The Pleasures of the Royal Courts (1976)

Ibland måste man bryta mönster - lämna allt man har och start ett liv någons annanstans, sjunga högt för sig själv inne i mataffären eller lyssna på musik från medeltiden och till råga på allt skriva ett blogginlägg om det.

Klassisk musik har aldrig varit min grej, jag har gjort halvtama försök att lära mig uppskatta det, men alltid misslyckats. Med "klassisk musik" menar jag reflexmässigt musik från 1600-talet och framåt - Mozart, Bach, Beethoven, Vivaldi och de andra grabbarna. Men går man tillbaka ännu längre, 11-, 12- och 1300-talet, ja, då blir det plötsligt intressant. Medeltida musik, Riddarmusik. Rövarmusik(?).

Kanske är det att det ofta är lite enklare musik än de ganska komplexa orkesterstycken som skapades senare. Färre antal instrument. Inte massa olika parallella stämmor. Inte en orkester med 50 medlemmar. Det enkla passar mig bättre. Dessutom ganska sköna instrument, olika sorts flöjter och tutor, små bärbara orglar, enkla trummor, harpa. Och så lite sång på det.

David Munrow, dirigenten

Jag kan egentligen ingenting om epoken ur musikalisk synvinkel. Det visste kanske bolagen som gav ut skivorna, för på baksidan är de fyllda med fakta. Om man orkar läsa det. Personligen läser jag det lagom förstrött medan jag uppskattar musiken.

På just den här skivan spelar The Early Music Consort of London, och dirigeras av David Munrow, tydligen en legendarisk gestalt inom nischen. Han begick tragiskt nog självmord samma år den här skivan gavs ut. På skivan bjuds det på tidig musik från bl.a. Spanien, Italien, Tyskland och Burgund från 12- till 1500-talet. När den här snurrar på skivtallriken försvinner jag från vardagsrummet och befinner mig istället längs ett långbord i ett gammalt slott, ätandes vildsvin med svärdet redo att svingas. Att man dessutom hittar dom här skivorna ofta för 1 dollar gör ju inte saken sämre.


Tracklist

Side A
1. The Courtly Art Of The Trouveres: 7:26
(A) Rondeau, Tant con je vivrai
(B) La sexte estampie real
(C) Ductia
(D) Quant je voy yver
(E) Fines amouretes ai
(F) Souvent souspire mon cuer
2. The Burgundian Court Of Philip The Good 9:31
(A) Basse Dance, Falla con misuras
(B) Ballade, Entre vous, noviaux maries
(C) Chanson, Vergine bella
3. The German Court Of Emperor Maximilian 7:19
(A) Isbruck, ich muss dich lassen
(B) SpanyolerTancz And Hopper Dancz
(C) Nun wollt ih horen neue Mar'

Side B
1. The Italian Music of the Medici Court 10:17
(A) O fallace speranza
(B) Tua volsi esser sempre mai
(C) E quando andarete al monte
(D) Zorzi
(E) Pavana in passe e mezzo
(F) Saltarello de la pavana
(G) La Manfrolina
(H) El pomo de lo pomaro
(I) La rocha el fuso
(J) Non e tempo
2. The Spanish Courts In The Early 16th Century 11:00
(A) Recercadas primera y segunda
(B) La tricotea Samartun
(C) Diferenciassobre 'La dama le demanda'
(D) Rodrigo Martines
(E) Ay triste que vengo
(F) Pase el agoa, ma Julieta

Blondie - "Parallel Lines" (1978)

Jag var länge misstänksamt inställd till Blondie. Allt jag hade hört var Heart Of Glass, i och för sig en skön låt som letade sig in i mitt barndomshem via en danstävling på ett disco där min bror vann den, men ändå en relativt kommersiell discolåt som den musikaliskt medvetne Markus inte riktigt kunde acceptera som närvarande i samlingen. Blondie var en grupp som skapade lättsmält kommersiell pop som roade den breda massan. Inget för konnässören. Det här höll egentligen i sig till ganska nyligen. Jag hade förstås fel, som så ofta när det gäller idéer om musik man egentligen aldrig har hört. Blondie skapade i alla fall på Parallel Lines riktigt sköna grejer.

Och ja, Blondie är namnet på gruppen inte sångerskan, som jag och så många andra har trott. Sångerskan är förstås Debbie Harry.

När jag första gången lyssnade på den här skivan insåg att jag faktiskt kände till en annan låt med gruppen, One Way Or Another, som var en av många hits från albumet. Jag var ju bara 6 år gammal när det släpptes, så uppenbarligen är det denna låt tillsammans med Heart Of Glass som tydligast har förts över till senare generationer.

Australiensaren Mike Chapman har producerat plattan och han har beskrivit att Blondie var den sämsta grupp han någonsin arbetat med när det gäller musikaliskt kunnande/utövande. Flera av medlemmarna uppmanade han att fokusera på låtskrivandet istället för att spela. Men tack var studioteknik (antar jag) märker i alla fall inte jag något av det. Stämningen i studion var väl inte heller den bästa, eftersom ingen av bandmedlemmarna egentligen gillade varandra, enligt Chapman, förutom Debbie Harry och Chris Stein förstås, som ju var ett par.

Nåväl, skivan innehåller en rad guldkorn. Den brukar beskrivas som en pop/new wave platta, och jag tycker att man tydligt hör spår av punk i flera av låtarna. Heart Of Glass är inte en representativ låt för plattan, då den är ganska ensam om sitt discosound. Hälften av låtarna gavs ut som singlar, men mina favoriter tillhör de som inte gjorde det - den mer suggestiva och lugna Fade Away And Radiate och den Bowieaktiga Pretty Baby.

Generellt en ganska tempofylld, kokainindränkt, platta med många kvalitativa låtar. Debbie och Chris Stein fick några år senare så pass grava narkotikaproblem så att de mer eller mindre förlorade allt de ägde, enligt vad jag läst på den tillförlitliga källan internet. Men 1978 var livet fortfarande ganska kul.


Tracklist

Side A
1. Hanging On The Telephone 2:17
2. One Way Or Another 3:31
3. Picture This 2:53
4. Fade Away And Radiate 3:57
5. Pretty Baby 3:16
6. I Know Bur I Don't Know 3:53

Side B
1. 11:59 3:19
2. Will Anything Happen? 2:55
3. Sunday Girl 3:01
4. Heart Of Glass 3:54
5. I'm Gonna Love You Too 2:03
6. Just Go Away 3:21

Talking Heads - "True Stories" (1986)

Ett soundtrack skulle man kunna tro, till David Byrnes film med samma namn. Men det är det inte, det är låtarna från filmen i Talking Heads version, i filmen sjöngs de av skådespelarna. Sångaren David Byrne ångrade tydligen denna platta, han ansåg att sångerna skulle framföras av skådespelarna och ingen annan, men finansiärerna av filmen tyckte annorlunda.

Jag är inte heller helt nöjd med True Stories. Bandet började se slutet på sin existens, relationerna mellan medlemmarna hade varit bättre, något som kanske avspeglades i det som bandet gav ut de sista åren. Generellt engagerar inte plattan, låtarna är väl egentligen ganska OK, men de gör inget djupare intryck och har aldrig gjort. Jag skaffade plattan i tonåren, och även i dessa mer okritiska år var det ingen favorit. Det är en ganska fartfylld och energisk platta, nästan rockig. och det är lätt att skråla med i låtarna om man är lagd åt det hållet. En av bandets största hitar finns med, Wild Wild Life. Men jag vet inte, även om man hör att det är Talking Heads, tydliga ekon från tidigare alster hörs, så känns den ganska oinspirerad. Enligt källor så var mycket av musiken skapat från tidigare överblivet material.

Jag gillar de tre avslutande, lite lugnare låtarna bäst, de är väl de som på något sätt berör och väcker lite känslor. Så inget måste i samlingen, Talking Heads hade gjort betydligt bättre och intressantare plattor tidigare. Det mest intressanta med plattan är kanske på sätt och vis låten Radio Head som givit namn åt en annan grupp.

Och jag har inte sett filmen. Kanske borde jag göra det, så här snart 30 år efter dess skapelse.


Tracklist

Side A
1. Love For Sale 4:30
2. Puzzlin' Evidence 5:32
3. Hey Now 3:42
4. Papa Legba 5:54

Side B
1. Wild Wild Life 3:39
2. Radio Head 3:14
3. Dream Operator 4:39
4. People Like Us 4:26
5. City Of Dreams 5:06

Kate & Anna McGarrigle (1975)

Varför inte fortsätta på temat artister från Montreal? Systrarna Kate & Anna McGarrigle föddes i Montreal men växte upp i byn Saint Sauveur des Monts, en liten bit bort. I min värld är de välkända, troligen beroende på att två av deras skivor fanns i mina föräldrars skivhylla under uppväxten (skivor som nu befinner sig i min skivhylla), men faktum är att förvånansvärt många Montrealbor inte känner till dom. Det upphör inte att förvåna mig. Men kanske erbjuder en stor stad som Montreal så många olika artister som existerat under åren, så det är lätt att försvinna i mängden.

Det självbetitlade debutalbumet släpptes 1975. Då hade systrarna sjungit tillsammans sedan första hälften av 60-talet. Faktum är att Kate pluggade till ingenjör på McGill University i Montreal på 60-talet, där min fru nu jobbar. Jodå. Anna pluggade på konstskola, också i Montreal. De började då uppträda tillsammans och framförde sina egna sånger, och fortsatte att sjunga tillsammans ända fram till Kates död 2010.

Systrarna sjunger mestadels på engelska men på deras skivor finns alltid några sånger på franska också (de har gjort en skiva med enbart franska sånger). På debutplattan öppnar B-sidan med min gamla favorit Complainte Pour Ste-Catherine som är på franska. Den känner en del svenskar igen som Ingen Kommer Undan Politiken som Marie Bergman sjöng 1977, Ola Magnell hade skrivit den svenska texten. Även Marie Fredriksson har sjungit den.

Skivan är generellt ganska hyllad, Allmusic ger den t.ex. 5 stjärnor. Men systrarna blev aldrig speciellt framgångsrika på listorna eller rent kommersiellt. Kanske är folknischen lite för smal. Personligen tycker jag det är en helt OK platta, men en del toppar och en del dalar. Deras mest kända låt, Heart Like A Wheel, som många andra artister gjort covers på, är väldigt vacker och sorglig. Nämnda Complainte-Pour Ste-Catherine är också riktigt skön, Swimming Song är en annan favorit, kul låt. Men så finns en del tristare nummer också som passerar genom mina öron utan att vilja stanna kvar. Många tunga musiker medverkar på skivan, men systrarnas sång är utan tvekan i fokus.

Avslutningsvis lite skvaller. Det finns en koppling mellan artisten i mitt förra inlägg, Leonard Cohen, och dagens, förutom att de båda härstammar från Montreal. Kate McGarrigle är mor till artisten Rufus Wainwright. Leonard Cohen har en dotter som heter Lorca Cohen. Lorca och Rufus har ett barn tillsammans. Med andra ord var Leonard Cohen och Kate McGarrigle släkt, på sätt och vis. Till saken hör förstås att Rufus är homosexuell vilket gjorde att detta arrangemang förstås fick lite större uppmärksamhet än normalt.

Nåväl, Kate & Anna McGarrigles debutplatta kan rekommenderas om man gillar folk. Soundet är relativt basic och deras sång döljs inte av några feta ljudmattor. På gott och ont. Missförstå mig inte, de sjunger bra och harmonierna är vackra, men ibland saknar jag en något större ljudbild och en fylligare produktion. Men det är ju jag, det.


Tracklist

Side A
1. Kiss And Say Goodbye 2:47
2. My Town 2:57
3. Blues In D 2:43
4. Heart Like A Wheel 3:08
5. Foolish You 3:02
6. (Talk To Me Of) Mendocino 3:08

Side B
1. Complainte Pour Ste-Catherine 2:48
2. Tell My Sister 3:37
3. Swimming Song 2:26
4. Jigsaw Puzzle Of Life 2:29
5. Go Leave 3:19
6. Travellin' On For Jesus 2:42

Leonard Cohen - "Songs From A Room" (1969)

En av min nya hemstad Montreals stoltheter är förstås Leonard Cohen. Han bodde faktiskt inte så långt från där jag själv bor, och har fortfarande kvar sin lägenhet, enligt lokala källor. Kanske har jag till och med passerat lägenheten, eller till och med honom själv, utan att vetat om det. Tydligen bor han en stor del av året i Kalifornien, enligt samma källor, men spenderar fortfarande en del tid i sin gamla hemstad. Det skulle vara intressant att byta några ord med honom, för mig i alla fall, kanske inte för honom. Men jag är (kanske lyckligtvis) för räddhågsen för att våga närma mig honom om jag skulle se honom. En räddhågsenhet som vi väl kan omformulera som "respekt för andras integritet".

Songs From A Room var Cohens andra platta. Den har ett relativt spartanskt sound jämfört med debutplattan och senare alster, vilket även avspeglas i det minimalistiska omslaget. Tydligen hade en del av Cohens vänner kritiserat honom för, vad de ansåg, överproduktionen på den första platta (en åsikt jag inte håller med om). Så producenten Bob Johnston såg det bland annat som sin uppgift att skydda Cohens låtidéer från allt för många influenser från omgivande musiker. Plattan är inspelad i Nashville. Faktum är att Cohen började spela in plattan i Hollywood året innan med David Crosby som producent, något som uppenbarligen inte klickade.

Plattan öppnar med klassikern Bird On A Wire, en av Cohens mest kända och älskade låtar. Den följs av Story Of Isaac som har den bibliska berättelsen om Isak, som av Gud beordras mörda sin son, som tema. Cohen har berättat att det är en protestsång mot Vietnamkriget som pågick vid denna tid. Min personliga favorit är The Partisan, som är en cover på den franska sången La Complainte du Partisan, speciellt den fransksjungande kvinnliga kören är vacker.

Cohen bodde under några år på 60-talet på den grekiska ön Hydra, bl.a. tillsammans med sin dåvarande norska flickvän Marianne Ihlen. Hon var en stor inspirationskälla för Cohen, t.ex. klassikern So Long Marianne från debutplattan handlar om henne. Marianne är kvinnan som syns på omslagets baksida, ett foto från deras rum på Hydra. Bird On A Wire är också skriven på Hydra, inspirerad av fåglar som satt på de nyuppsatta telefonledningarna på ön.

Cohen anses vara en av de singer songwriters som haft allra störst påverkan inom poulärmusikens värld, tillsammans med Dylan och Paul Simon. Han är i det närmaste en legend idag. Songs From A Room är svår att inte tycka bra om. Men visst, jag skulle inte ha så mycket emot ett lite mer "producerat" sound, efter ett tag kan det kännas lite enahanda, kanske lite tråkigt, med de sparsmakade arrangemang skivan bjuder på. Cohen började sin artistiska karriär som poet och författare, så man kan med gott samvete fokusera på texterna istället, om man tycket själva melodierna blir lite trista.


Tracklist

Side A
1. Bird On A Wire 3:26
2. Story Of Isaac 3:35
3. A Bunch Of Lonesome Heroes 3:12
4. The Partisan 3:26
5. Seems So Long Ago, Nancy 3:39

Side B
1. The Old Revolution 4:46
2. The Butcher 3:17
3. You Know Who I Am 3:28
4. Lady Midnight 2:56
5. Tonight I Will Be Fine 3:47

KISS - "Hotter Than Hell" (1974)

Att lyssna på denna skiva är som att höra ett eko från barndomen. KISS var min äldre brors stora favoriter åren innan tonåren, vilket innebär att bandet är en av mina första musikupplevelser. Jag minns när min bror och tre av hans vänner sminkade sig som idolerna, tog sina tillsågade låtsasgitarrer, riggade "trumsetet" på pingisbordet, bjöd in grannskapets barn och mimade till KISS. Höjdpunkten var när trummisen tog några nävar 5-öreskolor och slängde ut över publiken. Personligen hade jag en trasig kamera och lekte journalist till bandets förtret. När de låtsades sparka ned mig från scenen ropade morsan ilsket nerifrån att "låt Markus vara!" vilket förstås störde konsertupplevelsen.

Hotter Than Hell var bandets andra platta och gavs ut endast ett halvår efter debutplattan. Ännu hade de inte blivit den kommersiella produktmaskin KISS senare förvandlades till, i mina ögon var de fortfarande primärt ett rockn'rollband 1974. Och det är en ganska skön platta på det hela taget. Mina gamla favoritlåtar som Parasite, Goin' Blind, Comin' Home och Strange Ways blandas med en del inte lika bra.

Plattan spelades in i Los Angeles med samma producenter som på den första plattan. Bandet, där alla medlemmar kommer från New York, gillade inte Los Angeles. Och de tycks inte heller helt nöjda med det färdiga resultatet då de i intervjuer har varit tveksamma till om de använde sig av rätt producenter. Tanken hade varit att fånga och återge bandets tyngd de hade under liveframträdanden, men frågan är om de lyckades. Till råga på allt hade bolaget Casablanca inte längre något kontrakt med Warner Bros gällande distributionen, vilken därmed blev problematisk. Detta fick som konsekvens att plattan inte sålde lika bra som de inblandade hade hoppats. 1977 belönades bandet dock med en guldskiva efter 500 000 sålda exemplar.

Av mina fyra favoritlåtar är inte mindre än tre skrivna av Ace (med hjälp av Paul på Comin' Home). Dock hade han inte självförtroendet vid denna tid att sjunga själv utan lät övriga bandmedlemmar dela på den äran. Men han var en bra låtskrivare, och av medlemmarnas senare simultant utgivna soloplattor räknas hans som den bästa av de flesta.

Under årens lopp har Paul och speciellt Gene framställts som "the bad guys", främst gällande deras behandling av Peter och Ace och deras tydliga fokus på kommersialiseringen av bandet med miljontals kringprodukter. Peter och Ace har ofta setts som hjältarna. Samtidigt hade Peter och Ace under många av åren relativt grava drogproblem vilket påverkade deras beteende och prioriteringar och de var med all säkerhet ganska svåra att hantera. I en intervju nämner bl.a. Gene hur de fick snabba sig att spela in Aces partier tidigt under dagen innan han slocknade. Så det finns säkert flera sidor av saken.

Hotter Than Hell är en helt OK platta, och skapades av ett band som fortfarande primärt var ett band. Gillar man Glam/Rockn'roll/Metal från 70 talet så gillar man säkert skivan. Det är inte lika tungt som t.ex. Led Zeppelin eller Black Sabbath från samma tid, många av KISS fans var barn, det är både lättsammare och mer tillgängligt, och visst, lite mer ytligt.


Tracklist

Side A
1. Got To Choose 3:54
2. Parasite 3:01
3. Goin' Blind 3:36
4. Hotter Than Hell 3:31
5. Let Me Go, Rock And Roll 2:14

Side B
1. All The Way 3:18
2. Watchin' You 3:43
3. Mainline 3:50
4. Comin' Home 2:37
5. Strange Ways 3:18

Nancy Sinatra & Lee Hazlewood - "Did You Ever?" (1971)

Nancy och Lee har gjort många bra låtar tillsammans, men en del av det de gjorde kunde också vara lite smörigt och kanske väl klämkäckt. Lite av dansbandscountry. På den här plattan bjuds det på en del av det senare, men som tur är lyfts plattan av ett par riktigt sköna alster.

Det här var duons andra, och sista, platta tillsammans. Lee bodde vid det här laget i Sverige och tre år hade hunnit passera sedan parets första skiva.

Jag gillar generellt Lees soloplattor bättre än duons då de inte har samma glättiga yta och är mindre käcka. Men första sidan på dagens platta bjuder som tur är på den episka duetten Arkansas Coal (Suite) där paret beger sig lite mer utanför ramarna och bjuder på en tragisk historia med död och gruvdramatik, i vilken Nancy är dottern och Lee fadern. Denna låt bryter av skönt med sin annorlunda struktur och större ljudlandskap.

Andra sidan öppnar med den lika tragiska Down From Dover som sjöngs av Dolly Parton i originalversionen. Jag har noterat att många tycks gilla Partons version bättre, personligen är jag så van att den ska låta såsom Nancy och Lee sjunger den, så jag gillar den bäst. Höjdpunkten på B-sidan är annars låten Big Red Balloon. En riktigt skön låt som samtidigt är humoristisk utan att bli klämkäck. Kanske hela plattans höjdpunkt.

Kanske är Lees avresa i den stora röda ballongen från sin gnatiga hustru en återspelning av verkligheten. Det här blev i alla fall Nancy och Lees sista skiva tillsammans. Sista låten Got It Together Again är intressant och lite lustig. En stor del av den är ett samtal mellan paret, som i alla fall låter som en ganska spontan och orepeterad dialog, där Nancy bl.a. önskar att de kan göra en till platta tillsammans. Vi får också reda på att Lee är 42 år gammal och har två barn. Låten slutar med att Lee frågar om hon är klar och om han får åka tillbaka till Sverige nu, innan han avslutar med ett svenskt "Hej då!".

I USA gavs plattan ut året efter, då med namnet "Lee And Nancy Again" och en annorlunda låtordning.

Tracklist

Side A
1. Did You Ever?
2. Tippy Toe
3. Back On The Road
4. Arkansas Coal (Suite)
5. Congratulations

Side B
1. Down From Dover
2. Friendship Train
3. Paris Summer
4. Big Red Balloon
5. Got It Together Again

Sly & The Family Stone - "Stand!" (1969)

1969 kunde de göra musik. I alla fall om man ska bedöma året efter Stand! som innehåller klassiker som titellåten, I Want To Take You Higher, Sing A Simple Song, Everyday People och You Can Make It If You Try. En radda låtar på en och samma platta som en artist stolt skulle kunna visa upp efter en livslång karriär.

Den här skivan var svårare än vad man kanske skulle kunna tro att hitta. I Sverige letade jag länge på diverse skivbörsar utan framgång, det var inte förrän förra sommarens flytt till Montreal jag fann den här istället. Detta var Sly & The Family Stones fjärde platta och anses av många, inklusive flera av bandmedlemmarna, vara deras höjdpunkt i karriären. Bandet bestod vid tiden för inspelningen av syskonen Sylvester (Sly), Freddie och Rose Stone samt ett antal av deras vänner. De anses vara det första stora amerikanska bandet med en etniskt och könsmässigt blandad uppsättning.

Det är egentligen inte så mycket att orda om när det gäller skivan, OK, låtarna Don't Call Me Nigger, Whitey och Sex Machine kanske inte faller mig helt i smaken, lite för mycket av utdragna jam över dom, enligt min smak. Men i övrigt är det omöjligt att anmärka på plattan. Det är souligt, funkigt, energiskt och dansant. Ännu en skön platta för det musikaliskt och politiskt medvetna partyt. Musik som i alla fall jag blir glad av och har svårt att sitta stilla när jag hör (till mina barns vilda protester. Hallå, jag dansar ju riktigt coolt!!!).

Ett par år senare gjorde gruppen plattan There's A Riot Goin' On som också är bra, men redan 1969 började det gå utför på det personliga planet för många av bandmedlemmarna, inte minst Sly själv. Även om syskonen Stone kom från en kyrklig bakgrund påbörjades ett intensivt missbruk av diverse droger, främst kokain (och PCP, enligt Wikipedia). Sly skall ständigt ha burit omkring på en fiollåda fylld med droger. Detta gjorde att produktionstakten hämmades, bandet missade spelningar eller avbröt dom tidigare än tänkt etc. Sly blev allt svårare att handskas med och har haft ett tämligen problemfyllt liv fram till dags datum. Detta påverkade förstås även relationerna inom bandet på ett negativt sätt, och bandmedlemmar började efter ett tag bytas ut.

Men av detta märks intet på Stand!. Absolut en rekommendation. En klassiker.


Tracklist

Side A
1. Stand! 3:08
2. Don't Call Me Nigger, Whitey 5:58
3. Somebody's Watching You 3:20
4. Sing A Simple Song 3:56

Side B
1. Everyday People 2:21
2. Sex Machine 13:34
3. You Can Make It If You Try 3:37

Bakverk 80 (1979)

I sin tidiga tonår var min bror punkare, därför letade det sig in ett antal LPs med Sex Pistols, Clash, Crass m.fl. i föräldrahemmet. Och så Bakverk 80. En platta där tre olika svenska grupper bidrar med låtar - KSMB, Travolta Kids samt Incest Brothers. Av dessa var det väl det förstnämnda bandet som blev kändast, och deras senare platta Rika Barn Leka Bäst håller många som en av de bästa svenska plattorna som gjorts. Men nu var det 1979 och alla tre banden var i början av sina karriärer. MNW spelade in och gav ut plattan.

Jag ska skryta lite om min kusin Stefan, han var nämligen sångare och basist i Incest Brothers, vilket innebär att han är släktens kändis. Han fortsatte därefter sin musikaliska karriär i bandet Trekant och senare Köttgrottorna, just det, det legendariska svenska punkbandet. Det betyder förstås att jag inte kan vara objektiv när jag bedömer bidragen från Incest Brothers på plattan, jag kan inte annat göra än att höja dessa låtar till skyarna. Blod är tjockare än objektiv fakta.

Personligen har jag aldrig varit inne i punksvängen, även om jag som yngre uppskattade en del av Sex Pistols skapelser (jag gillar dock Clash men har aldrig ansett att de tillhör punkgenren). Därför är inte Bakverk 80 riktigt min melodi. Men det är ett intressant tidsdokument. De verkar vara så arga. Arga på systemet. Arga på politikerna. Arga på Svensson. Arga på det mesta. Det är tämligen aggressiv musik, som punk brukligen är, antar jag. Det är också mycket politisk medvetenhet. Även om punkarna tog avstånd från den svenska proggen (tror jag) så ser jag mycket likheter i just kritiken av det politiska systemet och passiviseringen av befolkningen. Det är också tydliga vänsterinfluenser i texterna. Så egentligen är det bara den musikaliska inramningen som är annorlunda. Lite simplare, rakare, aggressivare och kortare låtar. Men budskapet och åsikterna är desamma.

Incest Brothers låtar är förstås bäst. Men någon annan kanske skulle tycka Travolta Kids låtar är de mest intressanta. Denne någon kanske skulle notera lite mer melodiös musik, intressanta låtidéer och ett band som kanske låg lite före sina kompanjoner i själva låtskrivandet. Kanske skulle han gilla låten Titta På Den Här och till och med säga att det är den bästa låten på plattan? Jag tycker förstås inte så. Incest Brothers rules.

Bakverk 80 är kanske inte något jag kommer spela särskilt ofta, jag upplever punk som för högt, för slamrigt och för aggressivt. Men som tidsdokument är plattan kul. Och eftersom min kusin medverkar på den kommer den aldrig att lämna min skivsamling.

Tracklist

Side A

KSMB
1. Bohman 2:19
2. ABAB 2:02
3. Hårding 1:52
4. Militärlåten 1:14
5. Förortsbarn 2:07
6. Jag Vill Dö 2:13
7. MUF 1:58

Travolta Kids
8. Sune 2:37
9. Tryck På Knappen 1:36
10. Tunnbrödsrulle 2:07

Side B

Travolta Kids
1. Nick Carter 1:38
2. Bli Polis 1:47
3. Bill Å Bull 1:27
4. Titta På Den Här 1:53

Incest Brothers
5. Lördagspunk 1:22
6. Discofnask 2:53
7. Oskyldig 1:56
8. Pubertetsproblem 2:19
9. Svensson 1:54
10. Arbetslös 2:10

Talking Heads - "Little Creatures" (1985)

Den här plattan fick jag under mina tidiga tonår, så den har varit med länge. Talking Heads är en av de grupper som jag generellt uppskattar mer som vuxen än som ung, ofta är det annars tvärtom för mig, musik man lyssnat på i sin tonår är svårare att uppskatta som vuxen. Kanske var jag inte riktigt redo för Talking Heads, och deras inte alltid helt enkla skapelser, som den yngre versionen av mig själv.

Little Creatures relaterar jag dock till på ungefär samma sätt nu som för 30 år sedan. Kanske beror det på att plattan är en av de mer lättillgängliga bandet skapade. Borta är ljudmattorna från Remain In Light, ingen mörk neuros à la Fear Of Music. Little Creatures är snarare ett popalbum, ja, nästan en partyplatta. Faktiskt, nästa gång jag har fest hemma ska jag sätta på den här skivan, den kommer att funka alldeles utmärkt. Och folk kommer att dansa.

Soundet är en tillbakagång till det mer enkla från bandets första plattor. Ja, vissa låtar skulle platsa på 77, deras första skiva. Det är luftigt - basen, trummorna, gitarren står i centrum med diverse extra instrument här och där. Men dessa dominerar aldrig, och vi är som sagt långt ifrån soundet på t.ex. Remain In Light. Som vanligt låter det väldigt mycket Talking Heads fast skivan är ganska annorlunda än de tidigare. Den stora skillnaden är att det är ganska glad musik på Little Creatures. Den är osedvanligt lättillgänglig. Var är alla neurotiska vibbar? Och då har ändå David Byrne skrivit nästan alla låtar på egen hand. Kanske han var ovanligt lycklig.

Det här gör inte Little Creatures till en dålig platta. Det är en bra platta med några riktiga Talking Headsklassiker som grädde på moset, då tänker jag förstås på öppnings- respektive avslutningsspåren - And She Was och Road To Nowhere. And She Was är en riktig poppärla som får mig att tänka på REMs låt Stand, och Road To Nowhere är ett av mina absoluta favoritspår med Talking Heads. Däremellan bjuds på en blandad kompott där min höjdpunkt är Walk It Down medan Television Man kanske kunde ta slut lite fortare. Vi ska vara tacksamma för att Talking Heads undvek att lockas av den typiska 80-talsproduktionen. Soundet på Little Creatures är tidlöst och den skulle kunna ha varit producerad idag. Brian Eno var sedan en längre tid ute ur bilden, så det var bandet själva som producerade plattan. Kul med en skiva från 80-talet som låter bra.

Det här är den skiva med Talking Heads som har sålt flest exemplar, så den föll tydligen fler i smaken. Jag har dock förstått att vissa hard corefans anser att den innebar början på förfallet för Talking Heads. Jag håller inte med. Visst, för att vara Talking Heads är det en ovanligt lättsam skiva, men den fortfarande långt mer utmanande än Like A Virgin, Wake Me Up Before You Go-Go eller Take On Me som också spelades 1985. Little Creatures, kvalitativ new wave-pop för den medvetne lyssnaren.


Tracklist

Side A
1. And She Was 3:36
2. Give Me Back My Name 3:20
3. Creatures Of Love 4:12
4. The Lady Don't Mind 4:03
5. Perfect World 4:26

Side B
1. Stay Up Late 3:51
2. Walk It Down 4:42
3. Television Man 6:10
4. Road To Nowhere 4:19

Pink Floyd - "The Wall" (1979)

När jag lyssnar på The Wall förstår jag varför det aldrig varit ett av mina favoritalbum från Pink Floyd. Det är en kluven, nästan schizofren, upplevelse att ta del av denna skapelse. Bland vackra harmonier skall det tvångsmässigt leta sig in ett mollackord som förmörkar hela låten. Eller ta en låt som Mother, The Thin Ice, eller egentligen vilken låt som helst på plattan - en vacker, skön melodi men med en text som är är sorglig, depressiv och ofta aggressiv. Hiten Another Brick In The Wall har en riktigt svängig refräng, där basen och gitarren skapar ett riktigt skönt groove. Men så den där barnkören som sjunger om skolans förtryck...

Så fortsätter det plattan igenom. Nu finns det många fina skivor med texter som har sorgliga teman, men det som också färgar The Wall är Roger Waters ofta aggressiva, anklagande och desperata röst. Det är inte finstämda sorgsna sånger, det är avgrundsdjup ångest.

Det slår mig hur olik The Wall är jämfört med allt Pink Floyd dittills hade skapat, ändå så låter det väldigt mycket Pink Floyd. Motsägelsefullt, men sant. Vi befinner oss långt från Dark Side Of The Moon eller Wish You Were Here, närmast ligger den väl Animals i sitt sound. Men The Wall är desperatare, hårdare, mörkare, mer bombastisk och saknar låtar som är över 5 minuter långa. Om Animals är en bitter betraktelse över vårt samhälle måste The Wall liknas vid Waters egenterapi.

Man kan dock höra spår av Pink Floyds tidigare alster. Ta den flummiga inledningen till Empty Spaces, som skulle kunna ha varit med på en platta som Wish You Were Here eller varför inte More. Eller låten Is There Anybody Out There? som jag aldrig tyckt om, men som ligger långt utanför det man vanligen beskriver som musik. Och när jag hör den extremt bombastiska Bring The Boys Back Home kommer jag osökt att tänka på Atom Heart Mother med dess körer och orkestrala arrangemang.

Plattan släpptes 1979, filmen hade premiär 1982 där musiken till viss del är annorlunda (andra mixer, Bob Geldof sjunger på en del låtar osv.). Handlingen i korthet är en rockstjärnas allt större isolering från omvärlden och hans psykiska kollaps. Min nya hemstad Montreal har ett finger med i The Wall. Det var på en konsert i denna stad som Roger Waters spottade en person ur publiken i ansiktet, en händelse som nästan blev traumatisk för Waters och fick honom att börja fundera över sin och bandets allt större isolering från sina fans.

Många hävdar att The Wall i praktiken är en soloskiva av Roger Waters, vilket det ligger en del sanning i. Gilmour är medförfattare till endast tre låtar och keyboardisten Richard Wright försvann ur gruppen i samband med inspelningen (men anställdes som musiker under turnén).

The Wall beskrivs som en rockopera. Jag väljer att kalla den en musikal, och vips så tillhör den samma genre som Sound Of Music och Jesus Christ Superstar. Det är ganska kul att se The Wall som en musikal. Som musikal (eller rockopera) så har den förstås ganska starka teatrala inslag som drar ner upplevelsen för mig. Jag vet inte om det är musik jag lyssnar på, eller ett teaterstycke jag tar del av. Jag har svårt att skilja filmen och skivan åt. Är skivan ett soundtrack till den senare filmen, eller skapades filmen med utgångspunkt ur musiken? Ja, jag är kluven till denna skiva.


Tracklist

Side A
1. In The Flesh?
2. The Thin Ice
3. Another Brick In The Wall Part 1
4. The Happiest Days Of Our Lives
5. Another Brick In The Wall Part 2
6. Mother

Side B
1. Goodbye Blue Sky
2. Empty Spaces
3. Young Lust
4. One Of My Turns
5. Don't Leave Me Now
6. Another Brick In The Wall Part 3
7. Goodbye Cruel World

Side C
1. Hey You
2. Is There Anybody Out There?
3. Nobody Home
4. Vera
5. Bring The Boys Back Home
6. Comfortably Numb

Side D
1. The Show Must Go On
2. In The Flesh
3. Run Like Hell
4. Waiting For The Worms
5. Stop
6. The Trial
7. Outside The Wall

Kytäjä - "II" (2013)

Min flytt till Montreal har inneburit att jag har behövt plugga franska intensivt under våren, därav har bloggen fått vila ett tag. I och med studiernas fullbordan kan livet nu återgå till det normala. För kompensera för frånvaron fokuserar jag idag på ett riktigt skönt album, från de finländska urskogarna.

Kytäjäs platta köpte jag på chans på någon internetbutiks vinylrea, beskrivningen lät schysst, bandet kände jag inte alls till. Den stod ganska länge i min hylla innan jag slutligen gav den en chans. Jag skall ärligt talat säga att mina förväntningar egentligen inte var så höga, musik från Finland är inte någon av mina kunskapsområden, och jag är nog lite misstänksam mot våra grannars svårmod.

Men döm om min förvåning då jag lyssnade på den. Det är en riktigt, riktigt skön platta, långt ifrån en depressiv finsk tillvaro i någon svartvit, märklig film. Definitioner är svåra, och Kytäjäs musik låter sig inte så lätt sorteras in i någon genre. Det är lite jazzigt, lite prog, lite ambient, lite world music, det är avslappnat, det vackert, det är intressant, det är instrumentalt (förutom en låt sjungen på finska) och det är jävligt bra. För tillfället en av mina favoritplattor. Någonstans på nätet definieras musiken som eklektisk prog. Vad vet jag. Avslutningsnumret Horizon Painters är i alla fall en skön flört med Brian Eno, tiden innan ambientutforskandet (tänk Here Come The Warm Jets).

Kytäjä är/var en finländsk duo bestående av Jamo Alho och Janne Lastumäk, bandets namn är namnet på byn där de tillbringade sina tonår. På plattan, som är deras andra, har de med sig ett gäng medmusikanter. Förutom de traditionella trummorna, gitarren och basen bjuds lyssnaren också bl.a. på flöjt och oboe. Plattan är riktigt bra rakt igenom, det enda svaga spåret enligt mig är det med sång, Song To The Sea. Kanske är min ovana att höra sång på finska en bov i dramat. Generellt är det ganska luftiga arrangemang med mycket utrymme kvar att röra sig i,vilket är trivsamt för öronen.

Hur som helst, Kytäjas andra platta kan varmt rekommenderas till alla och envar. Den ger tillvaron en ganska skönt avslappnad karaktär, samtidigt som den inbjuder till fokuserat lyssnande tack vare sin höga kvalitet och sina intressanta arrangemang.


Tracklist

Side A
1. Sailing Stones / Vaeltavat Kivet 2:34
2. Time And Tide Wait For No One / Päivi Kuluu, Varjo Venyy 4:02
3. 65 Knots, 65 Solmua 2:58
4. August Doves / Elokuun Kyyhkyset 3:36
5. Under The Sails / Purjeiden Alla 4:25
6. Sandy Island / Sandy Island 4:25

Side B
1. Fishermen / Kalastajat 3:39
2. Song To The Sea / Laulu Merelle 4:59
3. Indian Paths / Intiaanimatkat 4:42
4. Moon Shines, Dead Rides / Kuu Paistaa, Kuollut Ajaa 3:02
5. Horizon Painters / Taivaanrannan Maalarit 5:33

Pink Floyd - "The Endless River" (2014)

Nu när den värsta hypen lagt sig kring Pink Floyds senaste, och sista, album är det kanske dags att ta en titt på den. Levde den upp till förväntningarna?

Personligen hade jag inte så jättehöga förväntningar. De två albumen innan - A Momentary Lapse Of Reason (1987) och The Division Bell (1994) - var inte mer än OK och det skulle vara mycket begärt att de plötsligt, 20 år senare, skulle skapa ett mästerverk à la deras 70-talsalster.

The Endless River beskrivs av de två återstående bandmedlemmarna, David Gilmour och Nick Mason, som en tribute/svanesång till keyboardisten Richard Wright, som avled 2008. Grundstommen är överblivet material från inspelningen av The Division Bell, i detta fall olika synthslingor/ackord spelade av Wright. Ungefär 20 timmar material skall de ha lyssnat igenom och plockat ut godbitarna. Därefter har de lagt på gitarr, bas trummor etc. och på så sätt skapat nya låtar. Plattan är instrumental förutom den sista låten Louder Than Words.

Plattan har ett stort, vänligt och mjukt sound. Roger Waters bittra betraktelser är långt borta. Dock är musiken tämligen formlös och ibland även lite karaktärslös. En låt som Shine On You Crazy Diamond skulle kanske kunna jämföras i sitt sound med en del av musiken på The Endless River, med skillnaden att den förre har en mycket tydligare idé och ett annat fokus. En orsak är säkert att The Endless River är (nästan) helt instrumental, låtar utan sång kräver en högre grad av form för att inte flyta ut som bakgrundsmusik, vilket musiken på The Endless River tenderar att göra.

Jag ska också erkänna att jag rent instinktivt är skeptisk mot att spela in överblivet material, något inom mig säger att det troligen fanns en anledning till att man från första början valde bort det. Eftersom Wright avled 2008 ser jag det i detta fall dock som en fin gest gentemot honom, att faktiskt låta hans musik få en sista möjlighet att nå ut till lyssnarna. För mig har Wright alltid varit Pink Floyds George Harrison, han skrev inte många låtar, men de han gjorde var ofta riktigt, riktigt bra.

Att Wright på något sätt är huvudpersonen på denna skiva och vetskapen att det är Pink Floyds sista, färgar den med ett visst vemod. Är det inte sorgligt att tänka att institutionen Pink Floyd nu har skapat sitt sista alster? Det är ju ett band som har funnits med under många år av våra liv. Insikten att allt har ett slut är ledsam ibland. Detta väcker känslor hos mig eftersom jag själv nyss har flyttat från Sverige, lämnat vänner, jobb och familj och den sorg detta innebär. Ett avslut som jag påminns om av The Endless River. Och att jag själv blir äldre. Jag är inte lika ung längre som när jag upptäckte Pink Floyd och utforskade deras olika album i musikrummet på stadsbiblioteket i Uppsala. De dagarna är förbi.

På det hela taget ett OK album, men inte mer. Musiken har en tendens att bli allt för mycket av bakgrundsmusik och det är i perioder svårt att behålla koncentrationen, om man nu inte faktiskt väljer att låta den vara just bakgrundsmusik. Låtarna hade kanske behövt lite mer av en tydlig karaktär för att tilltala mig mer. Men ändå en självklarhet för min del att äga denna skiva, då det är den sista Pink Floyd ger ut (enligt Gilmour). Personlig favorit är Anisina.


Tracklist

Side A
1. Things Left Unsaid 4:24
2. It's What We Do 6:21
3. Ebb And Flow 1:50

Side B
1. Sum 4:49
2. Skins 2:37
3. Unsung 1:06
4. Anisina 3:15

Side C
1. The Lost Art Of Conversation 1:43
2. On Noodle Street 1:42
3. Night Light 1:42
4. Allons-Y (1) 1:56
5. Autumn '68 1:35
6. Allons-Y (2) 1:35
7. Talkin' Hawkin' 3:25

Side D
1. Calling 3:38
2. Eyes to Pearls 1:51
3. Surfacing 2:46
4. Louder Than Words 6:32

Alt J - "An Awesome Wave" (2012)

Dags att lämna mitt senaste tema med lättklädda damer och tveksam musik. Dagens tema är en riktigt skön platta som för tillfället spelas mycket här hemma, en ny favorit i samlingen. Alt J är ett brittiskt band och An Awesome Wave var deras debutplatta.

Jag fick bandet rekommenderat av en granne som också stack till mig skivan (på CD) för några veckors lån. Upplevelsen var så positiv att jag såg till att få LP:n i julklapp i år. Alt J beskrivs som ett indierockband, alt. alternative band. Så är det säkert, jag vet inte riktigt hur man ska låta för att få en sådan etikett. Men i vilket fall är det musik med en liten knorr. Inte minst för att Joe Newman har en lite udda sångröst.

Jag hör jag en hel del progressiva influenser på plattan, t.ex. a capellan som följer på introt. Det är som att höra Gentle Giant på 2010-talet. Just den a cappellan gillar jag starkt trots att allmusic.com skriver ned den. Ibland beskrivs musiken som art rock, men för mig är den genren ofta lite "svårare" än Alt J. Även om det är annorlunda låtar på plattan, så är de långt ifrån svåra. Tvärtom upplever jag skivan som väldigt välkomnande, ljus och vänlig. Alt J verkar vara en samling sköna och avslappnade snubbar, inte svåra, svartsynta och djuplodande suicidkandidater. När man träder in i An Awesome Wave, träder man in en i en skönt drömsk men oftast uptempo värld.

Alt J har lyckats med konststycket att skapa en skiva som är bra och intressant rakt igenom, och det är lätt att sitta och lyssna på den utan att bli uttråkad. Om Kate Bush hade varit man, och medlem i ett rockband, tror jag att det skulle kunna låta så här.

Kan nämnas att bandets trummis Thom Green har en 80%-ig hörselnedsättning på grund av en genetisk sjukdom han lider av. Han riskerar att när som helst bli döv, läste jag i en intervju med honom. Och om någon undrar vad omslaget föreställer är det Gangesdeltat.

Jag rekommenderar plattan, både till de som helst lyssnar på radioskvalet och till de som hävdar att de är musikaliska konnässörer av högre rang. An Awesome Wave är en skiva jag tror alla kan uppskatta.


Tracklist

Side A
1. Intro
2. Interlude
3. Tesselate
4. Breezeblocks
5. Interlude
6. Something Good
7. Dissolve Me

Side B
1. Matilda
2. MS
3. Fitzpleasure
4. Interlude
5. Bloodflood
6. Taro

Playboy Record Artists (1977)

Låt mig direkt säga att detta är skräp. Visst, det är en smaksak vilken musik man gillar, och kanske någon blir upprörd när jag kallar denna skiva skräp. Men jag gör det igen. Det är skräp.

Så varför har jag den då i min samling? Gissa en gång. Rätt. En skiva från bolaget Playboy Records tyckte jag helt enkelt skulle vara cool att äga. Speciellt då den har Playboykaninen i O:et. Och eftersom jag tyckte Playboy Records var häftigt, så hade jag en förhoppning om att musiken skulle vara lika tuff. Men jag hade fel. Att skivan också kostade runt 15 kr. underlättade förstås inköpet (som vanligt).

Playboy Records var såklart var kopplat till Hugh Hefners imperium, men långt ifrån lika framgångsrikt som hans övriga produkter. Artisterna de hade på bolaget var inte speciellt populära, musiken de fokuserade på - softa rockballader och country - gick inte hem. Och precis som skrivs på denna blogg så förväntar man sig kanske något mer utmanande från något som Playboy ligger bakom. Men icke, istället blev väl många skivköpare, precis som mig, ganska besvikna på innehållet. Det mest utmanande med den här LPn är att orka lyssna på den rakt igenom.

Musiken på plattan är just softa rockballader och country. Ingen av dessa genres är någon favorit hos mig, och jag hittar faktiskt inte en enda bra låt på skivan (OK, låten Runaway är väl lyssningsbar. ursprungligen sjungen av Del Shannon 1961). Artisterna är mig också helt obekanta - Barbi Benton, Mickey Gilley, Charlie Kulis osv. Och att samma namn dyker upp på så många låtar på plattan visar väl att bredden av artister troligen inte var så stor. Men fortfarande tycker jag det är lite småroligt med en skiva från Playboy Records, så jag behåller den nog. Den är för övrigt endast utgiven i Sverige. Playboy Records existerar inte längre, någon förvånad?


Tracklist

Side A
1. Barbi Brenton - Ain't That Just The Way (That Life Goes Down) 2:55
2. Mickey Gilley - Bring It Home To Me 2:20
3. Current - Classica's Love Song (Part I) 3:06
4. Wynn Stewart - Lonely Rain 2:45
5. Hamilton, Joe Frank & Dennison -Don't Fight The Hands (That Need You) 3:05
6. Mickey Gilley & Barbi Benton - Let's Sing A Song Together 2:08

Side B
1. Mickey Gilley & Barbi Benton - Roll You Like A Wheel 2:09
2. Barbi Benton - The Teddy Bear Song 2:54
3. Hamilton, Joe Frank & Dennison - Now That I've Got You 3:38
4. Charlie Kulis - Runaway 2:48
5. Mickey Gilley - Honky Tonk Wine 2:30
6. Debbie Campbell - Please Tell Him That I Said Hello 3:11

Exitos Del Verano ("Summer Hits") (1976)

I morse var det -17 C. I natt skall det bli -32. Januarimörker. Vi behöver pigga upp oss med sol, stränder och lättklädda flickor. Kanske blir livet lite lättare då. Eller inte. Ser man till mitt förra inlägg kan en ny trend börja skönjas. LP-omslag som porrtidningssubstitut. Kanske skulle man ha en blogg enbart tillägnad dylika omslag? Skulle med all säkerhet öka antalet läsare.

Den här hittade jag i en second hand butik i Uppsala och jag köpte den enbart för jag tyckte omslaget kändes tämligen bisarrt. Priset var runt 15 kr vilket förstås underlättade ett inköp. Öppnar man det utvikbara omslaget finner man på insidan ett antal semesterbilder från Spanien med information om var de är tagna, mestadels Baleares och Costa Brava. Det gjorde att jag fick för mig att det var någon sorts reklam-LP för Spanien, kanske utgiven av den spanska turistmyndigheten. Därför kändes tilltaget att placera ett par ytterst lättklädda flickor på omslaget märkligt. Men den är utgiven 1976 och jag tänkte att det kanske var helt i sin ordning och politiskt korrekt att myndigheter på den tiden gjorde så.

Nu tror jag inte längre det är den spanska turistmyndigheten som gett ut plattan, utan de utmanande flickorna är placerade där för att locka köpare. Vilket uppenbarligen funkade på mig. Varför det är foton från spanska turistorter på insidan vet jag inte, kanske sponsrade myndigheterna. Exitos Del Verano verkar vara en serie skivor med covers på hits, ett flertal med omslag i samma stuk som dagens. Varför ändra ett vinnande koncept?

Musiken? Ja, det är ett antal covers, sommarhits om man ska tro omslaget, där Sverige representeras av ABBA med låten Fernando. Det mesta går att lägga i papperskorgen men några sköna spår hittar man. Fly Robin Fly av den tyska gruppen Silver Convention är cool och groovig 70-talsdisco (låg etta på ett antal listor 1975). Och så gillar jag den smäktande Tornero av den italienska gruppen I Santo California från 1974. B-sidan öppningsspår La Ramona är också skön, kanske inte bra, men rolig. Jag känner inte till den låten, och det är svårt att hitta information om den på nätet. Det enda jag lyckas få fram är att en komiker vid namn Fernando Esteso hade en hit med en låt vid det namnet, så kanske är det den.

Som sagt, det är covers, vilka generellt inte låter lika bra som originalen. Så också på denna platta. Därför ser jag ingen anledning till att köpa den här skivan för musikens skull, bättre att införskaffa originallåtarna. Enda anledningen att köpa plattan skulle vara för omslaget, antar jag. Men personligen hävdar jag bestämt att jag uppskattar plattan för låtarna, precis som jag gillar artiklarna i Playboy.

Döm om min förvåning när jag noterade att den sålts på ebay för dryga 300 kr. Vilket får mig att pusta ut då jag också kan hävda att den är en ekonomiskt investering, som uppenbarligen har betalat sig riktigt bra.

Youtubelänkarna nedan är till originallåtarna, jag hittade inte denna skivas coverversioner.


Tracklist

Side A
1. Bye, Bye Fraulein 4:04
2. Fly Robin Fly 5:32
3. Volare 2:49
4. Echame A Mi La Culpa 3:35
5. Save Your Kisses For Me 3:54
6. Quiero 2:50

Side B
1. La Romana 3:36
2. Viva America 3:55
3. Tornero 4:09
4. Paloma Blanca 3:16
5. Fernando 4:12
6. Abrazame 3:45