Frank Zappa - “Broadway the hard way” (1988)

Idén jag har om Frank Zappa är att det är en artist jag borde tycka om, men som jag aldrig riktigt har förstått mig på. Jag vet aldrig om jag skall ta hans musik på allvar. Är den ett skämt? Samtidigt har jag väldigt lite erfarenhet av denne man, förutom denna platta har jag Freak Out. Utöver det är det bara lite låtar på radio jag har hört. I musikvärlden tycks Zappa vara ett av de mer respekterade namnen och sett till han produktion tycks han vara en av de mest kreativa. Mycket av det han gjort rör sig utanför de vanliga musikaliska ramarna och som person verkar han ha varit både rolig och intelligent. Därför borde jag gilla Zappa, tycker jag. Men saker och ting är inte alltid vad de borde vara.

Denna LP fick jag i julklapp av min bror, troligen julen 1988. Jag var alltså 16 år gammal. Gissningsvis var jag minst tio år för ung för att förstå mig på musiken och texterna. Skivan är fylld av politisk satir som gick mig helt förbi, dels har jag aldrig varit den som lyssnar jättenoga på texter, dels rör satiren personer som inte var alltför bekanta för mig och dels visste jag helt enkelt inte att det var satir. Istället trodde jag att det var mer oseriös musik, en amerikansk Eddie Meduza (lite överdrivet). Samtidigt visste jag ju redan i denna ålder att Zappa var oerhört respekterad och dessa två idéer hade jag svårt att få ihop.

För att riktigt kunna uppskatta denna LP är det troligen viktigt att förstå texterna då dessa har en större betydelse än vanligt. Musiken i låtarna är inte så fantastisk att den håller hela vägen själv och för mig som främst lyssnar på musiken blir skivan en lite märklig upplevelse. Den påminner om en cirkusföreställning eller en Bröderna Marx film. Skivan har snurrat en del på min skivspelare men jag har aldrig lyckats skapa någon närmare relation till den. När jag lyssnade på den inför detta inlägg var det första gången på nästa 20 år jag hörde den. Fortfarande hade jag svårt att ta till mig den.

Det kan nämnas att låtarna är liveupptagningar från Zappas turné 1988, hans sista med ett band. Jag har hört för lite med Zappa för att veta om denna platta är representativ för honom eller inte. Efter denna platta och Freak Out har det inte blivit mer Zappa för mig. Har jag missat något?

 

Favoritlåtar

Elvis har just left the building

When the lie’s so big

 

Tracklist

Side A

1. "Elvis Has Just Left the Building" – 2:24
2. "Planet of the Baritone Women" – 2:48
3. "Any Kind of Pain" – 5:42
4. "Jesus Thinks You're a Jerk" – 9:15

Side B

1. "Dickie's Such an Asshole" – 6:37
2. "When the Lie's So Big" – 3:38
3. "Rhymin' Man" – 3:51
4. "Promiscuous" – 2:03
5. "The Untouchables"  – 3:05

 

 

Kate Bush – “Lionheart” (1978)

Jag bör inledningsvis tydliggöra min relation till Kate Bush – om jag inte hade varit gift med min fantastiska hustru hade jag troligen varit gift med Kate Bush. Alternativt Sandra Bullock. Inom musikvärlden har Kate alltid varit en av mina favoriter, hennes musik har alltid varit lite av en utmaning, dock inte alltför stor. Hon har skapat allt från drömska till mystiska till storslagna till lekfulla till teatraliska till dansvänliga låtar. Texternas innehåll går mig troligen ofta förbi, men jag gillar dom icke desto mindre. De intervjuer jag sett med henne ger också en bild av en trevlig, vis och ödmjuk människa. Att det är 14 års åldersskillnad mellan oss (hon är äldre än mig) spelar ingen roll, jag tror att det hade kunnat uppstå något mellan oss. Eller vad tror ni?

Med detta sagt har jag gett mig rätten att fortsätta i en lite mer negativ anda. Denna platta införskaffade jag i sena tonåren och har från början tyckt den varit OK, men inte mer. Denna känsla består vilket är lite ovanligt för en Kate Bush skiva. De flesta av Kates skivor innebär en inre resa, ibland vacker och harmonisk, andra gånger mörk och skrämmande. Denna skiva griper dock inte alls tag i mig på detta sätt och jag har alltid uppfattat denna LP som en av Kates svagare skapelser. Detta håller hon själv med om, “Bush has often expressed dissatisfaction with Lionheart, feeling that she needed more time to get it right.” (Wikipedia). Tydligen stressade skivbolaget EMI på och ville ha en snabb uppföljare till debuten The Kick Inside. Lionheart gavs ut nio månader efter den första plattan.

Skillnaden mot andra plattor Kate har gjort är spontant två. För det första är många spår helt enkelt lite svagare än vanligt. För det andra får jag ingen helhetskänsla gällande plattan, något som de flesta av hennes övriga skivor ger på ett annat sätt. Det kanske är där problemet ligger angående min känsla av att inte bjudas på en resa. Resan tar slut efter varje låt och tvingas börja om igen.

Å andra sidan är även en svagare Kate Bush skiva bättre än mycket annat som erbjuds den musikaliskt törstige. Ibland är det svårt när man skriver om en skiva - om man vill hänge sig till att jämföra musiken, skall man jämföra innehållet med artistens övriga skapelser eller övriga artister? Det blir på ett sätt lite märkligt att skriva en del negativt om Lionheart, detta görs med tanke på annat Kate skapat. Skulle jag enbart ha övrig populärmusik i huvudet skulle jag troligen ösa beröm över den. (Eller låter jag nu bara mina känslor för Kate påverkar mig?)

Kate var 20 år gammal när Lionheart släpptes. Efter att skivan kommit ut på marknaden tvingades Kate ut på en omfattande promotionrunda och en längre turné (sex veckor), den enda längre turnén i hennes karriär. Eftersom hon var missnöjd med hur inspelningen gått till av Lionheart skapade hon därefter sitt eget musikförlag, Kate Bush Music, och sitt eget management företag. I dessa företag satt hon själv och hennes familjemedlemmar i styrelserna. På detta sätt fick Kate total kontroll över sitt skapande och följande inspelningar. Efter tiden av inspelningen av Lionheart började Kate spendera allt längre tid i studion med sitt arbete och var under långa perioder osynlig för allmänhetens ögon.

Sammanfattning: Detta är en platta som med jämna mellanrum snurrat på skivtallriken och den innehåller en del riktigt sköna låtar. Men som sagt, Kate kan bättre.

Favoritlåtar

Hammer Horror

Kashka From Baghdad

In Search Of Peter Pan

 

Tracklist

Side A

1. "Symphony in Blue" 
2. "In Search of Peter Pan" 
3. "Wow" 
4. "Don't Push Your Foot on the Heartbrake" 
5. "Oh England My Lionheart" 

Side B

6. "Fullhouse" 
7. "In the Warm Room" 
8. "Kashka From Baghdad" 
9. "Coffee Homeground" 
10. "Hammer Horror"

 

 

Black Widow (1971)

Ännu ett av alla dessa album jag köpt för att jag tyckte omslaget var schysst. Troligen hittade jag det också det ett riktigt billigt pris om jag känner mig själv rätt. Detta omslag fick mig att tro att musiken som fanns på plattan skulle vara djup, psykedelisk, mystisk och allmänt flummig. Nu var så inte riktigt fallet vilket gjorde mig lite besviken, av denna anledning har denna platta alltid fört ett relativt tillbakadraget liv i min skivsamling. På ett sätt är det lite synd, hade jag bara kunnat lyssna på plattan utan dessa inledande förväntningar hade jag kanske tyckt den var bättre än vad jag tyckte.

Det engelska bandet Black Widow skapades 1969 och denna självbetitlade platta var deras andra. De som eventuellt minns detta band kommer troligen ihåg det som ett ockult djävulsdyrkarband. Första plattan Sacrifice innehöll den låt de är mest kända för, "Come to the Sabbath”. På denna andra platta hörs dock inte mycket av denna ockulta inriktning. De hade tidigare orsakat en del skriverier med sin musik och sina konserter där en del av showen bl.a. hade innehållit en iscensatt avrättning av en kvinna. Det kan vara en av anledningarna att de ändrade inriktning, för mycket fokus på allt annat förutom musiken. Självklart har bandet alltid jämförts med Black Sabbath, men av det jag hört med grupperna skiljer sig musiken åt ganska mycket.

Det är svårt att definiera musiken på denna platta, ordet “rock” är det som först poppar upp i mitt huvud. Sajten allmusic.com beskriver musiken som “…a half-baked amalgam of progressive rock, folk music, British blues, and -- least of all -- a few very tenuous notions of hard rock and proto-metal…”. Experterna tycks uppfatta en vild blandning genres i det hela, med andra ord.

Musiken på denna platta är inte något utöver det vanliga, ärligt talat. Helt OK, men inte mer. Det är roligt att de slänger in en tvärflöjt i en del av låtarna eftersom detta instrument alltid har varit en av mina favoriter i rockmusik. Men annars känns mycket av innehållet på albumet sådant som vilket garageband som helst skulle kunna skapa. Som yngre gillade jag vissa drogreferenser som dyker upp i låtarna, i t.ex. “The Journey” (“…the acidman is gonna take my hand…”) eller “When my mind was young” vars hela text jag misstänker är en lång drogreferens. Sådant skapade en viss fascination för musiken hos den unge Markus, av någon outgrundlig anledning. Kanske var det mystiken och de verklighetsförändrande upplevelser som droger kunde ge upphov till som skapade en spänning? Som ung fascinerades jag av allt som tillhörde någon annan form av verklighet såsom religiösa idéer och upplevelser, andliga resor eller hallucinogena äventyr. Bara genom att titta på omslaget övertygades jag att detta band sysslade med sådant. Nu misstänker jag att så faktiskt var fallet, men jag tror också att möjligheten finns att skaparen av omslaget bara tyckte det var en schysst bild. Eller kanske grundade sig fascinationen i en känsla (och beundran) av det rebelliska i att experimentera med droger. Att göra saker som går utanför det samhället tycker är OK. Det kräver en del mod, kanske ett mod jag alltid ville ha mer av. Jag var vanligtvis den tyste killen som gjorde som han blev tillsagd och sällan vågade gå utanför de ramar och gränser det omgivande samhället hade satt upp.

Jag har på känn att denna platta kommer att fortsätta föra en tynande tillvaro i skivbacken. Kanske tar jag fram den någon per år för att damma av den, men det finns mycket som är mer spännande att lyssna på.

Favoritspår

Tears and Wine

When my mind was young

Mary Clark

 

Tracklist

Side A

1 Tears And Wine

2 The Gypsy

3 Bridge Passage

4 When My Mind Was Young

5 The Journey

 

Side B

1 Poser

2 Mary Clark

3 Wait Until Tomorrow

4 An Afterthought

5 Legend Of Creation

 

 

Triangulus – “Reliques” (1987)

Jag var 16 år gammal när jag köpte denna platta och jag skall direkt erkänna att jag nog tog mig vatten över huvudet i och med detta inköp. Detta är inte den mest lättillgängliga musik som går att få tag på och som 16-åring var jag inte riktigt redo för den. Så kan det gå när man köper plattor för att de har en cool framsida, å andra sidan utvidgades både min skivsamling och min uppfattning om hur musik kan låta. Jag vet inte riktigt vad det mörka omslaget med den mystiska målningen fick mig att tro om musiken, troligen att det var något åt det vi idag kallar “New age”-musik. Så var dock inte fallet. Skall man försöka sig på en definition får det nog bli progressiv musik.

Trots vissa svårigheter att ta till mig musiken spelade jag ändå plattan regelbundet, dels hade jag ju faktiskt betalat en för mig (på den tiden) relativt saftig summa för den och dels hittade jag ett par låtar som jag tyckte var riktigt bra. Precis som omslaget fann jag musiken ganska mörk, men kanske var det omslaget som gjorde att jag tyckte så? Det tror jag har hänt mig ett flertal tillfällen – att ett omslag har påverkat hur jag uppfattar musiken. Hade denna platta haft ett omslag med en skinande sol och en glittrande sjö i belägen i en lummig lövskog där glada barn lekte hade jag kanske uppfattat musiken annorlunda. Vem vet?

Reliques var Triangulus andra och sista skivsläpp. Mannen bakom Triangulus var Peter Bryngelsson, han hade tidigare bl.a. medverkat i gruppen Ragnarök och senare spelade han bl.a. i Urban Turban. En annan relativt välkänd medmusiker på Reliques är Roine Stolt som spelar bas.

Denna skiva fick besöka skivtallriken med jämna mellanrum under de första åren jag ägde den. Allt som tiden gick började jag dock erkänna för mig själv att jag hade ganska svårt för den. När jag närmade mig 20-årsåldern så blev den slutligen stående i skivbacken och fick lämna rum för andra, mer lättillgängliga alster jag hade införskaffat under tonåren.

Minnet av plattan har hindrat mig att spela den under mina mer vuxna år, även om jag misstänkt att jag skulle uppskatta den på ett annat sätt nu och jag känt en viss nyfikenhet. Men det har alltid funnits andra plattor att spela, antingen säkra kort eller nyinköpta överraskningar. Jag har aldrig hittat utrymme för Reliques.

Tills nu. Att skriva detta inlägg gav mig äntligen en anledning att spela igenom plattan. Och som jag misstänkte uppskattade jag plattan på ett annat sätt idag. Det var kul att lyssna igenom plattan och inse att jag fortfarande kunde mer eller mindre varenda låt trots att det är 20 år sedan jag lyssnade på den och den aldrig var den skiva som spelades mest intensivt. Fortfarande upplever jag skivan som relativt mörk, den är mestadels instrumental men ett par låtar har sång. Det är intressant musik med en del annorlunda arrangemang och instrument, vissa ganska fartfyllda låtar och andra mer lugna. Fortfarande är inte musiken helt lättillgänglig men vid 38 års ålder har jag hört många betydligt svårtillgängligare skivor och kunnat uppskatta även dessa.

Så även om allt inte faller mig i smaken på Reliques så är detta en skiva som säkerligen kommer att få mer speltid hemma.

Medverkande musiker

- Peter Bryngelsson / guitar, piano, vibraphone
- Dan Johnsson / guitars, synthesizer
- Lars Lijegren / piano
- Hans Bruniusson / percussion
- Ove Karlsson / cello
- Roine Stolt / bass
- Mera Gartz / drums
- Ola Johansson / munspel
- Per-Åke Holmlander / tuba
- Jörgen Adolfsson / saxophone
- Roland Kejser / Soprano saxophone
- Kjell Westling / Soprano saxophone, bass clarinet
- Thomas Lindahl / flute

 

Favoritspår

Newborn

Acidrain

 

Tracklist

Side A:
1. Reliques (11:46)
2. Breathtaking (2:24)
3. Winterheart (3:10)
4. Newborn (4:08)

Side B:
1. Memory go round (5:09)
2. Thursdays and saturdays (5:59)
3. Descend on mornings (6:21)
4. Acid rain (5:24)

Total Time: 44:21

 

Youtube? Nä, det går inte att hitta några spår från denna platta på Youtube. Så obskyr är den, kära vänner! Det enda jag kan erbjuda är en sida där man kan lyssna på vald låt i 30 sek, sedan klickar man på “Play”-symbolen så spelas 30 sek till osv. Den intresserade går in på:

http://www.klicktrack.com/silence/releases/triangulus/reliques/8

Gyllene Tider - “Puls” (1982)

När jag gick på fritids som barn genomfördes ibland olika spektakel där barnen uppträdde, det var både i personalens och barnens regi. Jag minns t.ex. att jag vid ett sådant tillfälle spelade skräddaren i historien om handsken (?) som bara blev en tummetott. Ett annat sådant uppträdande var att några barn mimade till en låt med Gyllene Tider. Det var mäkta populärt, ja, till och med så bra att några grabbar som lovat att sabotera uppträdandet (på grund av någon konflikt de hade med de som skulle uppträda) lät bli. Alla älskade Gyllene Tider.

Julen 1982 önskade jag mig därför en platta med Gyllene Tider. Ärligt talat hade jag ingen större koll på musik i denna ålder, men Gyllene Tider visste jag var bandet som gällde. Min moster frågade mig om jag verkligen ville ha skivan eller om jag önskade den bara för att alla andra lyssnade på Gyllene Tider. Jag svarade förstås bestämt att jag verkligen ville ha plattan. Så här i efterhand kan jag erkänna att det låg mycket i min mosters fråga, och det visste jag redan när hon ställde den. Men det är klart att jag inte kunde erkänna hur landet låg och att sanningen faktiskt var att jag önskade mig den precis därför att alla andra lyssnade på Gyllene Tider. Förlåt Bigo, hoppas det är OK.

Gyllene Tider bildades redan 1976 och gav ut sin första platta 1980, Puls var den tredje i ordningen. I Sverige är ju Gyllene Tider ett välkänt begrepp, ja, till och med en institution. Internationellt lyckades de dock aldrig slå igenom trots ett par försök. Eventuellt så kanske vissa kännare ute i världen vet att detta var bandet Per Gessle spelade i innan Roxette skapades och en framgångsrik internationell karriär tog sin start. Gyllene Tider splittrades officiellt 1985.

Även om motivet till min önskan av denna skiva i julklapp kan ifrågasättas tyckte jag skivan var mycket bra. Den gick varm på skivtallriken, nu skall det förstås erkännas att jag på den tiden inte ägde så fantastiskt många skivor, så troligen kan man nog säga att alla mina skivor gick varma på skivtallriken. Några KISS-plattor, en Magnus Uggla-platta, Djurens Brevlåda och Trolltider är det jag spontant kommer på att jag ägde. Säkert har jag glömt bort några men det var i vilket fall inte många plattor. Denna var för en relativt lång tid en favorit.

Efter ett tag (ett år?) spelades denna skiva alltmer sällan och när jag uppnådde tonåren hade den hamnat i avdelningen “Skivor som känns lite pinsamma nu när jag är tonåring”. Sedan dess har den stått kvar och samlat damm. Jag har förstått sett den ett otal gånger när jag bläddrat igenom min skivor men jag har aldrig fått något infall att spela den, den har känts alltför mycket som en skiva jag gillade som barn och att jag som vuxen inte har något att hämta i den. Vissa låtar som Sommartider eller Flickan i en Cole Porter sång har jag förstås hört spelas på radio en hel del.

När jag nu lyssnar på den som vuxen måste jag ändå medge att en del av låtarna faktiskt är helt OK, även om det inte är riktigt min sorts musik. Men sett som den pop-platta den är så är den välgjord och de flesta låtar är både lättillgängliga, trallvänliga, har en tydlig “hook” och är lätta att stampa takten till. Precis som en bra pop-platta skall vara. Det är svensk sommar, vemod, brustna hjärtan, kärlek och åtrå. Per Gessle är ju en erkänt duktig hitmakare och det hörde man absolut redan på denna tid, kanske än mer än under Roxettetiden. Jag märker att vissa melodislingor har en tendens att fastna i huvudet och vad jag än gör vill de inte försvinna. Just nu vill synthslingan från titellåten inte lämna mitt inre, även om det gör mig frustrerad så är det ett bra bevis på att det är en välskriven hit. Låten Sommartider behöver jag inte orda om, den är väl en av de största svenska sommarlåtarna som skapats och fortfarande, snart 30 år efter att den gavs ut, spelas den flitigt varje sommar på radio, diskoteken, klubbarna och festerna. Personligen är jag sedan länge trött på denna låt och finner mycket mer glädje i många andra låtar på skivan.

Favoritlåtar

Honung och Guld

Jag vänder mig om

Flickan i en Cole Porter-sång

 

Tracklist

Side A

1. "(Hon vill ha) Puls"

2. "Vän till en vän"

3. "Sommartider"

4. "Jag vänder mig om"

5. "Kustvägen söderut"

6. "Vandrar i ett sommarregn"

Side B

1 "Händerna"

2. "Flickan i en Cole Porter-sång"

3. "Upphetsad"

4. "Honung och guld"

5. "Som regn på en akvarell”

6. "För mycket är aldrig nog"

7. "Lova att du aldrig glömmer bort mig"

 

Talking Heads - “77” (1977)

Musikörat var en klassisk skivaffär i Uppsala, folk med koll på musik handlade där och de som arbetade i butiken hade ännu mer koll. Vid tiden för detta skivinköp låg Musikörat på Sysslomansgatan och var en ganska liten och intim affär. Eftersom min bror hade haft PRAO här visste jag att en av personalens favoritband var Talking Heads. Detta var på sätt och vis ett bekymmer för den 13-åriga Markus.

Talking Heads bildades 1974 och 77 var deras första LP. De hade dessförinnan gett ut en singel, Love – Building on fire. I min åldersgrupp var inte TH speciellt kända, jag minns att jag spelade ett spel med några kompisar där man utifrån ett valt tema slumpade fram en bokstav och så snabbt som möjligt skulle man säga något på temat som började på bokstaven. Temat blev “Rockband” och bokstaven “T” så jag ropade förstås “Talking Heads!”. Mina kompisar vägrade tro på att ett band med dylikt namn existerade. Jag försökte desperat intyga att de faktiskt fanns men till sist fick jag sätta på en av deras skivor för att övertyga dom. Vi skall dock minnas att detta var 80-talet i Sverige och, som nämnts i tidigare inlägg, var det mest hårdrock eller synth som gällde då förutom den sedvanliga popen à la Sabrina, Wham! och Samantha Fox.

Detta var inte den första skiva med Talking Heads jag köpte, men det var den första jag köpte på Musikörat. Jag skrev att det var ett bekymmer och jag skall förtydliga detta. På den tiden (1986) provlyssnade man ofta skivorna i affärerna för att höra om det var något man var intresserad av. Men skulle en allmänt osäker 13-årig Markus kunna provlyssna en TH-platta i en affär där personalen älskade detta band och sedan INTE köpa plattan? Det skulle ju vara som att säga att man inte gillade plattan. För mig var behovet av personalens bekräftelse långt större än att komma hem med en bra platta, med andra ord hade jag någonstans i de bakre delarna av huvudet redan bestämt mig att köpa plattan innan jag ens lyssnat på den. Provlyssnandet gjordes bara symboliskt.

Jag minns när jag lyssnade på plattan att jag inte tyckte den var så fantastiskt bra. Den har ett ganska torrt, avskalat sound i kombination med David Byrnes lite tunna och allmänt neurotiska sångröst. Men självklart köpte jag plattan, vad annat hade jag kunnat göra? Jag fick i alla fall med mig känslan av att personalen hade tyckt jag var en ganska cool kille. Så var säkert inte fallet, men jag trodde det i alla fall. Det var värt de 79 kronorna plattan kostade.

Under tonåren och i 20-års åldern spelade jag denna platta med jämna mellanrum men det var många andra plattor som snurrade betydligt oftare på skivtallriken. 77 kändes alltid relativt svårtillgänglig och jag hade svårt att riktigt digga musiken. Ett tag förföll den i viss glömska men för cirka fem år sedan tog jag fram den igen och lyssnade igenom den. Det var en helt ny upplevelse denna gång! Med stor förvåning fascinerades jag över hur bra skivan var. Soundet var inte alls så som jag minns det, vilket till viss del förklaras med att jag nu lyssnade på den på en bättre stereo. Men jag upplevde också låtarna som betydligt bättre än vad jag gjort tidigare och såg, eller snarare hörde, helt nya saker i musiken. Troligen kunde jag med en ökad ålder, mognad (?) och större erfarenhet av musik ta till mig plattan lättare. Jag tror helt enkelt inte att jag var riktigt redo för den som 13-14 åring. Jag rekommenderar plattan men den passar troligen inte alla. Jag rekommenderar också alla att gräva fram några gamla plattor från den dammiga delen av samlingen, skivorna som inte spelats på 20 år, och ge dom en ny chans. Det kan bli en trevlig överraskning.

Favoritspår

No Compassion

First Week/Last Week

 

Tracklist

Side A

1. "Uh-Oh, Love Comes to Town" 
2. "New Feeling" 
3. "Tentative Decisions" 
4. "Happy Day" 
5. "Who Is It?" 
6. "No Compassion" 

Side B

7. "The Book I Read" 
8. "Don't Worry About the Government" 
9. "First Week/Last Week…Carefree" 
10. "Psycho Killer"
11. "Pulled Up"

 

 

Beatles - Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967)

Finns det någon platta som varit mer genomanalyserad, studerad, tolkad, beskriven och hyllad som Beatles åttonde album? Troligen inte. Finns det då något undertecknad kan tillägga som inte redan sagts? Troligen inte. Borde jag sluta dagens inlägg här? Troligen.

Men det gör jag inte.

Våren 1987 var jag 14 år gammal. Det var en tid då, i alla fall i Sverige, man antingen lyssnade på synth eller hårdrock. Depeche Mode eller Iron Maiden. Var man tonåring lyssnade man absolut INTE på Beatles, gjorde man det var man helt bängaloo (som man sade på den tiden). Gamla människor, som ens föräldrar, kanske lyssnade på Beatles. Kanske. Därför var det med nervösa steg och oroligt flackande blick jag stegade in på Expert, skivaffären som låg vid Stora Torget i Uppsala, för att köpa detta album. Tänk om någon såg mig.

Det hade väckts en nyfikenhet på detta album hos mig då jag hade förstått att det var “psykedeliskt”. Detta lockade mig då jag hade klart för mig att det handlade om drogreferenser och allmänt flummig musik. Det verkade ju spännande. Dessutom hade jag hört ett radioprogram om denna platta (ett helt radioprogram tillägnat en platta!) som analyserade och beskrev den som om den vore ett konstverk.

Väl inne på Expert gick jag inledningsvis planlöst omkring för att verka lite lagom intresserad av skivbackarna. Jag gick förbi “B” några gånger utan att stanna upp. Som sagt, att köpa en Beatlesplatta var inget en normal 14-åring gjorde och jag ville inget annat än att vara normal. När jag kände på mig att jag inte kunde fortsätta vandra planlöst omkring utan att börja misstänkas för att vara en snattare tog jag mod till mig och började bläddra bland Beatles album. Precis när jag plockat upp Sgt Pepper ur backen såg jag plötsligt en av skolans tuffare grabbar och hans polare stå vid en annan skivback och kolla plattor. Hårdrock, såklart. “Åh nej!”, tänkte jag halvt panikslagen och förbannade min otur. Jag såg hur ryktet spred sig på skolan att Markus hade köpt en Beatlesplatta. Jag skulle vara veckans driftkucku. Jag stegade snabbt mot kassan och skyndade mig att betala. Jag trodde inte jag var upptäckt.

När jag vandrade hemåt genom centrum hoppades jag intensivt att jag inte skulle möta någon jag kände, en stor skivkasse under armen gick inte att dölja och frågan vad man köpt var ju ganska naturlig och svår att undvika att svara på. Som tur var mötte jag ingen bekant.

Väl hemma lyssnade jag med andakt igenom mitt första Beatlesalbum och fick åka på den resa så många har gjort innan och efter mig. En ny värld hade öppnat sig för mig, en värld bebodd av Beatles men också av alla andra band på 60- och 70-talet som spelade den heliga “psykedeliska” musiken. Jag vet dock faktiskt än idag inte riktigt vad något är när det är psykedeliskt, om jag skall vara ärlig.

Jag tycker Sgt Pepper är en bra platta (dock inte Beatles bästa) men alla låtar är inte bra. Sånger som “She’s leaving home” eller “Fixing a hole” tycker jag är lite småtrista, detsamma gäller “When I’m sixty-four”. Å andra sidan finns det många låtar som också är väldigt bra. Som sades inledningsvis, denna platta är så väl beskriven av andra så jag skriver inte mer om musiken här. Allt jag skall säga att trots att jag hade hört en hel del musik vid 14 års ålder var Sgt Pepper på något sätt annorlunda än allt annat jag hört. Kanske var det kvalitet? Jag skulle dock vilja delge vissa fakta jag tagit del av på nätet, som i alla fall jag tycker är intressanta.

Låtarna “Strawberry Fields Forever” och “Penny Lane” var de första låtarna som spelades in för denna platta. Dock tyckte deras manager Brian Epstein att de behövde ge ut en singel så då fick dessa låtar bli denna singel. Sin vana trogen lät Beatles bli att införliva singellåtarna på den efterkommande LP:n. Plattan brukar dessutom anses vara en av de första konceptalbumen, med det fiktiva bandet Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band vid ratten. Plattan inleds med en introduktion av själva bandet och fortsätter därefter med bandledaren Billy Shears (Ringo) som sjunger “With a little help from my friends”. En form av repris av inledningslåten avslutar B-sidan tillsammans med den efterföljande “A day in the life”. Alla låtar däremellan har dock inte så mycket med detta koncept att göra och speciellt John Lennon har bestämt hävdat att alla låtar han skrev till denna platta hade kunnat vara på vilken annan av deras plattor som helst. Så om det är en konceptplatta eller inte låter jag andra fundera över, men som sagt, den får i alla fall cred för att vara en av de första.

När vinylplattan är slut så är det en ljudloop som går runt runt istället för den vanliga tystnaden (med en regelbunden knäpp). Denna ljudloop har varit ämne för mången tolkning och många har förstås hört ett hemligt meddelande när man spelar den baklänges. Paul har berättat att ett gäng barn kom fram till honom sommaren 1967 och klagade på detta hemliga meddelande. Paul förnekade att ett sådant fanns och tog med sig barnen hem och spelade denna ljudloop baklänges för dom. Han hörde då till sin förskräckelse att det lät väldigt mycket som “We’ll fuck you like Superman.”

På plattans omslag (ett för övrigt lika studerat och uttolkat ämne som själva musiken) finns gula hyacinter planterade i formen av en gitarr. Med lite fantasi kan man utläsa “Paul?” i dessa blommor. Jo då, jag har gjort det hemma och det stämmer. Detta satte förstås fart på ryktet om att Paul var död, ett för övrigt klassiskt urbant rykte som kommit och gått. Ovan nämnda “hemliga budskap” i ljudloopen har också tolkats till “Will Paul come back as Superman?” vilket förstås också var ett bevis för hans död.

Sammanfattning: En skön platta, kanske lite sönderanalyserad, och en källa till en del inledande neuroser hon den 14-årige Markus. Men också mycket glädje och ett steg in i en ny musikalisk värld. För övrigt var det ingen som upptäckte mig och skivan jag köpt och när jag några år senare började i gymnasiet kunde jag plötsligt prata om att jag ägde denna och andra Beatlesplattor. Och det fanns andra som gjorde det också! Åh, så härligt det var att lära känna andra konnässörer. För det var ju förstås det man var när man ägde Beatlesplattor, inte bängaloo.

 

Favoritspår

Lucy in the sky with diamonds

Being for the benefit och Mr Kite!

A day in the life

 

Tracklist

Side A

1. "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" 
2. "With a Little Help from My Friends" 
3."Lucy in the Sky with Diamonds" 
4. "Getting Better" 
5. "Fixing a Hole"
6. "She's Leaving Home" 
7. "Being for the Benefit of Mr. Kite!" 

Side B

1. "Within You Without You"
2. "When I'm Sixty-Four" 
3. "Lovely Rita" 
4. "Good Morning Good Morning" 
5. "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (Reprise)" 
6. "A Day in the Life" 

 

Planet P Project - “Pink World” (1984)

Jag var 16 år och befann mig i Oslo. Anledningen var ett läger med stråkorkestern jag var medlem i, på den tiden spelade jag fiol. På den tiden var jag också intresserad av allt som kunde uppfattas mystiskt eller som utanför vår vanliga verklighet. På den tiden köpte jag också en del album för att de hade en lockande framsida. På den tiden kunde jag därför komma hem med lite vad som helst från skivaffärerna (främst begagnade skivor när man gick på utsidan eftersom man inte vågade lägga hela månadspengen på ett sådant inköp. Denna köptes dock ny, jag var ju på semester! Nåja, nästan, i alla fall). På den tiden var världen en spännande plats…

Det var inte en skivaffär jag hittade denna LP på, det var mer av en allt-i-ett affär, liknande Åhléns eller ICA Maxi. Den stod i en skivback och väntade på den svenska pojken som såklart inte kunde motstå ett dylikt omslag. En rosa pojke som håller en rosa värld i sina händer, blickar ned på den medan den smälter i hans händer. Mystiskt så det förslog och jag kunde knappt vänta på att komma hem och höra det säkerligen lika mystiska innehållet. Dessutom var det en dubbelplatta! Dubbel valuta pengarna.

För det visade sig att det var ett mystiskt innehåll. Som 16-åring förstod jag att det var en konceptplatta, jag hörde namnet Artemis dyka upp här och där i låtarna och dessa tycktes också ha någon form av gemensamt tema. Jag förstod dock inte riktigt vad det hela handlade om, eller rättare sagt så förstod jag inget alls av vad det handlade om men jag tyckte icke desto mindre om plattan. Den var mystisk, omslaget var fyllt av gåtor, likaså den inre konvolutet och texterna om Artemis och pojken som inte kunde tala. Allt detta lockade mig, pojken som drömde om Gud och mystiska upplevelser. Det gick så långt att jag idag kan erkänna att jag skapade en tag, “Artemis”, som hamnade på några av väggarna på gymnasieskolans toaletter. Det måste väl vara preskriberat idag?

En tid var jag ganska insnöad på plattan och den snurrade regelbundet på skivtallriken. Det enda jag inte riktigt gillade med musiken var trumljudet, trummaskin antog jag, som påminde alldeles för mycket om det trumljud vår Commodore VIC 20 kunde skapa. Det lät ganska billigt, men detta tyngde inte ned plattan alltför mycket. Som vanligt (?) med dubbelplattor tyckte/tycker jag de två första sidorna är klart mycket bättre än de två sista.

Man kan likna denna platta vid en rockopera med en pojke vid namn Artemis som huvudperson. Jag har nu satt mig in lite mer i handlingen via källan till all modern visdom, Internet. Tydligen utspelar sig det hela i någon postapokalyptisk värld där pojken Artemis slutligen blir en Messiasgestalt och räddar delar ur mänskligheten. Eller något sådant. Personligen tröttnade jag efter några år på plattan och den hamnade allt längre bak i skivbackarna, dels därför att jag som äldre till viss del distanserade mig från den yngre Markus lite naiva längtan efter det “mystiska” och dels för att jag hittade musik som var mycket bättre. Dessutom spenderade jag som 17-åring ett år i USA som utbytesstudent och fick därmed en avvänjningskur från plattan, cold turkey blev det. Hårt.

Jag har förstått att denna platta har nått någon form av kultstatus och på internet hittar man massor av människor som hyllar denna platta och tycks ha den som en central del i livet. Ofta jämförs Planet P Project med Pink Floyd och denna platta med “The Wall”. Personligen anser jag dock att de spelar i helt olika divisioner och Pink World är inte i närheten av någon av Pink Floyds skapelser, inte ens deras mer trista. När jag idag lyssnar på den kan jag dock hitta en del juveler gömda bland alla låtar, t.ex. är låtarna “Pink World” eller “Power” helt OK om man bortser från ett halvtaskigt sound. Främst gillar jag dom för deras bombastiska och pompösa refränger, en av mina svagheter. Om man skulle spela in denna platta på nytt med dagens teknik och sound, andra arrangemang och riktiga studiomusiker skulle säkert fler av låtarna tilltala en del människor. För jag misstänker att flera av dom faktiskt är OK. Nu är det mycket keyboard och gitarr på plattan med en stor touch 80-tal.

Bakom Planet P Project döljer sig Tony Carey. Han var en kort tid keyboardist i Rainbow och gjorde därefter en hel del soloalbum, både under eget namn och under namnet Planet P Project. På denna platta spelar han mer eller mindre alla instrument själv, Peter Hauke har producerat. Något jag gillar med Tony Carey är att han kommenterar en hel del av kommentarerna på Youtube angående låtarna han gjort. Och hans kommentarer håller alltid en schysst och positiv ton. Det är kul att läsa.

Favoritspår

Pink World

Power

March Of The Artemis

 

Tracklist

Side A

1 In the Woods
2 To Live Forever
3 Pink World
4 What I See
5 To Live Forever, Pt. 2
6 Power
7 In the Forest

Side B

8 A Boy Who Can't Talk
9 The Stranger
10 What I See, Pt. 2
11 The Shepherd
12 Behind the Barrier
13 Pink World Coming Down

Side C

14 Breath
15 This Perfect Place
16 What Artie Knows
17 In the Zone
18 Behind the Barrier, Pt. 2
19 March of the Artemites
20 This Perfect Place, Pt. 2

 

Side D

21 A Letter From the Shelter
22 What Artie Knows, Pt. 2
23 One Star Falling
24 Baby's at the Door
25 Requiem
26 Boy Who Can't Talk, Pt. 2

 

Camel (1973)

Att röra sig in det progressiva landskapet i den musikaliska världen är enligt en del kliv nedåt, andra hävdar att det är minst tre kliv uppåt. Personligen tycker jag att progressiv musik kan vara allt från fantastisk till alltför svårtillgänglig. Denna platta tillhör inte de svårtillgängliga utan är tvärtom ett exempel på en relativt lättillgänglig skapelse från 70-talets (internationella) progressiva scen. Denna scen skall inte förväxlas med den svenska politiska progscenen som var något helt annat

Camel är ett av raden bra band som uppstod inom den så kallade Canterburyscenen. Plattan är deras första, gruppen bildades året innan och bestod vid inspelningen av Andrew Latimer, Andy Ward, Doug Ferguson samt Peter Bardens. Andrew Latimer är den medlem som funnits i gruppen från dess början till skrivande stund, i övrigt har en rad medlemmar kommit och gått. Skivan är utgiven av MCA Records, den enda skiva bandet gav ut på detta bolag.

Ärligt talat minns jag inte hur jag upptäckte Camel, men denna platta var inte den första jag köpte med dom. Jag hade ett antal CDn med gruppen innan jag hittade denna LP billigt i en skivbörs. Ett tillfälle som jag såklart inte missade. Låtarna är en blandning av instrumentala och de med sång och som ovan nämnts upplever jag skivan som lättillgänglig. Jag anser överhuvudtaget att Camel generellt gör en lättillgänglig progressiv musik vilket troligen är en av anledningarna att jag håller som en av mina favoriter inom denna genre.

Även många av de låtar med sång innehåller, som sig bör inom denna genre, långa instrumentala partier där både gitarr och keyboard tillåts spela huvudrollen. Det som vissa progälskare eventuellt kan sakna på skivan är märkliga taktarter, taktbyten, ovanliga instrument eller allmänt märkliga (och svårtillgängliga) partier i låtarna. Det är istället en ganska rak musik, vilket jag gillar. Varför kallas den då progressiv, kanske läsaren frågar sig. En befogad fråga. Definitioner är ett svårt kapitel och jag tänker inte gå vidare i denna fråga, men jag tror att eftersom Camel räknas som ett progressivt band hamnar denna skiva också per automatik i detta fack. Rätt eller fel vet inte jag. Plattans sista låt Arubaluba är väl den som hamnar närmast den klassiska progressiva musiken. Vad lyssnaren dock får, vilket också ofta är ett av den progressiva musikens kännetecken, är nöjet att lyssna på riktigt duktiga musiker!

Plattan är helt OK, jag tycker inte det är den bästa av Camels plattor men rekommenderar den ändå. De människor som rynkar på nästan åt progressiv musik och tycker den endast är musik för andra musiker tycker jag skall lyssna på plattan. Jag tror att de flesta kan uppskatta denna LP och digga det som strömmar ur stereons högtalare, även de som i vanliga fall aldrig skulle köpa en platta med King Crimson, Gentle Giant, eller för all del Camel.

Avslutningsvis kan nämnas att Andrew Latimer på senare år varit fysisk inkapabel att spela musik på grund av genomgången kemoterapi och benmärgstransplantation vilket fått vissa efterverkningar. Hans hälsa är dock nu betydligt bättre och inspelning pågår (eller skall påbörjas) av ett nytt Camelalbum under 2010.

 

Favoritspår

Mystic Queen

Arubaluba

 

Tracklist

Side A

1. "Slow Yourself Down" 4:47
2. "Mystic Queen"  5:40
3. "Six Ate"  6:06
4. "Separation"  3:57

Side B

1. "Never Let Go"  6:26
2. "Curiosity"  5:55
3. "Arubaluba" – 6:28

 

Beatles - “Yellow Submarine” (1969)

Jag minns med värme tiden i livet då band som Beatles fortfarande var outforskad mark för yours truly. Varje ny skiva man lyckades lägga vantarna på var ett äventyr som väntade. Det var den tiden i livet då man hade tid att utforska en skiva på djupet, fundera över texters betydelse eller symboliken i omslagens bilder. Mycket kunde man se, av vilket troligen 97% var ens egen hjärnas påhitt. Man skapade en djupare personlig relation till varje LP på ett annat sätt än i dagens lättillgängliga musikverklighet. Om det var bättre förr låter jag dock vara osagt.

Eftersom denna platta med Beatles är lite mer förbisedd än deras övriga alster var jag extra nyfiken på den. Jag fick den i julklapp, jag var troligen 18 år gammal. Musiken är ett soundtrack till filmen med samma namn och skivan innehåller fyra tidigare outgivna Beatlessånger, två tidigare utgivna samt B-sidan som är ett orkesterverk som George Martin hade komponerat. Detta förklarar varför denna platta har hamnat i skymundan och knappt räknas som ett “riktigt” Beatlesalbum.

Personligen så skippar jag B-sidan när jag lyssnar på skivan, George Martins symfoniska filmmusik är inte speciellt rolig att lyssna på och låter väl ungefär som soundtrack till tecknad film ofta låter (tänker jag mig). Det som är kul med A-sidan är att den innehåller några mer okända låtar med Beatles som jag tycker är riktigt bra. Den öppnar med “Yellow Submarine”, en låt som ursprungligen är med på plattan Revolver. Denna låt känner troligen alla till och personligen tyckte jag bättre om den förr. Nu har jag hört den för mycket och dessutom ger den mig vibbar av musik för barn, dessutom med en allsångsrefräng som är helt sönderspelad.

Sedan blir det mer intressant med George Harrisons skapelse “Only A Northern Song”. Denna låt var över från inspelningen av Sgt Pepper och är en låt med ovanligt mycket keyboard för att vara Beatles. Titeln är tydligen en referens angående Harrisons missnöje att vara knuten till företaget Northern Songs gällande hans kompositioner, ett företag John och Paul ägde största delen av. Det är i alla fall en skön psykedelisk pärla, ganska mörk i tonen.

Plattan fortsätter med “All Together Now”, en McCartneylåt som man kan lägga åt sidan. Förr tyckte jag om den, inte idag. Typisk McCartney sing-a-long à la “Yellow Submarine”.

Därefter får vi höra “Hey Bulldog”, en Lennonlåt med lite mer klös i. Den är inte så känd men låter typisk Lennon, lite bitsk, lite elak samt lite kritisk.

“All Too Much” följer härnäst och är plattans höjdpunkt. Återigen en Harrisonlåt med både mellotron och massor av gitarr feedback. Detta är ett riktigt fint exempel på psykedelisk musik, musiklärare som föreläser för sin klass om den sortens musik borde vara ålagda att spela “All Too Much”. Den är ovanligt lång och tickar in på 6:25.

A-sidan avslutas med “All You Need Is Love”. En klassiker (tidigare utgiven som singel) som man har hört för mycket. Trött på den, men egentligen har jag aldrig gillat den om jag skall vara ärlig. Får man tycka illa om den låten?

 

Favoritlåtar

“Only A Northern Song”

“All Too Much”

 

Tracklist

Side A

1. Yellow Submarine

2. Only A Northern Song

3. All Together Now

4. Hey Bulldog

5. All Too Much

6. All You Need Is Love

 

Side B

1. Pepperland

2. Sea Of Time

3. Sea Of Holes

4. Sea Of Monsters

5. March Of The Meanies

6. Pepperland Laid Waste

7. Yellow Submarine In Pepperland

 

 

Roger Waters - “The Pros And Cons Of Hitch Hiking” (1984)

Ganska ofta har jag, och många med mig, köpt ett album på grund av omslaget utan att känna till musiken. Kanske omslaget är coolt, vackert, mystisk eller lockar dig på något annat sätt. Omslaget på Roger Waters första soloalbum är dock inte det sorts omslag som inger förtroende angående musiken gömd inuti. Inte för att jag har något emot nakna damer, tvärtom, men bilden av en naken kvinna med ryggsäck och höga klackar som står och liftar i en mestadels lila värld kopplar jag inte ihop med bra musik.

Men innan jag fortsätter med albumet måste jag nämna att i dag är det Blog Action Day. Det är en dag när bloggare runt om i världen gör gemensam sak och skriver om ett gemensamt tema. Årets tema är vatten och jag har lovat att delta. Att skriva några ord om en skiva med Roger Waters duger förmodligen inte, därför kommer jag först att ge er några fakta om vattensituationen på jorden (vilket sker på engelska eftersom jag klipper och klistrar och inte orkar översätta):

1. Unsafe drinking water and lack of sanitation kills more people every year than all forms of violence, including war. Unclean drinking water can incubate some pretty scary diseases, like E. coli, salmonella, cholera and hepatitis A. Given that bouquet of bacteria, it's no surprise that water, or rather lack thereof, causes 42,000 deaths each week (38,000 of those are children).
2. More people have access to a cell phone than to a toilet. Today, 2.5 billion people lack access to toilets. This means that sewage spills into rivers and streams, contaminating drinking water and causing disease.
3. Every day, women and children in Africa walk a combined total of 109 million hours to get water. They do this while carrying cisterns weighing around 40 pounds when filled in order to gather water that, in many cases, is still polluted. Aside from putting a great deal of strain on their bodies, walking such long distances keeps children out of school and women away from other endeavors that can help improve the quality of life in their communities.
4. It takes 6.3 gallons of water to produce just one hamburger. That 6.3 gallons covers everything from watering the wheat for the bun and providing water for the cow to cooking the patty and baking the bun. And that's just one meal! It would take over 184 billion gallons of water to make just one hamburger for every person in the United States.
5. That cotton t-shirt you're wearing right now took 1,514 liters of water to produce, and your jeans required an extra 6,813 liters.
6. Many scholars attribute the conflict in Darfur at least in part to lack of access to water. A report commissioned by the UN found that in the 21st century, water scarcity will become one of the leading causes of conflict in Africa.
7. Death and disease caused by polluted coastal waters costs the global economy $12.8 billion a year.
8. Today, 40% of America's rivers and 46% of America's lakes are too polluted for fishing, swimming, or aquatic life.

Tja, förhoppningsvis kan vi alla lära oss något. Tillbaka till herr Waters och hans första soloalbum. Kanske bör jag nämna att Roger Waters var en av grundarna av Pink Floyd, dess primära sångare och låtskrivare efter att Syd Barrett lämnade bandet. Musiken på detta album hade existerat en tid innan den spelades in. Roger spelade en demo av Pros and Cons… och The Wall för övriga medlemmar i Pink Floyd, de tyckte The Wall var bättre och bandet valde att spela in det albumet. Pros and Cons... sparades för framtida bruk.

Jag hörde detta album första gången i mitten av 90-talet hemma hos en vän. Det var med viss förvåning jag tog del av det, jag hade någon av Roger Waters övriga soloalbum men hade missat den här. Jag tyckte också omslaget var ganska märkligt, det var inte det sorts omslag jag omedelbart associerade med Roger Waters. Men jag gillade musiken och jag köpte plattan en tid senare när jag hittade den i en skivbörs.

LP:n är ett konceptalbum som tar upp en mans medelålderskris och låtarna har namn baserade på klockslag (tidigt på morgonen). Varje låt är en dröm huvudpersonen drömmer vid just det tidslaget. Jag tycker att det man hör skiljer sig från den förförståelse flickan på omslaget ger (även om jag vet inte riktigt vilken typ av musik man kan förvänta sig av ett omslag som detta). Albumet låter väldigt mycket Roger Waters och Pink Floyds album The Wall och The Final Cut (som kan betraktas som Roger Waters egna skapelser). Jag vill påstå att albumet lutar mot den lugnare sidan med några rockigare inslag, precis som Mr Waters skivor brukar låta. Temat är kanske inte den mest klämkäcka och albumet är något mörkt, men jag skulle inte kalla det depressivt

Som konceptalbum ofta gör går en låt in i nästa utan någon tystnad emellan. Detta är något jag generellt gillar, albumen blir mer en helhet snarare än en samling individuella låtar. Men på Pros and Cons... är det ibland svårt att skilja en låt från den andra, speciellt eftersom ett musikaliskt tema ofta återkommer albumet igenom. Om jag skall vara kritisk känns det inte som att varje låt är särskilt unik i jämförelse med de övriga, och efter ett tag känns det som om man redan har hört det man hör. Ja, jag kan till och med bli lite uttråkad om jag skall vara ärlig. Samtidigt är det den Roger Waters soloalbum jag håller högst, så det är ett bra album. Detta kan låta lite ambivalent, men om albumet hade varit 25 minuter långt hade det passat mig perfekt. Jag antar att det är som en stor påse godis, det är gott i början men efter halva påsen har man fått nog. Men man gillar ändå godis.

Jag kan också nämna att Eric Clapton medverkar på skivan och river av ett par solon.
Jag har svårt att plocka ut någon favoritlåt eftersom albumet känns mer som en lång låt (eller två).

Tracklist

Side A

1. "4.30 A.M. (Apparently They Were Travelling Abroad)" – 3:12
2. "4.33 A.M. (Running Shoes)" – 4:08
3. "4.37 A.M. (Arabs With Knives and West German Skies)" – 2:17
4. "4.39 A.M. (For the First Time Today, Pt. 2)" – 2:02
5. "4.41 A.M. (Sexual Revolution)" – 4:49
6. "4.47 A.M. (The Remains of Our Love)" – 3:09

Side B

1. "4.50 A.M. (Go Fishing)" – 6:59
2. "4.56 A.M. (For the First Time Today, Pt. 1)" – 1:38
3. "4.58 A.M. (Dunroamin, Duncarin, Dunlivin)" – 3:03
4. "5.01 A.M. (The Pros and Cons of Hitch Hiking, Pt. 10)" – 4:36
5. "5.06 A.M. (Every Strangers' Eyes)" – 4:48
6. "5.11 A.M. (The Moment of Clarity)" – 1:28

 

 

Pink Floyd - “More” (1969)

Med risk att vara tjatig, men återigen var det min äldre brors plattor som ledde mig in på spåret Pink Floyd. Under barndomen hördes med jämna mellanrum deras plattor The Final Cut och The Wall på stereon i vardagsrummet. Jag tyckte det lät riktigt bra men hade som 10-åring ingen riktig bild av vilka Pink Floyd var eller den musik som de skapat tidigare under 60- och 70-talet. Jag minns den förvåning jag kände när jag som 14-åring på Rhodos (semester med mina föräldrar) hittade en kassett med Pink Floyd och en platta som hette More. Hade aldrig hört talats om den och köpte den på chans, den var ju inte så dyr. Så här i efterhand förstår jag att det otal kassetter som fanns till försäljning med all säkerhet var piratversioner. Men sådant var jag lyckligt ovetande om vid denna tid i livet, även om kunskapen med all säkerhet inte hade gjort någon skillnad.

Med spänning i sinnet lyssnade jag vid hemkomsten igenom kassetten och fann något helt annat än The Final Cut eller The Wall, men det var flummigt, det var annorlunda och inte minst var det bra. Jag fick en skön insikt i att här väntade en ny värld på att upptäckas. Vilka eller hur många plattor Pink Floyd skapat visste jag inte men förstod att det troligen fanns betydligt fler att ta del av. Spännande! Denna värld är fortfarande en jag ofta befinner mig i då jag håller Pink Floyd som en av mina favoritgrupper.

More, PF:s tredje platta, är ett soundtrack till en fransk film med samma namn, regisserad av Barbet Shroeder. Jag är lite misstänksamt inställd till soundtracks då de ofta består av ofokuserad stämningsmusik som utan bilderna till blir tämligen formlös och ibland karaktärslös. More bjuder på en ganska vild blandning av musik. Öppningslåten, tillika en av mina favoriter – Cirrus Minor, inleds med fågelkvitter vilket jag som 14-åring tyckte skapade en harmonisk men samtidigt lite vemodig stämning. En gitarr smyger in och sedan en sång som fortsätter det lite vemodiga temat. Låten avslutas med några minuters vackra, flytande keyboard ackord som jag som tonåring tyckte var fantastiskt vackert. Dessutom återkom fågelkvittret i låten. När jag låg ned på golvet, slöt ögonen kändes det nästan som om jag lyfte från marken. Jag tycker fortfarande det är vackert.

Men denna platta bjuder också på några låtar som måste definieras som hårdrock eller Heavy Metal (The Nile Song och Ibiza Bar). Dessa två låtar är enligt mig och de flesta andra de “tyngsta” låtar PF gjorde. Utöver det har vi också några vackra sånger av det lugnare slaget, mer eller mindre akustiska, som faktiskt tillhör några av de bättre PF skrev, till exempel Green Is The Colour. Sedan finns också ett antal låtar som kanske passar bättre i filmen än på plattan. Instrumentala låtar som ligger relativt nära de mer flummiga musikutflykterna under PF:s första år. Personligen har jag alltid haft lite svårt för dessa, ärligt talat. Någon måtta får det vara på den experimentella lustan. Ett undantag på More angående de instrumentala låtarna är Main Theme, en riktigt skön låt som var/är så suggestiv att den av någon anledning fick mig att misstänka att bandmedlemmarna använde droger (flummig musik brukade få mig att tänka så. Kanske tänker jag fortfarande så).

Nåväl, trots en spretig platta med vissa låga dalar (men också höga toppar) får plattan godkänt av mig. Det positiva med den vilda blandningen av stilar är att plattan ger omväxling. Det kan nämnas att detta var den första platta PF spelade in helt utan Syd Barrett. Efter några år införskaffade jag vinylen och övergav kassetten, kanske ligger den i någon låda någonstans i min källare och känner sig ensam.

Slutligen kan jag även nämna att plattan fick mig oerhört nyfiken på filmen, ryktena sade att den bland annat innehöll heroinmissbruk och LSD-tripper! Oemotståndliga teman. På denna tid, 80-tal och sedan 90-tal, var det ofta en utmaning att få tag på obskyra filmer. Faktiskt lyckades jag inte innan internets inträde i mitt liv då jag slutligen beställde den från en filmsajt. Filmen var faktiskt inte speciellt bra även om den innehöll nämnda teman. Skivan är bättre.

 

Favoritlåtar

Cirrus Minor

Green Is The Colour

Main Theme

 

Tracklist

Side A

1. "Cirrus Minor"  5:18

2. "The Nile Song"  3:26

3. "Crying Song"  3:33

4. "Up the Khyber"  2:12

5. "Green Is the Colour"  2:58

6. "Cymbaline"  4:50

7. "Party Sequence"  1:07

 

Side B

1. "Main Theme"  5:27

2. "Ibiza Bar"  3:19

3. "More Blues"  2:12

4. "Quicksilver"  7:13

5. "A Spanish Piece"  1:05

6. "Dramatic Theme"  2:15

 

 

Eftersom jag kommer att vara utan dator fram till nästa lördag (9:e oktober) blir det en påtvingad paus i skrivandet. Ledsen för det, men jag återkommer så snart den är tillbaka med nya spännande plattor!

Syd Barrett - “Barrett” (1970)

Mannen, myten, legenden. Mystikern, galningen, gåtan. Mannen som tog 60-tals devisen “Tune in, turn on, drop out” på allvar men (troligen) tog den för långt. Syd Barrettt, en av Pink Floyds grundare, dess frontfigur och kreativa motor de första åren. Sedan försvann han till en annan värld och vi fick klara oss utan hans skapelser medan han bodde med sin mor i Cambridge.

Som en beundrare av Pink Floyd dök snart Syds namn upp. De artiklar/texter jag läste gav intrycket av detta var en mytisk gestalt och inte minst ett geni. De flesta känner till hans historia – en stor kreativitet runt åren då Pink Floyd började sin karriär (1966-67) förbyttes snart till excentriskt och svårhanterligt beteende vilket slutligen ledde till att han fick sluta i bandet. Hans psykiska illamående sades ha roten i för stor berömmelse för snabbt och massiva intag av LSD. Han gjorde några soloplattor 1970 och drog sig sedan tillbaka för att mer eller mindre bryta kontakten med övriga världen. 2006 avled han pga sin diabetes. Det finns böcker skrivna om denna man så den intresserade har mycket att välja mellan.

Jag köpte min första CD-spelare 1991 vilket fick som konsekvens en lång paus av vinylinköp, alltså köptes denna platta troligen året/åren innan och jag var med andra ord i 18-års åldern. Nyfikenheten var stor på denne man och förväntningarna högt uppskruvade på plattan, en platta som denna måste ju vara fantastiskt psykedelisk, häftig och cool. Jag menar, det var ju Syd Barrett som låg bakom. Ja, han hade blivit en sådan myt även för mig att jag helt enkelt inte kunde tycka illa om plattan. Med andra ord var det inte med ett objektivt sinne jag tog mig an denna skiva och mitt medvetande var under många år påverkat och mytbildningen kring Syd. Jag tyckte om denna skiva, jag spelade den ganska ofta. Men långt bak i huvudet fanns en tvekan, även om jag knappt tillätt känslan i mitt medvetande.

För om jag idag skall vara ärlig, med 20 år mellan inköpet och detta inlägg, så är inte plattan speciellt bra. Många av låtarna känns relativt ofokuserade och det känns som om de med nöd och näppe har lyckats få Syd att sjunga och pricka in orden rätt. Precis som mytbildningen påverkade mig tidigare i livet att skriva upp detta verk, så påverkar säkerligen allt jag vet om Syd och hans liv idag min syn på skivan, men kanske åt andra hållet. Idag vet jag hur svårt det var att spela in plattan. Jag vet hur svår han var att arbeta med. Jag känner till alla de intervjuer och konserter då han betedde sig ytterst märkligt eller bara gick därifrån. Jag tycker galenskapen lyser igenom på skivan.

Måhända är det kännedomen om hans psykiska illamående som får mig att tycka att albumet generellt har en ganska mörk ton, i låten Dominoes blir detta allra tydligast. Det finns även exempel på det motsatta, den kluriga och skämtsamma Syd, i till exempel låten Effervescing Elephant. Det skall även sägas att det finns ett par riktigt bra låtar också, Love Song var länge en av mina favoritlåtar och kom alltid med på de blandband jag med jämna mellanrum spelade in till bekanta. Wined and Dined är en annan låt som är OK men som jag själv älskar att spela på gitarr och sjunga (till min frus förtret).

Om det var någon annan än Syd Barrett som hade försökt ge ut denna musik tror jag inte att något skivbolag tagit sig an det. Tack vara mitt intresse kring myten Syd, och att denna myt ger musiken något mer än bara det som kommer ut genom högtalarna, måste jag ändå ge den godkänt. Hade det varit Kris Kristofferson eller John Fogerty som spelat in dessa låtar hade jag eventuellt aldrig lyssnat på den, det skulle väl i så fall vara för det mycket märkliga om någon av dom sjungit sånger som dessa.

Tilläggas kan att Pink Floyd medlemmarna David Gilmour och Rick Wright producerade plattan och även medverkar på gitarr/bas resp. keyboard. Enligt uppgift jobbade de i stort sett själva med att skapa plattan och soundet eftersom Syd inte kunde alt. ville delta i arbetet (förutom hans sång- och gitarrpartier).

Favoritsånger

Love Song

Waving my arms in the air

Wined and dined

 

Tracklist

Side A

1. "Baby Lemonade" – 4:10
2. "Love Song" – 3:03
3. "Dominoes" – 4:08
4. "It Is Obvious" – 2:59
5. "Rats" – 3:00
6. "Maisie" – 2:51

Side B

1. "Gigolo Aunt" – 5:46
2. "Waving My Arms In The Air" – 2:09
3. "I Never Lied To You" – 1:50
4. "Wined And Dined" – 2:58
5. "Wolfpack" – 3:41
6. "Effervescing Elephant" – 1:52