Andy Summers - "XYZ" (1987)

Vi fortsätter på temat medlemmar i The Police, denna gång gitarristen Andy Summers. The Police lade ned 1986 så vid tiden för denna skivas release stod Summers på egna ben. Jag har aldrig varit ett jättefan av The Police och har ingen av deras plattor, anledningen till att jag har XYZ är helt enkelt att jag hittade den i en skivbörs runt hörnet med en prislapp på 15-20 kr. Så jag tänkte det kan vara värt det för att få höra hur Summers, som jag förstått anses vara en bra gitarrist, låter som soloartist.

Summers tre barn bär tydligen mellannamnen X, Y och Z, så därifrån kommer skivans titel. Det här får ju en onekligen att tänka att Summers har ett visst sinne för humor, om än lite märkligt, kanske. När jag funderade på namn till mina barn förespeglade det mig inte för bråkdelen av en sekund att ge dom en bokstav i mellannamn. Jag behöver bli mer öppensinnad. Kanske L, S och D skulle vara sköna mellannamn, om man hade tre barn, som Summers?

Det här är den enda skiva i Summers katalog där han sjunger, övriga är instrumentala. Jag tycker hans sångröst är OK, den är ganska mörk och dov, men kan upplevas som tämligen platt och uttryckslös i längden. Jag hade väntat mig mer fokus på gitarren på en soloplatta med Summers, men det är det inte. Gitarren får egentligen inte mer utrymme än normalt på en pop/rockplatta. Skivan är utgiven 1987 och det hörs. Jag har svårt för det typiska 80-talssoundet, och även om det inte går till en extrem på XYZ är det tillräckligt för att jag inte ska gilla det. Det är trummaskiner och alldeles för dominerande synthar (ibland).

Någon låt här och där är OK, och med ett annat sound skulle de vara ännu bättre, men på det hela taget är låtarna inte mer än genomsnittliga, inget utöver det vanliga. Summers bjuder på en ganska ordinär pop/rockplatta som i alla fall jag kan klara mig ganska bra utan. Så inget man behöver springa till skivaffären för (eller söka upp på Spotify).


Tracklist

Side A
1 Love Is The Strangest Way 4:20
2 How Many Days 5:71
3 Almost There 4:30
4 Eyes Of A Stranger 4:47
5 The Change 2:53

Side B
1 Scary Voices 4:37
2 Nowhere 4:35
3 XYZ 2:46
4 The Only Road 3:40
5 Hold Me 4:48

Stewart Copeland - "Rumble Fish" (Soundtrack, 1983)

Soundtrack kan ibland vara lite knepiga, det kan vara svårt att koppla bort de bilder och känslor man har från filmen, så ett objektivt lyssnande blir svårt, eller så kan musiken ha en tendens att bli lite för atmosfärisk och formlös utan sitt visuella komplement. Gällande soundtracket till Rumble Fish är det den första fällan jag kan hamna i. Jag har sett filmen så många gånger att jag kan den utantill, så varje låt får svårt att stå för sig själv utan att hjärnan producerar bilder från filmen. Jag får svårt att höra musiken som bara musik.

Det var Coppola som regisserade filmen, dessutom producerade han den tillsammans med några andra. Han började göra filmmusiken själv, någon sorts percussionbaserad musik som skulle symbolisera tidens gång. Han insåg dock att han behövde hjälp och kallade in trummisen från The Police, Stewart Copeland. Och ganska snabbt förstod Coppola att Copeland var honom överlägsen i musikskapande och gav honom fria händer.

Stewart Copeland

Stewart Copeland spelar de flesta instrument själv, och han gör det bra. Alla låtar är instrumentala förutom öppningslåten, Don't Box Me In, där Stan Ridgway sjunger. Det blev tydligen något av en hit och fick en del speltid på radio. Ingen personlig favorit, dock. För att vara ett soundtrack är skivan helt OK. Det är inga atmosfäriska kompositioner, tvärtom är det oftast en tydlig takt och en del fart i musiken, Copeland är ju ändå trummis. Det är ingen risk att man somnar. Dock kan det i längden bli lite enahanda, Copeland tycks ha hittat sitt sound på plattan och håller sig till det. Det är samma instrument (mycket olika sorts slagverk), musiken går ofta i någon sorts baktakt vilket ger den en speciell prägel, och vissa teman kommer igen, som det ofta kan vara på soundtracks.

Jag hittade skivan för en tid sedan i en av de lokala skivbörsarna och kunde inte låta bli att köpa den. Mest som en nostalgisk hälsning till den yngre versionen av mig själv som hade Rumble Fish som sin absoluta favoritfilm och livsinspiration.

Motorcycle Boy, filmens hjälte

Tracklist

Side A
1 Don't Box Me In 4:36
2 Tulsa Tango 3:45
3 Our Mother Is Alive 4:13
4 Party At Someone Else's Place 2:32
5 Biff Gets Stomped By Rusty James 2:22
6 Brothers On Wheels 4:08

Side B
1 West Tulsa Story 4:00
2 Tulsa Rags 1:33
3 Father On The Stairs 3:01
4 Hostile Bridge To Benny's 1:52
5 Your Mother Is Not Crazy 2:48
6 Personal Midget / Cain's Ballroom 5:54
7 Motorboy's Fate 2:06

Traveling Wilburys - "Vol. 3" (1990)

Nyheten om Tom Pettys ytters oväntade död föranleder dagens inlägg, då han var medlem i "supergruppen" Traveling Wilburys. Jag har bara en soloplatta med Petty, Southern Accents, och den har jag redan skrivit om. Hans plötsliga bortgång var sorgliga nyheter, Petty var ju relativt ung, och även om jag inte har så mycket av hans musik, tyckte jag om honom. I alla intervjuer jag läst med honom, och alla artiklar om honom, verkade han vara en ovanligt skön snubbe. Jordnära och full av avslappnad humor. Full Moon Fever är en platta jag alltid har varit på väg att köpa, men så har det blivit något annat istället, mest för att jag har hört alla låtar från plattan så mycket att det inte finns någon större nyfikenhet kvar kring den. Jo, jag vet att Pettykännare tycker det finns andra, bättre, plattor med honom.

Vol. 3 var Traveling Wilburys andra platta, det var George Harrisons idé att kalla den Vol. 3 för att skoja med och förvirra skivköparna lite. Bandet var Harrisons kreation, och han ansågs vara dess ledare. Historien bakom bandet var att Harrison behövde spela in en singel B-sida, och frågade Jeff Lynne och han ville hjälpa till, ringde till Dylan för att få låna hans hemstudio, plingade på hos Petty för att låna hans gitarr (alla dessa fanns samlade i LA, enligt historien). Och alla frågade om de fick hjälpa till, och vips var ett nytt band skapat. Hur Roy Orbinson kom med förtäljer inte historien, men dessa fem legendarer utgjorde bandet på deras första platta som släpptes 1988. Strax därefter avled Orbison, så på Vol. 3 var de en kvartett.

Ingenstans på skivan nämns medlemmarna vid deras riktiga namn, istället presenteras de som sina alter egon, bröderna Clayton (Jeff Lynne), Spike (George Harrison), Boo (Bob Dylan) samt Muddy Wilbury (Tom Petty). När det gäller musiken är det inte riktigt min grej, och denna uppföljare fick ett något svalare mottagande än debutplattan. Det är fartfylld rock, heartland rock, lite folk och country, men tydliga hits saknas. Alla låtar är skrivna av medlemmarna tillsammans, enligt skivinfon, och så kanske det var, även om säkert olika personer bidrog olika mycket på olika låtar. Enligt vad jag läst i någon artikel satt de ofta runt köksbordet, någon hittade ett riff, någon annan kom på lite till, en tredje kom på en textrad etc. Jag tänker mig att de hade ganska roligt ihop.

Personligen har jag aldrig varit så förtjust i den typ av musik som Traveling Wilburys bjuder på, på Vol. 3, det är en skiva som är mer rolig att ha i samlingen än bra. Jag räddade skivan ut mina föräldrars samling när den var på väg mot soptippen, eller lokala loppisen. Med nu Petty avliden, och Harrison och Orbison sedan långt tidigare, är det ursprungliga Traveling Wilburys nu mer än halverat.

