Sly & The Family Stone - "Stand!" (1969)

1969 kunde de göra musik. I alla fall om man ska bedöma året efter Stand! som innehåller klassiker som titellåten, I Want To Take You Higher, Sing A Simple Song, Everyday People och You Can Make It If You Try. En radda låtar på en och samma platta som en artist stolt skulle kunna visa upp efter en livslång karriär.

Den här skivan var svårare än vad man kanske skulle kunna tro att hitta. I Sverige letade jag länge på diverse skivbörsar utan framgång, det var inte förrän förra sommarens flytt till Montreal jag fann den här istället. Detta var Sly & The Family Stones fjärde platta och anses av många, inklusive flera av bandmedlemmarna, vara deras höjdpunkt i karriären. Bandet bestod vid tiden för inspelningen av syskonen Sylvester (Sly), Freddie och Rose Stone samt ett antal av deras vänner. De anses vara det första stora amerikanska bandet med en etniskt och könsmässigt blandad uppsättning.

Det är egentligen inte så mycket att orda om när det gäller skivan, OK, låtarna Don't Call Me Nigger, Whitey och Sex Machine kanske inte faller mig helt i smaken, lite för mycket av utdragna jam över dom, enligt min smak. Men i övrigt är det omöjligt att anmärka på plattan. Det är souligt, funkigt, energiskt och dansant. Ännu en skön platta för det musikaliskt och politiskt medvetna partyt. Musik som i alla fall jag blir glad av och har svårt att sitta stilla när jag hör (till mina barns vilda protester. Hallå, jag dansar ju riktigt coolt!!!).

Ett par år senare gjorde gruppen plattan There's A Riot Goin' On som också är bra, men redan 1969 började det gå utför på det personliga planet för många av bandmedlemmarna, inte minst Sly själv. Även om syskonen Stone kom från en kyrklig bakgrund påbörjades ett intensivt missbruk av diverse droger, främst kokain (och PCP, enligt Wikipedia). Sly skall ständigt ha burit omkring på en fiollåda fylld med droger. Detta gjorde att produktionstakten hämmades, bandet missade spelningar eller avbröt dom tidigare än tänkt etc. Sly blev allt svårare att handskas med och har haft ett tämligen problemfyllt liv fram till dags datum. Detta påverkade förstås även relationerna inom bandet på ett negativt sätt, och bandmedlemmar började efter ett tag bytas ut.

Men av detta märks intet på Stand!. Absolut en rekommendation. En klassiker.


Tracklist

Side A
1. Stand! 3:08
2. Don't Call Me Nigger, Whitey 5:58
3. Somebody's Watching You 3:20
4. Sing A Simple Song 3:56

Side B
1. Everyday People 2:21
2. Sex Machine 13:34
3. You Can Make It If You Try 3:37

Bakverk 80 (1979)

I sin tidiga tonår var min bror punkare, därför letade det sig in ett antal LPs med Sex Pistols, Clash, Crass m.fl. i föräldrahemmet. Och så Bakverk 80. En platta där tre olika svenska grupper bidrar med låtar - KSMB, Travolta Kids samt Incest Brothers. Av dessa var det väl det förstnämnda bandet som blev kändast, och deras senare platta Rika Barn Leka Bäst håller många som en av de bästa svenska plattorna som gjorts. Men nu var det 1979 och alla tre banden var i början av sina karriärer. MNW spelade in och gav ut plattan.

Jag ska skryta lite om min kusin Stefan, han var nämligen sångare och basist i Incest Brothers, vilket innebär att han är släktens kändis. Han fortsatte därefter sin musikaliska karriär i bandet Trekant och senare Köttgrottorna, just det, det legendariska svenska punkbandet. Det betyder förstås att jag inte kan vara objektiv när jag bedömer bidragen från Incest Brothers på plattan, jag kan inte annat göra än att höja dessa låtar till skyarna. Blod är tjockare än objektiv fakta.

Personligen har jag aldrig varit inne i punksvängen, även om jag som yngre uppskattade en del av Sex Pistols skapelser (jag gillar dock Clash men har aldrig ansett att de tillhör punkgenren). Därför är inte Bakverk 80 riktigt min melodi. Men det är ett intressant tidsdokument. De verkar vara så arga. Arga på systemet. Arga på politikerna. Arga på Svensson. Arga på det mesta. Det är tämligen aggressiv musik, som punk brukligen är, antar jag. Det är också mycket politisk medvetenhet. Även om punkarna tog avstånd från den svenska proggen (tror jag) så ser jag mycket likheter i just kritiken av det politiska systemet och passiviseringen av befolkningen. Det är också tydliga vänsterinfluenser i texterna. Så egentligen är det bara den musikaliska inramningen som är annorlunda. Lite simplare, rakare, aggressivare och kortare låtar. Men budskapet och åsikterna är desamma.

Incest Brothers låtar är förstås bäst. Men någon annan kanske skulle tycka Travolta Kids låtar är de mest intressanta. Denne någon kanske skulle notera lite mer melodiös musik, intressanta låtidéer och ett band som kanske låg lite före sina kompanjoner i själva låtskrivandet. Kanske skulle han gilla låten Titta På Den Här och till och med säga att det är den bästa låten på plattan? Jag tycker förstås inte så. Incest Brothers rules.

Bakverk 80 är kanske inte något jag kommer spela särskilt ofta, jag upplever punk som för högt, för slamrigt och för aggressivt. Men som tidsdokument är plattan kul. Och eftersom min kusin medverkar på den kommer den aldrig att lämna min skivsamling.

Tracklist

Side A

KSMB
1. Bohman 2:19
2. ABAB 2:02
3. Hårding 1:52
4. Militärlåten 1:14
5. Förortsbarn 2:07
6. Jag Vill Dö 2:13
7. MUF 1:58

Travolta Kids
8. Sune 2:37
9. Tryck På Knappen 1:36
10. Tunnbrödsrulle 2:07

Side B

Travolta Kids
1. Nick Carter 1:38
2. Bli Polis 1:47
3. Bill Å Bull 1:27
4. Titta På Den Här 1:53

Incest Brothers
5. Lördagspunk 1:22
6. Discofnask 2:53
7. Oskyldig 1:56
8. Pubertetsproblem 2:19
9. Svensson 1:54
10. Arbetslös 2:10

Talking Heads - "Little Creatures" (1985)

Den här plattan fick jag under mina tidiga tonår, så den har varit med länge. Talking Heads är en av de grupper som jag generellt uppskattar mer som vuxen än som ung, ofta är det annars tvärtom för mig, musik man lyssnat på i sin tonår är svårare att uppskatta som vuxen. Kanske var jag inte riktigt redo för Talking Heads, och deras inte alltid helt enkla skapelser, som den yngre versionen av mig själv.

Little Creatures relaterar jag dock till på ungefär samma sätt nu som för 30 år sedan. Kanske beror det på att plattan är en av de mer lättillgängliga bandet skapade. Borta är ljudmattorna från Remain In Light, ingen mörk neuros à la Fear Of Music. Little Creatures är snarare ett popalbum, ja, nästan en partyplatta. Faktiskt, nästa gång jag har fest hemma ska jag sätta på den här skivan, den kommer att funka alldeles utmärkt. Och folk kommer att dansa.

Soundet är en tillbakagång till det mer enkla från bandets första plattor. Ja, vissa låtar skulle platsa på 77, deras första skiva. Det är luftigt - basen, trummorna, gitarren står i centrum med diverse extra instrument här och där. Men dessa dominerar aldrig, och vi är som sagt långt ifrån soundet på t.ex. Remain In Light. Som vanligt låter det väldigt mycket Talking Heads fast skivan är ganska annorlunda än de tidigare. Den stora skillnaden är att det är ganska glad musik på Little Creatures. Den är osedvanligt lättillgänglig. Var är alla neurotiska vibbar? Och då har ändå David Byrne skrivit nästan alla låtar på egen hand. Kanske han var ovanligt lycklig.

Det här gör inte Little Creatures till en dålig platta. Det är en bra platta med några riktiga Talking Headsklassiker som grädde på moset, då tänker jag förstås på öppnings- respektive avslutningsspåren - And She Was och Road To Nowhere. And She Was är en riktig poppärla som får mig att tänka på REMs låt Stand, och Road To Nowhere är ett av mina absoluta favoritspår med Talking Heads. Däremellan bjuds på en blandad kompott där min höjdpunkt är Walk It Down medan Television Man kanske kunde ta slut lite fortare. Vi ska vara tacksamma för att Talking Heads undvek att lockas av den typiska 80-talsproduktionen. Soundet på Little Creatures är tidlöst och den skulle kunna ha varit producerad idag. Brian Eno var sedan en längre tid ute ur bilden, så det var bandet själva som producerade plattan. Kul med en skiva från 80-talet som låter bra.

Det här är den skiva med Talking Heads som har sålt flest exemplar, så den föll tydligen fler i smaken. Jag har dock förstått att vissa hard corefans anser att den innebar början på förfallet för Talking Heads. Jag håller inte med. Visst, för att vara Talking Heads är det en ovanligt lättsam skiva, men den fortfarande långt mer utmanande än Like A Virgin, Wake Me Up Before You Go-Go eller Take On Me som också spelades 1985. Little Creatures, kvalitativ new wave-pop för den medvetne lyssnaren.


Tracklist

Side A
1. And She Was 3:36
2. Give Me Back My Name 3:20
3. Creatures Of Love 4:12
4. The Lady Don't Mind 4:03
5. Perfect World 4:26

Side B
1. Stay Up Late 3:51
2. Walk It Down 4:42
3. Television Man 6:10
4. Road To Nowhere 4:19

Pink Floyd - "The Wall" (1979)

När jag lyssnar på The Wall förstår jag varför det aldrig varit ett av mina favoritalbum från Pink Floyd. Det är en kluven, nästan schizofren, upplevelse att ta del av denna skapelse. Bland vackra harmonier skall det tvångsmässigt leta sig in ett mollackord som förmörkar hela låten. Eller ta en låt som Mother, The Thin Ice, eller egentligen vilken låt som helst på plattan - en vacker, skön melodi men med en text som är är sorglig, depressiv och ofta aggressiv. Hiten Another Brick In The Wall har en riktigt svängig refräng, där basen och gitarren skapar ett riktigt skönt groove. Men så den där barnkören som sjunger om skolans förtryck...

Så fortsätter det plattan igenom. Nu finns det många fina skivor med texter som har sorgliga teman, men det som också färgar The Wall är Roger Waters ofta aggressiva, anklagande och desperata röst. Det är inte finstämda sorgsna sånger, det är avgrundsdjup ångest.

Det slår mig hur olik The Wall är jämfört med allt Pink Floyd dittills hade skapat, ändå så låter det väldigt mycket Pink Floyd. Motsägelsefullt, men sant. Vi befinner oss långt från Dark Side Of The Moon eller Wish You Were Here, närmast ligger den väl Animals i sitt sound. Men The Wall är desperatare, hårdare, mörkare, mer bombastisk och saknar låtar som är över 5 minuter långa. Om Animals är en bitter betraktelse över vårt samhälle måste The Wall liknas vid Waters egenterapi.

Man kan dock höra spår av Pink Floyds tidigare alster. Ta den flummiga inledningen till Empty Spaces, som skulle kunna ha varit med på en platta som Wish You Were Here eller varför inte More. Eller låten Is There Anybody Out There? som jag aldrig tyckt om, men som ligger långt utanför det man vanligen beskriver som musik. Och när jag hör den extremt bombastiska Bring The Boys Back Home kommer jag osökt att tänka på Atom Heart Mother med dess körer och orkestrala arrangemang.

Plattan släpptes 1979, filmen hade premiär 1982 där musiken till viss del är annorlunda (andra mixer, Bob Geldof sjunger på en del låtar osv.). Handlingen i korthet är en rockstjärnas allt större isolering från omvärlden och hans psykiska kollaps. Min nya hemstad Montreal har ett finger med i The Wall. Det var på en konsert i denna stad som Roger Waters spottade en person ur publiken i ansiktet, en händelse som nästan blev traumatisk för Waters och fick honom att börja fundera över sin och bandets allt större isolering från sina fans.

Många hävdar att The Wall i praktiken är en soloskiva av Roger Waters, vilket det ligger en del sanning i. Gilmour är medförfattare till endast tre låtar och keyboardisten Richard Wright försvann ur gruppen i samband med inspelningen (men anställdes som musiker under turnén).

The Wall beskrivs som en rockopera. Jag väljer att kalla den en musikal, och vips så tillhör den samma genre som Sound Of Music och Jesus Christ Superstar. Det är ganska kul att se The Wall som en musikal. Som musikal (eller rockopera) så har den förstås ganska starka teatrala inslag som drar ner upplevelsen för mig. Jag vet inte om det är musik jag lyssnar på, eller ett teaterstycke jag tar del av. Jag har svårt att skilja filmen och skivan åt. Är skivan ett soundtrack till den senare filmen, eller skapades filmen med utgångspunkt ur musiken? Ja, jag är kluven till denna skiva.


Tracklist

Side A
1. In The Flesh?
2. The Thin Ice
3. Another Brick In The Wall Part 1
4. The Happiest Days Of Our Lives
5. Another Brick In The Wall Part 2
6. Mother

Side B
1. Goodbye Blue Sky
2. Empty Spaces
3. Young Lust
4. One Of My Turns
5. Don't Leave Me Now
6. Another Brick In The Wall Part 3
7. Goodbye Cruel World

Side C
1. Hey You
2. Is There Anybody Out There?
3. Nobody Home
4. Vera
5. Bring The Boys Back Home
6. Comfortably Numb

Side D
1. The Show Must Go On
2. In The Flesh
3. Run Like Hell
4. Waiting For The Worms
5. Stop
6. The Trial
7. Outside The Wall

Kytäjä - "II" (2013)

Min flytt till Montreal har inneburit att jag har behövt plugga franska intensivt under våren, därav har bloggen fått vila ett tag. I och med studiernas fullbordan kan livet nu återgå till det normala. För kompensera för frånvaron fokuserar jag idag på ett riktigt skönt album, från de finländska urskogarna.

Kytäjäs platta köpte jag på chans på någon internetbutiks vinylrea, beskrivningen lät schysst, bandet kände jag inte alls till. Den stod ganska länge i min hylla innan jag slutligen gav den en chans. Jag skall ärligt talat säga att mina förväntningar egentligen inte var så höga, musik från Finland är inte någon av mina kunskapsområden, och jag är nog lite misstänksam mot våra grannars svårmod.

Men döm om min förvåning då jag lyssnade på den. Det är en riktigt, riktigt skön platta, långt ifrån en depressiv finsk tillvaro i någon svartvit, märklig film. Definitioner är svåra, och Kytäjäs musik låter sig inte så lätt sorteras in i någon genre. Det är lite jazzigt, lite prog, lite ambient, lite world music, det är avslappnat, det vackert, det är intressant, det är instrumentalt (förutom en låt sjungen på finska) och det är jävligt bra. För tillfället en av mina favoritplattor. Någonstans på nätet definieras musiken som eklektisk prog. Vad vet jag. Avslutningsnumret Horizon Painters är i alla fall en skön flört med Brian Eno, tiden innan ambientutforskandet (tänk Here Come The Warm Jets).

Kytäjä är/var en finländsk duo bestående av Jamo Alho och Janne Lastumäk, bandets namn är namnet på byn där de tillbringade sina tonår. På plattan, som är deras andra, har de med sig ett gäng medmusikanter. Förutom de traditionella trummorna, gitarren och basen bjuds lyssnaren också bl.a. på flöjt och oboe. Plattan är riktigt bra rakt igenom, det enda svaga spåret enligt mig är det med sång, Song To The Sea. Kanske är min ovana att höra sång på finska en bov i dramat. Generellt är det ganska luftiga arrangemang med mycket utrymme kvar att röra sig i,vilket är trivsamt för öronen.

Hur som helst, Kytäjas andra platta kan varmt rekommenderas till alla och envar. Den ger tillvaron en ganska skönt avslappnad karaktär, samtidigt som den inbjuder till fokuserat lyssnande tack vare sin höga kvalitet och sina intressanta arrangemang.


Tracklist

Side A
1. Sailing Stones / Vaeltavat Kivet 2:34
2. Time And Tide Wait For No One / Päivi Kuluu, Varjo Venyy 4:02
3. 65 Knots, 65 Solmua 2:58
4. August Doves / Elokuun Kyyhkyset 3:36
5. Under The Sails / Purjeiden Alla 4:25
6. Sandy Island / Sandy Island 4:25

Side B
1. Fishermen / Kalastajat 3:39
2. Song To The Sea / Laulu Merelle 4:59
3. Indian Paths / Intiaanimatkat 4:42
4. Moon Shines, Dead Rides / Kuu Paistaa, Kuollut Ajaa 3:02
5. Horizon Painters / Taivaanrannan Maalarit 5:33