Traffic - "John Barleycorn Must Die" (1970)

När den här skivan spelades in hade Traffic legat nere i två år, och tanken från början var att detta skulle vara Steve Winwoods första soloplatta. Men under inspelningens första skede kände han att han ville har lite hjälp av andra musiker och bjöd in sina två gamla bandkompisar, Chris Wood och Jim Capaldi, och vips var Traffic återuppstått och plattan blev ett gemensamt åtagande.

Skivan hittade jag i en lokal secondhand butik för en 15 spänn sådär, vilket kändes lite som ett fynd. Det är en bra platta. Ganska bra fart i låtarna, någon sorts rock-jazz-fusion, en del lägger till progressive också, och visst får jag ibland lite Genesisvibbar. Killarna brer ut sig lite mer än på tidigare plattor, och de flesta låtar klockar in på 6-7 minuter, men den sammanlagda speltiden är inte mer 35 minuter. En av plattans bästa spår är öppningslåten Glad, som också är skivans enda instrumentala låt. En låt man blir ganska glad av. Jag har inga större bekymmer med låtarnas längd, det är så pass bra fart i dom att det sällan blir trist. Och bandet undviker långt jammande utan tydlig struktur eller mål, som det annars kan bli i långa låtar med duktiga musiker som spelar ösig fusionrock.

Titellåten är den som bryter av, då Traffic här ger sig in i folklandskapet. Låten John Barleycorn Must Die är en gammal engelsk traditionell sång, och tempot är betydligt lugnare, och ljudbilden mer avskalad. Akustisk gitarr och flöjt komplementerar sången. En fin låt, som förstås ger en del Fairport Convention vibbar. Men det är ju inget fel. Och som nybliven flöjtist måste jag gilla alla låtar som ger tvärflöjten en framstående roll. Borde vara mer sådant i modern musik, tips till alla producenter. Lyssna bara på låten Freedom Rider, den hade jag kunnat vara tveksam till, om det inte vore för den ösiga tvärflöjten.

Steve Winwood, som är den huvudsakliga skaparen av musiken på plattan, vara bara 22 år när den spelades in, och då hade han redan hunnit spela med Spence Davis Group, Blind Faith och Ginger Baker's Air Force utöver Traffic. Imponerande CV och imponerande att skapa en platta som dagens i den åldern. Den enda låt som jag inte riktigt är vän med är avslutningsnumret Every Mother's Son, som jag tycker är lite trist. Men i övrigt en skön, ganska ösig platta, med kvalitativa låtar. Bra musik när man städar, den ger energi och är ofta ganska glädjefylld, som balans till städandets tristess.

Traffic fortsatte att existera som band fram till 1974, och återuppstod sedan en kort tid 1994.


Tracklist

Side A
1. Glad 6:59
2. Freedom Rider 6:20
3. Empty Pages 4:47

Side B
1. Stranger to Himself 4:02
2. John Barleycorn (Must Die) 6:20
3. Every Mother's Son 7:05