Jag fascinerades också av Bruces röst som var den skrovligaste jag hade hört, och hans sång upplevde jag mer som ett skrikande, eller brölande. Det var nytt för mig, som 12-åring hade jag ingen aning om vem Springsteen var. Ärligt talat tyckte jag inte riktigt om det jag hörde, det fanns bättre grejer som spelades på radion, men Springsteen gjorde onekligen intryck på mig. Jag tyckte hans sångröst var helt galen.

 

Det här är en platta jag räddade undan skrotdöden ur mina föräldrars LP-samling för något år sedan, där den stod uppe på vinden på väg mot soporna. Även om jag inte är ett stort Springsteenfan kunde jag inte låta plattan slängas.

Born In The USA var Springsteens sjunde album, men faktum är att det mesta av plattan var inspelat redan ett par år tidigare, i samband med inspelningen av den mer mörka och akustiska Nebraska. På Born In The USA tar Springsteens musik en betydligt mer kommersiell väg och den blev 1985 års bäst säljande platta i USA, och Springsteens mest sålda album någonsin. Springsteen lyckades också med konststycket at få in sju singlar från plattan på USA:s topp-10-lista, en i det närmaste unik prestation (endast Michael Jackson och Janet Jackson gör honom sällskap i detta). Och eftersom Springsteens har haft tolv topp-10-singlar sammanlagt under karriären, kommer mer än hälften från Born In The USA. Och gillar man statistik kan man nämna att dess 84 veckor i rad på topp-10 listan är världsrekord, och att den ligger 3:a i tävlingen angående sammanlagda antal veckor på topp-10.

 

Trots alla dessa bekräftelser på plattans storhet så är den inte helt i min smak. Jag kan inte förneka att det är ganska bra låtar, lättillgängliga och med egna karaktärer. Men rockn’roll av det här slaget är helt enkelt inte riktigt min grej. Personlig favorit på skivan är utan tvekan den lugna och lite mörkare Fire. Jag är dock glad över att ha räddat skivan från sopdöden, jag ser hellre plattan i min samling än uppeldad och återvunnen som energi i våra element.

Kan tilläggas att titellåten inte är den patriotiska sång jag trodde som barn, den skall istället handla om Vietnamkrigets påverkan på USA och landets bristande förmåga att ta hand om veteranerna från detta krig. Även Reaganadministrationen missförstod sången till en början, och ville använda den i sin valkampanj.

 

Tracklist

Side A

1. Born in the U.S.A. – 4:39
2. Cover Me – 3:27
3. Darlington County – 4:48
4. Working on the Highway – 3:11
5. Downbound Train – 3:35
6. I'm on Fire – 2:37

Side B

1. No Surrender – 4:00
2. Bobby Jean – 3:46
3. I'm Goin' Down – 3:29
4. Glory Days – 4:15
5. Dancing in the Dark – 4:00
6. My Hometown – 4:34

Sufjan Stevens – ”Greetings From Michigan: The Great Lake State” (2003)
  

 

Detta var Sufjan Stevens tredje platta och hans första i den påstådda serien om samtliga USA:s stater (ett påstående han senare erkände bara var ett marknadsförningspåhitt). Och staten som behandlas är förstås Michigan vilket också råkar vara Sufjans födelsestat.

 

Första gången jag hörde den här plattan var hos min granne i Quebec, musikern ovanpå, Marc Vallée. Han gillade plattan och tänkte väl att jag också skulle finna den intressant, vilket han hade helt rätt i. På Michigan bjuder Sufjan på sköna, ofta relativt lugna och melankoliska, låtar med banjo, piano, blås och en del annat smått och gott. Sufjan spelar de flesta instrument själv och plattan är inspelad på en i sammanhanget ganska simpel utrustning. I vinylversionen är det en dubbelplatta, vilket är trevligt. Dock är det som småbarnsförälder svårt att spela en hel dubbelplatta eftersom barnen, när stereon går igång, plötsligt kräver att få höra Sean Banan eller andra lika bra artister.

 

Michigan innehåller mestadels ganska vackra och finstämda låtar och vid något tillfälle får jag faktiskt lite Simon & Garfunkelvibbar, medan en mer flummig och flytande låt som Oh God Were Are You Know får mig att tänka på Spiritualized och deras überflum. Det är relativt sparsmakade arrangemang och Sufjans röst ligger långt fram i produktionen, han gömmer sig inte bakom sina instrument.

Men ibland bryts lugnet och melankolin av, av den del lite mer fartfyllda nummer. I dessa är det ofta ganska udda rytmer, oändliga loopar och annorlunda låtupplägg, vilket ger en i det närmaste progressiv känsla. Institutionen allmusic.com har mycket riktigt progressive folk som en av flera definitioner på plattan, och har allmusic.com sagt att det är progressivt så är det så.

 

På det hela taget en riktigt bra platta, kul att lyssna på, lättillgängligt men ändå lagom utmanande. Kanske inte en skiva för den våldsamma förfesten, snarare för den eftertänksamma efterfesten. Eller en dag när barnen är borta på annat och man får ha stereon för sig själv en timme eller två.

 

Tracklist

Side A

1. Flint (For The Unemployed And Underpaid)
2. All Good Naysayers, Speak Up! Or Forever Hold Your Peace!
3. For The Widows Of Paradise, For The Fatherless In Ypsilanti
4. Say Yes! To M!ch!gan!
5. The Upper Peninsula

Side B

1. Tahquamenon Falls
2. Holland
3. Detroit, Lift Up Your Weary Head! (Rebuild! Restore! Reconsider!)
4. Romulus
5. Alanson, Crooked River

Side C

1. Sleeping Bear, Sault Saint Marie
2. They Also Mourn Who Do Not Wear Black (For The Homeless In Muskegon)
3. Oh God, Where Are You Now? (In Pickeral Lake? Pigeon? Marquette? Mackinaw?)
4. Redford (For Yia-Yia & Pappou)
5. Vito's Ordination Song
 
Side D
1. Marching Band
2. Pickerel Lake
3. Niagara Falls
4. Presidents & Magistrates
5. Wolverine

Prince – ”Parade” (1986)

 

Under den period i livet jag lyssnade relativt regelbundet på Prince tyckte jag den här plattan var lite svår. Kanske var det för det svartvita omslaget? Omslags utseende har ofta påverkat min upplevelse av musiken. Eller kanske var det för att musiken är ett soundtrack till en film jag inte hade sett (och fortfarande inte har sett)? Vetskapen om osedda scener som hörde till låtarna kanske gjorde mig frågande och skapade en känsla av att något saknades?

Idag förstår jag inte riktigt varför jag upplevde Parade som svår. När jag nu lyssnar på den tycker jag den är ganska schysst, för att vara Prince. Jag har dock lite svårt för Princes funkiga och ibland avskalade, torra, sound. Precis som på den föregående plattan Around the World in a Day så bjuds det på mycket funk, ibland med psykedeliska inslag, uppblandat med en del smäckrande ballader. Just de psykedeliska inslagen gör musiken lite roligare att lyssna på, tycker i alla fall jag. Speciellt på 80-talet var väl inte en sådan touch på musiken speciellt vanlig. Då och då lämnar Prince det relativt torra och avskalade soundet och beger sig till den andra sidan, t.ex. i B-sidans bombastiska öppningsnummer Mountains.

 

Parade var Princes åttonde platta och han var 28 år gammal när den släpptes. Som vanligt spelar Prince de flesta instrument själv. De första fyra spåren kan ses som en svit, Prince spelade först in trumspåret till alla fyra låtar i en enda tagning, sedan spelade han in bas, gitarr etc. på samma sätt. Dessa första fyra låtar flyter fint in i varandra. Plattan avslutas med den sorgliga balladen Sometimes It Snows In April som jag någon gång läste skulle handla om en hund Prince hade haft som dog. Jag tyckte därför det var en passande låt att lyssna på när min familjs katt dog, när jag fortfarande var i tonåren. Skuggan hette hon. Parade innehåller också hiten Kiss, som jag aldrig tyckt speciellt bra om.

Detta var den sista platta Prince gav ut med kompbandet The Revolution. Filmen som plattan är ett soundtrack till heter Under The Cherry Moon, och Prince agerar skådespelare i den.

 

Sammanfattningsvis måste jag säga att den här plattan är ett gott hantverk, det är bra låtar med spännande små twister, Prince är en musikutövare och låtskapare av rang. Att jag sedan har lite svårt för hans sound är en annan sak. Prince tillhör en förfluten del av mitt liv, och jag tror jag är färdig med honom. Men man skall aldrig säga aldrig.

Prince har någon sorts ovilja gentemot Internet och att hans musik sprids där, så Kiss var den enda video som jag hittade på Youtube (med ljud). Men det finns bättre låtar på plattan.

 

 Tracklist

Side A

1. Christopher Tracy’s Parade 2:11
2. New Position 2:21
3. I Wonder U 1:40
4. Under The Cherry Moon 2:57
5. Girls & Boys 5:30
6. Life Can Be So Nice 3:12
7. Venus De Milo 1:54

Side B

1. Mountains 3:58
2. Do U Lie? 2:43
3. Kiss 3:38
4 .Anotherloverholenyohead 3:58
5. Sometimes It Snows In April 6:50

Anna von Hausswolff – ”Ceremony” (2012)
 

 Anna med det tyskklingande efternamnet är född i Göteborg och dotter till ljudkonstnären Carl Michael von Hausswolff. Ceremony är hennes andra platta efter debuten Singing From the Grave. Kyrkorgeln står i fokus på plattan, och eftersom jag alltid varit ganska förtjust i detta massiva instrument gillar jag musiken.

Anna har ofta jämförts med t.ex. Kate Bush, och det är klart, vissa likheter finns – de är två kvinnliga sångerskor med modet att våga sig utanför ramarna. Samtidigt tycker jag absolut att Anna har sitt eget uttryck och sin egen profil. Hon trampar upp sin egen stig och följer inte blint någon annan. Vill man absolut hitta andra likheter, vilket av någon anledning kan vara roligt ibland, så var min första spontana association Chemical Brothers och deras vackra låt Asleep From Day (1999). Sedan kanske man kan höra en gnutta Pink Floyd, tänker främst på gitarrspelet, och en droppe Mike Oldfield à la Ommadawn på några ställen. Men som sagt, Anna vandrar sin egen väg. Att man kan höra likheter med andra artisters musik är väl oundvikligt, vilken artist man än lyssnar på.

 

Kyrkorgeln, som finns med i 9 av 13 låtar, har en tendens att ge musiken en ganska mörk touch. När jag lyssnar på plattan känns det som om jag befinner mig i en kyrka, och skulle kunna tänka mig att spela en del av låtarna på min begravning. Låttitlar som Epitaph of Theodor, Deathbed eller Funeral for My Future Children ger en ledtråd om att döden är ett tema som dyker upp regelbundet på skivan. Men det är ingen deprimerande platta, låtarna är ofta så pass vackra att skönheten i dom dominerar upplevelsen. Kyrkorgelns närvaro är dock ingen förutsättning för en fin upplevelse, låtarna utan orgel är minst lika vackra.

Ibland ökar tempot på plattan, som i låten Sova, men mest går det i relativt lugnt mak. Här och var bjuds på atmosfäriska stunder som i avslutningsnumret Sun Rise. Ett par instrumentala låtar får också plats, bl.a. ljudexperimentet No Body, och lyssnaren bjuds ofta på stora ljudbilder. Det är vackra melodier plattan igenom och genidraget att låta kyrkorgeln stå i centrum får i alla mig på fall.

 

Tracklist

Side A

1. Epitaph Of Theodor 5:25
2. Deathbed 8:38
3. Mountain Crave 3:35

Side B

1. Goodbye 6:16
2. Red Sun 3:17
3. Epitaph Of Daniel 3:10

Side C

1. No Body 2:33
2. Liturgy Of Light 5:01
3. Harmonica 4:22

Side D

1. Ocean 5:44
2. Sova 3:24
3. Funeral For My Future Children 4:42
4. Sun Rise 4:52

 

Edward Sharpe And The Magnetic Zeros - "Here" (2012)

Ibland vill man bara bli omhändertagen, inlindad i bomull och låta ens eventuella bekymmer flyta bort i fjärran. I alla fall kan jag känna så i stunder när jag tycker synd om mig själv och ingen, absolut ingen, bryr sig om mig. Då kan jag låta Here snurra på skivtallriken så känns det bättre.

Edward Sharpe And The Magnetic Zeros är ett kollektivistiskt band som skapades 2007 i Los Angeles, består av ett dussin personer och leds av sångaren Alex Elbert. Alex var tidigare medlem i Ima Robot. Here är deras andra album av hitills tre. Bandets musik har en tydlig dragning åt 60- och 70-talets hippiemusik, med ett lite modernare sound. Hippiemusik får här definieras som psykedelisk folk med inslag av gospel och annat smått och gott. Sköna grejer. Jag upptäckte bandet genom deras första platta Up From Below som jag har på CD. En del av er har säkert hört låten Home från den plattan.

Here är jämbördig med debutplattan och en logisk fortsättning på denna. Båda plattorna har egenskapen att innehålla en del riktigt sköna alster blandat med en del lite tristare. Favoriter på Here är bl.a. öppningsspåret Burning Man och A-sidans avslutningsnummer Mayla, också hela plattans höjdpunkt. Lyssnar man på den låten kan man inte känna sig deppig. Inlindad i bomull som man blir. Jade Castrinos bidrar också med en del sång vilket gör några låtar till duetter. Plattans B-sida är bra rakt igenom med en högre lägsta nivå men utan A-sidans absoluta toppar.

Edward Sharpe... verkar vara en tämligen avslappnad samling människor som det säkert är trevligt att umgås med. Jag har "gillat" deras facebooksida och får därför regelbundna sköna och positiva budskap från dom. Detta avspeglas i musiken. Visst känns en del saker i musiken igen från tidigare årtionden, men vilket band återupprepar inte det tidigare artister har gjort? Ett besök hos bandet rekommenderas.

Tracklist

Side A

1. Man On Fire 4:19

2. That's What's Up 3:52

3. I Don't Wanna Pray 3:27

4. Mayla 5:43

Side B

1. Dear Believer 4:47

2. Child 3:10

3. One Love To Another 3:32

4. Fiya Wata 4:13

5. All Wash Out 4:41

Tommy James – ”Tommy James” (1970)

Dagens tema är en ganska kul platta. Många känner säkert till Tommy James and the Shondells som hade många hits under den senare delen av 60-talet, vem minns inte Crimson And Clover? Poppsykedelia av högsta klass. 1970 gav Tommy James ut sin första soloplatta vilken känns som en naturlig fortsättning på Shondellstiden, småpsykedelisk pop av inte alltför svårtillgängligt slag. Om jag inte vetat om det hade jag nog haft svårt att gissa på att andra halvan av bandnamnet var försvunnet, då det låter ganska likt de tidigare skapelserna. I detta fall är inte det något negativt.

Egentligen finns inget direkt svagt spår på plattan, och hela A-sidan är ett pärlband av bra låtar. Skivans höjdpunkt är öppningsspåret på sida B, Come To Me. Här får Tommy sällskap av en damkör som tar musiken upp till ännu högre höjder i en refräng som man inte kan låta bli att sjunga med i. I övrigt så bjuds vi på en del souliga, fartfyllda och dansanta låtar, vissa lugnare och mer flummiga alster och avslutningsvis den punkiga Quicksilver. Men Tommy håller sig hela tiden inom ramen för lättillgängliga, bra låtar med sköna hooks och en lagom dos psykedelia.

 

Plattan är utgiven på Roulette Records. Tydligen var det en front som maffian använde, bl.a. för pengatvätt. Enligt Tommy James själv så gick han miste om royalties upp mot 30-40 miljoner dollar, och vid ett tillfälle fick han lämna New York och istället spela in i Nashville på grund av pågående maffiabråk. Tommy ville inte få en kula i sig eller ståplats i East River. 2010 släpptes självbiografin Me, The Mob and the Music, en bok Tommy inte vågade skriva förrän alla som var djupt involverade i Roulette Records var döda.

I vilket fall kan denna platta rekommenderas, en kul blandning av låtar med tydligt Tommy James-stuk. Såklart är det en ganska kommersiell platta, Tommy James and the Shondells var ett av banden som sålde allra mest skivor i slutet på 60-talet, och Tommy fortsätter på samma väg. Icke desto mindre är plattan riktigt skön. Samtliga låtar klockar in på mellan 3-4 minuter, förutom nämnda Come To Me som klarar sig med 4 sekunder från 3-minutersgränsen. Inga sinnesutvidgande, radiofientliga långa jams här inte.

 

Tracklist

Side A

1. Ball And Chain 3:30
2. Meet The Comer 3:35
3. Midnight Train 3:29
4. Light Of Day 3:46

Side B

1. Come To Me 2:56
2. I Lost My Baby 3:07
3. Lady Jane 3:40
4. Quicksilver 3:21

Giorgio Moroder – E=mc² (1979)
 

 1979. Disco. Studio 54, kokain och dans. Ahhh, det var tider det… Tyvärr var undertecknad bara sju år gammal året denna platta gavs ut och var lyckligt omedveten om allt vad glamoröst uteliv hette. Och Sveriges jetset var väl inte riktigt i samma liga som New Yorks dito.

Italienaren Giorgio Moroder får väl nästan anses vara en legend inom musikvärlden, speciellt dans- och discovärlden. Han har producerat artister som Donna Summer, David Bowie, Blondie, Bonnie Tyler, Freddie Mercury, The Three Degrees m.fl. Han grundade Music Land Studios i München där ELO, Led Zeppelin, Queen och Elton John har spelat in. Han har dessutom gjort ett stort antal egna album inklusive en rad soundtracks, inte minst soundtracket till det episka mästerverket Scarface, alla gangsters favoritfilm – Say hello to my little friend! Senast dök han upp på Daft Punk’s nya platta Random Access Memories.

 

E=mc² är en renodlad elektronisk discoplatta. Inga gitarrer, bas eller trummor. Inget blås. Ingen triangel. Detta var ovanligt 1979. Även om elektroniken sedan länge fanns inom discon, samsades den oftast om utrymmet med stråkar, blås och grooviga gitarrytmer. Visst fanns det band som Kraftwerk och Tangeringe Dream som sysslade med enbart elektronisk musik, men de befanns sig ju knappast i dans- och discovärlden.

Personligen har jag aldrig varit en discofantast, så plattan borde inte vara i min smak, det är så mycket yta i discomusik. Samtidigt kan jag inte ljuga – det är en ganska kul skiva! Falsettsången på låtarna ger Bee Gees vibbar, det är uptempo och dansant. Allmusic.com ger plattan en 4:a och skriver:

“This is the electronic dance music that preceded the rise of techno, house, and industrial noise, and it came at a time when hip-hop was in its infancy and the rave subculture had yet to be invented. Even though the songs themselves are average, Moroder and Faltermeyer's futuristic production makes E=MC2 a historically interesting LP that anyone who has enjoyed electronic dance rhythms needs to check out.”

 

Och eftersom jag själv under 90-talet var en stor torsk på goatrance (som det kallades på den tiden) så antar jag att E=mc² har sin givna plats i samlingen.

Mitt ex inköptes för övrigt i Quebec, Kanada, och är utgiven på Casablanca. Eftersom det är KISS gamla bolag så tror jag alltid att jag ska få höra Detroit Rock City när jag lägger på den på skivtallriken. Avslutningsnumret på skivan, tillika titellåten, avslutas med att Moroder berättar vilka som varit med och gjort plattan, till ett discobeat. Det är ganska kul.

 

 

Tracklist

Side A

1. Baby Blue 4:53
2. What A Night 4:55
3. If You Weren’t Afraid 5:16

Side B

1. I Wanna Rock You 6:30
2. In My Wildest Dreams 4:37
3. E=mc² 4:32

Small Faces – ”Ogden’s Nut Gone Flake” (1968)
 

Det här är en liten pärla till platta. En lagom psykedelisk skapelse som är kul att lyssna på, även om det kanske blir lite för roligt och tramsigt ibland. De flesta anser att Ogden’s Nut  Gone Flake var Small Faces främsta skapelse.

A-sidan är av det traditionella slaget på så sätt att det är en uppsättning fristående låtar, medan B-sidan består av ett sammanhållet tema där en berättarröst berättar om Happiness Stan som ger sig ut på sökande efter svaret på var halva månen tagit vägen. Som extra plus får han dessutom reda på meningen med livet efter ett möte med Mad John. Berättelsen varvas med skön musik.

Personligen tycker jag bäst om A-sidan, vilken består av en rad fantastiska låtar. Den öppnar med den lite bombastiska och instrumentala titellåten för att därefter fortsätta mot ännu högre höjder. A-sidan tillhör för tillfället en av mina absoluta favoriter när de kommer till musik från den psykedeliska eran. Riktigt bra skapelser.

 

B-sidan är också bra, låtarna är sköna men jag tycker det blir lite tramsigt med berättelsen om Happiness Stan. Jag hade nog tyckt det var bättre om de hade berättat historien med enbart musik. Den talade berättelsen tar upp lite väl mycket tid, dessutom. Men som sagt, låtarna är bra när man slutligen får höra dom.

Från början var omslaget till plattan runt som de tobaksburkar det parodierar. Men det blev för dyrt, så efter ett tag ersatte ett vanligt, kvadratiskt, omslag det. Jag har såklart ett kvadratiskt omslag, när ett orginalomslag för ovanlighets skull dyker upp kostar det ofta 1000-1500 kr, enligt en skivbörshandlare jag pratade med.

 

Small Faces kunde aldrig spela hela Ogden’s Nut Gone Flake live då musiken är lite för komplex, speciellt B-sidan med mycket studiopålägg. 1969 slutade Steve Marriott i bandet, och ersattes sedmera av Ron Wood och Rod Stewart. Bandet förkortade då namnet till Faces.

