Den här plattan fick jag under mina tidiga tonår, så den har varit med länge. Talking Heads är en av de grupper som jag generellt uppskattar mer som vuxen än som ung, ofta är det annars tvärtom för mig, musik man lyssnat på i sin tonår är svårare att uppskatta som vuxen. Kanske var jag inte riktigt redo för Talking Heads, och deras inte alltid helt enkla skapelser, som den yngre versionen av mig själv.
Little Creatures relaterar jag dock till på ungefär samma sätt nu som för 30 år sedan. Kanske beror det på att plattan är en av de mer lättillgängliga bandet skapade. Borta är ljudmattorna från Remain In Light, ingen mörk neuros à la Fear Of Music. Little Creatures är snarare ett popalbum, ja, nästan en partyplatta. Faktiskt, nästa gång jag har fest hemma ska jag sätta på den här skivan, den kommer att funka alldeles utmärkt. Och folk kommer att dansa.
Soundet är en tillbakagång till det mer enkla från bandets första plattor. Ja, vissa låtar skulle platsa på 77, deras första skiva. Det är luftigt - basen, trummorna, gitarren står i centrum med diverse extra instrument här och där. Men dessa dominerar aldrig, och vi är som sagt långt ifrån soundet på t.ex. Remain In Light. Som vanligt låter det väldigt mycket Talking Heads fast skivan är ganska annorlunda än de tidigare. Den stora skillnaden är att det är ganska glad musik på Little Creatures. Den är osedvanligt lättillgänglig. Var är alla neurotiska vibbar? Och då har ändå David Byrne skrivit nästan alla låtar på egen hand. Kanske han var ovanligt lycklig.
Det här gör inte Little Creatures till en dålig platta. Det är en bra platta med några riktiga Talking Headsklassiker som grädde på moset, då tänker jag förstås på öppnings- respektive avslutningsspåren - And She Was och Road To Nowhere. And She Was är en riktig poppärla som får mig att tänka på REMs låt Stand, och Road To Nowhere är ett av mina absoluta favoritspår med Talking Heads. Däremellan bjuds på en blandad kompott där min höjdpunkt är Walk It Down medan Television Man kanske kunde ta slut lite fortare. Vi ska vara tacksamma för att Talking Heads undvek att lockas av den typiska 80-talsproduktionen. Soundet på Little Creatures är tidlöst och den skulle kunna ha varit producerad idag. Brian Eno var sedan en längre tid ute ur bilden, så det var bandet själva som producerade plattan. Kul med en skiva från 80-talet som låter bra.
Det här är den skiva med Talking Heads som har sålt flest exemplar, så den föll tydligen fler i smaken. Jag har dock förstått att vissa hard corefans anser att den innebar början på förfallet för Talking Heads. Jag håller inte med. Visst, för att vara Talking Heads är det en ovanligt lättsam skiva, men den fortfarande långt mer utmanande än Like A Virgin, Wake Me Up Before You Go-Go eller Take On Me som också spelades 1985. Little Creatures, kvalitativ new wave-pop för den medvetne lyssnaren.
Tracklist
Side A
1. And She Was 3:36
2. Give Me Back My Name 3:20
3. Creatures Of Love 4:12
4. The Lady Don't Mind 4:03
5. Perfect World 4:26
Side B
1. Stay Up Late 3:51
2. Walk It Down 4:42
3. Television Man 6:10
4. Road To Nowhere 4:19
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar