Greatful Dead – ”American Beauty” (1970)

Låt oss fortsätta på det förra inläggets tema med countryinspirerad musik. Och samtidigt fortsätta med min process att komma ut som en countrydiggare, en process som inte är helt enkel. Jag har fortfarande inte vågat berätta för mina föräldrar.

Greatful Dead var i min värld länge det ultimata flumbandet - bandet använde sinnesutvidgande substanser, publiken använde sinnesutvidgande substanser, bandets mest fanatiska fans, s.k. deadheads, tycktes nästan vara en psykedelisk sekt med Jerry Garcia som frälsare. De var husband åt Ken Kesey och hans Merry Pranksters på deras LSD-tillställningar, acid tests.

 

De låtar jag hade hört motsade dock till viss del denna bild, då mycket tycktes vara långa bluesjam, och inte den flippade acidrock som i alla fall jag förväntade mig utifrån den bild jag fått av bandet. Jag skall ärligt säga att förutom dagens tema och Terrapin Station har jag bara tagit del av lösryckta låtar av bandet, så min bild är långt ifrån komplett, men det verkar som att andra band gjorde mer hämningslösa musikaliska experiment. Jag är dock väl medveten om att min bild återigen kan komma att justeras.

Min första platta jag skaffade med GD var Terrapin Station, som jag tycker mycket om. Den andra var American Beauty, i det närmaste en klassiker när det kommer till GD. På American Beauty bjuder GD på musik med en hel del countryinfluenser. Garcia spelar en del skön pedal steel guitar och i låten Candyman, tvättäkta knarkcountry, så får vi höra ett riktigt skönt solo på detta instrument. Jag visste inte att steel guitar kunde låta så drömskt och flummigt.

 

Country har inte varit en favoritgenre i mitt liv, med vissa sällsynta undantag. Till viss del är jag beredd att låta American Beauty bli en del i denna skara undantag. Det skall förtydligas att detta inte är en renodlad countryplatta, det bjuds på en blandning av rock, folk, country och säkert en del annat. Countryn är dock den tydligaste influensen. Det är mycket stämsång och en hel del akustiska inslag, och vissa låtar är faktiskt renodlad country.

En av plattans bästa spår är öppningslåten Box Of Rain. Det är en sådan låt man vill spela om och om igen. En vacker och lite vemodig sång som basisten Phil Lesh sjunger. Han bad textförfattaren Robert Hunter skriva en text som han kunde sjunga till sin döende far, vilket han enligt uppgift också gjorde. En annan favorit är nämnda Candyman, country när den är som mest flummig, vilket kanske är en motsägelse. Sugar Magnolia är en fartfylld rock/country låt som är en av de mest kända av GDs låtar, och en av de som spelats oftast på konserterna.

På B-sidan finns den vackra Attics Of My Life där vacker stämsång dominerar. Den är olik övriga låtar med sitt acapella arrangenmang. Avslutningslåten Truckin är en klassisk GD-låt som blev en stor hit. Den har sedan skivan släpptes varit den 8:e mest spelade låten på konserterna (520 gånger) och en låt som många förknippat GD med. Personligen gillar jag den inte alls, en boogielåt som jag tänker CCR eller något sådan band lika gärna kunde ha gjort. Jag förstår inte varför den blivit så stor.

Omslaget är lite speciellt, texten är ett så kallat ambigram vilket betyder att texten också går att läsa om man vänder på den, eller ändrar perspektiv (låter t.ex. bakgrund blir förgrund). Antingen med samma innehåll eller med ett nytt. I detta fall kan American Beauty också läsas som American Reality. Och enligt uppgift kan man vända upp och ned på omslaget och hålla upp den mot en spegel, då skall man i spegelbilden kunna läsa Devil’s Kingdom. Jag kan inte förneka att det sistnämnda låter lite som en skröna, ungefär som alla baklängesbudskap som skall finnas på massa plattor. Men vem vet? Jag har inte provat.

 

Sammanfattningsvis en helt OK platta där det både går upp och ned. Vissa låtar är lite för mycket country för min del, men med sina höjdpunkter i form av t.ex. Box Of Rain och Candyman så tycker jag den har sin absoluta plats i samlingen. Sedan fascineras jag på sätt och vis av countryn som GD ägnade sig åt. Jag har alltid tänkt mig country och LSD-inspirerad hippiemusik som motpoler, men tydligen kan ett band utan större problem röra sig mellan dessa ytterligheter. Även band som Byrds gjorde utflykter in i countryns värld, så det kanske är som folk säger – det är inte en linje, utan en cirkel. På de extrema kanterna möts man. Hippien tar hillbillyn i handen och förenas i harmoni.

 

Tracklist

Side A

1. Box Of Rain 5:18
2. Friend Of The  Devil 3:24
3. Sugar Magnolia 3:19
4. Operator 2:25
5. Candyman 6:14

Side B

1. Ripple 4:09
2. Brokedown Palace 4:09
3. Till The Morning Comes 3:08
4. Attics Of My Life 5:12
5. Truckin 5:03

Bob Dylan – ”Nashville Skyline” (1969)

Tänk om jag är en sån som gillar country. Cowboyhatt, boots med sporrar och en pickup runt hörnet. När folk frågar mig vilken sorts musik jag gillar har det ofta varit enklare att säga vad jag inte lyssnar på. Dansband, opera och country ingår i den listan. Jag har alltid gjort ett undantag för Lee Hazlewood, hans variant av country är OK, men de andra…

Bob Dylan har inte heller varit någon större favorit. Visst, han har utan tvekan skrivit fantastiska sånger, men hans sångröst och låtarnas sound har aldrig tilltalat mig. Bob Dylan brukar jag tänka är en av få artister där andras covers är bättre än originalet.

Nashville Skyline har fått mig att tvivla på mig själv och ifrågasätta delar av min identitet och historia. Tänk om det är så att jag helt enkelt inte kommit ut ur garderoben. Tänk om jag är en countryälskare. Vad skulle mina föräldrar säga?

 

Nashville Skyline var Dylans nionde studioalbum och ganska annorlunda än de föregående. Första gången jag hörde Lay Lady Lay på en samlings-CD jag har, vägrade jag tro att det var Dylan. Det måste vara en cover, eller ett taskigt försök att lura på folk hemmainspelningar som utgavs för att vara Dylan. Utan tvekan dock en skön låt, som jag direkt föll för, och som jag senare förstod Dylan förstås sjöng, trots att han lät så… annorlunda.

På Nashville Skyline sjunger Dylan med en helt annan röst än sin brukliga, det är en djupare, mjukare och skönare stämma (enligt mig). Och musiken är country inspelad i Nashville. På öppningslåten Girl From The North Country sjunger han till och med duett med Johnny Cash. Cash närvarade en hel del på inspelningen av plattan, och de spelade in fler duetter, dock användes bara en på plattan. Dylan hade på den föregående plattan John Wesley Harding några countryinspirerade låtar, men på Nashville Skyline tog han steget fullt ut.

 

En annorlunda Dylanplatta som jag varmt kan rekommendera, även till dom som inte gillar country. Här bjuds på en ganska avspänd country utan gnällande sydstatsröster, banjos eller fioler. Det är ett skönt sound och många sköna låtar. Klassikern Lay Lady Lay är en favorit, andra sköna alster är nämnda öppningslåten, I Threw It All Away och Tonight I’ll Be Staying Here With You. Och visst hörs det emmelanåt åt att det är Dylan, helt fri från sitt arv är han inte.

Jag hävdar fortfarande att country inte är min favoritmusik, men jag har i och med Nashville Skyline hittat ännu ett undantag. Plattan togs emot väl av publik och press och fick höga placeringar på listorna, inklusive en förstaplats i England. Mitt ex har en text i guld där det framgår att den är förbjuden att sälja, den är endast för promotion. Det gör den ju i det närmaste olaglig att äga, vilket kittlar rebellen inom en.

 

Tracklist

Side A

1. Girl From The North Country 3:41
2. Nashville Skyline Rag 3:12
3. To Be Alone With You 2:07
4. I Threw It All Away 2:23
5. Peggy Day 2:01

Side B

1. Lay Lady Lay 3:18
2. One More Night 2:23
3. Tell Me That It Isn’t True 2:41
4. Country Pie 1:37
5. Tonight I’ll Be Staying Here With You 3:23

David Bowie - "Hunky Dory" (1971)

Första gången denna skiva hamnade i min ägo var på min 11- eller 12-årsdag. Då ägde jag den i några dagar, tills jag bytte den. Jag hade ju önskat mig Let's Dance, något som min far inte var riktigt medveten om. Bowieplatta som Bowieplatta, tänkte väl han, och lydde butikpersonalens rekommendation att det var den här plattan man skulle ha.

Vid den tiden var säkert Let's Dance rätt platta för mig, men sett i ett större perspektiv så föredrar jag utan tvekan Hunky Dory. Den är relativt nyinskaffad, men eftersom min äldre bror länge ägt den så har den ändå funnits med i tillvaron under många år. På så sätt känns den inte som en ny platta för mig.

Versionen jag har är en spansk återutgivning med tillägget A Pedir De Boca i titeln, och jag vet inte hur officiell den är. Det som är lite annorlunda med den är att det är en brun vinyl, som när man håller upp den mot ljuset blir närmast lilafärgad. Jag har läst på nätet om spanska utgåvor med olika färger, men just den bruna varianten har jag haft svårt att hitta någon information om. Men de övriga färgade spanska utgåvorna nämns oftast som icke-officiella utgåvor, så jag antar det gäller min också.

Det här är ju i det närmaste en klassiker och det är en riktigt bra platta. Låtar som Changes, Life On Mars? eller Andy Warhol är ganska kända för den breda massan (tror jag i alla fall). Det här var Bowies fjärde skivsläpp men det första för hans nya bolag RCA. När han började inspelningen var han faktiskt kontraktslös, men RCA hörde en demotape och signade honom.

Den sålde helt OK inledningsvis, men det var inte förrän Bowies stora genombrott året efter, med skivan Ziggy Stardust, som Hunky Dory började sälja på allvar. Den är med på otaliga listor gällande bästa skiva någonsin gjord, bästa skiva från 70-talet osv. Bowie själv anser att det är en av hans viktigaste skivor genom karriären.

Det är relativt lättilglänglig musik, samtidigt som den inte är mainstream. Jag tror den kan passa ganska många, vare sig man identifierar sig som en musikkonnässör och kännare av stora mått eller föredrar att lyssna på dagens kanske mer opersonliga datorgenererade musikurval på radio. Ska jag nämna något negativt så är det att jag inte är överförtjust i Bowies, vid denna tid, lite tunna och nasala röst. Det ger låtarna en speciell touch som känns på gränsen till lite neurotisk. Icke desto mindre en riktigt skön platta som nog borde finnas i allas hem.


Tracklist

Side A
1. Changes 3:37
2. Oh! You Pretty Things 3:12
3. Eight Line Poem 2:55
4. Life On Mars? 3:53
5. Kooks 2:53
6. Quicksand 5:08

Side B
1. Fill Your Heart 3:07
2. Andy Warhol 3:56
3. Song For Bob Dylan 4:12
4. Quen Bitch 3:18
5. The Bewlay Brothers 5:22

Pink Floyd - "The Best Of Pink Floyd" (1970)

Som en sann Pink Floyd-diggare kunde jag inte låta bli att köpa denna platta när jag stötte på den härom veckan i en skivback, även om den var lite dyr. Men en chans att de få flesta av Pink Floyds tidiga singelsläpp på vinyl kunde jag inte stå emot, alster som inte finns med på någon av deras LP:n (jag har dock låtarna sedan länge på CD).

Förutom singelsläppen är några av låtarna på plattan är tagna från deras första platta The Piper Of The Gates Of Dawn. Ett pärlband av psykedeliska skapelser, de flesta skapade av Syd Barrett. Vad gör då David Gilmour på omslaget och var är Syd, undrar kanske vän av ordning? Låtarna är från åren 1967-68 och alla egentligen inspelade innan Gilmour kom in i bilden. Enligt källor på internet medverkar han endast på Julia Dream. EMI som gav ut plattan tyckte väl det var bättre att visa upp 1970-versionen av bandet, antar jag, men faktum är att plattan återutgavs senare med Syd Barrett istället för Gilmour på bild. Efter toksuccén med Dark Side Of The Moon ville bolaget tjäna ännu mer pengar på Pink Floyd och gav ut The Best Of Pink Floyd under det nya namnet Masters Of Rock, en serie som gjordes under samma namn med ett flertal artister. Då fick Syd vara med på bild.

Låtarna är förstås något helt annat än Dark Side Of The Moon och Pink Floyds övriga 70-talsskapelser. Det här är själva definitionen på psykedelia, ofta med en mörk touch, som om musiken förebådar Syds framtida öde. En del kanske skulle avfärda vissa låtar som lite tramsiga, men inte jag. Jag tycker samtliga alster är helsköna. Apples And Oranges är kanske den låt som mest påminner om musiken på Syds soloplattor som gavs ut några år senare, med en märklig tajming av sången till musiken. Rick Wright och Roger Waters bidrar också med några nummer. Spontant kan man sakna Point Me At The Sky, den skapades dock då Syd i praktiken lämnat bandet, så det kanske ändå är OK. Men personligen hade jag gärna sett att den fick en plats på plattan istället för någon av låtarna från Pipers At The Gates Of Dawn.

På The Best Of Pink Floyd bjuds lyssnaren på bandet i sina unga år, fyllda med ungdomlig energi och experimentlusta. Roligt, flummigt, vemodigt och lite mörkt. Kunskapen om Syds öde förstärker med all säkerhet detta mörker.


Tracklist

Side A
1. Chapter 24 3:36
2. Mathilda Mother 3:03
3. Arnold Layne 2:51
4. Candy And A Currant Bun 2:38
5. The Scarecrow 2:07

Side B
1. Apples And Oranges 3:01
2. It WouldBe So Nice 3:39
3. Paint Box 3:27
4. Julia Dream 2:28
5. See Emily Play 2:50

Jimmie Haskell – ”California ’99 (1971)

En del skivor är i ärlighetens namn roligare att äga än att lyssna på. Jimmie Haskells California ’99 är en av dessa. Plattan måste definieras som någon sorts rockopera med ett tämligen udda innehåll. Inspelad i börja på 70-talet så blickar den in i framtiden, till det fjärran 80- och 90-talet. USA har gått i konkurs, människor lever på insekter som i sin tur lever på cannabis (som växer i de centrala delarna av USA, i insekts- och marijuanankorridoren). USA är för övrigt omdöpt till Kalifornien och kärlek är för de lägre klasserna, i det närmaste förbjudet. Det finns förresten inga klockor längre, istället spelas det musik – lågt tempo på morgonen är därefter högre och högre tempo ju längre dagen har gått. Man lyssnar på musiken och vet på så sätt vad klockan är.

Rockoperans huvudperson väljer att inte bli del av militären, istället får han en alternativ uppgift, Situation 19 – Love as your burden. Han skall älska tre personer samtidigt, närmare bestämt Claudia, Jessica Stone och Barbara. Dessutom måste han hitta och bli förälskad i dom i just den ordningen. Han får två år på sig, misslyckas han blir det militären i alla fall.

Ja, ungefär så ser handlingen ut. Tom Gamache har skrivit den. När jag läser på nätet om skivan återkommer ett flertal till att skaparna av plattan måste ha rökt stora mängder gräs. Undrar varför…

Jimmie Haskell har varit en produktiv man som både skrivit och arrangerat mycket musik. Han har också agerat dirigent en hel del under sin karriär. Han har fått en Emmy och ett antal Grammies. Förutom olika artister har Jimmie också varit inblandad i en hel del filmers soundtracks, t.ex. Big och Purpurfärgen.

Men musiken på California ’99 är inget utöver det vanliga, ärligt talat, och inte lika flippad som historien. Skivan utgörs av ungefär lika mycket berättande av historien som musik. Personligen tycker jag berättandet blir trist, i alla fall efter första gången man har hört skivan. En rad gästartister är med – Joe Walsh, Big Wanda and the Wombats, Jimmy Witherspoon m.fl. Vissa låtar är covers medan andra är skrivna av Haskell. En lite udda fågel på plattan är The Night They Drove Old Dixie Down som Jimmy Witherspoon sjunger. Helt OK låt, men lite udda i sammanhanget. Plattan avslutas med en cover på Peter Townshends Underture.

Det bästa med plattan är nog omslaget. Man kan veckla upp det till en affisch, stor som 6 st. skivomslag. En del märkliga foton med tillhörande beskrivningar på ena sidan, och en karta över USA (nej, Kalifornien, förstås) på andra sidan. Sådant är kul.

Som sagt, musiken på plattan kanske inte rättfärdigar ett inköp, men det uppvikbara omslaget tillsammans med det allmänt flippade innehållet gör ändå att den har sin givna plats i samlingen. Hur historien avslutas skall inte avslöjas här, den intresserade får leta upp plattan.

Tracklist

Side A

1. Overture

2. Appopopoulisberg

3. The Night They Drove Old Dixie Down

4. Jessica Stone

5. To Claudia On Thursday

Side B

1. Prelude

2. California Fairy Tale

3. Barbara

4. Underture

Dire Straits – ”Brothers In Arms” (1985)
 

Det här är en av de första LP-skivorna i min samling. Jag fick den när jag fyllde 13 år, samma år den gavs ut. Jag minns det väl, födelsedagen ägde rum på Smögen där vi ibland tillbringade någon vecka på sommaren. Jag blev tonåring, och började allt mer ta farväl av barndomen. Solen sken precis som dagen innan, det var varmt men något var ändå annorlunda.

En del i att bli äldre var att börja skapa sin egen identitet och i det sin egen musiksamling. Brothers In Arms var ett steg på vägen. Förutom barnskivor som Trazan och Banarne och Djurens Brevlåda som dröjde sig kvar i hyllan hade skivan sällskap av några Kiss-skivor jag fått av min bror för jag städade hans rum, Magnus Ugglas Välkommen Till Folkhemmet och julen -85 dök Paul Youngs Secret Of Association upp. Sakta men säkert fick barnskivorna flytta på sig för att lämna rum för rockn’ roll. Brothers In Arms är en del i grunden av samlingen, en av mina första skivor och en följeslagare som gjort mig sällskap i snart 30 år.

 

Med det inte sagt att jag tycker det är en fantastisk platta som ständigt spelas hemma. Sanningen är att jag i praktiken aldrig lyssnar på den idag.

Brothers In Arms är Dire Straits femte album och deras absolut mest framgångsrika. Skivan är det sjunde mest sålda albumet någonsin i England och har tillbringat oräkneliga antal veckor på förstaplatsen på olika länders försäljningslistor. Den har sålts i ungefär 30 miljoner exemplar runtom i världen. Brothers In Arms var också den första skiva som sålde mer i CD-formatet än i vinylformatet, under en tid 1985 var det svårt för andra bolag att trycka upp CD-skivor eftersom all tillgänglig CD-tillverkning upptogs av Brothers In Arms.

Något som hjälpte att Brothers In Arms fick sådana framgångar var den klassiska videon till Money For Nothing. Jag minns själv hur häftig jag tyckte den var, dataanimerad och allt. Det var på den tiden MTV var nytt, fräscht och coolt och musikvideos diskuterades flitigt på skolgården. Att Sting var med och sjöng på låten gjorde den extra intressant.

 

Anledningen till att jag inte lyssnar på Brothers In Arms idag är inte att det är en dålig platta, för det är det inte. Det är en bra platta. Det är snarare att jag helt enkelt gick vidare i musiklyssnandet och lämnade den här bakom mig efter något år. Efter intensivt lyssnande i den tidiga tonåren har jag också länge förknippat den med just den här perioden i mitt liv, och har haft svårt att relatera till den som vuxen. Men sanningen är att det nu har gått tillräckligt lång tid den här skivan varit ospelad att jag faktiskt kan uppskatta den igen. Jag upptäcker att det är med nya öron jag lyssnar på den då jag lyssnade igenom den inför skrivandet av denna text.

Money For Nothing känns inte längre sönderspelad. Det känns ganska fräsch och kul med sin sköna gitarrhook. The Man’s Too Strong är lika bra som förut och titellåten är återigen skönt vemodig och nästan lite suggestiv. Öppningslåten So Far Away är faktiskt bättre än förut och den fina Why Worry har nog blivit ännu lite finare. Och fortfarande tycker jag lika illa om hiten Walk Of Life, Your Latest Trick och One World.

 

Jag kommer troligen inte lyssna speciellt ofta på Brothers In Arms i fortsättningen heller eftersom jag har så mycket annat att välja på. Men jag har onekligen fått en förnyad respekt för plattan och tycker faktiskt den är riktigt bra.

 

Tracklist

Side A

1. So Far Away 3:59
2. Money For Nothing 7:04
3. Walk Of Life 4:12
4. Your Latest Trick 4:46
5. Why Worry 5:22

Side B

1. Ride Across The River 6:58
2. The Man’s Too Strong 4:40
3. One World 3:40
4. Brothers In Arms 7:00

Roxy Music – ”Stranded” (1973)

Roxy Musics tredje platta och den första utan Brian Eno. Det här var en av 2013 års julklappar efter att min mor besökt stans skivbörsar och fyndat. Det måste ju vara en roligare julklappsjakt än den vanliga på Dressman, Team Sportia eller den lokala outletbutiken. Julklappar som denna tar jag gärna emot fler av.

Trots Roxy Musics legendstatus är bandet ett relativt outforskat område för min del, men det känns kul att det fortfarande finns outforskad mark även inom rockens mer välkända trakter. Omslaget pryds av Bryan Ferrys dåvarande flickvän Marylin Cole som också var Playmate of the year 1973. Ferry hade en vana att pryda bandets omslag med sina flickvänner. Även om det är relativt vågat så är det ändå oskyldigare än omslaget på den efterföljande Country Life som min fru inte låter ligga framme när vi får besök hemma.

 

Det finns många som anser att detta är Roxy Musics bästa album, en av dessa är faktiskt Brian Eno. Personligen tycker jag också det är en väldigt bra platta. Den blandar mellan en del fartfyllda nummer, som t.ex. öppningsspåret Street Life, och lugnare stycken som Psalm eller den fina A Song For Europe. Många av spåren måste nästan betecknas som episka, med sina olika vändningar och partier. Episk glam- och konstrock. Den fantastiska Mother Of Pearl är ett exempel på detta som efter en stökig inledning tar en helt annan vändning. Amazona tar också en lite oväntad vändning in i en mer drömsk tillvaro efter några inledande minutrar med ett helt annat sound.

 

Så här skrev musiktidningen Rolling Stone på tiden det begav sig:

Roxy Music has been unable to cross the Atlantic so far, but that should change with this album. Stranded is one of the most exciting and entertaning British LPs of the Seventies.

En kanonplatta utan egentliga svaga spår. Bryan Ferry, den huvudsakliga låtskrivaren, bekräftar sin expertis och fallenhet som kompositör. Kanske är det frånvaron av Brian Eno som gör Stranded saknar lite av den föregående plattan For Your Pleasures mer märkliga och svårtillgängliga stycken. Om det är positivt eller negativt är en smaksak, personligen tycker jag båda skivorna är grymma.

 

 

Tracklist

Side A

1. Street Life 3:27
2. Just Like You 3:34
3. Amazona 4:12
4. Psalm 8:04

Side B

1. Serenade 2:55
2. A Song For Europe 4:44
3. Mother Of Pearl 6:53
4. Sunset 6:00