Small Faces – ”Ogden’s Nut Gone Flake” (1968)
 

Det här är en liten pärla till platta. En lagom psykedelisk skapelse som är kul att lyssna på, även om det kanske blir lite för roligt och tramsigt ibland. De flesta anser att Ogden’s Nut  Gone Flake var Small Faces främsta skapelse.

A-sidan är av det traditionella slaget på så sätt att det är en uppsättning fristående låtar, medan B-sidan består av ett sammanhållet tema där en berättarröst berättar om Happiness Stan som ger sig ut på sökande efter svaret på var halva månen tagit vägen. Som extra plus får han dessutom reda på meningen med livet efter ett möte med Mad John. Berättelsen varvas med skön musik.

Personligen tycker jag bäst om A-sidan, vilken består av en rad fantastiska låtar. Den öppnar med den lite bombastiska och instrumentala titellåten för att därefter fortsätta mot ännu högre höjder. A-sidan tillhör för tillfället en av mina absoluta favoriter när de kommer till musik från den psykedeliska eran. Riktigt bra skapelser.

 

B-sidan är också bra, låtarna är sköna men jag tycker det blir lite tramsigt med berättelsen om Happiness Stan. Jag hade nog tyckt det var bättre om de hade berättat historien med enbart musik. Den talade berättelsen tar upp lite väl mycket tid, dessutom. Men som sagt, låtarna är bra när man slutligen får höra dom.

Från början var omslaget till plattan runt som de tobaksburkar det parodierar. Men det blev för dyrt, så efter ett tag ersatte ett vanligt, kvadratiskt, omslag det. Jag har såklart ett kvadratiskt omslag, när ett orginalomslag för ovanlighets skull dyker upp kostar det ofta 1000-1500 kr, enligt en skivbörshandlare jag pratade med.

 

Small Faces kunde aldrig spela hela Ogden’s Nut Gone Flake live då musiken är lite för komplex, speciellt B-sidan med mycket studiopålägg. 1969 slutade Steve Marriott i bandet, och ersattes sedmera av Ron Wood och Rod Stewart. Bandet förkortade då namnet till Faces.

Odgen’s Nut Gone Flake är en platta som kan rekommenderas, speciellt om man gillar musik från 60-talets andra hälft med en psykedelisk touch. Att det blir lite väl tramsigt emellanåt kan man stå ut med. Jag fick leta ganska länge innan jag slutligen hittade den i en skivbörs i Uppsala, men säkerligen går det snabbare via nätet om man är intresserad.

 

Tracklist

Side A

1. Ogden’s Nut Gone Flake 2:26
2. Afterglow Of Your Love 3:31
3. Long Agos And Worlds Apart 2:35
4. Rene 4:29
5. Song Of A Baker 3:15
6. Lazy Sunday 3:05

Side B

1. Happiness Stan 2:35
2. Rollin’ Over 2:50
3. The Hungry Intruder 2:15
4. The Journey 4:12
5. Mad John 2:48
6. Happy Days Toy Town 4:17

Pink Floyd – ”Animals” (1977)

Jämfört med föregående plattan Wish You Were Here har Pink Floyd kryddat Animals med  en betydligt större dos bitterhet och blekhet. Både när det gäller temat – vi människor liknas vid grisar, hundar och får – och soundet. Det är inte de stora, svepande ljudlandskap som skapades på de tidigare 70-talsplattorna, som gräsrökande och LSD-ätande människor hade som favoritsoundtrack. Istället är det ett enklare, icke-flummigt gitarrbaserat sound. Keyboardisten Richard Wright hörs mer i bakgrunden, även om han på vissa kortare partier har en framträdande roll. Låtarna är också lite knepigare, det är långa låtar utan vers-refräng-vers upplägg (vilket i och för sig inte är helt ovanligt när det gäller Pink Floyd). Men det finns inte en enda radiovänlig låt, Animals kan på så sätt vara en extra utmaning, även för en Pink Floyd-diggare.

Men det är en bra platta, ingen tvekan om det.

 

Sedan kan man förstås diskutera om det är en Pink Floyd-platta eller en Roger Waters-platta. Meningarna går isär. Waters har skrivit alla låtar förutom Dogs på förstasidan, där Gilmour hjälpte till. Å andra sidan tar Dogs i praktiken upp hela den sidan, vilket medför att låten utgör halva plattan. Gilmour hävdar att han till 90 % komponerade Dogs, så han tycker inte alls att han var undanträngd på Animals.

Dock råder ingen tvekan om att Waters vid denna tid allt mer dominerade Pink Floyd och ansåg sig vara dess ledare och huvudskapliga kompositör. Speciellt mellan Wright och Waters uppstod många konflikter, vilket några år senare slutade med att Wright fick kicken (men återanställdes till The Wall-turnén). Animals är också det första album där Wright inte har fått bidra med någon låt vilket är trist. Wright är lite som Georg Harrison i Beatles, han bidrar inte med så många låtar, men de han gör är riktigt bra.

 

Plattan är inspelad i en ny studio Pink Floyd hade byggt i en gammal kyrka, Britannia Row. Historien kring omslaget har också blivit en legend, med den uppblåsbara grisen som slet sig och flög iväg. Faktum är att det slutliga omslaget är ett montage av två foton, himlen var mer dramatisk första fotosessionen och sedan har grisen kopierats in. Det var Waters som stod för idén till omslaget.

Grisen på konsert

Låtarna är långa och viker av i olika passager med olika karaktär, och det är både bra och fascinerande kompositioner – sköna gitarrsolon, får som bräker, hundar som skäller och den ibland ganska ösiga musiken bryts av, av lugnare instrumentala passager. Det är ett album som kan rekommenderas, men förväntar man sig något liknande de tidigare, mer flummiga, plattorna blir man nog besviken. Här har Waters bitterhet mot mänskligheten tagit över och tycks utgöra den huvudsakliga inspirationen. Det är mer av engelsk grå socialrealism än drogvänliga musikresor. Det är inte en platta man blir speciellt glad av att lyssna på, kanske är det därför jag inte har spelat den lika mycket som många av deras övriga 70-talsalster.

OK, jag skriver grå, engelsk socialrealism, men samtidigt är det ju Pink Floyd – den kvalitativa knarkmusikens gudfäder och pionjärer. Och det är klart att detta också kan skönjas på Animals. Så ett kanske mer korrekt uttryck är bitter och blek flummusik med en mycket pessimistisk syn på samhället och mänskligheten. Ja, ibland tycks Waters nästan vara föraktfull. Föraktfull knarkmusik?

 

 

Tracklist

Side A

1. Pigs On The Wing (Part 1) 1:25
2. Dogs 17:03

Side B

1. Pigs (Three Different Ones) 11:25
2. Sheep 10:25
3. Pigs On The Wing (Part II) 1:23

Beatles – ”Let It Be” (1970)

Inköpt som 16-åring då Beatles fortfarande var ett relativt outforskat begrepp, och deras musik var ny för undertecknad. Detta är inte någon av mina favoritplattor med Beatles, tvärtom, jag tycker den är ganska trist.

Diskussionen har länge pågått i musikvärlden angående hur man skall se på denna Beatlesplatta. Var det deras sista platta eller inte? Och är det egentligen en ”riktig” Beatlesplatta? Åsikterna går isär, detta då den spelades in tidigt 1969, innan Abbey Road. Men den gavs ut 1970, alltså efter Abbey Road. Samtidigt gjordes några sista studiopålägg till Let It Be 1970. Hmmmm… Dessutom menar många att Let It Be är mer att betrakta som ett soundtrack till dokumentärfilmen som gjordes i samband med inspelningarna, och inte en ”riktig” platta.

 

För att göra det enkelt anser jag att Let It Be är en riktig Beatlesplatta och att det var deras sista, även om Abbey Road hade varit en betydligt vackrare sorti.

Inspelningarna till plattan gjordes under en tid då Beatlesmedlemmarnas relationer var ansträngda. Det gick så långt att George Harrison lämnade gruppen efter bråk med Lennon och McCartney, men övertalades att komma tillbaka efter en vecka. Under hans frånvaro föreslog Lennon att Eric Clapton skulle kunna ta över efter Harrison, men Ringo och McCartney sade nej. Lennon hade mycket annat för sig under denna tid och var allmänt ointresserad av Beatles och inspelningen, medan McCartney försökte få tillbaka gruppens gamla glöd. Han tänkte att en mer ”back to basic” approach, och mer spelande live, skulle föra dom i mål. Men det funkade inte så bra.

Resultatet på plattan anses påverkat av de taskiga relationerna i bandet, och som spiken i kistan menar många var Lennons påhitt att överlämna några låtar till Phils Spector i efterhand, som fick sig en dos av hans Wall of Sound-behandling.

Inspelningarna startade i filmstudion Twickerham och fortsatte i en studio i källaren till Apples kontor (Apple som i Beatles skivbolag, inte datortillverkaren). Det var på taket i denna byggnad de hade den berömda konserten som polisen stoppade efter ett tag. Låtarna Dig A Pony, I’ve Got A Feeling samt One After 909 är från denna spelning.

 

Beatles repade massor av låtar under inspelningen av Let It Be av vilka vissa kom med på Abbey Road men också Beatlarnas senare soloplattor. Tydligen finns det en uppsjö bootlegs eftersom allt filmades och bandades. Jag har inte sett dokumentärfilmen, men tydligen skall bandets inre konflikter märkas tydligt, och många menar att det är en film om ett band i upplösning snarare än om ett band i en kreativ skaparprocess.

Som nämnts har jag aldrig tyckte speciellt bra om Let It Be. Dels är det ett annat sound på många låtar, mer av McCartneys lite ruffiga ”back to basic” utan spännande studioeffekter i psykedelisk och experimentell anda. Dels så är många låtar inte speciellt bra, helt enkelt. Sedan är det många, inklusive Beatlarna själva, som ogillar Phil Spectors behandling av utvalda låtar, speciellt Across The Universe och The Long And Winding Road. Personligen har jag alltid gillat Across The Universe i Spectors Wall of Sound-tappning, den mest flummiga låten på plattan. Däremot avskyr jag den smöriga The Long And Winding Road. Som vanligt bidrar Harrison med sköna grejer i form av I Me Mine och For Your Blue. En tidigare favorit var Dig A Pony, men idag tycker jag inte lika bra om den. Däremot har jag kommit att gilla öppningsspåret Two Of Us allt bättre där Lennon och McCartney sjunger i harmoni.

 

Nåväl, är det någon av Beatles plattor man kan hoppa över är det väl Let It Be. Titellåten är en klassiker, men jag tycker den är lite för smörig. Samtidigt så är det ändå en platta med Beatles, musikhistoriens mest legendariska och troligen viktigaste band, så den känns ändå som ett måste i samlingen.

 

Tracklist

Side A

1. Two Of Us 3:37
2. Dig A Pony 3:55
3. Across The Universe 3:48
4. I Me Mine 2:26
5. Dig It 0:50
6. Let It Be 4:03
7. Maggie Mae 0:40

Side B

1. I’ve Got A Feeling 3:38
2. One After 909 2:54
3. The Long And Winding Road 3:38
4. For Your Blue 2:32
5. Get Back 3:09

Joe Walsh – ”But Seriously Folks…” (1978)

När jag bodde i USA 1989-90 så lyssnade jag ganska mycket på radiostationer med klassisk rock som nisch. Då och då spelades en låt som hette Life’s Been Good som jag tyckte var skön. Även om jag inte var så insatt i texten så upplevde jag refrängens ord Life’s been good to me so far som så positiva och upplyftande, de fick mig alltid att skapa viss distans till mitt förvirrade tonårsliv och inse att tillvaron faktiskt var ganska bra. Så blev jag plötsligt glad och euforisk.

Men jag hade ingen aning vem artisten var och tänkte väl vid hemkomsten till Sverige att jag aldrig skulle höra låten igen. Så en dag hittade jag en billig skiva med någon som hette Joe Walsh som jag inte hade någon aning om vem det var. Men det var ett så flummigt omslag så jag inte kunde låta bli att köpa den. Den blev liggande hemma ganska länge innan jag spelade den första gången. Det jag hörde tyckte jag var sisådär, det var inte riktigt min sorts musik. På den tiden sökte jag så flummig, mystisk och obskyr musik som möjligt och det som hörs på But Seriously Folks… är ganska långt från det. Minst sagt. Jag tyckte det var ganska trist standardrock utan något speciellt. Faktiskt en riktig B-platta. Minns jag rätt spelade jag inte ens hela skivan, utan lät B-sidan vara ospelad en lång tid. I min värld var denne Joe Walsh en nobody som troligen fått göra en skiva, som ingen köpte, och sedan inget mer.

 

Så döm om min förvåning när jag slutligen spelade B-sidan, för man måste ju ändå spela igenom alla sina plattor, och sista låten var Life’s Been Good! Ett sammanträffande av kosmiska proportioner, tyckte jag då i alla fall.

På något sätt tänkte jag att detta var en läxa - att jag haft en skiva hemma länge, ospelad, som visade sig innehålla en av mina favoritlåtar och mitt musikaliska alternativ till antidepressiv medicin. Jag vet inte riktigt vad denna läxa bestod i, idag har jag säkert 100 LPs hemma som jag inte hunnit lyssnat igenom än, och inte har jag bråttom heller. Vem vet vad som döljer sig på dessa.

 

Joe Walsh hade en relativt framgångsrik solokarriär vid sidan om hans engagemang som gitarrist i Eagles, och dessförinnan James Gang och Barnstorm. Långt ifrån en nobody, alltså. But Seriuosly Folks… innehöll hans största hit – Life’s Been Good. Musiken på plattan ligger närmare Eagles än Pink Floyd, om man säger så. Antar jag. Jag har inte hört så mycket med Eagles, ärligt talat. Men samtliga fyra övriga Eaglesmedlemmar medverkar på plattan.

Det är tämligen okomplicerad, lättsam rock åt feel-good hållet. Idag gillar jag den bättre än vad jag gjorde vid tiden för inköpet. Dels vet jag ju vad som väntar på plattan, dels så är mitt behov av mystisk och flummig musik inte lika stort längre. Det är bra låtar och en schysst produktion. Till största delen gitarrbaserad musik med sång, men Walsh bjuder också på ett par stillsammare instrumentala nummer i form av Inner Tube och Theme From Boat Weirdos. Ganska trevlig platta, som kanske inte berör mig på djupet, men ändå är helt OK. Öppningsspåret Over And Over är en favorit idag tillsammans med Second Hand Store och Theme From Boat Weirdos.

 

Hiten Life’s Been Good är en ganska humoristisk och prestigelös beskrivning av tillvaron som rockstjärna. Joe drev sin egen presidentkampanj 1980 och hade då som förslag att denna låt skulle bli nya nationalsången. Ett av hans vallöften var Free gas for everyone (Gratis bensin till alla). Joe Walsh verkar vara en ganska kul kille, men han blev inte president.

Musiken på But Seriously Folks… är fortfarande inte riktigt min sorts musik, men jag gillar den allt bättre ju äldre jag blir. Idag måste jag säga att det är en ganska schysst platta.

 

Tracklist

Side A

1. Over And Over 4:52
2. Second Hand Store 3:36
3. Indian Summer 3:03
4. At The Station 5:09

Side B

1. Tomorrow 3:38
2. Inner Tube 1:25
3. Theme From Boat Weirdos 4:44
4. Life’s Been Good 8:04

Jerry Harrison – ”The Red And The Black” (1981)

 

Som ett gammalt Talking Heads fan så kunde jag ju inte motstå när jag hittade denna platta billigt någonstans i Uppsala. Tiden för detta inköp var under mina sena tonår när jag gick i gymnasiet. På den tiden var ett skivinköp en stor händelse i livet.

För de som inte vet var Jerry Harrison keyboardist i Talking Heads, vid tillfällen också dess gitarrist. Innan hans medverkan i Talking Heads spelade han i bandet The Modern Lovers. The Red And The Black var hans första soloplatta och spelades in mellan Talking Heads plattor Remain In Light och Speaking In Tounges. Och visst hör man en hel del Talking Heads i musiken, eller är det så att man hör en hel del Jerry Harrison i Talking Heads musik? David Byrne har alltid fått äran som skaparen av Talking Heads musik, men många menar att Jerry Harrison har blivit sorgligt förbisedd när det gäller detta.

 

Jerry Harrisons röst skiljer sig en del från Byrnes röst vilket ger låtarna på The Red And The Black en egen prägel, men skulle man byta ut hans röst mot Byrnes skulle många av låtarna kunnat vara tagna från Speaking In Tounges eller Remain In Light. Ett liknande sound, alltså. Det är funkigt, rytmiskt och neurotiskt.

Personligen är jag alltid haft lite svårt för den här plattan. Jag har svårt att riktigt komma in i musiken, den är som en kompakt vägg jag inte kan passera, jag har inte hittat dörren. Så jag blir stående på utsidan och undrar vad som pågår där inne. Jag vet att många gillar The Red And The Black, och den får bra recensioner på nätet. Men den funkiga ljudmanglingen gör mig trött, och soundet är exakt detsamma på alla låtar. Så efter ett tag känner jag mig lite uttråkad, mer variation hade gjort livet enklare för undertecknad. Bäst gillar jag Worlds In Collision där Harrison har skapat en låt som låter mer som musiken på hans platta Casual Gods som kom i slutet på 80-talet.

 

Plattan tog bara två veckor att spela in, och Nona Hendryx bidrar med körande och på gitarr hörs Andrew Belew.

 

Tracklist

Side A

1. Things Fall Apart 4:58
2. Slink 4:17
3. The New Adventure 5:05
4. Magic Hymie 4:48

Side B

1. Fast Karma/No Questions 3:55
2. Worlds In Collision 5:03
3. The Red Nights 4:03
4. No More Reruns 4:23
5. No Warning, No Alarm 3:35

Kate Bush – ”Sensual World” (1989)

Det var genom denna skiva jag upptäckte Kate Bush, en artist som därefter blivit en av mina favoriter. Jag var 17 år gammal och bodde ett år i Ohio som utbytesstudent, 1989-90. Låten Love And Anger spelades regelbundet på MTV och jag tyckte bra om den, men tänkte väl inte så mycket över saken. Väl hemma i Sverige hittade jag skivan i någon reaback och minnet av Love And Anger fick mig att köpa den, lite på chans. Jag hade ingen koll på vem Kate Bush var.

På den här tiden kunde man gå till Uppsalas stadsbibliotek och besöka deras musikrum. I detta fanns ett antal tusen plattor att välja och lyssna på, sittandes i sköna fåtöljer med sköna hörlurar. Mycket musik har passerat undertecknads öron i detta rum.

Eftersom jag tyckte ganska bra om Sensual World så undersökte några av Kates Bush tidigare alster i detta musikrum och blev mycket förtjust i det jag hörde. Ganska snabbt hade jag samtliga av hennes skivor hemma och hon har sedan dess följt mig genom livet. Allt tack vare Sensual World.

 

Sensual World var Kate Bush sjätte album och jag upplever att den skapades ganska sent i hennes karriär. Men hon var faktiskt bara drygt 30 år gammal när den släpptes, många har väl inte ens påbörjat en karriär då. När det gäller öppningslåten, tillika titellåten, lät Kate sig inspireras av James Joyce bok Ulysses. Jag kan inte påminna mig om att jag läst den, vilket jag misstänker är en stor brist i min litterära uppfostran utifrån hur viktig alla verkar tycka den är, så jag har ingen koll på handlingen. Men låten är bra.

Som brukligt är på Kates skivor innehåller Sensual World en hel del bra alster, och några lite trista. Love And Anger har alltid varit en favorit, ganska fartfylld, glad och energifylld. På gitarr i den låten hörs David Gilmour, mannen som hjälpte Kate att träda fram i rampljuset vid karriärens början och som sedan har funnits vid hennes sida vid tillfällen. Love And Anger efterföljs av en av Kates mest suggestiva låtar, The Fog. Det är en låt som suger dig in i, ja, kanske en dimma.

 

B-sidan öppnar med Deeper Understanding som handlar om en persons relation till sin dator, en relation som tycks vara viktigare än den med människor. Kanske siade Kate här om framtiden och det som väntade i vår värld med Internet, Facebook och vinylbloggar. En bra låt även om jag inte här helt förtjust i refrängens elektroniska röst.

På plattans mest bombastiska nummer Rocket’s Tail får den bulgariska kören Trio Bulgarka stort utrymme, vilket är positivt. De hörs också på två andra låtar på plattan. Skivan avslutas med vackra och lugna This Woman’s Work som får även de mest hårdhjärtade tårögda. Som vanligt hanterar Kate pianot.

 

Jämfört med Kates övriga alster står sig Sensual World ganska bra. Den är mer lättillgänglig än hennes tidigare plattor, på gott och ont. I många av låtarna sjunger Kate med en betydligt mjukare röst än vanligt, ja, man kanske skulle kunna kalla den sensuell. Soundet är överhuvudtaget ganska mjukt och det är en välproducerad platta, Kate själv är producenten. Jag har lite svårare att uppleva en helhet på Sensual World jämfört med de tidigare plattorna, istället består den av ett antal individuella sånger, som var för en i och för sig är bra. Men plattan tappar lite i helhetsbetyget på grund av detta. Hur som helst är det ett bra album som kan vara en lagom startpunkt när det gäller Kate. Musiken ligger ett snäpp närmare listpopen än föregående skivor, men inte för nära. Lite mindre artrock och lite mer pop, kanske.

 

Tracklist

Side A

1. The Sensual World 3:53
2. Love And Anger 4:42
3. The Fog 5:01
4. Reaching Out 3:11
5. Heads We’re Dancing 5:15

Side B

1. Deeper Understanding 4:40
2. Between A Man And A Woman 3:29
3. Never Be Mine 3:42
4. Rocket’s Tail 4:03
5. This Woman’s Work 3:31

Rolling Stones – “Let It Bleed” (1969)

Temat för dagen är troligen den skiva i samlingen jag betalat mest för, men eftersom jag inte har för vana att betala alltför höga priser för mina skivor så är det inga astronomiska summor det handlar om. Har man barn hemma som vill ha mat på bordet så är det svårt att rättfärdiga inköp av skivor som kostar en veckas föda… Några hundralappar fick jag slänga upp för den, men enbart öppningsspåret Gimmie Shelter är värd den summan.

Jag stötte på plattan när den precis anlänt affären, men jag tvekade. När den fortfarande fanns kvar några veckor senare såg jag det som ett tecken på att jag skulle köpa den. Det gäller att hitta tecken i verkligheten när man behöver dom. Mitt exemplar är en tidig pressning från -69 i mycket fint skick, den har affischen och flyern för Stones fanclub kvar, helt felfria. Innehållet i form av musiken är också bra, detta är en klassiker med ett par av Stones mest kända låtar.

 

Affischen inne i omslaget

Let It Bleed var den sista platta som Brian Jones var med på, han dog några månader innan den gavs ut och han är med på två låtar. Plattan är också den första där hans ersättare Mick Taylor spelar, också han på två låtar.

Plattan öppnar som sagt med Gimmie Shelter som i min värld är Stones bästa alster och en av de bästa låtarna som 60-talet lyckades ta fram. Även om jag har hört den mycket, och den dyker upp i olika sammanhang, så tröttnar jag inte på den. En ganska mörk låt med ett återhållsamt ös. Mick Jaggers sång överträffas av Merry Claytons fantastiska sånginsats och hon ger låten en extra dimension, ja, utan henne hade låten troligen inte alls varit densamma. Tydligen fick Merry ett missfall när hon kom hem från inspelningen, vilket vissa hävdar berodde på ansträngningen som krävdes av de höga toner hon sjöng.

 

Omslagets baksida

Men det finns även annat bra på plattan. B-sidan öppnas t.ex. av den mörka och hypnotiska Midnight Rambler och plattan avslutas med en annan klassiker i form av You Can’t Always Get What You Want, en låt som jag i och för sig aldrig varit överförtjust i. Titellåten, A-sidans sista nummer, är väl i det närmaste också en klassiker. Det har spekulerats i om Let It Bleed på något sätt var en drift med Beatles låt/platta Let It Be, men svaret på det vet väl bara Stones själva.

Förutom de mer välkända låtarna finns även en del annat bra på plattan, och en del mindre bra. På You Got The Silver sjunger Keith Richards för första gången en hel låt själv och den är bra, låter en hel del som Dylan. Country Honk är en version av Honky Tonk Woman och är mindre bra. De får också med en cover i form av Love In Vain som är skriven av Robert Johnson, ganska bra. Monkey Man tycker jag är helt OK medan Live With Me inte är en favorit. Och då har jag nog nämnt alla låtar. Jag har aldrig varit något stort Stonesfan men kan inte tycka annat än att Let It Bleed är en riktigt bra platta. En lite mörk platta från då en del mörka saker pågick (de flesta brukar syfta på Vietnamkriget när man säger så). Det klassiska, lite glättiga, omslaget är på många sätt en kontrast till musiken.

 

Kan nämnas att det är den sista Stonesplatta som gavs ut i en monoversion, dock i en väldigt liten upplaga. Hittar man den i fint skick handlar det inte om hundralappar att betala, utan tusenlappar.

Och om någon undrar, Gimmie Shelter stavas så på omslaget. Men nu för tiden heter den Gimme Shelter i de flesta sammanhang.

 

 

Tracklist

Side A

1. Gimmie Shelter 4:30
2. Love In Vain 4:19
3. Country Honk 3:07
4. Live With Me 3:33
5. Let It Bleed 3:33

Side B

1. Midnight Rambler 6:52
2. You Got The Silver 2:50
3. Monkey Man 4:11
4. You Can’t Always  Get What You Want 7:28