Shawn Phillips - "Spaced" (1977)

Shawn Phillips beskrivs som "the most well kept secret in music business" och "one the most fascinating and enigmatic musicians to come out of the early -70s singer/songwriter boom". Då är jag alltså förlåten för att jag inte kände till honom förrän denna platta landade i mitt hem för ett par månader sedan. Läser man på lite om honom noterar man samarbeten med namn som Donovan, Eric Clapton, Steve Winwood. Han körar på Beatles Lovely Rita och skulle ha huvudrollen i Jesus Christ Superstar (men drog sig ur). Sammanlagt har han gjort cirka 20 plattor på egen hand. Då känns det ändå märkligt att denne man passerat obemärkt förbi i undertecknads tillvaro.

Shawn Phillips var sonen till en författare och tillbringade sin uppväxt på de flesta av jordens kontinenter, vilket bl.a. innebar en mängd olika musikaliska influenser. Han började spela gitarr vid sju års ålder och anses vara en mycket duktig musiker, han behärskar olika former av gitarrer samt även sitar. Hans röst täcker enligt uppgift tre oktaver.

Spaced består till största delen av låtar som är bortvalda från tidigare plattor, enligt omslagstexten ofta pga en skivas begränsade tidsram. Den äldsta är från 1969 och fanns med på en påtänkt trilogi av plattor som aldrig blev av (dock gjordes en komprimerad platta av dessa tre). Dessutom finns ett par låtar från 1977 som jag antar spelades in nya till Spaced.

Jag har ju mig veterligen inte hört Shawn Phillips tidigare så jag har inget att jämföra med, men jag gillar denna platta. Den har verkligen växt från den första lyssningen. Jag kom över skivan via en vänlig samarbetspartner i mitt jobb, som jag skulle avsluta kontakten med. Det visade sig att hon hade ett stort antal vinylskivor hon inte hade användning för och erbjöd mig att titta igenom plattorna och välja ut de jag ville. Sådan godhet gör en lycklig.

Musiken är svårdefinierbar. Det hörs jazz, prog, psykedelia, rock och plattan avslutas med ett 16 minuter långt funkjam. Shawn Phillips musik beskrivs på olika sajter som folkrock, jazzrock, singer/songwriter, psykedelia, garage, soft rock m.m. Eklektiskt värre. Tydligen skall man tacka hans kringflängande under uppväxten för detta, då han tack vare all musik han upplevde inte blev instängd i de vanliga musikaliska ramarna. På Spaced bjuds det på traditionella rockinstrument som gitarr, bas, trummor, någon sax här och där samt keyboard/piano av olika slag. Ingen sitar denna gång. Av någon anledning får jag lite Tim Buckley vibbar när jag lyssnar på musiken, kanske är det vissa likheter i rösten som gör det.

Idag bor Shawn i Sydafrika och fortsätter skriva musik, dessutom arbetar han bl.a. som akutmedicinsk tekniker, brandman och navigatör inom Sydafrikas sjöräddning.

På det hela taget en helt OK platta, det enda som stör mig lite är Shawns ord på innerkonvolutet: "Today it appears that almost anyone who puts on a cowboy hat and / or has played an instrument for two or three years can be designated as a musician. All of the people who have played on my albums are musicians who have dedicated the majority of their lives to music".
I min värld luktar det lite snobberi, förakt och överlägsenhet gentemot alla hobbymusiker som finner glädje i skapande, vilket smolkar bilden av Shawn lite. Eller så är det bara jag som halvmedioker basist och nybörjartrummis med drömmar som känner mig kränkt. Men någon cowboyhatt har jag i alla fall inte. Ännu.

Tracklist

Side A
1. Rant 3:25
2. Italian Phases 2:22
3. The Light From Between Your Eyes 4:33
4. Stranded 4:48
5. From All Of Us 3:42

Side B
1. Parisian Plight I 3:42
2. Prelude To A Leaving 2:37
3. All Of Our Love 1:32
4. I Don't Want To Leave You, I Just Came To Say Good-Bye 16:08

Ravi Shankar – "Inde"

När Ravi Shankar för en kort tid sedan avslutade sitt jordeliv kan man inte säga annat än att det var en legend som trädde ur tiden. Många förknippar honom med Beatles och hans inflytande över populärmusiken genom denna koppling har varit stor. Alla psykedeliska låtar, både nutida och forntida, där en sitar finns med för att skapa en lagom udda touch har vi herr Shankar att tacka för (och George Harrison som var mannen som välkomnade detta instrument). Ja, även icke-psykedelia kan ju faktiskt ha en sitar med för att försköna lyssnandet.

Men självklart hade Ravi Shankar ett liv innan Beatles och även en lång och framgångsrik karriär efteråt. Ni får rätta mig om jag har fel, men han är troligen den utövare av traditionell icke-västerländsk musik som har nått ut till flest och vars namn nästa alla känner till. Han fick Polarpriset 1998.

Jag är ingen stor kännare av varken Ravi Shankar eller de varianter av musik från Indien som finns. I min samling finns några plattor med traditionell indisk musik av varierande slag, varav dagens tema är en. Anledningen till att jag skaffade dylika plattor var inledningsvis helt enkelt att jag tyckte det var ganska flummig musik. Sitarens toner och tablans rytmer skapade en lagom mysig och mystisk stämning. Släng in en skön flöjt också för lite trevlig variation och anrättningen var komplett.

På Inde får vi höra Ravi Shankar spela sitar och Chatur Lal spela tabla. Okänt vilket år plattan gavs ut, men gissningsvis är det 60-tal. Bolaget är Fontana och Inde ingick i en fransk serie utgivningar med musik från olika delar av världen, som jag förstått det.

Vi får höra Ravi Shankar spela relativt snabbt på sitaren. Det är inte en skiva om du vill ligga ned, sluta ögonen och föras iväg på svävande indiska ljudmattor. Vissa låtar kan börja i ett lägre tempo, men ganska snart har Ravi ökat farten och hans fingrar tycks flyga fram över sitaren. Kanske Indiens svar på Yngwie Malmsteen? Ackompanjerad endast av en tabla så står sitaren i centrum av musiken.

Jag tycker plattan är OK. Generellt gillar jag lite lugnare indisk musik så ibland går det lite väl snabbt för mig på Inde. Men det är ingen tvekan om att Ravi behärskar sitaren till fullo, det är en bländande uppvisning som ges. Vid vissa tillfällen undrar man hur det är möjligt att få fram så många toner på så kort tid.

Rekommenderar jag plattan? Jag har svårt att ge rekommendationer när det gäller traditionell musik som ligger långt ifrån vår egna västerländska, men gillar man indisk musik är säkert den här plattan lika bra som någon annan. Och rent generellt uppmanar jag människor att utforska andra kontinenters traditionella musik då det finns mycket bra att upptäcka.

Tracklist

Side A
1. Kafi-Holi
2. Dhun
3. Mishra Piloo
　
Side B
1. Raga Puriya Dhanashri
2. Raga Charu Keshi

Darxtar – "Aged To Perfection" (2012)

För att komma i rätt stämning till denna platta är en magic mushroom-omelett kombinerat med en välfylld bong troligen det rätta sällskapet. Nu tar plattan slut efter sisådär 40 minuter, medan effekten av nämnda omelett håller i sig hela dagen. Men då får du väl lyssna på plattan från början igen. Eller slänga på lite Hawkwind.

Spacerock är en genre jag inte är helt insatt i, förutom ett antal plattor av just Hawkwind gapar skivsamlingen ganska tomt när det gäller denna konstform. Nu skall man väl akta sig för att definiera musik alltför stelbent och oflexibelt, men jag tycker mig nu ha utökat min spacerock-samling. Darxtar bjuder på musik som bär tydliga likheter med band som nämnda Hawkwind med långa flummiga jam, spejsiga blipp-synthljud, halvpsykotisk violin och flummiga textteman. Några nypor psykedelia och anrättningen är komplett. Eller kallas det neo-psykedelia när ett modernt band spelar "psykedelisk" musik? Och är inte spacerock i sig väldigt psykedelisk? Definitioner...

Darxtar är ett svenskt band som bildades i slutet på 80-talet av Sören Bengtsson. De har under årens lopp släppt ett antal plattor, Aged To Perfection tycks vara deras åttonde album, medräknat ett obskyrt live album som kopierades upp i 100 ex. Idag består bandet av Sören Bengtsson (sång, gitarr), Patric Danielsson (sång, trummor), Marcus Pehrsson (sång, bas), Fredrik Sundkvist (violin) samt Per Hillbom (Synth / Keyboard). De har samarbetat en del med Nik Turner, så Hawkwindkopplingen är inte helt fel.

Det finns dock inte bara långa spacejam på skivan, det finns också mer akustiska låtar (med sång) vilket är tur då det skulle bli tröttsamt och trist med enbart råflum. Men jag skall ärligt säga att det här inte är riktigt min sorts musik idag, för 20 år sedan hade jag säkert uppskattat det mer. Jag kan ha svårt för låtar som går upp mot 10 minuter som låter ungefär likadant hela tiden, det spelar ingen roll hur bra och/eller flummig låten är, jag tröttnar. Långa låtar behöver (oftast) en större variation för att funka. Kanske har jag behov av en tydligare struktur i musiken idag. Darxtars låtar som är mer "normala" och inte långa jam/ljudskulpturer/ljudkollage är OK, men inte mer.
Detta är vad jag också tycker om Hawkwind, ett i sammanhanget stort och välkänt band, och i mina öron når Darxtar minst samma kvalitativa nivå som Nik Turner & Co. Så sett i sin egen kontext är Darxtar ett bra band.

Trots att det inte riktigt är min sorts musik hyser jag den djupaste respekt för Darxtar. Detta är en genre som inte når de breda massorna, som troligen var större på 70-talet och som idag lever i skymundan. 2012 kanske en del till och med skulle kalla genren en relik. Darxtar väljer trots detta att fortsätta vandra sin väg. Det gillar jag. Och ett låtnamn som Fiska På Gräsmattan är kul, väcker funderingar. Vad menar de... egentligen?

För folk som gillar pausa från verkligheten med band som Hawkwind, eller Mooseheart Faith Stellar Groove Band (se där, nu lyckades jag namedroppa det andra moderna space/psych band jag känner till), är med all säkerhet Darxtar en skön resa. På med rymddräkten, starta raketen, mot Saturnus! Enkel biljett, tack.

Tracklist

Side A
1. Aged To Perfection 3:34
2. In Green Heat 5:05
3. Mörkret 2 2:26
4. Tired Nature 8:39

Side B
1. Some Things 3:46
2. In A Time 6:56
3. Moving Along 5:02
4. Fiska På Gräsmattan 11:36

Caravan – ”In The Land  Of Grey And Pink” (1971/2011)

2011 var 40-årsjubileum gällande släppet av den excellenta plattan In The Land Of Grey And Pink, Caravans tredje platta. I samband med detta firande släpptes en limited edition av vinylen i 500 ex. Inte nog med den begränsade upplagan, varje skiva hade ett eget unikt mönster i rosa och grått! Går något sådant att motstå? Vissa kanske skulle kalla mig ett offer för fåfänga eller lättlurad konsument, men självfallet var detta en platta jag genast ville äga.

Jag har en längre tid haft plattan på CD men att äga denna limited edition vinyl fick mig att känna mig väldigt speciell. Jehovas Vittnen hävdar att 144 000 människor kommer att hamna i himlen. 500 utvalda på vår jord äger denna vinyl. Jag tillhör en extremt sällsynt skara.

Caravan tillhör den så kallade Canterburyscenen som gav oss band som Gong, Camel, Hatfield and the North, Soft Machine, Egg och många fler åren runt 1970. Gemensamt för dessa band är att de geografiskt kommer från staden Canterbury i England (eller i närheten). Canterbury var vid denna tid tydligen en väldigt konservativ stad, musiken de nämnda banden skapade var dock inte konservativ. Tvärtom.

Caravan räknas som ett progressivt band vilket eventuellt skrämmer någon. Frukta ej, musiken de skapade var riktigt skön och inte alls svårtillgänglig. In The Land Of Grey And  Pink anses av många vara deras bästa platta, vilket undertecknad är beredd att hålla med om. Vem kan inte älska en låt som Love To Love You (And Tonight Pigs Will Fly)? Popig prog som får även den mest stelbente att stampa takten och ta sig en svängom på dansgolvet i vardagsrummet.

Limited edition vinylen är en dubbelplatta. Första skivan är originalmusiken medan den andra skivan har vissa av låtarna i alternativa inspelningar/mixar/demoversioner samt något tidigare outgivet spår.

A-sidan utgörs av fyra spår, alla riktigt sköna. När man nämner progressiv musik rynkar en del på pannan och tror att det är svår musik främst skapad för andra musiker. Caravans version av progressiv musik är inte så. Många av låtarna på denna platta har en ganska popig touch och är relativt snäll musik. Samtidigt är det inte en trygg, solskensindränkt, tydligt utstakad väg att vandra på. Lyssnaren bjuds absolut på utmaningar, i precis lagom dos. A-sidans låtar är samtliga starka kort, med både halvtramsig progpop och mer melankoliska stämningar.

B-sidan utgörs av den nästan 23 minuter långa låten Nine Feet Underground. Nu kanske någon igen rynkar på pannan och tänker att 23 minuter långa låtar inte är något att ha. Men det är det. Som brukligt med dessa låtar är den indelad i ett antal kortare stycken sammanvävda till en helhet. Även detta en riktigt skön skapelse. Plattan avslutas med det (nästan) blytunga partiet 100% Proof i nämnda låt.

Den andra skivan innehåller som nämnts en del alternativa inspelningar av vissa av låtarna, samt någon tidigare outgiven låt. Dessa låtar håller också hög kvalitet och känns inte bara som någon sorts utfyllnad. Det är ingen mindre än Porcupine Trees sångare Steven Wilson som gjort de nya mixarna, vilket eventuellt är en garanti för kvalitet. Även om den andra plattan också är bra och intressant så är det gissningsvis originalversionen jag kommer att lyssna mest på.

Självklart rekommenderar jag denna sköna platta. Nu förstår jag förstås att ni alla suktar efter denna limited edition vinyl, och att känslan av extremt avund fyller er. Men om ni tänker på att känslan som fyller mig är extrem stolthet, glädje och högmod, så kanske ni mår bättre.

Tracklist

Side A

1. Golf Girl 5:01

2. Winter Time 7:36

3. Love To Love You (And Tonight Pigs Will Fly) 3:04

4. In The Land  Of Grey And Pink 5:00

Side B

1. Nine Feet Underground 22:44

Side C

1. Aristocracy 3:15

2. It’s Likely To Have A Name Nxt Week (’Winter Wine'  Instrumental Demo) 7:48

3. Love To Love You (And Tonight Pigs Will Fly) (First Version) 3:26

4. Frozen Rose (I Don’t Know Its Name Alias The World) 6:08

Side D

1. Nine Feet Underground (Alternate Mix) 22:40

Jefferson Starship – "Dragonfly" (1974)

En av musikhistoriens märkligaste transformeringar är när 60-talets Jefferson Airplane hade blivit 80-talets Starship. Från låtar som White Rabbit och Rejoyce till popdängor som We Built This City och Nothing’s Gonna Stop Us Now. Hur gick det till? Vad hände?
Tiden där emellan, 70-talet, gick de under namnet Jefferson Starship och släppte ett antal plattor. Eftersom jag ogillat deras 80-tals hitar lika mycket som jag älskat 60-talslåtarna har jag alltid varit oerhört suspekt till deras 70-talsinkarnation. Så pass misstänksam att jag aldrig brytt mig om att lyssna på en enda låt. Likheten i namnen Jefferson Starship och Starship var nog för att övertyga mig om att soptunnan var rätta platsen för deras plattor.

Men så en dag fick jag för mig att jag borde undersöka hur det egentligen låg till. Tänk om jag hade alldeles fel. En av anledningarna var att jag har några av Grace Slicks, sångerskan i bandet olika skepnader, soloplattor från 70-talet och de är ganska intressanta kreationer. Inte alls likt We Built This City. Långt därifrån. Så när jag hittade ett par Jefferson Starship plattor för ett väldigt rimligt pris slog jag till. Nu skulle frågan utredas på djupet.

Jag skall erkänna att jag varit onödigt hård och negativ mot Jefferson Starship. Musiken på Dragonfly ligger betydligt närmare 60-talets Airplanes tongångar och Paul Kantners och Grace Slicks soloplattor än kommersiellt radioskval. Det är ganska flummigt, harmonierna i sången känns igen och Grace Slicks texter är lika speciella som alltid. Och precis som vanligt bidrar en massa olika människor med musik och texter. Till de åtta låtarna finns 12 kompositörer varav hälften var medlemmar i bandet. Det som saknas på Dragonfly är de mer urflippade och experimentella låtar som kan höras på 60-talets plattor och soloplattorna som gjordes. Här hamnar alla låtar inom "normalmallen" vilket inte behöver vara negativt. Man hör också en skillnad i soundet. Det känns lite mer 70-tals produktion över plattan, speciellt gitarriffen har ett annat sound än tidigare. Kanske ett sound lite mer mot mainstreamhållet även om det var ett väldigt långt steg kvar till 80-talets popproduktion. Plattan är mer lättillgänglig än det de tidigare hade skapat, men fortfarande är de sitt arv trogna. Jag tror Jefferson Airplane diggare kan gilla den här plattan.
Science-fictionomslaget är inte något höjdaromslag, och representerar inte musiken på skivan speciellt bra. Bortse alltså från det.


Paul Kantner

Bandet bestod vid denna tid av Paul Kantner, Grace Slick, Craig Chaquico, David Freiberg, Johnny Barbata, Papa John Creach samt Pete Sears. Dessutom dök den gamla Jefferson Airplane sångaren Marty Balin upp och sjöng på låten Caroline, som han också skrivit texten till. Just den låten tycker jag inte speciellt bra om, som vanligt är det låtarna Grace Slick sjunger på som jag gillar bäst. Avslutningsnumret Hyperdrive är nog min favorit.
Eftersom så många låtskrivare har bidragit till musiken är plattan lite spretig, men jag tycker ändå den är mer sammanhållen än det de tidigare hade gjort. Enligt uppgift spelades plattan in efter en turné istället inför en, vilket kan ha bidragit positivt.


Grace Slick

Sammanfattningsvis kanske inte ett måste i skivhyllan, men ändå en helt OK platta. Betydligt bättre än vad jag tidigare har trott om Jefferson Starship. Om man gillar Jefferson Airplane vågar jag nog mig på att rekommendera ett köp.

Tracklist
Side A
1. Ride The Tiger 5:11
2. That’s For Sure 4:58
3. Be Young You 3:49
4. Caroline 7:29

Side B
1. Devil’s Den 4:03
2. Come To Life 3:46
3. All Fly Away 5:25
4. Hyperdrive 7:44

Procol Harum – ”Shine On Brightly” (1968) 

Den här plattan har funnits med ett tag i mitt liv, jag införskaffade den under tonåren. Jag minns än stunden i affären då jag rotade runt i skivbackarna, och hur min nyfikenhet och fascination väcktes av omslaget. Jag hade ingen aning om vilka Procol Harum var, visste inte från vilket år plattan var, men blev omedelbart övertygad om att den här plattan måste vara fantastiskt bra. Jag menar, ett grönskimrande omslag med en naken kvinna (skyltdocka?) ståendes vid ett piano i ett landskap som hämtat från en Salvador Dalitavla kan inte betyda annat.

Infriades mina förväntningar? Ja och nej.

Shine On Brightly är Procol Harums andra platta, året innan hade de haft sin megahit A Whiter Shade Of Pale vilket hade öppnat världens ögon för bandet. Denna uppföljare lät inte som något annat jag hade hört, soundet var annorlunda än vad jag tänkte musiken från 1968 borde låta som. Låtarna saknade den tydligt flummiga och psykedeliska touch som jag hade förväntat mig, detta var inledningsvis något av en besvikelse, men snabbt insåg jag att det fanns en annan kvalitet. Det är ett ganska rakt sound och bandet gömmer sig inte bakom effekter såsom baklängesgitarrer eller wah-wah pedaler, texterna refererar inte heller till tillstånd inducerade av olagliga substanser (mig veterligen), kärlek eller världsfred. Sångaren Gary Brookers röst sätter också en tydlig prägel på låtarna, då den på sätt och vis är ganska oslipad och oförställd. Den ligger långt fram i ljudbilden utan körer, stämmor eller andra effekter.

Än idag låter denna platta väldigt annorlunda än mycket annan  musik jag har från åren runt slutet av 60-talet. Många anser att denna skiva var en viktig del i grundandet av den progressiva genre som blev stor under 70-talet, speciellt den drygt 17 minuter långa sviten In Held Twas In I på B-sidan är att tacka för det.

A-sidan utgörs av fem riktigt sköna låtar med många svepande refränger, mycket orgel, mycket piano och en del klösande gitarr. Jag tycker det finns en lite mörk, vemodig touch på många låtar. Innan jag lärde mig mer om vilka Procol Harum var hade jag en misstanke om att det var ett kristet band som sjöng religiös musik. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att tänka så, men något i musiken väckte denna tanke. Kanske att jag hörde likheter med bandet Sunday Funnies som jag också trodde var ett kristet band.

B-sidan inleder med den vemodiga Magdalene (Me Regal Zonophone) och övergår sedan i den tidigare nämnda In Held Twas In I. Den består av ett antal stycken sammanvävda till en helhet och är även den riktigt skön. Allt från tät mystik till cirkusvarité. Procol Harum var inte först med låtar som denna, men de var bland pionjärerna.

Sammanfattning: En platta som jag kan rekommendera. Jag upplever den i mångt och mycket som relativt vemodig och melankolisk, en skiva som jag hellre sitter och lyssnar på än dansar till. På den negativa sidan kan nämnas att jag inte är överförtjust i Gary Brookers röst, och eftersom den är en viktig del i musiken påverkar den känslan för skivan. Jag har använt ordet ”psykdelisk” i texten idag, och det är svårt att tydligt definiera ord som detta. Idag skulle jag nog säga att det finns en psykedelisk touch på denna skiva även om de klassiska effekterna/texterna man tänker på inte finns med. Fråga mig dock inte vidare om detta, då jag tror att jag inte riktigt kan förklara mig.

Tracklist

Side A

1. Quite Rightly So 3:43

2. Shine On Brightly 3:36

3. Skip Softly (My Moonbeams) 3:51

4. Wish Me Well 3:24

5. Rambling On 4:33

Side B

1. Magdalene (My Regal Zonophone) 2:54

2. In Held Twas In I 17:40

Lee Hazlewood – "Requim For An Almost Lady" (1971)

Ännu en av dessa sköna Hazlewoodplattor. Denna platta är globalt sett något av en raritet då den gavs ut endast i Sverige och England, vid tiden det begav sig. 1999 gjordes en nytryckning i USA, men självklart är det originalet man vill ha i sin hylla. På discogs.com står med stora bokstäver gällande den svenska tryckningen:

Notice: IT IS ILLEGAL TO SELL THIS ALBUM IN THE UNITED STATES OF AMERICA AND ITS TERRITORIES, THE UNITED KINGDOM, CANADA AND AUSTRALIA.

Anledningen till detta har jag ingen aning om, men det förhöjer onekligen mystiken kring plattan. Och eftersom jag har den svenska utgåvan känner jag mig lite som en desperado. Living on the wild side!

Som nämnts i tidigare inlägg bodde Lee i Sverige vid denna tid vilket förklarar att den släppts just här (och Storbritannien). Många räknar detta som en av hans bästa plattor och jag är till viss del benägen att hålla med. Soundet är relativt simpelt, de flesta låtar består av Lees sång, akustisk gitarr och bas. Inga feta stråkarrangemang, inga ljudeffekter och inga körer som fyller ut. Men det räcker väldigt långt. För det första, och allra viktigast, är det riktigt bra låtar, nästan allihop. För det andra sätter Lees djupa röst sådan prägel på varje låt att de blir något utöver det vanliga. För det tredje har texterna ofta någon sorts mörk twist eller lite vridet innehåll som roar och/eller intresserar. Öppningslåten I’m Glad I Never uppfattar jag inledningsvis som en fin kärlekslåt till den brutala slutstrofen sjungs, "I’m glad I never... owned a gun.". Plötsligt blev låten något annat.

Som brukligt är med Lee lutar det en del åt country, men på Requim... är det minst lika stor del singer songwriter à la Leonard Cohen, t.ex. Många av låtarna är väldigt sköra och vackra kreationer, samtidigt finns det alltid någon sorts drogig psykedelisk touch som förhöjer dom ett par snäpp. Men hade Kenny Rogers sjungit dom är jag säker på att det hade låtit som klassisk country. Samtliga låtar inleds av ett kortare talat parti av Lee.

Jag rekommenderas varmt denna platta till mänskligheten, bara konstverket till omslag rättfärdigar ett köp. Jag har sett den säljas för 6-700 kr. i min hemstad Uppsala, så därför kändes det som ett fynd när jag hittade den i fint skick för under 200 i Göteborg. De é la goa gubbar i Göteborg!

Tracklist

Side A
1. I'm Glad I Never... – 1:04
2. If It's Monday Morning – 3:54
3. L.A. Lady - 2:20
4. Won't You Tell Your Dreams - 3:52
5. I'll Live Yesterdays - 2:50

Side B
1. Little Miss Sunshine (Little Miss Rain) - 2:33
2. Stone Lost Child - 2:02
3. Come on Home to Me - 2:58
4. Must Have Been Something I Loved - 1:40
5. I'd Rather Be Your Enemy - 2:12


 

John Lennon – "Imagine" (1971)

Ännu en av dessa klassiska plattor som en skivsamling värd namnet troligen måste innehålla, vare sig man gillar den eller inte. Jag skall dock genast erkänna att Imagine inte funnits länge i min samling, bara några veckor. Jag hittade den på en skivbörs i Göteborg för det facila priset av 35 kronor, vilket självklart inte gick att motstå. Det låga priset kan förklaras av skivans lite halvrisiga skick, men en enkel tvätt av skivan gjorde den betydligt fräschare. Första halvan av öppningslåten och tillika titellåten går dock inte att lyssna på, på grund av en liten buckla (vilket förstås påverkar öppningslåten på B-sidan på samma sätt). Vem skall man vara arg på, den tidigare ägaren eller tryckeriet?

Även om jag inte ägt plattan har jag haft musiken från Imagine hemma sedan tidiga tonåren, på det klassiska och numera utdöda formatet kassettband. Min mosters man spelade in denna platta åt mig och gav mig i julklapp, med andra ord är min relation till musiken lång trots själva skivans frånvaro. Och så finns ju en tendens med sådana här klassiska plattor att man hör låtarna i olika sammanhang – radio, TV, reklam, i form av covers, gamla konsertklipp etc. vilket gör att den alltid hålls levande.

Imagine är producerad av galningen Phil Spector tillsammans med John och Yoko och soundet är ett annat än på föregångaren John Lennon/Plastic Ono Band. På Imagine bjuds lyssnaren mer på en del ganska maffiga produktioner med feta stråkar och stort pianoljud, något jag misstänker herr Spector skall få credit för. De flesta av låtarna är mer lättillgängliga och plattan är på det stora hela mer kommersiellt gångbar, en snällare skiva än föregångaren helt enkelt. Därmed inte sagt att alla låtar är lätta och okomplicerade, även Imagine innehåller sina mer utmanande nummer, t.ex. I Don’t Want To Be A Soldier.
Skivan spelades in i en studio i Lennon’s hus i London, och vissa pålägg gjordes i New York.

De två stora hitarna Imagine och Jealous Guy är på ett sätt ganska sockersöta och nästan smöriga, samtidigt som den förstnämnda i sin önskan om fred och jämställdhet blir ett politiskt ståndtagande i en turbulent tid, och den sistnämnda har en mörk underton bestående av svartsjukans konsekvenser. Även om låten Imagine är en av de senaste hundra årens mest klassiska låtar så har jag hört den för mycket. Jag har tröttnat på den, helt enkelt. Därför är resten av skivan mer intressant i mina ögon och öron. Vill man höra ett par andra fina låtar som inte är lika uttjatade tycker jag How? och Oh Yoko! är sköna där den sistnämnda är mer tempofylld och energigivande. För tillfället håller jag Give Me Some Truth som min favorit från Imagine, en låt som var med redan vid Beatles inspelning av Let It Be. Det är en låt med ett politiskt innehåll där George Harrison lirar gitarr.

Skall jag vara lite negativ har jag aldrig varit överförtjust i Johns lite tunna och nasala sångröst som sätter sin prägel på de flesta låtar. För mig förmedlar hans röst bitterhet, kritik och en viss neurotisk känsla och skapar bilden av en människa som jag kanske inte skulle ha helt lätt att umgås med. Detta gäller även hans mer finstämda kärlekssånger. Dessutom kan man diskutera om texternas ofta politiska innehåll är gångbart idag. Har världen förändrats? Tyvärr är nog mycket det han sjunger om lika aktuellt idag, även om vissa referenser, t.ex. till Nixon, inte längre är aktuella. Å andra sidan finns det nya politiker idag som representerar det Nixon gjorde då, så kanske är Lennons samtidskritik tidlös.

I slutändan så är Imagine en platta jag vore en syndare om jag inte rekommenderade. Det är verkligen en klassiker och ett fint tidsdokument från tidigt 70-tal. Jag tycker inte alla låtar är bra, vissa är till och med ganska tråkiga, men den är ändå ett måste i skivhyllan (vilket förstås är enkelt för mig att säga nu, eftersom jag slutligen faktiskt äger den). Många hävdar att Imagine var höjdpunkten på Lennon’s solokarriär.

　
Tracklist

Side A
1. Imagine 3:01
2. Crippled Inside 3:47
3. Jealous Guy 4:14
4. It’s So Hard 2:25
5. I Don’t Want To Be A Soldier 6:05

Side B
1. Give Me Some Truth 3:16
2. Oh My Love 2:50
3. How Do You Sleep 5:36
4. How? 3:43
5. Oh Yoko! 4:20

Lee Hazlewood – ”A Cowboy In Sweden” (1970)

Jag har en viss fascination för Lee Hazlewood. Hans djupa barytonstämma, den lite vridna halvpsykedeliska countryn och en humoristisk underton gör att jag alltid trivs i hans sällskap. Det här är en platta jag haft spaning efter ett tag, och slutligen hittade i en skivbörs i på Andra Långgatan i Göteborg av alla ställen. Tack vare ett pris under hundralappen kändes det som en bra dag.

(Den går säkerligen att hitta via nätet, men jag har som princip att köpa (nästan) alla mina plattor i fysiska butiker. Förutom att det är roligt att gå och rota i skivbackar så är det enklare att kontrollera skicket på dom. Dessutom förloras lite av glädjen med jakten om man tar den enkla vägen via nätet).

Lee Hazlewood föddes 1929 och avled 2007. Under ett antal år på 70-talet bodde han i Sverige. En anledning till detta val var att han hade blivit god vän med TV-producenten/manusförfattaren Torbjörn Axelman (just det, skottdramat i Brucebo, vilket fick som konsekvens att Torbjörn nuförtiden huserar på Rättspsykiatrisk klinik). Torbjörn gjorde bl.a. TV-showen A Cowboy In Sweden till vilken dagens platta var soundtrack. Lee medverkade för övrigt i TV-showen. På plattan deltar även två kvinnliga sångerskor, Nina Lizell och Suzi Jane Hokom, som bidrar med en fin kontrast till Lees släpiga, djupa röst.

Tack vare att Lee bodde i Sverige så finns ett antal plattor endast utgivna här av honom, som jag förstått det. Enligt Discogs.com trycktes denna endast i Sverige och USA, 1970. Sedan gjordes en reissue 1999 som gavs ut i USA. Omslaget är ett "dubbelomslag", gatefold sleeve, och på insidan kan man läsa:

'Here's some of the music from "A Cowboy In Sweden."

I hope you like the show and the album. It's a part

of my life I'll always remember. I love you, Sweden,

and all you wonderful people. Lee Hazlewood'

Verkade vara en trevlig man, den där Lee.

Lee och Torbjörn

De flesta av låtarna är riktigt bra, speciellt B-sidan är fylld av sköna skapelser. Här och var tittar en del feta stråkarrangemang fram, vibrerande elorglar och svävande flöjter kommer också på besök, samtidigt som många låtar är tämligen enkla i sitt sound – akustisk gitarr, bas och trummor. Men tack var Lees touch av humor, vemod, ironi och psykedelia är det alltid intressant. Vem kan motstå en sådan coctail? Plattan och dess sound doftar verkligen 70-tal vilket i dagens text är en komplimang.

Plattan avslutas med Nina och Lees samarbete på låten Vem Kan Segla. Nina tar det på svenska och Lee översätter. Detta var tydligen en mindre hit, men personligen är det väl den låt jag uppskattar minst, hade hört den till fördömelse redan under barndomen. Hur många gånger tvingades man inte sjunga den under skolgången? Och ärligt talat gillade jag inte den ens då, tacka vet jag jag den där sången om cockaburra sits in the old gum tree... eller den där om Pilemon som hade fiskat så tåligt. Det var grejer det.

För den som tidigare har hört Lee Hazlewood så känner man igen sig på denna platta. Han levererar som alltid. För den som aldrig har hört honom så är denna skiva troligen en lika bra startplatta som någon annan. Lee är väl mest känd för sitt samarbete med Nancy Sinatra, men man skall absolut inte nöja sig med det de gjorde tillsammans. Lee hade en solokarriär som var minst lika intressant. Skall man beskriva hans musik så slutar det alltid med att jag återanvänder en term jag sett andra använda – psykedelisk country. Så förstår den som aldrig hört honom precis vad det handlar om.

A Cowboy In Sweden rekommenderas varmt av doktorn, både mot höstsnuva, nedstämdhet och allmänt missmod.

Tracklist

Side A

1 Pray Them Bars Away 3:42

2 Leather & Lace 3:01

3 Forget Marie 2:00

4 Cold Hard Times 2:20

5 The Night Before 3:15

6 Hey Cowboy 3:16

Side B

1 No Train To Stockholm 2:16

2 For A Day Like Today 4:05

3 Easy And Me 2:50

4 What's More I Don't Need Her 3:28

5 Vem Kan Segla 2:15

Kate Bush – ”The Dreaming” (1982)

  

Kate Bushs fjärde platta, The Dreaming, är inte en helt lätt skapelse att ta till sig. Detta var den första skiva som hon producerade helt på egen hand och det är en platta som kräver en del av lyssnaren. För mycket?

Denna skiva har jag ägt sedan min tonår och har samma känsla inför den idag som då, det är något märkligt med den. Jag gillar den verkligen, samtidigt som jag inte gillar den. Jag njuter, och jag lider. Jag vill spela den, men ändå inte. Den lockar mig, men den skrämmer mig. Icke desto mindre har denna platta snurrat ofta på skivspelaren och många är de stunder då jag låtit tonerna förföra mig, och förgöra mig. I perioder har det varit min favoritplatta, andra perioder har jag inte förstått den.

Den märklighet som skivan förmedlar kommer från det mörka sound som Kate har skapat. Soundet känns nära, neurotiskt och oberäkneligt. Kanske har hennes tidigare producenter/medproducenter sett till att hålla musiken på rätt sida om gränsen till galenskapen, men utan någon vid sin sida så korsar Kate gränsen och tar lyssnaren med på en resa till en mörk och lite märklig plats. Som brukligt är med Kate verkar hon inte bry sig om vad hon förväntas göra, hon gör det hon känner för att göra.

På skivan finns låten Suspended in Gaffa som jag blev förälskad i första gången jag hörde den, denna kärlek håller i sig och är än idag en av mina favoritlåtar med Kate. Till skillnad mot en del annat på plattan är den låten ganska lättillgänglig och traditionell i sitt upplägg. Samtidigt finns en lagom dos mystik, dels via texten som jag inte alls förstår, dels via en barnröst som säger något knappt hörbart inför varje refräng. Jag vet dock inte vad den säger, kanske ”You’re a fool who bought this record”. Mystiskt så det förslår i alla fall, och speciellt den yngre versionen av undertecknad gillade sådant. Bara denna låt gör det värt för min del att äga skivan.

Övriga låtar är som nämnts inte alltid helt lätta att ta till sig. Låtarna tar ofta underliga svängar och Kate använder ibland sin röst på ett sätt som gör musiken både mer teatralisk, oberäknelig och får en att fundera om man verkligen gillar det. Hon viskar, sjunger, skriker och vrålar. Det gör ju musiken både mer intressant men också svårare att till sig. Det är inte en omedelbar platta, så att säga. Som vanligt måste man i alla fall respektera Kate för att hon går sin egen väg och skapar musik som kanske inte är helt tillrättalagd. Extra imponerande blir det när man inser att Kate bara var 24 år gammal när plattan släpptes.

Jag kan inte göra annat än att rekommendera denna platta, men lägger in ett varningens ord. Det är troligen inte den första Kate Bush platta man skall införskaffa om man vill utforska hennes musik, snarare skall man nog ta den senare i en sådan process, annars är risken att man blir skrämd och väljer bort henne. Lyssna på egen risk.

David Gilmour spelar för övrigt en del gitarr på plattan och körar på en annan av de skönare låtarna på plattan, Pull Out The Pin.

Tracklist

Side A

1. Sat In Your Lap 3:29

2. There Goes A Tenner 3:24

3. Pull Out The Pin 5:26

4. Suspended In Gaffa 3:54

5. Leave It Open 3:20

Side B
1. The Dreaming 4:41

2. Night Of The Swallow 5:22

3. All The Love 4:29

4. Houdini 3:48

5. Get Out Of My House 5:25

Freedom Road (1970)

Låt oss vara ärliga, vissa plattor klarar man sig ganska bra utan. Freedom Road är, i alla fall i undertecknads universum, en av dessa. Den här plattan är ett eko från min barndom, den tillhörde mina föräldrars samling och jag stötte ofta på den när jag bläddrade igenom deras plattor som barn, i jakt på något spännande att lyssna på. Men jag lade aldrig denna skiva på tallriken. Ingen av mina föräldrar spelade den heller. Inte heller min bror. Men den fanns där. Jag var väl bekant med omslaget. De tre svarta männen, den lite flummiga titeln, den halvpsykedeliska designen. Det hade kunnat vara något, men det var något med den som aldrig gjorde mig tillräckligt nyfiken.

Den fick fortsätta att vara ett enigma till den dag jag räddade ett antal plattor från mina föräldrars vind för en tid sedan, då tänkte jag att äntligen var det dags att undersöka vad som egentligen fanns på den.

Rediffusion är ett bolag vars slogan var "The best budget records in the world". Jag vet inte, av någon anledning är väl inte det en slogan jag hade tyckt var den ultimata för ett skivbolag. Å andra sidan är jag ingen businessman. Å andra sidan skapades bolaget 1968 och gick i graven 1982.
Tydligen var Rediffusion ursprungligen ett företag som distribuerade radio och TV i England och skapades 1928. Det avknoppades en rad olika bolag vilket skivbolaget var ett.

Innehållet på plattan är covers. Vem eller vilka artisterna är som sjunger vet jag inte. Generellt när det gäller covers är det sällan de är bättre än originalet, personligen kan jag bara komma på en handfull. Och samma regel gäller på Freedom Road, även om låtarna i sin ursprungliga form oftast är ganska sköna, för urvalet är ganska OK, så är versionerna på den här plattan alldeles för smöriga. Den allra första association jag fick, efter några sekunder av första låten, var Paul McCartney på sitt allra smörigaste humör. Inte någon favorit hos mig. Soundet är detsamma på de allra flesta låtarna, smörigt, tillrättalagt utan ens en gnutta kreativitet eller utmaning. Sådant man hör i en hiss eller i bakgrunden i klädaffären som inte har en tanke på att ligga i framkanten av modeutvecklingen. Tack vare att det i grund och botten ändå är ganska bra låtar går det ändå att lyssna på plattan, och ett par, tre låtar är faktiskt helt OK. Men jag ser ingen anledning att införskaffa denna platta, det är bättre att i så fall lyssna på originalversionerna.

Omslaget är kanske den största behållningen med plattan.

Andra plattor utgivna av Rediffusion:
Flower Of Love
Songs Of The Islands
Bill McGuffie And Some Brass
Steve Benbow Sings Irish Songs


Tracklist

Side A
1. He Ain't Heavy He's My Brother 4:10
2. And The Sun Will Shine 3:43
3. Put A Little Love In Your Heart 2:06
4. Melting Pot 3:27
5. Onion Song 2:50
6. Walk A Mile In My Shoes 3:41

Side B
1. United We Stand 3:46
2. Everybody Get Together 3:30
3. Young Gifted And Black 3:12
4. Good Morning Freedom 2:46
5. Abraham, Martin & John 4:15
6. Love Of the Common People 2:25

Storm Corrosion (2012)

Födelsedagar har en tendens att innebära emottagandet av presenter, vilket är trevligt. Extra trevligt blir det när dessa är i form av vinylplattor. Sommaren som precis passerat innehöll min 40:e födelsedag och en musikintresserad vän till mig låg bakom denna platta, en man med god koll på musik och dessutom en beundrare av både Opeth och Steven Wilson / Porcupine Tree. För denna självbetitlade skiva är just ett samarbete mellan sångaren i (metal)prog-bandet Opeth, Mikael Åkerfeldt, och sångaren i Porcupine Tree, Steven Wilson.

Jag är ingen expert på varken Opeth eller Procupine Tree, men min bild av musiken dessa band skapar är att den är relativt fartfylld. Detta kan ju leda till förväntningar att Storm Corrosion är en ganska ösig platta. Det är den inte. Här bjuds lyssnaren på stämningsfulla och vackra toner som lutar år ambienthållet. Vinylskivan är en dubbel sådan, där varje sida klockar in på ungefär 10 minuter, förutom sida 3 som är cirka 15 minuter lång. Den snurrar dock på 33 varv, kanske är det för ljudkvalitetens skull skivan är gjord på detta lite udda sätt, jag tycker mig ha hört talas om att det låter bättre om spåren inte ligger för tätt.

Mikael och Steven har känt varandra sedan början av 00-talet och Steven har producerat tre av Opeths plattor. Mikael har dessutom gästspelat på någon av Porcupine Trees skivor och utöver detta har de båda banden också turnerat tillsammans. Ingen var därför förvånad när paret tillkännagav att de skulle skapa musik tillsammans. Inget är dock sagt om någon eventuell fortsättning på detta projekt.

Steven Wilson säger: We ran in the opposite direction of the idea of a prog metal supergroup that people had been talking about and expecting from us. It was a chance to delve into more experimental ideas.

För detta är verkligen en lugn och atmosfärisk skiva. Öppningsspåret Drag Ropes ger i alla fall mig lite Gentle Giant vibbar tack vare sångens upplägg, plattan fortsätter sedan lugnt och stillsamt till det drömskt vackra slutspåret med det svenskklingande namnet Ljudet Innan. Den vackra drömmen störs dock lite av att harmonierna i denna sista låt pendlar mellan det vackra och disharmoniska, förstås ett medvetet grepp av våra vänner. Alla låtar utom en på skivan är med sång.
Från första början var det tänkt att Mike Portnoy (tidigare Dream Theatre) skulle trumma på plattan, men Mikael och Steven insåg att musiken de skapade inte hade utrymme för trummor. I slutändan tillfrågades ändå Porcupine Trees trummis Gavin Harrison att bidra med slagverk, ett bidrag som dock ligger i bakgrunden och inte tar stor plats. Enligt min vän som gav mig plattan och också bidrog med denna information, så tog Mike Portnoy inte illa upp.

Detta är troligen ingen skiva för förfesten eller uppladdningen inför fotbollsmatchen. Däremot kan den passa klockan tre på natten, när du kommit hem efter en tempofylld natt ute, med intensivt umgänge och hög musik och har ett behov av att pusta ut. Varva ned och slappna av. Filosofera över natten som passerat. I din ensamhet. För det är ju alltid ensam man kommer hem.

Jag gillar omslaget, ett riktigt konstverk. Det är en målning av Hans Arnold, den schweizisk-svenske konstnären som bland mycket annat gjort en hel del bokomslag till böcker jag känner igen från min barn- och ungdom. Denna målning gjorde han 1969.

Så, inte helt lätt att beskriva musiken på plattan, med risk för upprepning så kommer ord som vacker, drömsk, ambient, lugn, atmosfärisk och mörk till mig när jag skall försöka mig på en sammanfattning. Den får mig att tänka på David Sylvian och hans mer atmosfäriska kreationer och varför inte Shearwater och deras lite lugnare, mörka låtar. Ändock är Storm Corrosion inte likt mycket annat i dagens musikaliska landskap. En skön platta i alla fall som jag varmt kan rekommendera. Vi behöver mer lugn i vår värld. Det är en nykomling i min skivsamling, konstigt vore det väl annars eftersom den släpptes i år, men en platta som säkerligen kommer att få en del speltid under åren framöver.

(Ett annat tydligt tema bland presenterna på min 40-årsfest var öl i diverse former, baserat på mitt pågående ölbryggarprojekt, men det är tema för en annan blogg.)

Tracklist

Side A
1. Drag Ropes 9:52

Side B
1. Storm Corrosion 10:09

Side C
1. Hag 6:28
2. Happy 4:53
3. Lock Howl 6:09

Side D
1. Ljudet Innan 10:20