Låt oss direkt fokusera på den viktiga frågan, hur är flickan på omslaget kopplad till musiken? Fotot är på gränsen till att kunna vara med i en pornografisk tidning av det snällare slaget, men en flicka på ett skivomslag, ståendes på en strand klädd i baddräkt, varav överdelen är någon form av nät-BH, har såklart någon sorts mening. En symbolik. Frågan är bara vilken.
Kanske är kopplingen plattans öppningsspår? Det är Sylvias mamma vi ser på bilden. Obekymrad om sina moderliga plikter och ansvar, totalt opåverkad av föräldraskapets tunga och destruktiva påverkan. Även om hon är lite mörk kring ögonen (detta fick mig ett ögonblick att tänka att hon är heroinist, är inte heroinister ofta mörka kring ögonen?). Men var är Sylvia!? Badar hon? Kan hon simma? Har hon flytväst!!!??? Eller är kvinnans glädjestrålande ansikte en bekräftelse på att You made me so very happy? Sedan dök en idé upp som gjorde mig både rädd, bekymrad och fascinerad - tänk om det är The witch queen of New Orleans vi ser på omslaget!? En vacker häxa som med sin förföriska uppenbarelse förtrollar oss och får oss att göra saker vi inte trodde var möjliga - avslöjar våra djupaste hemligheter, förråder våra vänner och köper Greatest Hits-plattor. Sådan vi i efterhand inte förstår hur vi kunde göra.
 |
| Baksidan |
För det kan väl inte vara så att skivbolaget placerar en vacker, lättklädd kvinna på omslaget, utan koppling till musiken, bara för möjligheten att sälja några extra exemplar? Att målgruppen heterosexuella män eventuellt lättare langar upp plånboken och konsumerar, istället för att skamset besöka en skum kiosk, iklädd en djupt neddragen keps och luva, för att köpa senaste numret av FIB-aktuellt? Inte kan väl ett skivbolag vara så girigt och beräknande, det är ju i det närmaste ondska.
Men se på många av Roxy Musics omslag. Varför funderar jag inte på samma sätt kring dom? Definierar jag kanske dom som konst, med någon sorts djup tanke bakom, medan dagens skivomslag inte framkallar denna tanke. Men egentligen är de väl ungefär samma omslag? Eller?
Nåväl, nog om det lite billiga omslaget. Musiken? Ja, ärligt talat är det en del ganska sköna låtar. Det är ju ändå en Greatest Hits-skiva, så om titeln inte ljuger är innehållet sådant som den breda allmänheten uppenbarligen har uppskattat. Vi har t.ex. Janis Joplin med Me And Bobby McGee, The Byrds med Mr Tambourine Man och Fleetwood Mac med Albatross. Sköna låtar hela bunten. Sedan är det klart att det finns en del tristare nummer också, t.ex. OC Smiths Little Green Apples.
På A-sidan kände jag mer eller mindre till alla låtar, på B-sidan var det tvärtom. Det gjorde mig lite misstänksam, antingen har det bara slumpat sig så eller så har skivbolaget gjort det med flit. Detta i så fall utifrån att man på den tiden faktiskt provlyssnade på plattor i affären innan man köpte dom (jo, man gjorde ofta så), men oftast orkade man bara lyssna på första sidan, speciellt om det stod folk i kö för att provlyssna. I affärerna fanns oftast ett begränsat antal skivspelare, ibland bara en. Det fanns en outtalad, ibland uttalad, regel om att man inte skulle uppta en skivspelare alltför länge. Nåväl, medveten om detta kunde förstås skivbolaget placerat ett gäng mer okända låtar på B-sidan som man lite kreativt kunde kalla hits. Men kanske är jag alltför misstänksam. Personligen var jag för ung att lyssna på radio och komma ihåg låtar vid denna tid, och blev inte hitarna riktiga klassiker som fick ett fortsatt liv i diverse sammanhang har de sannolikt passerat mig förbi.
På B-sidan gjorde jag en ny bekantskap i låten Son Of My Father med Chicory Tip. Det visade sig att Giorgio Moroder var inblandad i låten vilket kanske förklarar den roliga moogslingan som förgyller låten. Den är från 1972, samma år jag föddes, så jag hoppas att jag är förlåten att jag inte hade hört den förut. Men kul var den.
Undertiteln på skivan är The original versions! Här vill jag bara lägga in någon form av protest då Beatles Obladi Oblada framförs av The Marmelade, och den nämnda Byrdslåten Mr Tambourine Man förstås också är en cover (det finns eventuellt fler). OK, jag förstår att låtarna var hits i form av dessa covers, men jag tycker ändå en protest är befogad. Det är ju inte den ursprungliga originalversionen. Är en undertiteln därmed en lögn? Funderar man alltför länge över detta snurrar man snart in sig i olika tankebanor, så jag lämnar frågan här.
Tydligen var omslagbilden en succée, för att andra Greatest Hits Of The World kör på samma tema:
På det hela taget en helt OK platta med en del ganska sköna låtar. Visst, omslaget ger den ett lite billigt skimmer, och Greatest Hits-plattor kan man alltid lite snobbigt rynka på näsan åt, men många av de enskilda låtarna är bra. Jag har antingen fått skivan någon gång i present tillsammans med massa andra LPs, eller så har den ingått när jag någon gång köpt en kasse plattor med tämligen okänt innehåll. Eller så var det omslaget som lockade mig, den skumma kiosken låg för långt bort, och det var mindre pinsamt att köpa en LP. Jag minns ärligt talat inte.
Tracklist
Side A
1. Dr. Hook & The Medicine Show - Sylvia's Mother 3:55
2. The Marmelade - Ob-La-Di, Ob-La-Da 2:56
3. Janis Joplin - Me And Bobby McGee 4:30
4. The Byrds - Me Tambourine Man 2:17
5. Bobby Vinton - Sealed With A Kiss 2:48
6. Blood, Sweat & Tears -You've Made Me So Very Happy 3:26
7. Fleetwood Mac - Albatross 3:07
Side B
1. Redbone - The Witch Queen Of New Orleans 2:45
2. Chicken Shack -I'd Rather Go Blind 3:13
3. Chicory Tip - Son Of My Father 2:51
4. Santana - Ji-Go-Lo-Ba 4:18
5. The Tremeloes - Silence Is Golden 2:57
6. OC Smith - Little Green Apples 3:48
7. Georgie Fame - The Ballad Of Bonnie And Clyde 3:07
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar