Spisa vax

torsdag 8 augusti 2013

Rolling Stones – “Let It Bleed” (1969)

Temat för dagen är troligen den skiva i samlingen jag betalat mest för, men eftersom jag inte har för vana att betala alltför höga priser för mina skivor så är det inga astronomiska summor det handlar om. Har man barn hemma som vill ha mat på bordet så är det svårt att rättfärdiga inköp av skivor som kostar en veckas föda… Några hundralappar fick jag slänga upp för den, men enbart öppningsspåret Gimmie Shelter är värd den summan.

Jag stötte på plattan när den precis anlänt affären, men jag tvekade. När den fortfarande fanns kvar några veckor senare såg jag det som ett tecken på att jag skulle köpa den. Det gäller att hitta tecken i verkligheten när man behöver dom. Mitt exemplar är en tidig pressning från -69 i mycket fint skick, den har affischen och flyern för Stones fanclub kvar, helt felfria. Innehållet i form av musiken är också bra, detta är en klassiker med ett par av Stones mest kända låtar.

Affischen inne i omslaget

Let It Bleed var den sista platta som Brian Jones var med på, han dog några månader innan den gavs ut och han är med på två låtar. Plattan är också den första där hans ersättare Mick Taylor spelar, också han på två låtar.

Plattan öppnar som sagt med Gimmie Shelter som i min värld är Stones bästa alster och en av de bästa låtarna som 60-talet lyckades ta fram. Även om jag har hört den mycket, och den dyker upp i olika sammanhang, så tröttnar jag inte på den. En ganska mörk låt med ett återhållsamt ös. Mick Jaggers sång överträffas av Merry Claytons fantastiska sånginsats och hon ger låten en extra dimension, ja, utan henne hade låten troligen inte alls varit densamma. Tydligen fick Merry ett missfall när hon kom hem från inspelningen, vilket vissa hävdar berodde på ansträngningen som krävdes av de höga toner hon sjöng.

Omslagets baksida

Men det finns även annat bra på plattan. B-sidan öppnas t.ex. av den mörka och hypnotiska Midnight Rambler och plattan avslutas med en annan klassiker i form av You Can’t Always Get What You Want, en låt som jag i och för sig aldrig varit överförtjust i. Titellåten, A-sidans sista nummer, är väl i det närmaste också en klassiker. Det har spekulerats i om Let It Bleed på något sätt var en drift med Beatles låt/platta Let It Be, men svaret på det vet väl bara Stones själva.

Förutom de mer välkända låtarna finns även en del annat bra på plattan, och en del mindre bra. På You Got The Silver sjunger Keith Richards för första gången en hel låt själv och den är bra, låter en hel del som Dylan. Country Honk är en version av Honky Tonk Woman och är mindre bra. De får också med en cover i form av Love In Vain som är skriven av Robert Johnson, ganska bra. Monkey Man tycker jag är helt OK medan Live With Me inte är en favorit. Och då har jag nog nämnt alla låtar. Jag har aldrig varit något stort Stonesfan men kan inte tycka annat än att Let It Bleed är en riktigt bra platta. En lite mörk platta från då en del mörka saker pågick (de flesta brukar syfta på Vietnamkriget när man säger så). Det klassiska, lite glättiga, omslaget är på många sätt en kontrast till musiken.

Kan nämnas att det är den sista Stonesplatta som gavs ut i en monoversion, dock i en väldigt liten upplaga. Hittar man den i fint skick handlar det inte om hundralappar att betala, utan tusenlappar.

Och om någon undrar, Gimmie Shelter stavas så på omslaget. Men nu för tiden heter den Gimme Shelter i de flesta sammanhang.