Odgen’s Nut Gone Flake är en platta som kan rekommenderas, speciellt om man gillar musik från 60-talets andra hälft med en psykedelisk touch. Att det blir lite väl tramsigt emellanåt kan man stå ut med. Jag fick leta ganska länge innan jag slutligen hittade den i en skivbörs i Uppsala, men säkerligen går det snabbare via nätet om man är intresserad.

 

Tracklist

Side A

1. Ogden’s Nut Gone Flake 2:26
2. Afterglow Of Your Love 3:31
3. Long Agos And Worlds Apart 2:35
4. Rene 4:29
5. Song Of A Baker 3:15
6. Lazy Sunday 3:05

Side B

1. Happiness Stan 2:35
2. Rollin’ Over 2:50
3. The Hungry Intruder 2:15
4. The Journey 4:12
5. Mad John 2:48
6. Happy Days Toy Town 4:17

Pink Floyd – ”Animals” (1977)

Jämfört med föregående plattan Wish You Were Here har Pink Floyd kryddat Animals med  en betydligt större dos bitterhet och blekhet. Både när det gäller temat – vi människor liknas vid grisar, hundar och får – och soundet. Det är inte de stora, svepande ljudlandskap som skapades på de tidigare 70-talsplattorna, som gräsrökande och LSD-ätande människor hade som favoritsoundtrack. Istället är det ett enklare, icke-flummigt gitarrbaserat sound. Keyboardisten Richard Wright hörs mer i bakgrunden, även om han på vissa kortare partier har en framträdande roll. Låtarna är också lite knepigare, det är långa låtar utan vers-refräng-vers upplägg (vilket i och för sig inte är helt ovanligt när det gäller Pink Floyd). Men det finns inte en enda radiovänlig låt, Animals kan på så sätt vara en extra utmaning, även för en Pink Floyd-diggare.

Men det är en bra platta, ingen tvekan om det.

 

Sedan kan man förstås diskutera om det är en Pink Floyd-platta eller en Roger Waters-platta. Meningarna går isär. Waters har skrivit alla låtar förutom Dogs på förstasidan, där Gilmour hjälpte till. Å andra sidan tar Dogs i praktiken upp hela den sidan, vilket medför att låten utgör halva plattan. Gilmour hävdar att han till 90 % komponerade Dogs, så han tycker inte alls att han var undanträngd på Animals.

Dock råder ingen tvekan om att Waters vid denna tid allt mer dominerade Pink Floyd och ansåg sig vara dess ledare och huvudskapliga kompositör. Speciellt mellan Wright och Waters uppstod många konflikter, vilket några år senare slutade med att Wright fick kicken (men återanställdes till The Wall-turnén). Animals är också det första album där Wright inte har fått bidra med någon låt vilket är trist. Wright är lite som Georg Harrison i Beatles, han bidrar inte med så många låtar, men de han gör är riktigt bra.

 

Plattan är inspelad i en ny studio Pink Floyd hade byggt i en gammal kyrka, Britannia Row. Historien kring omslaget har också blivit en legend, med den uppblåsbara grisen som slet sig och flög iväg. Faktum är att det slutliga omslaget är ett montage av två foton, himlen var mer dramatisk första fotosessionen och sedan har grisen kopierats in. Det var Waters som stod för idén till omslaget.

Grisen på konsert

Låtarna är långa och viker av i olika passager med olika karaktär, och det är både bra och fascinerande kompositioner – sköna gitarrsolon, får som bräker, hundar som skäller och den ibland ganska ösiga musiken bryts av, av lugnare instrumentala passager. Det är ett album som kan rekommenderas, men förväntar man sig något liknande de tidigare, mer flummiga, plattorna blir man nog besviken. Här har Waters bitterhet mot mänskligheten tagit över och tycks utgöra den huvudsakliga inspirationen. Det är mer av engelsk grå socialrealism än drogvänliga musikresor. Det är inte en platta man blir speciellt glad av att lyssna på, kanske är det därför jag inte har spelat den lika mycket som många av deras övriga 70-talsalster.

OK, jag skriver grå, engelsk socialrealism, men samtidigt är det ju Pink Floyd – den kvalitativa knarkmusikens gudfäder och pionjärer. Och det är klart att detta också kan skönjas på Animals. Så ett kanske mer korrekt uttryck är bitter och blek flummusik med en mycket pessimistisk syn på samhället och mänskligheten. Ja, ibland tycks Waters nästan vara föraktfull. Föraktfull knarkmusik?

 

 

Tracklist

Side A

1. Pigs On The Wing (Part 1) 1:25
2. Dogs 17:03

Side B

1. Pigs (Three Different Ones) 11:25
2. Sheep 10:25
3. Pigs On The Wing (Part II) 1:23

Beatles – ”Let It Be” (1970)

Inköpt som 16-åring då Beatles fortfarande var ett relativt outforskat begrepp, och deras musik var ny för undertecknad. Detta är inte någon av mina favoritplattor med Beatles, tvärtom, jag tycker den är ganska trist.

Diskussionen har länge pågått i musikvärlden angående hur man skall se på denna Beatlesplatta. Var det deras sista platta eller inte? Och är det egentligen en ”riktig” Beatlesplatta? Åsikterna går isär, detta då den spelades in tidigt 1969, innan Abbey Road. Men den gavs ut 1970, alltså efter Abbey Road. Samtidigt gjordes några sista studiopålägg till Let It Be 1970. Hmmmm… Dessutom menar många att Let It Be är mer att betrakta som ett soundtrack till dokumentärfilmen som gjordes i samband med inspelningarna, och inte en ”riktig” platta.

 

För att göra det enkelt anser jag att Let It Be är en riktig Beatlesplatta och att det var deras sista, även om Abbey Road hade varit en betydligt vackrare sorti.

Inspelningarna till plattan gjordes under en tid då Beatlesmedlemmarnas relationer var ansträngda. Det gick så långt att George Harrison lämnade gruppen efter bråk med Lennon och McCartney, men övertalades att komma tillbaka efter en vecka. Under hans frånvaro föreslog Lennon att Eric Clapton skulle kunna ta över efter Harrison, men Ringo och McCartney sade nej. Lennon hade mycket annat för sig under denna tid och var allmänt ointresserad av Beatles och inspelningen, medan McCartney försökte få tillbaka gruppens gamla glöd. Han tänkte att en mer ”back to basic” approach, och mer spelande live, skulle föra dom i mål. Men det funkade inte så bra.

Resultatet på plattan anses påverkat av de taskiga relationerna i bandet, och som spiken i kistan menar många var Lennons påhitt att överlämna några låtar till Phils Spector i efterhand, som fick sig en dos av hans Wall of Sound-behandling.

Inspelningarna startade i filmstudion Twickerham och fortsatte i en studio i källaren till Apples kontor (Apple som i Beatles skivbolag, inte datortillverkaren). Det var på taket i denna byggnad de hade den berömda konserten som polisen stoppade efter ett tag. Låtarna Dig A Pony, I’ve Got A Feeling samt One After 909 är från denna spelning.

 

Beatles repade massor av låtar under inspelningen av Let It Be av vilka vissa kom med på Abbey Road men också Beatlarnas senare soloplattor. Tydligen finns det en uppsjö bootlegs eftersom allt filmades och bandades. Jag har inte sett dokumentärfilmen, men tydligen skall bandets inre konflikter märkas tydligt, och många menar att det är en film om ett band i upplösning snarare än om ett band i en kreativ skaparprocess.

Som nämnts har jag aldrig tyckte speciellt bra om Let It Be. Dels är det ett annat sound på många låtar, mer av McCartneys lite ruffiga ”back to basic” utan spännande studioeffekter i psykedelisk och experimentell anda. Dels så är många låtar inte speciellt bra, helt enkelt. Sedan är det många, inklusive Beatlarna själva, som ogillar Phil Spectors behandling av utvalda låtar, speciellt Across The Universe och The Long And Winding Road. Personligen har jag alltid gillat Across The Universe i Spectors Wall of Sound-tappning, den mest flummiga låten på plattan. Däremot avskyr jag den smöriga The Long And Winding Road. Som vanligt bidrar Harrison med sköna grejer i form av I Me Mine och For Your Blue. En tidigare favorit var Dig A Pony, men idag tycker jag inte lika bra om den. Däremot har jag kommit att gilla öppningsspåret Two Of Us allt bättre där Lennon och McCartney sjunger i harmoni.

 

Nåväl, är det någon av Beatles plattor man kan hoppa över är det väl Let It Be. Titellåten är en klassiker, men jag tycker den är lite för smörig. Samtidigt så är det ändå en platta med Beatles, musikhistoriens mest legendariska och troligen viktigaste band, så den känns ändå som ett måste i samlingen.

