Greatest Hits Of The World 2 (1974)

Låt oss direkt fokusera på den viktiga frågan, hur är flickan på omslaget kopplad till musiken? Fotot är på gränsen till att kunna vara med i en pornografisk tidning av det snällare slaget, men en flicka på ett skivomslag, ståendes på en strand klädd i baddräkt, varav överdelen är någon form av nät-BH, har såklart någon sorts mening. En symbolik. Frågan är bara vilken.

Kanske är kopplingen plattans öppningsspår? Det är Sylvias mamma vi ser på bilden. Obekymrad om sina moderliga plikter och ansvar, totalt opåverkad av föräldraskapets tunga och destruktiva påverkan. Även om hon är lite mörk kring ögonen (detta fick mig ett ögonblick att tänka att hon är heroinist, är inte heroinister ofta mörka kring ögonen?). Men var är Sylvia!? Badar hon? Kan hon simma? Har hon flytväst!!!??? Eller är kvinnans glädjestrålande ansikte en bekräftelse på att You made me so very happy? Sedan dök en idé upp som gjorde mig både rädd, bekymrad och fascinerad - tänk om det är The witch queen of New Orleans vi ser på omslaget!? En vacker häxa som med sin förföriska uppenbarelse förtrollar oss och får oss att göra saker vi inte trodde var möjliga - avslöjar våra djupaste hemligheter, förråder våra vänner och köper Greatest Hits-plattor. Sådan vi i efterhand inte förstår hur vi kunde göra.

Baksidan

För det kan väl inte vara så att skivbolaget placerar en vacker, lättklädd kvinna på omslaget, utan koppling till musiken, bara för möjligheten att sälja några extra exemplar? Att målgruppen heterosexuella män eventuellt lättare langar upp plånboken och konsumerar, istället för att skamset besöka en skum kiosk, iklädd en djupt neddragen keps och luva, för att köpa senaste numret av FIB-aktuellt? Inte kan väl ett skivbolag vara så girigt och beräknande, det är ju i det närmaste ondska.

Men se på många av Roxy Musics omslag. Varför funderar jag inte på samma sätt kring dom? Definierar jag kanske dom som konst, med någon sorts djup tanke bakom, medan dagens skivomslag inte framkallar denna tanke. Men egentligen är de väl ungefär samma omslag? Eller?

Nåväl, nog om det lite billiga omslaget. Musiken? Ja, ärligt talat är det en del ganska sköna låtar. Det är ju ändå en Greatest Hits-skiva, så om titeln inte ljuger är innehållet sådant som den breda allmänheten uppenbarligen har uppskattat. Vi har t.ex. Janis Joplin med Me And Bobby McGee, The Byrds med Mr Tambourine Man och Fleetwood Mac med Albatross. Sköna låtar hela bunten. Sedan är det klart att det finns en del tristare nummer också, t.ex. OC Smiths Little Green Apples.

På A-sidan kände jag mer eller mindre till alla låtar, på B-sidan var det tvärtom. Det gjorde mig lite misstänksam, antingen har det bara slumpat sig så eller så har skivbolaget gjort det med flit. Detta i så fall utifrån att man på den tiden faktiskt provlyssnade på plattor i affären innan man köpte dom (jo, man gjorde ofta så), men oftast orkade man bara lyssna på första sidan, speciellt om det stod folk i kö för att provlyssna. I affärerna fanns oftast ett begränsat antal skivspelare, ibland bara en. Det fanns en outtalad, ibland uttalad, regel om att man inte skulle uppta en skivspelare alltför länge. Nåväl, medveten om detta kunde förstås skivbolaget placerat ett gäng mer okända låtar på B-sidan som man lite kreativt kunde kalla hits. Men kanske är jag alltför misstänksam. Personligen var jag för ung att lyssna på radio och komma ihåg låtar vid denna tid, och blev inte hitarna riktiga klassiker som fick ett fortsatt liv i diverse sammanhang har de sannolikt passerat mig förbi.

På B-sidan gjorde jag en ny bekantskap i låten Son Of My Father med Chicory Tip. Det visade sig att Giorgio Moroder var inblandad i låten vilket kanske förklarar den roliga moogslingan som förgyller låten. Den är från 1972, samma år jag föddes, så jag hoppas att jag är förlåten att jag inte hade hört den förut. Men kul var den.

Undertiteln på skivan är The original versions! Här vill jag bara lägga in någon form av protest då Beatles Obladi Oblada framförs av The Marmelade, och den nämnda Byrdslåten Mr Tambourine Man förstås också är en cover (det finns eventuellt fler). OK, jag förstår att låtarna var hits i form av dessa covers, men jag tycker ändå en protest är befogad. Det är ju inte den ursprungliga originalversionen. Är en undertiteln därmed en lögn? Funderar man alltför länge över detta snurrar man snart in sig i olika tankebanor, så jag lämnar frågan här.

Tydligen var omslagbilden en succée, för att andra Greatest Hits Of The World kör på samma tema:

På det hela taget en helt OK platta med en del ganska sköna låtar. Visst, omslaget ger den ett lite billigt skimmer, och Greatest Hits-plattor kan man alltid lite snobbigt rynka på näsan åt, men många av de enskilda låtarna är bra. Jag har antingen fått skivan någon gång i present tillsammans med massa andra LPs, eller så har den ingått när jag någon gång köpt en kasse plattor med tämligen okänt innehåll. Eller så var det omslaget som lockade mig, den skumma kiosken låg för långt bort, och det var mindre pinsamt att köpa en LP. Jag minns ärligt talat inte.

Tracklist

Side A
1. Dr. Hook & The Medicine Show - Sylvia's Mother 3:55
2. The Marmelade - Ob-La-Di, Ob-La-Da 2:56
3. Janis Joplin - Me And Bobby McGee 4:30
4. The Byrds - Me Tambourine Man 2:17
5. Bobby Vinton - Sealed With A Kiss 2:48
6. Blood, Sweat & Tears -You've Made Me So Very Happy 3:26
7. Fleetwood Mac - Albatross 3:07

Side B
1. Redbone - The Witch Queen Of New Orleans 2:45
2. Chicken Shack -I'd Rather Go Blind 3:13
3. Chicory Tip - Son Of My Father 2:51
4. Santana - Ji-Go-Lo-Ba 4:18
5. The Tremeloes - Silence Is Golden 2:57
6. OC Smith - Little Green Apples 3:48
7. Georgie Fame - The Ballad Of Bonnie And Clyde 3:07

The Artie Kornfeld Tree - "A Time To Remember" (1970)

Ibland tänker jag att livet runt 1970 var mycket roligare - folk var avslappnade och trevliga, de gillade varandra, solen sken varje dag och man hade kul nästan jämnt. I parkerna dansade folk under träden hållandes varandras händer, ibland med kläder på, ibland nakna, men alltid med en blomsterkrans runt halsen. Och hallå, varför luktar röken från era hemrullade cigaretter så konstigt!? I alla fall tänker jag så när jag hör Artie Kornfeld Tree. Oljekris, Vietnamkrig och svältkatastrofer kan vi väl glömma ett tag.

Det här är en trevlig platta skapad av en av männen som låg bakom Woodstockfestivalen. Även om han skrivit ett otal låtar åt andra artister, medverkat på plattor, producerat plattor och varit vice president för Capitol Records, är det här den enda skiva, mig veterligen, Artie spelade in under (nästan) eget namn.

Och precis som jag ibland får för mig att livet var mer okomplicerat 1970 är det här en tämligen okomplicerad platta. Det är ett gäng sköna låtar, en speltid på 27-28 minuter, och en samling musiker som har roligt tillsammans. Öppningslåten Country Morning on 56th Street är en av plattans bästa, i konkurrens med skivans bombastiska och fantastiska avslutningsnummer Rockn'roll Is Here To Stay. Man kan inte annat än att hålla med. Lyssnaren bjuds också bl.a. på en Neil Young cover i form av Helpless. Jag kan inte hjälpa att jag tycker den låter väldigt lik Knocking On Heaven's Door. Men en skön låt i vilket fall.

Skivan är utgiven på Dunhill Records vilket bara i sig gör skivan extra rolig att äga. Och sedan har vi förstås det schyssta omslaget, ett riktigt konstverk som bekräftar mina teorier om livet runt 1970. Det måste vara roligt att vara skivomslagsdesigner. Det var bl.a. omslaget som fick mig att köpa skivan. Jag går nämligen fortfarande i den naiva tron att omslagsbilden säger något om musiken på skivan, även om jag vid ett otal tillfällen fått denna idé omkullkastad. Men när det gäller A Time To Remember stämmer bilden ganska bra överens med musiken, även om baksidan råkar vara mer dyster.

Sammanfattning: En trevlig okomplicerad platta från tiden då solen alltid sken. Det är bra fart i skivan, en lagom psykedelisk touch och man blir på gott humör av att lyssna på den. Jag tar hellre en skiva på 27 minuter som är kul (nästan) rakt igenom, än en CD på 72 minuter där hälften är konturlös utfyllnad (jag har ett antal sådan CDs från tiden när CDn var ganska ny och artister gick i fällan att utnyttja hela dess speltid). En del låtar hade dock gärna fått vara lite längre på A Time To Remember. Vissa hinner knappt börja innan de tar slut, och man lämnas med funderingen hur denna låt hade kunnat fortsätta och kanske, kanske, vilken fantastisk sak det hade kunnat bli. Nåväl, hittar man plattan i någon skivbörs tycker jag att man med gott samvete kan köpa den.


Tracklist

Side A
1. Country Morning On 56th Street 3:10
2. First Anniversary Cut 3:10
3. McCracken's Cut 0:50
4. Helpless 2:56
5. Sweet Sweer Music Refrain 1:46

Side B
1. Time To Remember 2:30
2. Rockn'roll Babies 2:42
3. Thanks For The Sunshine 2:16
4. Tears Of Yesterday (Chapels Of Our Minds) 3:16
5. Des Moines, Iowa Variety Show 2:44
6. Rockn'roll Is Here To Stay 2:06

Jag har bara hittat en video från plattan, covern Helpless. En bit in i låten hörs ett brummande ljud några sekunder, så ska det inte låta.

Universal Energy (1977)

Ofta får man frågan vilken som är ens favoritplatta eller artist. Den frågan brukar man oftast kunna svara någorlunda på, även om svaret kan variera beroende på dag eller vara lite lagom svävande och otydligt. En betydligt svårare fråga att svara på är vilken som är ens sämsta platta i samlingen.

Det var mitten på 90-talet och jag var student i Lund. En god vän hälsade på mig och vi satt och softade i vardagsrummet, samtalade och lyssnade på schysst musik. När det var dags för en ny platta bad plötsligt min vän mig sätta på den sämsta platta jag hade. Vilken oväntad twist. Jag tvingades tänka i helt nya tankebanor och verkligen går utanför boxen, som man säger. Resultatet av dessa tankegångar blev att jag tog fram plattan Universal Energy och lade på skivtallriken.

Ett idag något orättvist omdöme, skulle jag vilja påstå.

Universal Energy är en fransk platta med musik som på vissa sidor på nätet beskrivs som kosmisk disco. Det låter ju hur coolt som helst. Männen bakom plattan är Bernard Estardy (aka Le Baron) och Jean-Pierre Bourtayre. Båda är beskrivna i den franska versionen av Wikipedia, för de som tycker om språkövningar. Jag vet ärligt talat inte hur kända de är utanför Frankrikes gränser. Det är syntbaserad, till största delen instrumental, musik skapad för snart 40 år sedan. Det betyder förstås att soundet är ett annat än dagens, på gott och ont. Det schyssta är ju att i sina bästa stunder låter elektronisk musik från 70-talet riktigt coolt, med ett sound som en del försöker återskapa idag. I sina sämsta stunder låter det billigt och riktigt taskigt.

