Bruce Springsteen & The E Street Band- "Live 1975-85" (1986)

Den här boxen innehåller 5 LP-skivor, och min bror och jag köpte den tillsammans till vår mamma i julklapp, utgivningsåret. Det var en seriös och dyr julklapp, jag var bara 14 år, min bror fem år äldre, och ingen av oss hade jättemycket pengar. Men vi visste att vår mamma gillade Springsteen, så tillsammans lyckades vi hosta upp tillräckligt med pengar. Det kändes bra att kunna ge något så kolossalt i gåva. Jag hade precis passerat åldern då man gav bort teckningar i present, eller skolslöjdens "vackra" skapelser.

Boxen innehåller över 3.5 timmar musik, och även om vår mamma gillade Springsteen, så inser jag i efterhand att passionen kanske inte var så stark att hon ofta skulle lyssna på 3.5 timmar av honom (hon hade bara Born In The USA med honom, så hon var ju ingen fanatiker). Men det betyder att skivorna idag är i toppskick, NM (Near Mint) som det brukar heta i vinylkretsar, då de troligen bara har spelats ett fåtal gånger. Som en del andra skivor i samlingen, blev denna räddad när mina föräldrar tänkte göra sig av med hela sin samling. Jag kunde inte låta en sådan här box gå förlorad.

För en Springsteenfan är den här boxen vara ett måste i skivhyllan, antar jag. Många fans hade länge väntat på en liveplatta från Bossen, och när den slutligen kom, kom den med besked. Det är låtar från hela hans karriär, vid tiden det begav sig, och soundet är i toppskick, och livekänslan påtaglig. Tre låtar var tidigare outgivna - Seeds, Because Of The Night samt Fire. Den slog rekord gällande förbeställningar sett till antal dollar. Den gick direkt upp på Billboards första plats.

Personligen är jag inget stort Springsteenfan, även om många låtar är kvalitativa, och hans texter ofta bra, är inte hans raka rock n'roll - barrock som det ofta kallas - min grej. Mycket gitarr, saxofon och kraftfull sång, det är ofta högt och ösigt. Jag gillar dock hans lugnare och mörkare sida som ibland kommer fram, till exempel låtar från plattan Nebraska eller I'm On Fire, en annan gammal favorit precis som The River. Sorgen, vemodet eller nostalgin som genomsyrar texterna berör, och ibland blir jag nästan tårögd av orden då jag känner igen känslorna.

Som det ofta gjorde på den här tiden, låg det ett blad i boxen som informerade om andra skivor som man också kunde köpa. Jag tänker mig att dessa anpassades lite efter skivan, för att maximera utfallet (en rockskivas medföljande blad borde främst visa andra rockskivor). Bladet i den här boxen innehöll namn som Steve Tibbetts, Keith Jarrett, Jan Garbarek, Pat Metheny och andra liknande artister. Nästan så långt från Bossen man kan komma. Lite märkligt.

Sammanfattningsvis en bra översikt över Springsteens karriär, som den hade sett ut fram till 1986, och även om jag inte är riktigt inom målgruppen är jag ändå glad att jag har den. Dels bara för att det är kul att ha en box med fem LP-skivor, men också för de lugnare partierna på plattorna som jag tycker är fina.


Tracklist

Side A
1 Thunder Road 5:41
2 Adam Raised A Cain 5:25
3 Spirit In The Night 6:22
4 4th Of July, Asbury Park (Sandy) 6:29

Side B
1 Paradise By The "C" 3:34
2 Fire 3:12
3 Growin' Up 7:57
4 It's Hard To Be A Saint In The City 4:37

Side C
1 Backstreets 7:27
2 Rosalita (Come Out Tonight) 9:59
3 Raise Your Hand 5:10

Side D
1 Hungry Heart 4:28
2 Two Hearts 3:05
3 Cadillac Ranch 4:50
4 You Can Look (But You Better Not Touch) 3:51
5 Independence Day 5:09

Side E
1 Badlands 5:15
2 Because The Night 5:18
3 Candy's Room 3:09
4 Darkness On The Edge Of Town 4:28
5 Racing In The Street 8:13

Side F
1 This Land Is Your Land 4:17
2 Nebraska 4:16
3 Johnny 99 4:21
4 Reason To Believe 5:15

Side G
1 Born In The U.S.A. 6:07
2 Seeds 5:13
3 The River 11:37

Side H
1 War 4:51
2 Darlington County 5:12
3 Working On The Highway 3:59
4 The Promised Land 5:32

Side I
1 Cover Me 6:58
2 I'm On Fire 4:23
3 Bobby Jean 4:27
4 My Hometown 5:08

Side J
1 Born To Run 5:02
2 No Surrender 4:42
3 Tenth Avenue Freeze-Out 4:18
4 Jersey Girl 6:31

Tangerine Dream - "Stratosfear" (1976)

Jag kan inte påstå att jag har många tyska plattor i samlingen, än mindre kan jag påstå att jag känner till speciellt många tyska artister och band. Kraftwerk, Nina Hagen, Nena, Scorpions, Rammstein och så ett gäng band från Krautrockscenen. Och så Tangerine Dream. Tyskland är ett stort land, men antalet berömda artister korrelerar inte till befolkningsstorleken. Jag antar att det är språket som är barriären, svenska artister har nog haft en större tendens att sjunga på engelska.

Precis som Kraftwerk använder sig Tangerine Dream mestadels av synthar av olika slag, men där slutar nog likheterna, musikaliskt i alla fall. Kraftwerk är kallare, hårdare, kyligare, mer precisa i sina arrangemang, nästan robotlika, medan Tangerine Dreams skapelser utstrålar värme, mjukhet och en medmänsklighet. Även om Tangerine Dream ibland kan skapa mörka och dystra landskap, så finns ändå en behaglig känsla. En annan skillnad är att Kraftwerk mer gjorde vers-vers-refräng låtar, ofta med sång, vissa ganska popiga vilket ett antal radiohits visar, medan Tangerine Dreams skapelser mer lutar åt ljudskulpturer utan samma tydliga struktur, alltid instrumentala. Tangerine Dreams musik är helt enkelt mycket flummigare, och det är inte förvånande att det var ett populärt band bland de hippies som besökte Goa på 70-talet. Hur många LSD-trippar som haft denna platta som soundtrack, i 35 minuter i alla fall, kan man ju fundera över.

Stratosfear var bandets åttonde platta. Den mixades först av Nick Mason från Pink Floyd, men på grund av tjafs mellan Tangerine Dream och Virgin övergavs denna mix. Det är en skön platta, en musikalisk resa i medvetandets inre regioner. Det var sista plattan där den klassiska sättningen Edgar Froese, Peter Baumann och Christopher Franke samarbetade. Soundet är typiskt elektroniskt 70-tal, positivt menat, ofta ganska mörkt, vissa partier skulle kunna vara soundtrack till A Clockwork Orange. Men som nämnts finns alltid en värme där, det är som om musiken sveper in lyssnaren i en mörk, varm filt. Det som var nytt på Stratosfear var att vissa analoga instrument smyger sig in här och där, gitarr hörs, någon sorts flöjt, flygel. De ligger ofta i bakgrunden, synthen dominerar, men de andra instrumenten bidrar till stämningen. Hela skivan avslutas faktiskt med några minuters pianoackord där en flöjt också hörs.

Fyra låtar av olika längd, de är ganska varierande även om de längre tider kan ligga en och samma synthloop i botten som hypnotiserar. Men ovanpå denna händer olika saker vilket gör att det aldrig känns tråkigt. Troligen inte en skiva för alla, men jag gillar den.


Tracklist

Side A
1 Stratosfear 10:04
2 The Big Sleep In Search Of Hades 4:45

Side B
1 3AM At The Border Of The Marsh From Okefenokee 8:10
2 Invisible Limits 11:40

Made In Sweden - "Where Do We Begin" (1976)

Jag ville ge Jojje Wadenius en till chans, så låt oss titta på Made In Swedens sista platta, ett band han var medlem i. I slutet på 60-talet och början på 70-talet spelade bandet in ett antal plattor, sedan stack Jojje till USA och spelade med Blood, Sweat And Tears. När han kom tillbaka till Sverige återskapade han Made In Sweden, där bara han själv var kvar av originalmedlemmarna (tror jag). Med andra ord ett helt nytt band. Övriga medlemmar var Tommy Körberg, Pekka Pohjola, Vesa Aaltonen, samt Wlodek Gulgowski. Sverige, Finland och Polen representerade. Roligast tycker jag att det är att hitta Tommy Körberg här, honom förknippar jag mest med annan sorts musik, och har ingen som helst relation till den yngre versionen av honom.

Jag hittade den här skivan i Sverige, hade ingen koll på Made In Sweden, men visste att en del ansåg att de har en given plats i Sveriges progressive historia. Eftersom jag precis skulle flytta till Montreal tänkte jag att skivan eventuellt skulle vara svårare att få tag på här och därmed betinga ett lite högre pris. Kanske något av en raritet. Jag skulle kunna sälja den, eller byta mot två andra skivor. Det var väl en idé som inte helt stämmer med verkligheten.

Även om jag finner skivan lite roligare än Jojjes soloplatta Cleo, så kan jag inte påstå att den är speciellt intressant. Den brukar definieras som progressive, men jämför man med band som King Crimson, Gentle Giant, Genesis och andra auktoriteter i genren, så är det inte mycket prog att tala om. Mer åt det lättsamma jazzfusionhållet. Det bjuds både på sång och instrumentala nummer, och musikerna tillhör med största sannolikhet toppskiktet, men det lyfter aldrig. Bäst är de instrumentala låtarna, Körbergs sång är inget jag faller för. En låt som Manhattan Vibes är nog en helt OK låt inom sin genre, men eftersom jag och jazzfusion aldrig varit så tighta, är det ändå inget för mig. Låtens avslutningsnummer, 43 Sec. Of Arc Per Century, upplever jag som den "svåraste" låten, men samtidigt den mest intressanta. Jag har inte hört någon av Made In Swedens tidigare plattor, kanske de passar mig bättre.


Tracklist

Side A
1 Where Do We Begin 4:27
2 Manhattan Vibes 7:05
3 Pop-Poem 3:38
4 Our Man 5:02

Side B
1 We Must Be Crucified 4:02
2 Lady G 4:13
3 Sometimes 1:49
4 43 Sec. Of Arc Per Century 10:02

Georg Wadenius - "Cleo" (1987)

Georg "Jojje" Wadenius är en av Sveriges mest framgångsrika musiker ur ett internationellt perspektiv. Han är främst gitarrist, men spelar också en del andra instrument samt både skriver och producerar musik. Han var bl.a. medlem i Made In Sweden ett antal år, senare medlem i Blood, Sweat and Tears 1972-1975. Mellan 1979-1985 var han fast medlem i Saturday Night Lives husband, och under dessa år var han också flitigt använd studiomusiker i New York. Utöver detta har han gjort mängder av musik, både egna skivor och medverkat på andras, samt turnerat flitigt. Hans CV är långt. Allra mest känd för folk i min generation är han troligen för musiken i Kalles klätterträd och Farbrorn som inte vill va stor, där speciellt inledningslåten till den förra är en klassiker alla kan. Som jag förstår det bor han i Oslo idag och fortsätter med ett ganska intensivt musicerande.

Sida A på Cleo är inspelad 1987 i Sverige med svenska musiker, medan sida B är inspelad 1984 i New York med amerikanska musiker. Wadenius har skrivit all musik. Bakgrunden till skivans skapande har jag inte kunnat få fram, om det här upplägget var planerat från början eller om skivbolaget helt enkelt har tagit ett antal överblivna inspelningar och skapat en platta. Personligen hittade jag skivan i någon nätbutik där den reades ut billigt, och hade så pass respekt för Jojjes namn att jag tänkte det var värt en chansning.

Skivan är dock inget för mig. Musiken kan beskrivas som lättviktig fusion, instrumentala låtar, med luftiga arrangemang där gitarren oftast står i fokus. Men musiken har en tendens att nästan korsa markerna in i elevator music genren. Det är ett snällt sound, och låtar som bara glider av en som olja. Inget som greppar tag i mig. Att det är inspelat på 80-talet hörs tyvärr, då årtiondet sätter en tydlig prägel på musiken, speciellt de typiska syntharna, och i någon låt elektroniska trummor. Jag har aldrig tyckt om 80-talssoundet.

Kanske kan det funka som bakgrundsmusik hemma, när jag vill har någon form av lättsmält musik som inte kräver något emotionellt engagemang. Gillar man lite småjazzig fusion, av det lugnare och stillsammare slaget, kan det kanske vara något. Personligen lyssnar jag hellre på Kalles Klätterträd.


Tracklist

Side A
1 Cleo 4:57
2 Caribbean Stride 6:11
3 Atlantis 4:20
4 A Gilly Soose 3:45

Side B
1 Gravity Boots 7:48
2 The Lady Laughs 5:25
3 Delusions Of Adequacy 3:47

United Sons of America - "Greetings From The U.S. of A." (1970)

Historien känns igen, en platta som hittas för en billig penning i en skivbörs, ett omslag som ser ganska fräckt ut, inspelningsår 1970. Och så förstås den lite klichéaktiga uppmaningen på baksidan att This album was made to be played loud. Är väl värt en chansning.

United Sons of America spelade bara in den här plattan, som man i alla fall här i Montreal stöter på regelbundet i secondhandaffärerna. Den brukar kosta runt 15 spänn. Medlemmarna var Gerry Blake, Jerry Ritchey, Steve Woods, Mike Hulstis och Richard Freeman. Deras eventuellt fortsatta musikkarriär är höljd i dunkel, likaså är mer information om bandet svårt att få fram, trots internets nästan oändliga resurser. Lite av ett mysterium alltså.

Det är en helt OK platta, inget utöver det vanliga, men inte heller sämre än mycket annat som hamnat på en vinylsida. Bluesbaserad rock, med lite stänk psykedelia, funk och soul kanske. Ibland får jag lite Steppenwolfvibbar, även om United Sons of America är snällare. Hälften av låtarna är covers, medan bandet står för hälften, Blake är den huvudsakliga låtskrivaren. Han har bl.a. skrivit skivans öppningslåt, Tomorrow Is Today, vilket är en av skivans skönare nummer, i alla fall första hälften (andra hälften är ganska tråkig). Sedan kommer en radda bluesrockiga låtar, sjungna med skrovlig röst, vilket inte är riktigt min grej. Ingen av låtarna höjer sig på något sätt över andra i samma genre. Någonstans slängs en halvsmörig ballad med stråkar in, som inte heller är så jättekul, även om tvärflöjten till viss del räddar låten.

Mer intressant blir det mot slutet på skivan och de två avslutande numren. Children of Mist är en fin ballad, eller i alla fall lugnare låt, som är riktigt skön. Kyrkorgel och saxofon i samma låt kan inte gå fel. Den avslutande Friends är också kul, den är skriven av hela bandet och klockar in på nästan nio minuter, vilket för lyssnaren mot det progressiva landskapet som var under uppbyggnad dessa år. En låt som vindlar lite hit och dit, där de instrumentala partierna är de bästa.

På det hela taget inget måste i skivsamlingen, men inte heller något man behöver skämmas för.


Tracklist

Side A
1 Tomorrow Is Today 5:20
2 Tumble On You/Waitin' On You 5:00
3 We've Only Just Begun 2:15
4 Cultivation 5:24

Side B
1 Forget It, I Got It 2:20
2 Dear World 2:26
3 Children Of Mist 4:08
4 Friends 8:40

Traffic - "John Barleycorn Must Die" (1970)

När den här skivan spelades in hade Traffic legat nere i två år, och tanken från början var att detta skulle vara Steve Winwoods första soloplatta. Men under inspelningens första skede kände han att han ville har lite hjälp av andra musiker och bjöd in sina två gamla bandkompisar, Chris Wood och Jim Capaldi, och vips var Traffic återuppstått och plattan blev ett gemensamt åtagande.

Skivan hittade jag i en lokal secondhand butik för en 15 spänn sådär, vilket kändes lite som ett fynd. Det är en bra platta. Ganska bra fart i låtarna, någon sorts rock-jazz-fusion, en del lägger till progressive också, och visst får jag ibland lite Genesisvibbar. Killarna brer ut sig lite mer än på tidigare plattor, och de flesta låtar klockar in på 6-7 minuter, men den sammanlagda speltiden är inte mer 35 minuter. En av plattans bästa spår är öppningslåten Glad, som också är skivans enda instrumentala låt. En låt man blir ganska glad av. Jag har inga större bekymmer med låtarnas längd, det är så pass bra fart i dom att det sällan blir trist. Och bandet undviker långt jammande utan tydlig struktur eller mål, som det annars kan bli i långa låtar med duktiga musiker som spelar ösig fusionrock.

Titellåten är den som bryter av, då Traffic här ger sig in i folklandskapet. Låten John Barleycorn Must Die är en gammal engelsk traditionell sång, och tempot är betydligt lugnare, och ljudbilden mer avskalad. Akustisk gitarr och flöjt komplementerar sången. En fin låt, som förstås ger en del Fairport Convention vibbar. Men det är ju inget fel. Och som nybliven flöjtist måste jag gilla alla låtar som ger tvärflöjten en framstående roll. Borde vara mer sådant i modern musik, tips till alla producenter. Lyssna bara på låten Freedom Rider, den hade jag kunnat vara tveksam till, om det inte vore för den ösiga tvärflöjten.

Steve Winwood, som är den huvudsakliga skaparen av musiken på plattan, vara bara 22 år när den spelades in, och då hade han redan hunnit spela med Spence Davis Group, Blind Faith och Ginger Baker's Air Force utöver Traffic. Imponerande CV och imponerande att skapa en platta som dagens i den åldern. Den enda låt som jag inte riktigt är vän med är avslutningsnumret Every Mother's Son, som jag tycker är lite trist. Men i övrigt en skön, ganska ösig platta, med kvalitativa låtar. Bra musik när man städar, den ger energi och är ofta ganska glädjefylld, som balans till städandets tristess.

Traffic fortsatte att existera som band fram till 1974, och återuppstod sedan en kort tid 1994.


Tracklist

Side A
1. Glad 6:59
2. Freedom Rider 6:20
3. Empty Pages 4:47

Side B
1. Stranger to Himself 4:02
2. John Barleycorn (Must Die) 6:20
3. Every Mother's Son 7:05

David Gilmour (1978)

Det här var Gilmours första soloalbum, och släpptes samma år som Pink Floyds Animals. Gilmours skiva är dock betydligt mer avslappnad och mindre bitter, troligen något enklare för allmänheten att ta till sig spontant. Med det inte sagt att det är ett bättre album.

Det är förstås mycket gitarr på skivan, och en del långa jams med just gitarren i huvudrollen. Ibland kanske lite för långa. Inte mindre än tre av låtarna är instrumentala. Jag ska erkänna att jag inledningsvis blev positivt överraskad av skivan. Generellt har jag alltid gillat Roger Waters soloalbum bättre, och alltid tyckt att hans musik är lite mer utmanande och intressant. Gilmour har haft en tendens, tycker jag, att hålla sig mer åt standard blues rock hållet, och haft mer intetsägande låtar, som på något vis har flutit ut i något sorts ingenting. Så jag hade inga direkta förväntningar på skivan. Men när jag lyssnade på den så var den bättre än jag trodde.

Det bjuds på en del lugnare låtar, några rockiga blueslåtar, sång och instrumentalt, så skivan är relativt varierad. En del ekon från Pink Floyd hörs, och vissa ackordgångar tror jag faktiskt återkommer på The Wall, som släpptes efterföljande år. Gilmours sång följer hans typiska kännetecken, vackra stämmor, drömsk, flytande och luftig. Man känner igen sig. Men efter en tids lyssnande på skivan noterar jag att det som ofta händer när jag lyssnar på David Gilmour, händer här också. Låtarna är behagliga att lyssna på i stunden, men när en låt är klar, är det som om jag inte riktigt vet vad jag lyssnat på. Det är som om musiken inte lämnar något avtryck. Och när skivan är slut, finns inget bestående intryck kvar. Musiken passerar rakt igenom mig.

På det hela taget, en något bättre platta än jag trodde, men Gilmour har alltid strukit lyssnaren mer medhårs än Waters, och ibland kanske det blir lite för mycket medhårs, och för lite elakheter.


Tracklist

Side A
1 Mihalis 5:47
2 There's No Way Out Of Here 5:10
3 Cry From The Street 5:13
4 So Far Away 5:50

Side B
1 Short And Sweet 5:27
2 Raise My Rent 5:31
3 No Way 5:29
4 It's Definitely 4:26
5 I Can't Breathe Anymore 3:08

Dan Fogelberg - "The Innocent Age" (1981)

En av flertal plattor i samlingen som jag hittat i en skivbörs, som haft en intressant utstrålning, recensionerna på nätet verkar allmänt positiva, så jag har slagit till. Såklart brukar priset på de flesta av dessa skivor vara 15-20 kr, så det är alltid värt en chansning. I detta fall slog inte chansningen väl ut, det är inte ett album som faller mig i smaken.

Dan Fogelberg, han skulle ju kunna vara svensk, och faktum är att han far hade svenskt påbrå (mamman skottskt). Han var amerikan, avled 2007, endast 56 år gammal i cancer. The Innocent Age, en dubbelplatta, var hans sjunde studioalbum, och ett av hans mest framgångsrika, det genererade ett antal hits i USA. Musiken definieras oftast som soft rock, och jag skulle vilja addera countryrock. Det låter ofta Eagles, mycket stämsång, och låtar i samma just Eaglesstuk. Emmylou Harris gästsjunger på en sång, på en annan hörs Joni Mitchell i bakgrunden, Al Perkins dyker ofta up på steel guitar, samt en massa andra musiker som medverkar. Dessutom utgör plattan ett sammanhållet tema i form av livets olika skeden, från födsel till död. Det skulle ju kunna vara intressant, men, nej. Hade jag inte läst på Allmusic att plattan utgjorde ett tema, hade jag nog inte förstått det. Tycker inte det framgår så tydligt i texterna.

Ofta hittar man ju någon låt på skivor som dessa som man faller för, som gör att inköpet ändå känns rättfärdigat. Tyvärr gör jag inte det på The Innocent Age, och det beror på att soft rock/countryrock helt enkelt inte är min grej. Det låter alldeles för trist och smörigt i mina öron. Gillar man Eagles, eller andra band som ägnar sig åt sådan musik, då är säkert det här en bra skiva. Det är ett luftigt, klart sound. Låtarna, utifrån sitt sammanhang, håller hög kvalitet. En dubbelplatta, så man får många minuters musik. Men inget för mig.


Tracklist

Side A
1. "Nexus" – 6:04
2. "The Innocent Age" – 4:15
3. "The Sand and the Foam" – 4:19
4. "In the Passage" – 6:28

Side B
1. "Lost in the Sun" – 3:53
2. "Run for the Roses" – 4:18
3. "Leader of the Band" – 4:48
4. "Same Old Lang Syne" – 5:21

Side C
1. "Stolen Moments" – 3:12
2. "The Lion's Share" – 5:10
3. "Only the Heart May Know" – 4:09
4. "The Reach" – 6:30

Side D
1. "Aireshire Lament" – 0:52
2. "Times Like These" – 3:02
3. "Hard to Say" – 4:00
4. "Empty Cages" – 6:24
5. "Ghosts" – 7:16

Dyani Temiz Feza - "Music For Xaba" (1973)

Det här är en lite udda fågel i samlingen. Jag har inte många jazzplattor, och ännu färre med frijazz, avantgarde jazz, fusion eller vad man nu ska kalla det här. Den är inte helt lätt musik att ta till sig inledningsvis. Jag fick den i födelsedagspresent av en av min frus släktingar, jag tackar henne för möjligheten att vidga mina vyer.

Johnny Dyani och Mongezi Feza härstammar från Sydafrika men lämnade landet 1964, Okay Temiz härstammar från Turkiet. De for alla runt i världen och spelade med olika artister under 60-talet, där trumpetaren Don Cherry (far till Eagle-Eye Cherry och styvfar till Neneh Cherry och Tityo) var gemensam nämnare, då Temiz och Feza ett antal år ingick i The Don Cherry Trio. 1972 bildade de tre musikerna gruppen Music For Xaba, de repade några dagar och gav sig ut på en kort turné i Sverige. De hade spelningar i Uppsala, Örebro och Stockholm. Plattan är en liveinspelning från en av konserterna i Stockholm, på Teater 9, inspelad 2:a november 1972.

Dyani spelar bas, piano och sjunger, medan Temiz är slagverkaren och Feza spelar trumpet och percussion. Det är olika musikaliska tradtioner som möts i någon sorts smältdegel inom jazzens genre. Det är fyra låtar på plattan. Öppningslåten Idyongwana kretsar kring en trumrytm där sång i form av "Za la ba la ba" hörs med jämna mellanrum, och fler och fler rytmer läggs på under låtens gång. Här och där hörs Feza spela på en conch, ett instrument skapat av en stor snäcka. En något oväntad inledning. Andra spåret Feelings är mer en renodlad frijazz/avantagardejazz skapelse. Trumpeten spelas i ett rasande tempo ackompanjerad och trummor och bas. Ibland har jag svårt att höra hur de relaterar till varandra, men jag är ju en ganska oerfaren jazzlyssnare. Det känns som en låt som ställer ganska höga krav på lyssnaren.

Sida B öppnar med den något mer lättillgängliga Traditional South African Songs, som man kan säga är ett medley av olika sydafrikanska sånger, med en tydlig jazzkrydda. Troligen skivans mest lättlyssnade låt, vilket inte betyder att det är någon form av Svenstopp. Sista låten Görans Söder tar åter lyssnaren tillbaka till den friare jazzens marker.

En skiva som utmanar, men som också utvidgar samlingens bredd. Troligen inte för vem som helst, men gillar man den fria jazzen och dess kreativa explosioner, så kan det kanske vara något. En intressant mix av olika musikaliska tradtioner som möts i jazzens land. Xaba betyder Gud, vilket Dyani förklarar i omslagets text, är lika med kärlek. Trion gav ut en andra platta 1980, som jag inte har hört


Tracklist

Side A
1. Idyongwana 8.30
2. Feelings 12.50

Side B
1. Traditional South African Songs 9.33
2. Görans Söder 11.33

World of Dogs - "Real & Legendary Dogs" (2017)

Lokal Uppsalamusik denna gång, en platta som var en present från min bror gångna födelsedag. Bolaget som gett ut plattan heter Excellent Spaces och grundades 2015 av Sandro Colombo och Nils Hollmer, på deras hemsida kan man beställa den musik de gett ut från diverse musikaliska projekt de själva deltagit i. Det är alltså dessa två som ligger bakom dagens skiva.

Plattan har mixats av Gabriel Hollmer och han är son till den legendariska Uppsalamusikern Lars Hollmer, bl.a. medlem i Samla Mammas Manna, som gick bort för ett antal år sedan. Om Nils är bror till Gabriel, eller släkt på annat sätt, vet jag inte, men båda tycks i alla fall ha Lars musikaliska kunnande i blodet. Lars Hollmer spelade mycket dragspel, World of Dogs bjuder på annat, småjazzig electronica kanske, om man ska försöka sammanfatta i ett par ord. På nätet nämns jazz, elektronica, rock, drum n' bass och själv får jag lite vibbar av 90-talet och den coola trip hop jag bl.a. lyssnade på då. Det är dock ingen rock, jag vet inte var Discogs har fått det ifrån.

Det är faktiskt en jättebra skiva, och det säger jag inte för att jag är från Uppsala, eller för att det var en present. Den är instrumental rakt igenom, och har en luftig och lätt ljudbild, ett sound som gör att det blir en väldigt behaglig upplevelse att lyssna på skivan. Inga tunga vibbar. Till och med de mörkare sounden som (sällan) besöker låtarna, känns lättsamma. Det är ett elektroniskt sound, där en saxofon, spelad av Petter Nordblom, gästar som egentligen enda analoga instrument. En del finstämt gitarrspel hörs också tillsammans med de elektroniska beaten. Ibland har jag tänkt att det är lite som en upbeat och lycklig Brian Eno.

Plattan har getts ut i 500 ex så gissningsvis är mitt ex det enda som existerar i Kanada, kanske till och med i hela Nordamerika? Stöter ni på skivan kan jag varmt rekommendera den. Ett skönt soundtrack till en dag i livet.


Tracklist

Side A
1 Strength
2 Dexterity
3 Willpower
4 Charisma

Side B
1 Wisdom
2 Intelligence
3 Constitution
4 Luck