När jag lyssnar på The Wall förstår jag varför det aldrig varit ett av mina favoritalbum från Pink Floyd. Det är en kluven, nästan schizofren, upplevelse att ta del av denna skapelse. Bland vackra harmonier skall det tvångsmässigt leta sig in ett mollackord som förmörkar hela låten. Eller ta en låt som Mother, The Thin Ice, eller egentligen vilken låt som helst på plattan - en vacker, skön melodi men med en text som är är sorglig, depressiv och ofta aggressiv. Hiten Another Brick In The Wall har en riktigt svängig refräng, där basen och gitarren skapar ett riktigt skönt groove. Men så den där barnkören som sjunger om skolans förtryck...
Så fortsätter det plattan igenom. Nu finns det många fina skivor med texter som har sorgliga teman, men det som också färgar The Wall är Roger Waters ofta aggressiva, anklagande och desperata röst. Det är inte finstämda sorgsna sånger, det är avgrundsdjup ångest.
Det slår mig hur olik The Wall är jämfört med allt Pink Floyd dittills hade skapat, ändå så låter det väldigt mycket Pink Floyd. Motsägelsefullt, men sant. Vi befinner oss långt från Dark Side Of The Moon eller Wish You Were Here, närmast ligger den väl Animals i sitt sound. Men The Wall är desperatare, hårdare, mörkare, mer bombastisk och saknar låtar som är över 5 minuter långa. Om Animals är en bitter betraktelse över vårt samhälle måste The Wall liknas vid Waters egenterapi.
Man kan dock höra spår av Pink Floyds tidigare alster. Ta den flummiga inledningen till Empty Spaces, som skulle kunna ha varit med på en platta som Wish You Were Here eller varför inte More. Eller låten Is There Anybody Out There? som jag aldrig tyckt om, men som ligger långt utanför det man vanligen beskriver som musik. Och när jag hör den extremt bombastiska Bring The Boys Back Home kommer jag osökt att tänka på Atom Heart Mother med dess körer och orkestrala arrangemang.
Plattan släpptes 1979, filmen hade premiär 1982 där musiken till viss del är annorlunda (andra mixer, Bob Geldof sjunger på en del låtar osv.). Handlingen i korthet är en rockstjärnas allt större isolering från omvärlden och hans psykiska kollaps. Min nya hemstad Montreal har ett finger med i The Wall. Det var på en konsert i denna stad som Roger Waters spottade en person ur publiken i ansiktet, en händelse som nästan blev traumatisk för Waters och fick honom att börja fundera över sin och bandets allt större isolering från sina fans.
Många hävdar att The Wall i praktiken är en soloskiva av Roger Waters, vilket det ligger en del sanning i. Gilmour är medförfattare till endast tre låtar och keyboardisten Richard Wright försvann ur gruppen i samband med inspelningen (men anställdes som musiker under turnén).
The Wall beskrivs som en rockopera. Jag väljer att kalla den en musikal, och vips så tillhör den samma genre som Sound Of Music och Jesus Christ Superstar. Det är ganska kul att se The Wall som en musikal. Som musikal (eller rockopera) så har den förstås ganska starka teatrala inslag som drar ner upplevelsen för mig. Jag vet inte om det är musik jag lyssnar på, eller ett teaterstycke jag tar del av. Jag har svårt att skilja filmen och skivan åt. Är skivan ett soundtrack till den senare filmen, eller skapades filmen med utgångspunkt ur musiken? Ja, jag är kluven till denna skiva.
Tracklist
Side A
1. In The Flesh?
2. The Thin Ice
3. Another Brick In The Wall Part 1
4. The Happiest Days Of Our Lives
5. Another Brick In The Wall Part 2
6. Mother
Side B
1. Goodbye Blue Sky
2. Empty Spaces
3. Young Lust
4. One Of My Turns
5. Don't Leave Me Now
6. Another Brick In The Wall Part 3
7. Goodbye Cruel World
Side C
1. Hey You
2. Is There Anybody Out There?
3. Nobody Home
4. Vera
5. Bring The Boys Back Home
6. Comfortably Numb
Side D
1. The Show Must Go On
2. In The Flesh
3. Run Like Hell
4. Waiting For The Worms
5. Stop
6. The Trial
7. Outside The Wall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar