Rasa and the Family Krishna - "Alive!" (1980)

Dagens platta delar namn med KISS första liveplatta, men där slutar nog likheterna. Jag vet faktiskt inte ens om Rasas platta är en liveplatta. Enligt Wikipedia är det det, men jag hör då inget livesound, och inget på skivomslaget ger någon ledtråd. Alla låtar tonar ut som på studioalbum, inget publikljud hörs och soundet låter precis som på Rasas alla andra plattor. Jag gissar på att Rasas plattor, som alla är inspelade i Hare Krishna-rörelsens studio på Korsnäs gård (det enda Radha Krishna-templet i Skandinavien), spelades in live i studion. Det låter så, så på sätt kan man ju hävda att det är en liveplatta, om man vill. Personligen misstänker jag titeln är tänkt mer i en andlig mening, och att Wikipedia kan ha misuppfattat det hela.

Hur som helst, detta är alltså en skiva med andlig, religiös och kontemplativ musik, och det svänger riktigt bra. Rasa var ett band där alla medlemmar var Hare Krishna-anhängare. Robert Campagnola, som då kallade sig Harikesa Swami och/eller Visnupada, hade byggt studion. Han skrev också låtarna, producerade och sjöng. På bas hörs Pelle Händén, som är ett relativt känt namn inom Sveriges musikscen. Hade all religiös musik varit så här, hade världen varit ett roligare ställe och kyrkan en kul plats. Vi har ju i och för sig gospeln inom kristendomen, men den är ju inte spridd till alla kyrkor ännu. Oftast får vi nöja oss med en stillsam psalm.

Rasas musik är riktigt skön. Generellt är låtarna uppbyggda av att sångaren sjunger ett kortare eller längre parti, och sedan svarar en kör honom med samma strof. Lägg till det en uppsjö sköna instrument, många troligen av indisk härkomst plus trummor, piano, bas, elorgel och saxofon, samt ett skönt sväng. Det blir ganska repetetivt, och låtarna är relativt långa, så det gäller att strofen/stroferna som sjungs är schyssta, annars blir en låt lite trist. A-sidan är skön rakt igenom, där jag alltid har haft Maha-Mantra I som en favorit. Den är mindre groovig, men har fina melankoliska partier, där männikans djupa längtan efter förening med något större träder fram, vilket får mitt hjärta att öppna sig.

B-sidan är lite tråkigare, eftersom låtarna är mindre intressanta och det istället blir alltför repetetivt. Men den tålmodige får sin belöning på plattans sista fyra minuter, då låten Namaste Narasimhaya plötsligt byter skepnad och levererar en riktigt soft avslutning på plattan. Alla Rasas plattor i samlingen har jag hittat för 5-10 spänn, men bara omslagen är värd pengarna. Det sjungs på hindi(?) så jag förstår inte ett ord av texterna, istället är det groovet som förför mig. Men jag har inte blivit en Hare Krishna-anhängare.


Tracklist

Side A
1. The Call To Govinda 8:04
2. The Offering 7:10
3. Maha-Mantra I 8:47

Side B
1. Maha-Mantra II 8:45
2. Namaste Narasimhaya 12:34