Giorgio Moroder & Joe Esposito - "Solitary Men" (1983)

Jag har några plattor där Moroder har varit involverad, både som artist och som producent. Och jag gillar dom, han skapar ett skönt, lite mörkt och suggestivt, discosound. Så en skiva med hans namn på tänkte jag skulle kunna vara något. Joe Esposito visste jag inte vem det var, men tänkte att Moroders namn räckte för någon sorts kvalitetsgaranti.

Men jag hade fel. Det här är en riktig 80-talsplatta, med allt negativt det innebär, inklusive ett hemskt saxofonsolo. Trist sound med tråkiga trummaskiner och billiga synthar. Ointressanta låtar och Esposito sjunger med smörig röst. Den tidigare ägaren hade noterat varje låts BPM på baksidan, kanske var personen DJ, vad vet jag. Men det här är inte musik som får mig att vilja dansa. Det är inte tillräcklig fart i den, eller sköna hooks. De har slängt in en cover på Moody Blues Nights In White Satin, men inte ens den blir intressant.

Nä, jag som har en instinktiv ovilja gentemot typisk 80-talsmusik är helt fel målgrupp för den här skivan. Den kommer mina barn få ärva i exakt samma skick som den är nu. Skräp, ärligt talat. 5 kronorsbacken.


Tracklist

Side A
1. Solitary Man 3:47
2. Show Me The Night 3:48
3. My Girl 3:52
4. Too Hot To Touch 3:28
5. Diamond Lizzy 3:20
6. Washed In The Neon Light 4:08

Side B
1. A Love Affair 3:46
2. Nights In White Satin 4:02
3. Lady, Lady 4:14
4. White Hotel 4:32
5. To Turn The Stone 3:11