 

Tracklist

Side A

1. Two Of Us 3:37
2. Dig A Pony 3:55
3. Across The Universe 3:48
4. I Me Mine 2:26
5. Dig It 0:50
6. Let It Be 4:03
7. Maggie Mae 0:40

Side B

1. I’ve Got A Feeling 3:38
2. One After 909 2:54
3. The Long And Winding Road 3:38
4. For Your Blue 2:32
5. Get Back 3:09

Joe Walsh – ”But Seriously Folks…” (1978)

När jag bodde i USA 1989-90 så lyssnade jag ganska mycket på radiostationer med klassisk rock som nisch. Då och då spelades en låt som hette Life’s Been Good som jag tyckte var skön. Även om jag inte var så insatt i texten så upplevde jag refrängens ord Life’s been good to me so far som så positiva och upplyftande, de fick mig alltid att skapa viss distans till mitt förvirrade tonårsliv och inse att tillvaron faktiskt var ganska bra. Så blev jag plötsligt glad och euforisk.

Men jag hade ingen aning vem artisten var och tänkte väl vid hemkomsten till Sverige att jag aldrig skulle höra låten igen. Så en dag hittade jag en billig skiva med någon som hette Joe Walsh som jag inte hade någon aning om vem det var. Men det var ett så flummigt omslag så jag inte kunde låta bli att köpa den. Den blev liggande hemma ganska länge innan jag spelade den första gången. Det jag hörde tyckte jag var sisådär, det var inte riktigt min sorts musik. På den tiden sökte jag så flummig, mystisk och obskyr musik som möjligt och det som hörs på But Seriously Folks… är ganska långt från det. Minst sagt. Jag tyckte det var ganska trist standardrock utan något speciellt. Faktiskt en riktig B-platta. Minns jag rätt spelade jag inte ens hela skivan, utan lät B-sidan vara ospelad en lång tid. I min värld var denne Joe Walsh en nobody som troligen fått göra en skiva, som ingen köpte, och sedan inget mer.

 

Så döm om min förvåning när jag slutligen spelade B-sidan, för man måste ju ändå spela igenom alla sina plattor, och sista låten var Life’s Been Good! Ett sammanträffande av kosmiska proportioner, tyckte jag då i alla fall.

På något sätt tänkte jag att detta var en läxa - att jag haft en skiva hemma länge, ospelad, som visade sig innehålla en av mina favoritlåtar och mitt musikaliska alternativ till antidepressiv medicin. Jag vet inte riktigt vad denna läxa bestod i, idag har jag säkert 100 LPs hemma som jag inte hunnit lyssnat igenom än, och inte har jag bråttom heller. Vem vet vad som döljer sig på dessa.

 

Joe Walsh hade en relativt framgångsrik solokarriär vid sidan om hans engagemang som gitarrist i Eagles, och dessförinnan James Gang och Barnstorm. Långt ifrån en nobody, alltså. But Seriuosly Folks… innehöll hans största hit – Life’s Been Good. Musiken på plattan ligger närmare Eagles än Pink Floyd, om man säger så. Antar jag. Jag har inte hört så mycket med Eagles, ärligt talat. Men samtliga fyra övriga Eaglesmedlemmar medverkar på plattan.

Det är tämligen okomplicerad, lättsam rock åt feel-good hållet. Idag gillar jag den bättre än vad jag gjorde vid tiden för inköpet. Dels vet jag ju vad som väntar på plattan, dels så är mitt behov av mystisk och flummig musik inte lika stort längre. Det är bra låtar och en schysst produktion. Till största delen gitarrbaserad musik med sång, men Walsh bjuder också på ett par stillsammare instrumentala nummer i form av Inner Tube och Theme From Boat Weirdos. Ganska trevlig platta, som kanske inte berör mig på djupet, men ändå är helt OK. Öppningsspåret Over And Over är en favorit idag tillsammans med Second Hand Store och Theme From Boat Weirdos.

 

Hiten Life’s Been Good är en ganska humoristisk och prestigelös beskrivning av tillvaron som rockstjärna. Joe drev sin egen presidentkampanj 1980 och hade då som förslag att denna låt skulle bli nya nationalsången. Ett av hans vallöften var Free gas for everyone (Gratis bensin till alla). Joe Walsh verkar vara en ganska kul kille, men han blev inte president.

Musiken på But Seriously Folks… är fortfarande inte riktigt min sorts musik, men jag gillar den allt bättre ju äldre jag blir. Idag måste jag säga att det är en ganska schysst platta.

 

Tracklist

Side A

1. Over And Over 4:52
2. Second Hand Store 3:36
3. Indian Summer 3:03
4. At The Station 5:09

Side B

1. Tomorrow 3:38
2. Inner Tube 1:25
3. Theme From Boat Weirdos 4:44
4. Life’s Been Good 8:04