Spisa vax

fredag 23 augusti 2013

Pink Floyd – ”Animals” (1977)

Jämfört med föregående plattan Wish You Were Here har Pink Floyd kryddat Animals med en betydligt större dos bitterhet och blekhet. Både när det gäller temat – vi människor liknas vid grisar, hundar och får – och soundet. Det är inte de stora, svepande ljudlandskap som skapades på de tidigare 70-talsplattorna, som gräsrökande och LSD-ätande människor hade som favoritsoundtrack. Istället är det ett enklare, icke-flummigt gitarrbaserat sound. Keyboardisten Richard Wright hörs mer i bakgrunden, även om han på vissa kortare partier har en framträdande roll. Låtarna är också lite knepigare, det är långa låtar utan vers-refräng-vers upplägg (vilket i och för sig inte är helt ovanligt när det gäller Pink Floyd). Men det finns inte en enda radiovänlig låt, Animals kan på så sätt vara en extra utmaning, även för en Pink Floyd-diggare.

Men det är en bra platta, ingen tvekan om det.

Sedan kan man förstås diskutera om det är en Pink Floyd-platta eller en Roger Waters-platta. Meningarna går isär. Waters har skrivit alla låtar förutom Dogs på förstasidan, där Gilmour hjälpte till. Å andra sidan tar Dogs i praktiken upp hela den sidan, vilket medför att låten utgör halva plattan. Gilmour hävdar att han till 90 % komponerade Dogs, så han tycker inte alls att han var undanträngd på Animals.

Dock råder ingen tvekan om att Waters vid denna tid allt mer dominerade Pink Floyd och ansåg sig vara dess ledare och huvudskapliga kompositör. Speciellt mellan Wright och Waters uppstod många konflikter, vilket några år senare slutade med att Wright fick kicken (men återanställdes till The Wall-turnén). Animals är också det första album där Wright inte har fått bidra med någon låt vilket är trist. Wright är lite som Georg Harrison i Beatles, han bidrar inte med så många låtar, men de han gör är riktigt bra.

Plattan är inspelad i en ny studio Pink Floyd hade byggt i en gammal kyrka, Britannia Row. Historien kring omslaget har också blivit en legend, med den uppblåsbara grisen som slet sig och flög iväg. Faktum är att det slutliga omslaget är ett montage av två foton, himlen var mer dramatisk första fotosessionen och sedan har grisen kopierats in. Det var Waters som stod för idén till omslaget.

Grisen på konsert

Låtarna är långa och viker av i olika passager med olika karaktär, och det är både bra och fascinerande kompositioner – sköna gitarrsolon, får som bräker, hundar som skäller och den ibland ganska ösiga musiken bryts av, av lugnare instrumentala passager. Det är ett album som kan rekommenderas, men förväntar man sig något liknande de tidigare, mer flummiga, plattorna blir man nog besviken. Här har Waters bitterhet mot mänskligheten tagit över och tycks utgöra den huvudsakliga inspirationen. Det är mer av engelsk grå socialrealism än drogvänliga musikresor. Det är inte en platta man blir speciellt glad av att lyssna på, kanske är det därför jag inte har spelat den lika mycket som många av deras övriga 70-talsalster.

OK, jag skriver grå, engelsk socialrealism, men samtidigt är det ju Pink Floyd – den kvalitativa knarkmusikens gudfäder och pionjärer. Och det är klart att detta också kan skönjas på Animals. Så ett kanske mer korrekt uttryck är bitter och blek flummusik med en mycket pessimistisk syn på samhället och mänskligheten. Ja, ibland tycks Waters nästan vara föraktfull. Föraktfull knarkmusik?