Spisa vax

måndag 19 augusti 2013

Joe Walsh – ”But Seriously Folks…” (1978)

När jag bodde i USA 1989-90 så lyssnade jag ganska mycket på radiostationer med klassisk rock som nisch. Då och då spelades en låt som hette Life’s Been Good som jag tyckte var skön. Även om jag inte var så insatt i texten så upplevde jag refrängens ord Life’s been good to me so far som så positiva och upplyftande, de fick mig alltid att skapa viss distans till mitt förvirrade tonårsliv och inse att tillvaron faktiskt var ganska bra. Så blev jag plötsligt glad och euforisk.

Men jag hade ingen aning vem artisten var och tänkte väl vid hemkomsten till Sverige att jag aldrig skulle höra låten igen. Så en dag hittade jag en billig skiva med någon som hette Joe Walsh som jag inte hade någon aning om vem det var. Men det var ett så flummigt omslag så jag inte kunde låta bli att köpa den. Den blev liggande hemma ganska länge innan jag spelade den första gången. Det jag hörde tyckte jag var sisådär, det var inte riktigt min sorts musik. På den tiden sökte jag så flummig, mystisk och obskyr musik som möjligt och det som hörs på But Seriously Folks… är ganska långt från det. Minst sagt. Jag tyckte det var ganska trist standardrock utan något speciellt. Faktiskt en riktig B-platta. Minns jag rätt spelade jag inte ens hela skivan, utan lät B-sidan vara ospelad en lång tid. I min värld var denne Joe Walsh en nobody som troligen fått göra en skiva, som ingen köpte, och sedan inget mer.

Så döm om min förvåning när jag slutligen spelade B-sidan, för man måste ju ändå spela igenom alla sina plattor, och sista låten var Life’s Been Good! Ett sammanträffande av kosmiska proportioner, tyckte jag då i alla fall.

På något sätt tänkte jag att detta var en läxa - att jag haft en skiva hemma länge, ospelad, som visade sig innehålla en av mina favoritlåtar och mitt musikaliska alternativ till antidepressiv medicin. Jag vet inte riktigt vad denna läxa bestod i, idag har jag säkert 100 LPs hemma som jag inte hunnit lyssnat igenom än, och inte har jag bråttom heller. Vem vet vad som döljer sig på dessa.

Joe Walsh hade en relativt framgångsrik solokarriär vid sidan om hans engagemang som gitarrist i Eagles, och dessförinnan James Gang och Barnstorm. Långt ifrån en nobody, alltså. But Seriuosly Folks… innehöll hans största hit – Life’s Been Good. Musiken på plattan ligger närmare Eagles än Pink Floyd, om man säger så. Antar jag. Jag har inte hört så mycket med Eagles, ärligt talat. Men samtliga fyra övriga Eaglesmedlemmar medverkar på plattan.

Det är tämligen okomplicerad, lättsam rock åt feel-good hållet. Idag gillar jag den bättre än vad jag gjorde vid tiden för inköpet. Dels vet jag ju vad som väntar på plattan, dels så är mitt behov av mystisk och flummig musik inte lika stort längre. Det är bra låtar och en schysst produktion. Till största delen gitarrbaserad musik med sång, men Walsh bjuder också på ett par stillsammare instrumentala nummer i form av Inner Tube och Theme From Boat Weirdos. Ganska trevlig platta, som kanske inte berör mig på djupet, men ändå är helt OK. Öppningsspåret Over And Over är en favorit idag tillsammans med Second Hand Store och Theme From Boat Weirdos.

Hiten Life’s Been Good är en ganska humoristisk och prestigelös beskrivning av tillvaron som rockstjärna. Joe drev sin egen presidentkampanj 1980 och hade då som förslag att denna låt skulle bli nya nationalsången. Ett av hans vallöften var Free gas for everyone (Gratis bensin till alla). Joe Walsh verkar vara en ganska kul kille, men han blev inte president.

Musiken på But Seriously Folks… är fortfarande inte riktigt min sorts musik, men jag gillar den allt bättre ju äldre jag blir. Idag måste jag säga att det är en ganska schysst platta.