Bernard Estardy

Jean-Pierre Bourtayre

Universal Energy bjuder väl på båda varianterna. Även om plattan ofta beskrivs som disco är inte allt dansant. En del mer fartfyllda numren är riktigt sköna, med just det sound som många vill åt idag, t.ex. öppningsspåret tillika titelspåret. Sedan har vi en låt som Christmas For Space som är lugnare, lite Ralph Lundstenvibbar, där soundet inte riktigt funkar. Här bjuds för övrigt lyssnaren på den enda vokala inslaget i form av en robotröst som bl.a. önskar oss god jul, och en del barnröster som skapar en nästan psykedelisk stämning.

Jag har sett skivan säljas för summor upp mot 500-600 kr på nätet, vilket betyder att jag gjort en fin investering. Jag betalade 7:50 kr för, i slutet på 80-talet (prislappen sitter kvar). Anledningen att jag köpte den var att jag tolkade titeln som kosmisk energi, och därmed att plattan skulle innehålla kosmisk, flummig musik. Det var det som gjorde mig så besviken och fick mig att stämpla den som den sämsta plattan i min samling - det var inte den flytande, kosmiska musik jag trodde. Och i slutet på 80-talet, och hos den tonårige Markus, var den musik plattan bjöd på inte så het.

Det här är inte den sämsta platta jag har i min samling, långt därifrån. Idag tycker jag den är lite småcool, med sitt snygga elektroniska 70-talssound. Med den här på stereon befinner jag mig plötsligt på Studio 54.

Kan avslutningsvis tillägga att jag alltid trott att personen på omslaget kör motorcykel. Hjälmen på skallen och ena handens ställning tydde på det. Men när jag nu för första gången på 25 år tittar lite närmare på omslaget ser jag att det gör han ju inte alls. Jag vet inte vad han gör, eller vem han är, men inte kör han motorcykel i alla fall. Det är troligen ett av de fulare omslagen i samlingen.


Tracklist

Side A
1. Universal Energy 5:52
2. Space Energy 10:08

Side B
1. Disco Energy (I) 6:53
2. Christmas For Space 6:34
3. Disco Energy (II) 2:57

Paul Simon in Concert: Live Rhymin' (1974)

Jag har alltid gillat Simon & Garfunkel, vem gör inte det? Jag har också alltid gillat Paul Simons sologrejer. Ändå har jag aldrig köpt någon platta med dessa artister. Fråga mig inte varför. Som tur är har jag ändå några av dessa skivor i samlingen, plattor som jag tagit/räddat från släktingar. Välgärningar, alltså.

Den här plattan har tillhört en av mina farbröder, innan sommarens flytt till Montreal erbjöd han mig att gå igenom hans samling och välja de skivor jag ville ha. Detta eftersom han aldrig lyssnade på dom, jag är till och med osäker på om han överhuvudtaget hade en skivspelare. Erbjudanden som dessa är ju rena julafton, och fylld av bubblande glädje tog jag en titt på vad han hade. Det här var en av plattorna som följde med västerut.

Det här var Paul Simons första liveplatta, osäkert exakt var det spelades in då inget anges på skivan. På nätet anges London och New York som ett par inspelningsplatser. På de inledande låtarna är det bara Paul tillsammans med en akustisk gitarr, därefter kommer den brasilianska gruppen Urubamba in i bilden och utökar ljudbilden. Självklart river Paul av El Condor Pasa (If I Could) uppbackade av den sydamerikanska gruppen. På sida B kommer istället gospelgruppen The Jessy Dixon Singers upp på scen och hottar till det hela. De får till och med sjunga en låt helt själva, Jesus Is The Answer, vilket också råkar vara den låt på plattan man kan vara utan.

Vad finns att säga om denna skiva, egentligen? Den är förstås bra, Paul Simon bjuder på några doser melankoli, några vackra stillsamma sånger och några mer fartfyllda, gospelindränkta nummer. Sedan kan man alltid diskutera hur nödvändig skivan är att ha om man har låtarna i deras originalform. Det är väl tveksamt om liveversionerna slår studioinspelningarna, men har man ingen annan platta med Paul Simon (med eller utan Garfunkel) så kan den nog rekommenderas eftersom den bjuder på ett ganska brett spektrum av Paul Simons låtskatt. Det är en enkelplatta, så hela konserten från denna turné är inte med, endast utvalda låtar.

Personliga favoriter är den fina versionen av klassikern Sounds of Silence, Duncan med sköna flöjter samt The Boxer, som andas minnen från barndomen hos mormor och morfar för min del.


Tracklist

Side A
1. Me and Julio Down By The Schoolyard 2:47
2. Homeward Bound 2:45
3. American Tune 3:58
4. El Condor Pasa (If I Could) 4:08
5. Duncan 5:11
6. The Boxer 6:11

Side B
1. Mother And Child Reunion 4:00
2. The Sound Of Silence 4:27
3. Jesus Is The Answer 3:28
4. Bridge Over Troubled Water 7:10
5. Loves Me Like A Rock 3:16
6. America 4:35

Rhapsody - "Rain Of A Thousand Flames" (2001)

Det är bombastiskt, pretentiöst och högljutt. Trummor i överljudsfart, orkestrala inslag och några kortare avbrott av lugnare tongångar. Lägg också till en fantasyberättelse som tema sjungen av en riktig heavy metalröst. Precis allt musik ska innehålla!

Eller?

Rhapsody var/är ett italiensk metalband som skapades 1993. Första gången jag hörde plattan ville jag kalla musiken metalopera. Sedan läste jag på Wikipedia att musiken ska definieras som symfonisk power metal. Tänk så fel jag hade, men fortfarande tycker jag metalopera passar ganska bra.

Bandet började som Thundercross, innan de tog sig namnet Rhapsody. På grund av juridiska skäl tvingades de 2006 byta namn och blev då Rhapsody of Fire. 2011 lämnade grundaren Luca Turilli bandet och skapade Luca Turilli's Rhapsody. Avskedet och skapandet av det nya bandet skedde uppenbarligen på vänskapliga grunder, och båda banden fortsätter samexistera.

Rain Of A Thousand Flames är den enda platta jag har med bandet, den här sortens musik är inte den jag vanligen lyssnar på. Men jag har läst till mig att Rhapsody hade en röd tråd genom sina plattor i form av en fantasyberättelse, The Emerald Sword Saga. Senare under skivproduktionen fortsatte sagan i form av The Dark Secret Saga. Kampen mellan det onda och goda med demoner, monster och magi. Klassisk fantasy alltså.

Rain Of A Thousand Flames, deras fjärde platta, anses vara en brygga mellan plattorna Dawn Of Victory och Power Of The Dragonflame, den sista delen i The Emerald Sword Saga. Skivan innehåller en parallellhistoria till huvudtemat och är tydligen inte essentiell för huvudsagan. Det handlar om hur den onde Akron förstör stad och land med hjälp av the Emerald sword som han kommit över.

Anledningen att jag köpte den här plattan? Jag hittade den för ett par år sedan i Uppsala där den kändes ganska malplacerad i butiken som i övrigt mest hade topplistemusik på CD, bara det gjorde mig nyfiken. Den kostade under hundralappen och jag var för tillfället inne i kort period då jag hade ett extra intresse för bildskivor. Sist men inte minst, det som puttade mig över köpekanten var klistermärket på omslaget - Limited edition, 3000 copies worldwide. Självklart måste man ha en sådan platta, den kan ju bli värd pengar. Dessutom hängde det med en affisch inne i omslaget.

Även om det inte är min sorts musik är plattan lite smårolig att lyssna på. Jag är lite svag för det mäktiga och bombastiska i musik, och här finns det mycket av det. Gillar man metal, kanske speciellt metal à la Iron Maiden, med några nävar symfoniska inslag så är det säkert ett bra köp. Men för min del blir det säkert inte fler skivor med Rhapsody eller andra band ur genren, det räcker bra med den här.


Tracklist

Side A
1. Rain Of A Thousand Flames 3:43
2. Deadly Omen 1:49
3. Queen Of THe Dark Horizons 13:42

Side B
Rhymes Of A Tragic Poem - The Gothic Saga
1. Tears Of A Dying Angel 6:23
2. Elnor's Magic Valley 1:40
3. The Poem's Evil Page 4:04
4. The Wizard's Last Rhymes 10:38

Gryphon - "Red Queen To Gryphon Three" (1974)

Det här är en lattjo platta. Instrumental, mycket klassiska inslag, speciellt medeltida sådana, och ett schackparti som koncept. Låter det konstigt? I den progressiva världen kan allt bli verkligt, gränserna för det möjliga suddas ut och den självbelåtna lyssnarens självbild som en tolerant, öppen och accepterande människa sätts på prov.

Men räds icke. Red Queen To Gryphon Three är inte någon svår platta. Tvärtom, trots sin tillhörighet i den progressiva genren, dess fyra låtar på cirka tio minuter/st, och dess eventuellt annorlunda tema är det en riktigt skön platta. Och egentligen inte alls speciellt konstig.

Instrumentala plattor är intressanta. Dels så är de i en klar minoritet (tror jag), i alla fall om det handlar om relativt modern musik. Dels blir låtarna annorlunda i brist på den sedvanliga strukturen av sjungen vers, vers, refräng. I värsta fall blir de strukturlösa och tråkiga. I bästa fall blir de fascinerande musikresor. Det kan bli både suggestivt och mörkt, eller ljust och energifyllt. I mina skivhyllor finns exempel på alla sorter (kan nämnas att jag under 90-talet lyssnade mycket på psykedelisk trance, där många låtar var ypperliga exempel på suggestiva skapelser som grävde i det undermedvetna).

Gryphon var ett engelskt progressivt band, och dagens tema var deras tredje platta, och den enda jag har med bandet. Tydligen räknas den till en av deras bästa, av deras fem utgivna. Bandet splittrades 1977, men framförde en konsert 2009. Rykten har länge florerat om en ny platta, och bandet planerar att turnera nästa år (2015). Om det blir verklighet återstår att se (planer har tydligen funnits tidigare).

Jag kan rekommendera den här plattan. Gryphon har skapat njutningsbar musik, som är precis lagom annorlunda. Det blir aldrig för svårt eller konstigt, och blandningen av medeltida klassiska toner med mer moderna tongångar funkar riktigt bra. Ja, om tongångar från 1974 ska räknas som moderna, förstås. Jag vill på ett positivt sätt häva att det är en intressant platta. Och jag saknar aldrig sången.


Tracklist

Side A
1. Opening Move 9:42
2. Second Spasm 8:15

Side B
1. Lament 10:45
2. Checkmate 9:50

James - Hey Ma (2008)

Från modern era är det engelska bandet James ett av mina favoritband (modern era är för mig 90-talet och framåt). Bandet bildades 1982 och fick sin första hit Sit Down i slutet på 80-talet. Sedan har åren rullat på, James har levererat stabila produkter även om de aldrig har blivit ett band för de riktigt stora arenorna.

Personligen upptäckte jag James hösten -94 då jag tillbringade ett halvår i Sydostasien. Det var fortfarande den tid i historien då kassetter såldes friskt, och i Thailand såldes de extremt billigt (och extremt piratkopierade). Jag såg en kassett med ett mysko omslag, ett foster inuti magen, och tänkte att det skulle passa bra i min freestyle. Det var James platta Seven. Sedan dess har James legat mig varmt om hjärtat och jag spisar fortfarande regelbundet deras vax. Vissa plattor är förstås bättre än andra, ett par av mina favoriter är Laid och Pleased To Meet You (båda på CD, faktum är att Hey Ma är den enda vinylplatta jag har med James) och jag är nu beredd att sortera in Hey Ma i detta favoritfack också.

Hey Ma är en riktigt skön platta. Det var deras första skiva på sju år och bandet hann splittras och återförenas under dessa år. Skivan är inspelad i Frankrike där de byggde en studio, och där varje bandmedlem dessutom hade en egen studio i sina respektive rum för kreativt skapande. James har en lång tradition av att skapa det mesta av deras musik via improvisationer, en väg som Brian Eno tidigare hade lett in dom på när han producerade ett gäng av deras plattor. Låtarna på Hey Ma är skapade på detta sätt där producenten Lee Muddy Baker har hjälpt bandet att sammanfoga improvisationerna till kompletta låtar med sång och allt som hör till.

James brukar räknas som ett alternativ/indieband, vad det nu betyder. Det är ganska lättillgänglig musik med en hög kvalitet, jag tror det passar de flesta. Många refränger kan vara ganska svepande, något jag är lite svag för, och uppmanar nästan till att sjunga med. Varje låt är sin egen unika skapelse och känns på intet sätt som en massproduktion för den kommersiella radiovärlden. Hey Ma ger mig en del vibbar av de tidigare plattorn Seven och Laid, speciellt då trumpeten återkommer på vissa låtar, något som gav Seven ett speciellt sound.

Musiken på Hey Ma är tämligen tidlös och kan varmt rekommenderas. James släppte sitt senaste album La Petite Mort sommaren 2014, en platta jag inte har hunnit skaffa än.

Slutligen kan nämnas att i Europa ser plattan ut så här:

Men då det uppenbarligen var lite känsligt med en bebis och en pistol i samma bild, så förbjöds bilden att användas i reklam för skivan. Och i den nordamerikanska releasen så är pistolen på något magiskt vis försvunnen (och bebisen i en annan pose), vilket råkar vara utgåvan jag har.


Tracklist

Side A
1. Bubbles 5:23
2. Hey Ma 4:10
3. Waterfall 5:10
4. Oh My Heart 3:43
5. Boom Boom 4:15
6. Semaphore 3:46

Side B
1.Upside 4:27
2.Whiteboy 2:49
3. 72 3:39
4. Of Monsters & Heroes & Men 4:36
5. I Wanna Go Home 4:21

Gentle Giant - "Octopus" (1972)

Ett djupdyk ner i progvärlden via Gentle Giants fjärde platta Octopus. Kan det vara något? I progvärlden är det ofta en balansgång mellan det sköna, lite svåra och alltför svåra. Jag brukar hävda att Gentle Giant alltid lyckas hålla sig på rätt sida om balanspunkten. Även deras regelbundna utflykter i de mer komplexa och märkliga ljudlandskapen är trevliga att lyssna på och relativt lättillgängliga, i alla fall på Octopus. Med det sagt så skall nämnas att Gentle Giant anses vara ett av de mer experimentella banden inom 70-talets progressiva musik, och musiken de gjorde var ovanligt komplex, även sett till genren de tillhörde. Så de ska inte underskattas.

Gentle Giant bestod vid tiden för inspelningen av de tre bröderna Shulman, Kerry Minnear, Gary Green och den nye trummisen John Weathers. Nästan samtliga medlemmar var multiinstrumentalister och ytterst skickliga på sina respektive instrument. Det är kul att titta på konsertklipp med bandet på Youtube, då de obekymrade byter instrument mitt i låtarna och utan problem fortsätter lira. På plattan spelar de ofta upp till tre instrument var i varje låt.

Octopus anses av många vara starten på Gentle Giants bästa musikaliska period, Ray Shulman hävdar att det är deras bästa platta (eventuellt tvåa efter Acquiring The Taste). Och som nämnts gillar jag Octopus. Den är varierad och kul att lyssna på. Även om det kan vara väldigt komplexa arrangemang och musik som ligger utanför det helt självklara så blir det aldrig för svårt. Många andra grupper inom samma genre gör ibland musik som man kan misstänka är svår bara för sakens egen skull, och det blir svårt att uppskatta det jag hör. Gentle Giant faller inte i den fällan på Octopus.

En av mina favoriter på plattan är Think Of Me With Kindness. En vacker låt som kanske är den som är minst "progressiv" på skivan. Gillar man progressiv musik så kan plattan absolut rekommenderas, gillar man mer lättillgänglig rock och pop så kanske Octopus kan upplevas som lite för svår och märklig, misstänker jag. En lustig detalj är att Gentle Giant, innan Octopusturnén, agerade förband åt Black Sabbath ett antal konserter. Denna kombination gick inte hem hos publiken, kan man lugnt säga, som högljutt uttryckte sitt missnöje med progbandet på scen.

Plattan jag har är den nordamerikanska pressningen, jag hittade den för 25 spänn i fint skick i en lokal skivbörs här i Montreal, vilket förstås inte gick att motstå (jag har den på CD sedan tidigare). Det europeiska omslaget ser ut så här:

Tracklist

Side A

1. The Adevent Of Panurge 4.42
2. Raconteur, Troubadou 4.03
3. A Cry For Everyone 4.06
4. Knots 4.10

Side B
1. The Boys In The Band 4.33
2. Dog's Life 3.12
3. Think Of Me With Kindness 3.32
4. River 5.51

Wire - "154" (1979)

Här är en riktigt skön platta - den engelska gruppen Wires skiva som döpts efter antalet konserter de hade genomfört vid tiden för inspelningen. Detta var deras tredje skivsläpp, och många tyckare anser det är deras bästa skapelse. Personligen har inte hört tillräckligt mycket ur deras digra skivkatalog för att kunna uttala mig om detta, men nog är den bra alltid.

Wire är framsprungen ur punken och definieras ofta som post punk eller art punk. Personligen tycker jag det ofta låter som en lite punkigare version av Roxy Music, öppningsspåret I Should Have Known Better kan jag mycket t.ex. mycket väl höra Bryan Ferry sjunga. Några gnuttor Stranglers i det hela så är mixen komplett (påstår jag utan att ha hört allt för mycket av Stranglers). Och så kanske lite Blondie...? Eller yrar jag nu?

Wire skapar ofta en ganska mörk ljudbild som ibland kan kännas lite betungande. De blandar atmosfäriska ljudcollage à la Brian Eno med punklåtar samt en del mer radiovänliga låtar. Ett exempel på det sistnämnda är en av mina favoriter, den fantastiska The 15th, som låter en hel del som min nya hemstads Montreals stoltheter Arcade Fire. En annan favorit är B-sidans öppningsspår A Mutual Friend, där Wires konstnärliga ambitioner balanseras perfekt med det något mer lättillgängliga och väldigt vackra.

Wire anses vara en av de mer inflytelserika grupperna på 70- och 80-talet, även om deras skivförsäljning inte nådde samma höjder. Mängder av grupper och artister nämner Wire som en av deras stora inspiratörer och influenser. Speciellt deras tre första plattor nämns i dessa sammanhang. Wire är fortfarande aktiva och släppte deras senaste platta 2013.

Första utgåvan av 154 innehöll också en EP, den utgåvan har jag dock inte i min ägo. Sammanfattningsvis en platta som jag kan rekommendera, kanske dock inte faller alla i smaken. Jag gillar blandningen av punk, pop och de mer konstnärliga ljudutflykterna. Det blir en spännande och varierande upplevelse. På myntets andra sida kan jag hitta de ibland lite väl neurotiska och mörka stämningar som ibland skapas.

Tracklist

Side A
1. I Should Have Knowm Better 3.52
2. Two People In A Room 2.10
3. The 15th 3.05
4. The Other Window 2.07
5. Single K.O. 2.23
6. A Touching Display 6.55
7. On Returning 2.06

Side B
1. A Mutual Friende 4.28
2. Blessed State 3.28
3. Once Is Enough 3.23
4. Map Ref. 41 N 93 W 3.40
5. Indirect Enquiries 3.36
6. 40 Versions 3.28

Beck - "Morning Phase" (2014)

En del kanske trodde bloggen hade dött? Inte då. Livet har upptagits av annat en tid, närmare bestämt en emigration till Kanada, Montreal närmare bestämt. Tillvaron har krävt andra prioriteringar, men nu är jag tillbaka. Trevligt att träffa er igen.

Dagens inlägg är den första platta jag köpte efter flytten hit. Vi åt middag hos grannen och en skiva rullade i bakgrunden som gav mig spontana associationer till David Gilmour/Pink Floyd. Vid förfrågan berättade grannen att det var Beck. Jag blev förvånad då jag förknippat Beck med en helt annan sorts musik, jag ska erkänna att det är främst I'm a loser som poppar upp i huvudet, som var en hit så tidigt som första hälften av 90-talet... Jag är med andra ord ganska rudis på Beck. Det innebär troligen att jag missat en hel del intressanta skapelser. Så är det när man fastnat i det förgångna och tongångarna från förr.

Det här är i alla fall en riktigt skön platta. Avspänd, vacker och det engelska ordet mellow får jag för mig passar bra. Kanske lite melankolisk. Det är Becks 12:e studioplatta, och det hann gå sex år mellan denna och plattan innan. Överallt beskrivs den som en kompanjon till 2002 års hyllade platta Sea Change, vilket Beck själv också beskriver den som. Jag gillar Morning Phase så pass mycket att jag prompt även gick och skaffade Sea Change (som jag dock inte haft tid att lyssna på än).

Mycket akustiska gitarrer, skimrande harmonier, vackra melodier och stora ljudbilder - jag tycker fortfarande den påminner mycket om Pink Floyd. För mig en platta som passar bra under sommarens sista skälvande veckor, då naturen förbereder sig för vintervilan, verkligheten har en anstrykning av viss ledsenhet men skymningen fortfarande är varm och gyllene.

Inte mycket att orda om - Morning Phase kan varmt rekommenderas till alla och envar.

Tracklist

Side A
1. Cycle 0.40
2. Morning 5.19
3. Heart Is A Drum 4.31
4. Say Goodbye 3.29
5. Blue Moon 4.02
6. Unforgiven 4.34

Side B
1. Wave 3.40
2. Don't Let It Go 3.09
3. Blackbird Chain 4.26
4. Phase 1.03
5. Turn Away 3.05
6. Country Down 4.00
7. Waking Light 5.02

Greatful Dead – ”American Beauty” (1970)

Låt oss fortsätta på det förra inläggets tema med countryinspirerad musik. Och samtidigt fortsätta med min process att komma ut som en countrydiggare, en process som inte är helt enkel. Jag har fortfarande inte vågat berätta för mina föräldrar.

Greatful Dead var i min värld länge det ultimata flumbandet - bandet använde sinnesutvidgande substanser, publiken använde sinnesutvidgande substanser, bandets mest fanatiska fans, s.k. deadheads, tycktes nästan vara en psykedelisk sekt med Jerry Garcia som frälsare. De var husband åt Ken Kesey och hans Merry Pranksters på deras LSD-tillställningar, acid tests.

 

De låtar jag hade hört motsade dock till viss del denna bild, då mycket tycktes vara långa bluesjam, och inte den flippade acidrock som i alla fall jag förväntade mig utifrån den bild jag fått av bandet. Jag skall ärligt säga att förutom dagens tema och Terrapin Station har jag bara tagit del av lösryckta låtar av bandet, så min bild är långt ifrån komplett, men det verkar som att andra band gjorde mer hämningslösa musikaliska experiment. Jag är dock väl medveten om att min bild återigen kan komma att justeras.

Min första platta jag skaffade med GD var Terrapin Station, som jag tycker mycket om. Den andra var American Beauty, i det närmaste en klassiker när det kommer till GD. På American Beauty bjuder GD på musik med en hel del countryinfluenser. Garcia spelar en del skön pedal steel guitar och i låten Candyman, tvättäkta knarkcountry, så får vi höra ett riktigt skönt solo på detta instrument. Jag visste inte att steel guitar kunde låta så drömskt och flummigt.

 

Country har inte varit en favoritgenre i mitt liv, med vissa sällsynta undantag. Till viss del är jag beredd att låta American Beauty bli en del i denna skara undantag. Det skall förtydligas att detta inte är en renodlad countryplatta, det bjuds på en blandning av rock, folk, country och säkert en del annat. Countryn är dock den tydligaste influensen. Det är mycket stämsång och en hel del akustiska inslag, och vissa låtar är faktiskt renodlad country.

En av plattans bästa spår är öppningslåten Box Of Rain. Det är en sådan låt man vill spela om och om igen. En vacker och lite vemodig sång som basisten Phil Lesh sjunger. Han bad textförfattaren Robert Hunter skriva en text som han kunde sjunga till sin döende far, vilket han enligt uppgift också gjorde. En annan favorit är nämnda Candyman, country när den är som mest flummig, vilket kanske är en motsägelse. Sugar Magnolia är en fartfylld rock/country låt som är en av de mest kända av GDs låtar, och en av de som spelats oftast på konserterna.

På B-sidan finns den vackra Attics Of My Life där vacker stämsång dominerar. Den är olik övriga låtar med sitt acapella arrangenmang. Avslutningslåten Truckin är en klassisk GD-låt som blev en stor hit. Den har sedan skivan släpptes varit den 8:e mest spelade låten på konserterna (520 gånger) och en låt som många förknippat GD med. Personligen gillar jag den inte alls, en boogielåt som jag tänker CCR eller något sådan band lika gärna kunde ha gjort. Jag förstår inte varför den blivit så stor.

Omslaget är lite speciellt, texten är ett så kallat ambigram vilket betyder att texten också går att läsa om man vänder på den, eller ändrar perspektiv (låter t.ex. bakgrund blir förgrund). Antingen med samma innehåll eller med ett nytt. I detta fall kan American Beauty också läsas som American Reality. Och enligt uppgift kan man vända upp och ned på omslaget och hålla upp den mot en spegel, då skall man i spegelbilden kunna läsa Devil’s Kingdom. Jag kan inte förneka att det sistnämnda låter lite som en skröna, ungefär som alla baklängesbudskap som skall finnas på massa plattor. Men vem vet? Jag har inte provat.

 

Sammanfattningsvis en helt OK platta där det både går upp och ned. Vissa låtar är lite för mycket country för min del, men med sina höjdpunkter i form av t.ex. Box Of Rain och Candyman så tycker jag den har sin absoluta plats i samlingen. Sedan fascineras jag på sätt och vis av countryn som GD ägnade sig åt. Jag har alltid tänkt mig country och LSD-inspirerad hippiemusik som motpoler, men tydligen kan ett band utan större problem röra sig mellan dessa ytterligheter. Även band som Byrds gjorde utflykter in i countryns värld, så det kanske är som folk säger – det är inte en linje, utan en cirkel. På de extrema kanterna möts man. Hippien tar hillbillyn i handen och förenas i harmoni.

 

Tracklist

Side A

1. Box Of Rain 5:18
2. Friend Of The  Devil 3:24
3. Sugar Magnolia 3:19
4. Operator 2:25
5. Candyman 6:14

Side B

1. Ripple 4:09
2. Brokedown Palace 4:09
3. Till The Morning Comes 3:08
4. Attics Of My Life 5:12
5. Truckin 5:03

Bob Dylan – ”Nashville Skyline” (1969)

Tänk om jag är en sån som gillar country. Cowboyhatt, boots med sporrar och en pickup runt hörnet. När folk frågar mig vilken sorts musik jag gillar har det ofta varit enklare att säga vad jag inte lyssnar på. Dansband, opera och country ingår i den listan. Jag har alltid gjort ett undantag för Lee Hazlewood, hans variant av country är OK, men de andra…

Bob Dylan har inte heller varit någon större favorit. Visst, han har utan tvekan skrivit fantastiska sånger, men hans sångröst och låtarnas sound har aldrig tilltalat mig. Bob Dylan brukar jag tänka är en av få artister där andras covers är bättre än originalet.

Nashville Skyline har fått mig att tvivla på mig själv och ifrågasätta delar av min identitet och historia. Tänk om det är så att jag helt enkelt inte kommit ut ur garderoben. Tänk om jag är en countryälskare. Vad skulle mina föräldrar säga?

 

Nashville Skyline var Dylans nionde studioalbum och ganska annorlunda än de föregående. Första gången jag hörde Lay Lady Lay på en samlings-CD jag har, vägrade jag tro att det var Dylan. Det måste vara en cover, eller ett taskigt försök att lura på folk hemmainspelningar som utgavs för att vara Dylan. Utan tvekan dock en skön låt, som jag direkt föll för, och som jag senare förstod Dylan förstås sjöng, trots att han lät så… annorlunda.

På Nashville Skyline sjunger Dylan med en helt annan röst än sin brukliga, det är en djupare, mjukare och skönare stämma (enligt mig). Och musiken är country inspelad i Nashville. På öppningslåten Girl From The North Country sjunger han till och med duett med Johnny Cash. Cash närvarade en hel del på inspelningen av plattan, och de spelade in fler duetter, dock användes bara en på plattan. Dylan hade på den föregående plattan John Wesley Harding några countryinspirerade låtar, men på Nashville Skyline tog han steget fullt ut.

 

En annorlunda Dylanplatta som jag varmt kan rekommendera, även till dom som inte gillar country. Här bjuds på en ganska avspänd country utan gnällande sydstatsröster, banjos eller fioler. Det är ett skönt sound och många sköna låtar. Klassikern Lay Lady Lay är en favorit, andra sköna alster är nämnda öppningslåten, I Threw It All Away och Tonight I’ll Be Staying Here With You. Och visst hörs det emmelanåt åt att det är Dylan, helt fri från sitt arv är han inte.

Jag hävdar fortfarande att country inte är min favoritmusik, men jag har i och med Nashville Skyline hittat ännu ett undantag. Plattan togs emot väl av publik och press och fick höga placeringar på listorna, inklusive en förstaplats i England. Mitt ex har en text i guld där det framgår att den är förbjuden att sälja, den är endast för promotion. Det gör den ju i det närmaste olaglig att äga, vilket kittlar rebellen inom en.

 

Tracklist

Side A

1. Girl From The North Country 3:41
2. Nashville Skyline Rag 3:12
3. To Be Alone With You 2:07
4. I Threw It All Away 2:23
5. Peggy Day 2:01

Side B

1. Lay Lady Lay 3:18
2. One More Night 2:23
3. Tell Me That It Isn’t True 2:41
4. Country Pie 1:37
5. Tonight I’ll Be Staying Here With You 3:23

David Bowie - "Hunky Dory" (1971)

Första gången denna skiva hamnade i min ägo var på min 11- eller 12-årsdag. Då ägde jag den i några dagar, tills jag bytte den. Jag hade ju önskat mig Let's Dance, något som min far inte var riktigt medveten om. Bowieplatta som Bowieplatta, tänkte väl han, och lydde butikpersonalens rekommendation att det var den här plattan man skulle ha.

Vid den tiden var säkert Let's Dance rätt platta för mig, men sett i ett större perspektiv så föredrar jag utan tvekan Hunky Dory. Den är relativt nyinskaffad, men eftersom min äldre bror länge ägt den så har den ändå funnits med i tillvaron under många år. På så sätt känns den inte som en ny platta för mig.

Versionen jag har är en spansk återutgivning med tillägget A Pedir De Boca i titeln, och jag vet inte hur officiell den är. Det som är lite annorlunda med den är att det är en brun vinyl, som när man håller upp den mot ljuset blir närmast lilafärgad. Jag har läst på nätet om spanska utgåvor med olika färger, men just den bruna varianten har jag haft svårt att hitta någon information om. Men de övriga färgade spanska utgåvorna nämns oftast som icke-officiella utgåvor, så jag antar det gäller min också.

Det här är ju i det närmaste en klassiker och det är en riktigt bra platta. Låtar som Changes, Life On Mars? eller Andy Warhol är ganska kända för den breda massan (tror jag i alla fall). Det här var Bowies fjärde skivsläpp men det första för hans nya bolag RCA. När han började inspelningen var han faktiskt kontraktslös, men RCA hörde en demotape och signade honom.

Den sålde helt OK inledningsvis, men det var inte förrän Bowies stora genombrott året efter, med skivan Ziggy Stardust, som Hunky Dory började sälja på allvar. Den är med på otaliga listor gällande bästa skiva någonsin gjord, bästa skiva från 70-talet osv. Bowie själv anser att det är en av hans viktigaste skivor genom karriären.

Det är relativt lättilglänglig musik, samtidigt som den inte är mainstream. Jag tror den kan passa ganska många, vare sig man identifierar sig som en musikkonnässör och kännare av stora mått eller föredrar att lyssna på dagens kanske mer opersonliga datorgenererade musikurval på radio. Ska jag nämna något negativt så är det att jag inte är överförtjust i Bowies, vid denna tid, lite tunna och nasala röst. Det ger låtarna en speciell touch som känns på gränsen till lite neurotisk. Icke desto mindre en riktigt skön platta som nog borde finnas i allas hem.


Tracklist

Side A
1. Changes 3:37
2. Oh! You Pretty Things 3:12
3. Eight Line Poem 2:55
4. Life On Mars? 3:53
5. Kooks 2:53
6. Quicksand 5:08

Side B
1. Fill Your Heart 3:07
2. Andy Warhol 3:56
3. Song For Bob Dylan 4:12
4. Quen Bitch 3:18
5. The Bewlay Brothers 5:22

Pink Floyd - "The Best Of Pink Floyd" (1970)

Som en sann Pink Floyd-diggare kunde jag inte låta bli att köpa denna platta när jag stötte på den härom veckan i en skivback, även om den var lite dyr. Men en chans att de få flesta av Pink Floyds tidiga singelsläpp på vinyl kunde jag inte stå emot, alster som inte finns med på någon av deras LP:n (jag har dock låtarna sedan länge på CD).

Förutom singelsläppen är några av låtarna på plattan är tagna från deras första platta The Piper Of The Gates Of Dawn. Ett pärlband av psykedeliska skapelser, de flesta skapade av Syd Barrett. Vad gör då David Gilmour på omslaget och var är Syd, undrar kanske vän av ordning? Låtarna är från åren 1967-68 och alla egentligen inspelade innan Gilmour kom in i bilden. Enligt källor på internet medverkar han endast på Julia Dream. EMI som gav ut plattan tyckte väl det var bättre att visa upp 1970-versionen av bandet, antar jag, men faktum är att plattan återutgavs senare med Syd Barrett istället för Gilmour på bild. Efter toksuccén med Dark Side Of The Moon ville bolaget tjäna ännu mer pengar på Pink Floyd och gav ut The Best Of Pink Floyd under det nya namnet Masters Of Rock, en serie som gjordes under samma namn med ett flertal artister. Då fick Syd vara med på bild.

Låtarna är förstås något helt annat än Dark Side Of The Moon och Pink Floyds övriga 70-talsskapelser. Det här är själva definitionen på psykedelia, ofta med en mörk touch, som om musiken förebådar Syds framtida öde. En del kanske skulle avfärda vissa låtar som lite tramsiga, men inte jag. Jag tycker samtliga alster är helsköna. Apples And Oranges är kanske den låt som mest påminner om musiken på Syds soloplattor som gavs ut några år senare, med en märklig tajming av sången till musiken. Rick Wright och Roger Waters bidrar också med några nummer. Spontant kan man sakna Point Me At The Sky, den skapades dock då Syd i praktiken lämnat bandet, så det kanske ändå är OK. Men personligen hade jag gärna sett att den fick en plats på plattan istället för någon av låtarna från Pipers At The Gates Of Dawn.

På The Best Of Pink Floyd bjuds lyssnaren på bandet i sina unga år, fyllda med ungdomlig energi och experimentlusta. Roligt, flummigt, vemodigt och lite mörkt. Kunskapen om Syds öde förstärker med all säkerhet detta mörker.


Tracklist

Side A
1. Chapter 24 3:36
2. Mathilda Mother 3:03
3. Arnold Layne 2:51
4. Candy And A Currant Bun 2:38
5. The Scarecrow 2:07

Side B
1. Apples And Oranges 3:01
2. It WouldBe So Nice 3:39
3. Paint Box 3:27
4. Julia Dream 2:28
5. See Emily Play 2:50