Lee Hazlewood's Woodchucks - "Cruisin' For Surf Bunnies" (1964/2018)

Bolaget Light In The Attic har bland annat sysslat med en rad fina återutgivningar av vissa av Lee Hazlewoods plattor. När de grävde runt i LHI:s arkiv (Lee Hazlewood Industries, ett skivbolag han startade och skötte några glada år på 60- och 70-talet) så stötte de på en tape som bar namnet Woodchucks. Det framgick ganska snart att det var en pseudonym för Lee himself och hans legendariska studioband The Wrecking Crew. Musiken var inspelad 1964, och var instrumental surfmusik. Troligen användes överbliven studiotid, för man har inte kunnat hitta någon officiell studiobokning för bandet i arkivet. Folk som kände Lee under tiden det begav sig, och som nu har hört musiken för första gången, menar att det är för välgjort för att vara en demo, men saknar de vanliga overdubs som brukar vara med på färdiga plattor. Så lite oklart vad syftet var med plattan. Vissa tror att det bara var ett billigt försök av honom att haka på surfvågen som gällde för tillfället, och göra lite enkla pengar. Vem vet.

Personligen tycker jag det är en fantastisk platta. En leadguitar som kör en ganska simpel melodi, med ett reverb oftast maxat bortom alla gränser, och en rytmsektion som kör på i lika simpel stil. Egentligen musik vilket nykläckt tonårsband som helst skulle kunna lira. Icke desto minde så fastnade jag direkt för det. Det vilar nästan en surrealistisk stämning över låtarna, och ibland gränsar det till det bisarra, och man vill nästan skratta. Säkert finns det mycket bättre surfmusik där ute, och visst är soundet extremt lika plattan igenom, men vetskapen att Lee ligger bakom musiken ger den en extra dimension.

Suzi Jane Hokom hade en tid ett surfband, hon blev sedemera bl.a. producent på LHI, och dessutom Lees flickvän. Som jag förstår det är det hon och hennes bandkollegor som pryder albumets omslag. Alla låtarna är tidigare outgivna i dessa ursprungliga versioner, men två av dom gav Woodchucks ut som singlar, och ett gäng av dom har framförts av andra kända surfband och artister, bl.a. John Paul Jones, innan han hamnade i Zeppelin. En riktigt kul platta, och lika roligt var att den var $10 billigare i min lokala skivaffär än på amazon, och det är ju ovanligt. Vill man läsa mer om LHI:s historia har Light In The Attic också gett ut boxen There's A Dream I've Been Saving, där bl.a. en fin bok ingår, fylld med foton från tiden det begav sig och texter/intervjuer med folk som var med. Kul och fascinerande läsning.

Tracklist

Side A
1. Movin'
2. Baja Pt. 1
3. Bangkok Cock Fight
4. Johnny October
5. The Nomads
6. The Man

Side B
1. Angry Generation
2. Baja Pt. 2
3. Quiet Village
4. Batman
5. Torn Sarong
6. Crickets Of Karachi

Giorgio Moroder & Joe Esposito - "Solitary Men" (1983)

Jag har några plattor där Moroder har varit involverad, både som artist och som producent. Och jag gillar dom, han skapar ett skönt, lite mörkt och suggestivt, discosound. Så en skiva med hans namn på tänkte jag skulle kunna vara något. Joe Esposito visste jag inte vem det var, men tänkte att Moroders namn räckte för någon sorts kvalitetsgaranti.

Men jag hade fel. Det här är en riktig 80-talsplatta, med allt negativt det innebär, inklusive ett hemskt saxofonsolo. Trist sound med tråkiga trummaskiner och billiga synthar. Ointressanta låtar och Esposito sjunger med smörig röst. Den tidigare ägaren hade noterat varje låts BPM på baksidan, kanske var personen DJ, vad vet jag. Men det här är inte musik som får mig att vilja dansa. Det är inte tillräcklig fart i den, eller sköna hooks. De har slängt in en cover på Moody Blues Nights In White Satin, men inte ens den blir intressant.

Nä, jag som har en instinktiv ovilja gentemot typisk 80-talsmusik är helt fel målgrupp för den här skivan. Den kommer mina barn få ärva i exakt samma skick som den är nu. Skräp, ärligt talat. 5 kronorsbacken.


Tracklist

Side A
1. Solitary Man 3:47
2. Show Me The Night 3:48
3. My Girl 3:52
4. Too Hot To Touch 3:28
5. Diamond Lizzy 3:20
6. Washed In The Neon Light 4:08

Side B
1. A Love Affair 3:46
2. Nights In White Satin 4:02
3. Lady, Lady 4:14
4. White Hotel 4:32
5. To Turn The Stone 3:11

David Bowie - "David Bowie In Bertolt Brecht's Baal" (1983)

1982 sände BBC en TV-version av Bertolt Brecht's Baal (inspelat 1981), där Bowie spelade Baal. Det är en EP med fem låtar, 11 minuters speltid, plattan är inspelad i Berlin, och det var den sista skivan Bowie släppte på RCA. Nästkommande album släpptes på EMI. Brecht skrev Baal 1918, och den sattes upp 1923 för första gången.

Jag köpte plattan för ungefär tio års sedan när jag bodde i staden Quebec, mest för att jag tyckte det verkade vara en udda skiva med Bowie. Jag trodde jag hade någorlunda koll på hans katalog, men hade aldrig hört talas om denna. Den var förstås billig, så jag beslöt att bota nyfikenheten (och kanske kunde den vara värd mycket mer än vad skivbutiken ville ha för den!). Sedan har den mest blivit stående i hyllan utan att spelas. Kanske en anledning har varit att det knappt varit värt besväret att sätta på den för 11 minuters musik, vilket inkluderar en vändning av skivan. CD/Streaming-eran har nog gjort mig lite lat.

TV-versionen av låtarna har endast banjo som ackompanjerar, men man beslöt att ha ett lite fylligare arrangemang på plattan. Det är ju inte Bowies egna låtar, utan låtarna är av Brechtkaraktär. Gillar man det så gillar man nog plattan. Jag har aldrig varit en Bowiefanatiker, finner hans kreationer en tämligen blandad kompott, med både trist och fantastiskt innehåll. Brecht är inte heller någon jag har hyst ett så stort intresse för, så för mig är den här skivan inget speciellt. Ska jag lyssna på Bowie, väljer jag med all säkerhet något annat av hans album. Kan tilläggas att skivan gavs ut under Bowies Let's Dance period, men musiken på Baal är väldigt långt ifrån put on your red show and dance the blues...


Tracklist

Side A
1. Baal's Hymn 4:02
2. Remembering Marie A 2:04

Side B
1. Ballad Of The Adventurers 1:54
2. The Drowned Girl 2:24
3. Dirty Song 0:37

Robert Broberg - "Robert sjunger Broberg" (1966/68)

Robert Broberg är en artist jag alltid har haft en kluven relation till. Å ena sidan hyser jag en stor beundran och respekt för hans kreativitet, hans talang med ord och förmåga att skriva musik. Å andra sidan har jag aldrig varit ett stort fan av humoristisk och "rolig" musik, där ordlekeriet är satt i främsta rummet. Och i alla fall under första delen av hans karriär, var det sådant han mest sysslade med. Jag gillar hans allvarsamma sida bättre, ur en musikalisk synvinkel i alla fall. Han har skapat flera väldigt fina sånger, när humorn har fått stå tillbaka.

Det här är en samlingsplatta med lite okänt utgivningsår. Skivan anger 1966, men jag har läst på nätet att flera av sångerna skrevs 1967-68, så gissningsvis är skivan utgiven runt -68. Hur den hittade in i min samling är också lite okänt. Jag vet inte om jag köpt den själv, utifrån tanken att en samling bör innehålla något med Broberg, eller om jag fått den. Tyvärr är de allra flesta låtarna humoristiska, vissa kanske nästan burleska, skapelser, med ett sprakande ordlekeri. Och det är ju inte min grej. Egentligen finns det bara en låt jag riktigt gillar, och det är den fina kärlekslåten Medan Årstider Kommer Och Går, men eftersom jag antingen fått plattan, eller max betalat 20 spänn för den, är bara den låten värd platsen plattan upptar i hyllan. Klassikern Båtlåt är väl en låt lite mittemellan det humoristiska och allvarsamma, så den tycker jag också någorlunda bra om. OK, Gummimadrassen är kul, eftersom ett arrangemang med säckpipa måste beundras.

Jag har sett Robert Broberg live en gång, troligen under turnén 1991, i Uppsala. Jag och min mamma var där, och det var en mycket bra konsert. Jag vet inte hur många gånger han blev inklappad. Ett fint musikminne, och jag är glad att jag sett honom live. Han dog 2015, och Sverige förlorade en stark kreativ kraft. Han sysslade inte bara med musik, utan även visuell konst. Den har jag ännu mindre koll på dock.


Tracklist

Side A
1. Båtlåt
2. Jag Är En Brygga
3. Taxifiket
4. Örat
5. Gummimadrassen
6. Pacifisten
7. Krigsfrossaren

Side B
1. Det Som Göms I Snö
2. Väderleksfelprataren
3. Snoriga Sture
4. Medan Årstider Kommer Och Går
5. Fantomen
6. Vi Har Ingen Lägenhet
7. Alla Springer Omkring Och Försöker Fånga Den Stora Kärleken

Mighty Sparrow - "Party Classics 2" (1988)

Denna skiva är vad min 11-åriga dotter valde helt själv, utan några ramar eller påverkan, ur en skivbutik som julklapp till mig. Det är klart att man kan undra vad hon tänkte. Varför valde hon just den här skivan av det tusental plattor som fanns där? Var det något i omslaget som lockade henne? Gav skivan intrycket av något fantastiskt? Spännande är det i alla fall, eftersom det inte är något jag själv hade valt. Skivsamlingen har blivit lite mer eklektisk. Mighty Sparrow var ett helt okänt namn för mig.

Mighty Sparrow, eller Slinger Francisco som han egentligen heter, är en legendarisk calypso och socasångare (soca = Soul of Calypso, en hybrid av dessa stilar, skapat som ett sätt att blåsa liv i calypson på 70-talet). Han föddes 1935 på Grenada men flyttade till Trinidad vid ett års ålder, där han växte upp. Han började tidigt med musik, och fick sitt artistnamn utifrån han var ovanligt aktiv på scen, och hans vänner tyckte han skuttade runt som en sparv (sparrow). Han blev en viktig person för musikerna på Trinidad eftersom han kämpade för att förbättra deras förhållanden, och iscensatte bl.a. en rad bojkotter av tävlingar. På 50-talet blev calypson populär en tid i England, och Mighty Sparrow fick en del framgångar där. Han försökte också nå framgång i USA, men det var svårare. Under decenniernas lopp nådde han dock allt större framgång internationellt, och från mitten på 80-talet bodde han halva året i New York. Han lever fortfarande, bor kvar i New York, och har något enstaka framträdanden. Under karriären har han vunnit ett stort antal titlar, Calypso King, King of Kings osv. (tävlingar och titlar tycks vara populärt inom calypson). Antalet skivor han släppt är stort, minst 60-70 stycken. En levande legend.

En kall, mörk vinterdag är en sådan här skiva den rätta medicinen. Då blir hemmet en strand i Karibien, jag vill stanna hemma från jobbet och sola, min fru kräver all inclusive och slutar laga mat, och barnen vägrar lämna hotellet för de vill bara vara vid poolen. Vi måste gå till havet, säger jag, och de svarar i ett unisont NEJ! Så skivan skapar en skön, trevlig stämning. Det är energisk och glad musik, inte depressiva ballader om döden. I mina öron, som inte är så vana vid kalypso, så låter allt ganska likadant. Men så brukar det ju vara med musikstilar man inte är så bekant med. När jag hör låtarna får jag för mig att livet i Karibien måste vara härligt, de låter ju så glada och uppåt, fria från bekymmer. Inga tunga vintermånader. Nu vet jag ju att det ofta inte stämmer med verkligheten, och att livet är/har varit ganska hårt i många av dessa länder, kanske lämnar man sådant därhän i stunderna av musikaliskt skapande, vad vet jag. Om man vill ha en skiva med glada och energiska toner, filtrerat genom karibisk sand, då kan det här vara något.


Tracklist

Side A
1. Medley: Miss Mary / Jane / Royal Jail / Benwood Dick / Sa Sa Yea / Congo Man

Side B
1. May May
2. Bag O' Sugar
3. Elayne Harry & Mama