Det är förstås mycket gitarr på skivan, och en del långa jams med just gitarren i huvudrollen. Ibland kanske lite för långa. Inte mindre än tre av låtarna är instrumentala. Jag ska erkänna att jag inledningsvis blev positivt överraskad av skivan. Generellt har jag alltid gillat Roger Waters soloalbum bättre, och alltid tyckt att hans musik är lite mer utmanande och intressant. Gilmour har haft en tendens, tycker jag, att hålla sig mer åt standard blues rock hållet, och haft mer intetsägande låtar, som på något vis har flutit ut i något sorts ingenting. Så jag hade inga direkta förväntningar på skivan. Men när jag lyssnade på den så var den bättre än jag trodde.
Det bjuds på en del lugnare låtar, några rockiga blueslåtar, sång och instrumentalt, så skivan är relativt varierad. En del ekon från Pink Floyd hörs, och vissa ackordgångar tror jag faktiskt återkommer på The Wall, som släpptes efterföljande år. Gilmours sång följer hans typiska kännetecken, vackra stämmor, drömsk, flytande och luftig. Man känner igen sig. Men efter en tids lyssnande på skivan noterar jag att det som ofta händer när jag lyssnar på David Gilmour, händer här också. Låtarna är behagliga att lyssna på i stunden, men när en låt är klar, är det som om jag inte riktigt vet vad jag lyssnat på. Det är som om musiken inte lämnar något avtryck. Och när skivan är slut, finns inget bestående intryck kvar. Musiken passerar rakt igenom mig.
På det hela taget, en något bättre platta än jag trodde, men Gilmour har alltid strukit lyssnaren mer medhårs än Waters, och ibland kanske det blir lite för mycket medhårs, och för lite elakheter.
Tracklist
Side A
1 Mihalis 5:47
2 There's No Way Out Of Here 5:10
3 Cry From The Street 5:13
4 So Far Away 5:50
Side B
1 Short And Sweet 5:27
2 Raise My Rent 5:31
3 No Way 5:29
4 It's Definitely 4:26
5 I Can't Breathe Anymore 3:08
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar