Inköpt som 16-åring då Beatles fortfarande var ett relativt outforskat begrepp, och deras musik var ny för undertecknad. Detta är inte någon av mina favoritplattor med Beatles, tvärtom, jag tycker den är ganska trist.
Diskussionen har länge pågått i musikvärlden angående hur
man skall se på denna Beatlesplatta. Var det deras sista platta eller inte? Och
är det egentligen en ”riktig” Beatlesplatta? Åsikterna går isär, detta då den
spelades in tidigt 1969, innan Abbey Road. Men den gavs ut 1970, alltså efter
Abbey Road. Samtidigt gjordes några sista studiopålägg till Let It Be 1970.
Hmmmm… Dessutom menar många att Let It Be är mer att betrakta som ett
soundtrack till dokumentärfilmen som gjordes i samband med inspelningarna, och
inte en ”riktig” platta.
Inspelningarna till plattan gjordes under en tid då
Beatlesmedlemmarnas relationer var ansträngda. Det gick så långt att George
Harrison lämnade gruppen efter bråk med Lennon och McCartney, men övertalades
att komma tillbaka efter en vecka. Under hans frånvaro föreslog Lennon att Eric
Clapton skulle kunna ta över efter Harrison, men Ringo och McCartney sade nej.
Lennon hade mycket annat för sig under denna tid och var allmänt ointresserad
av Beatles och inspelningen, medan McCartney försökte få tillbaka gruppens
gamla glöd. Han tänkte att en mer ”back to basic” approach, och mer spelande
live, skulle föra dom i mål. Men det funkade inte så bra.
Resultatet på plattan anses påverkat av de taskiga relationerna i bandet, och som spiken i kistan menar många var Lennons påhitt att överlämna några låtar till Phils Spector i efterhand, som fick sig en dos av hans Wall of Sound-behandling.
Inspelningarna startade i filmstudion Twickerham och
fortsatte i en studio i källaren till Apples kontor (Apple som i Beatles
skivbolag, inte datortillverkaren). Det var på taket i denna byggnad de hade
den berömda konserten som polisen stoppade efter ett tag. Låtarna Dig A Pony, I’ve Got A Feeling samt One
After 909 är från denna spelning.
Som nämnts har jag aldrig tyckte speciellt bra om Let It Be.
Dels är det ett annat sound på många låtar, mer av McCartneys lite ruffiga
”back to basic” utan spännande studioeffekter i psykedelisk och experimentell
anda. Dels så är många låtar inte speciellt bra, helt enkelt. Sedan är det
många, inklusive Beatlarna själva, som ogillar Phil Spectors behandling av utvalda
låtar, speciellt Across The Universe
och The Long And Winding Road.
Personligen har jag alltid gillat Across
The Universe i Spectors Wall of Sound-tappning, den mest flummiga låten på
plattan. Däremot avskyr jag den smöriga The
Long And Winding Road. Som vanligt bidrar Harrison med sköna grejer i form
av I Me Mine och For Your Blue. En tidigare favorit var Dig A Pony, men idag tycker jag inte lika bra om den. Däremot har
jag kommit att gilla öppningsspåret Two
Of Us allt bättre där Lennon och McCartney sjunger i harmoni.
Side A
1. Two Of Us
3:372. Dig A Pony 3:55
3. Across The Universe 3:48
4. I Me Mine 2:26
5. Dig It 0:50
6. Let It Be 4:03
7. Maggie Mae 0:40
Side B
1. I’ve Got A
Feeling 3:382. One After 909 2:54
3. The Long And
4. For Your Blue 2:32
5. Get Back 3:09
Jag gillar inte heller Spectors påhitt, därför föredrar jag Let It Be Naked framför orginalalbumet. Det gäller även den ursprungliga singelversionen av titelspåret...
SvaraRaderaJag har inte hört Let It Be Naked. Men det kanske jag borde?
Radera