Tracklist

Side A
1. She's My Baby
2. Inside Out
3. If You Belonged To Me
4. The Devil's Been Busy

5. 7 Deadly Sins
6. Poor House

Side B
1. Where Were You Last Night?
2. Cool Dry Place
3. New Blue Moon
4. You Took My Breath Away
5. Wilbury Twist

Wire - "Object 47" (2008) + "Read & Burn 03" (EP, 2007)

Den här plattan köpte jag egentligen av en enda anledning, omslaget. Som född och uppväxt i Uppsala kunde jag inte låtar bli, alla bekanta med staden noterar nog vad bilden föreställer. Först kunde jag dock inte tro det stämde, vad gör Uppsalas vattentorn på omslaget av ett album med Wire, ett legendariskt brittiskt punkband? De måste ha ett liknande vattentorn i England, ritat av samma arkitekt. Men gåtan fick sin lösning när jag tog del av det faktum att bandets basist Graham Lewis är bosatt i Uppsala sedan slutet på 80-talet, tack var att han mötte kvinnan som senare blev hans fru i staden. Han är förstås den som tagit fotona på Uppsalas vattentorn, det är några till på innerkonvolutet.

Det här var Wires 11:e studioalbum, och deras 47:e objekt i diskografin, därav titeln. Som vanligt är bandets art-post-punk-pop av hög kvalitet, det är ett gediget album. Det här är den fjärde plattan jag införskaffade med Wire, så min kunskap om bandets musik är relativt begränsad. Men jämfört med mina andra Wireskivor är Object 47 ganska fartfylld och uptempo hela tiden, de mörka, lugna, suggestiva låtarna/ljudskapelserna hittas inte på skivan, vilket är något jag kan sakna. Jag har tilltalats av dessa pauser från de mer tempofyllda låtarna tidigare, det skapar en intressant kontrast.

Det här var första skivan utan gitarristen Bruce Gilbert, så bandet hade blivit en trio. Trots avsaknaden av de mer suggestiva alstren gillar jag skivan, speciellt låtarnas refränger har en tendens att fastna i skallen. Catchy är ett engelskt ord man använder om låtar som har en tendens att haka fast i folk, och många av låtarna på Object 47 är catchy - catchy art-punk-pop.

Som en extra bonus så har bandet/bolaget stoppat ned EP:n Read & Burn 03 från det föregående året i konvolutet. Fyra låtar bjuds på här, vilka också är sköna skapelser. Den inledande nästan 10 minuter långa 23 Years Too Late är väl den som är den mest udda skapelsen, även om den inte på något sätt är "svår". Men här kompenseras jag lite angående LP:ns avsaknad av mer udda låtar/musikaliska experiment.

Så på det hela taget en skönt, fartfyllt album. Wire vilar tydligt i punken, trots diverse andra influenser, så är man allergisk mot punk kanske man inte gillar Object 47. Men det är melodiöst, catchy refränger, och inte så neurotisk stämning som på några av deras andra plattor.

Uppsala vattentorn i helfigur (bilden ej från skivan)

Tracklist

Side A
1. One Of Us
2. Circumspect
3. Mekon Headman
4. Perspex Icon
5. Four Long Years

Side B
1. Hard Currency
2. Patient Flees
3. Are You Ready
4. All Fours


Read & Burn EP

Side A
1. 23 Years Too Late
2. Our Time

Side B
1. No Warning Given
2. Desert Diving

Talking Heads - "The Name Of This Band Is Talking Heads" (1982)

Dagens tema är en liveplatta med Talking Heads, dubbel som ofta är med liveplattor, utgiven innan deras mer kända liveplatta Stop Making Sense (ej dubbel). Mindre känd men lika bra.

Jag har läst att det vid tiden för utgivningen ryktades om att bandet kanske skulle ta en paus på obestämd tid, eller till och med lägga ned helt och hållet, så skivbolaget (Sire) blev oroliga och skyndade sig att ge ut skivan medan bandet fortfarande existerade. Nu fortsatte ju bandet ett antal år till, visade det sig, så oron var obefogad.

Första plattan har låtar inspelade 1977 och 1979, och den andra är inspelad under Remain In Light turnén 1980 och 1981. På första plattan hörs bandet uppträda som en kvartett i sin originaluppsättning. Låtarna här är främst från de två första plattorna 77 och More Songs About Buildings And Food. Dessutom smyger sig Air och Memories (Can't Wait) från plattan Fear Of Music in också. Som grädde på moset spelar de också den tidigare outgivna låten A Clean Break och den endast på singel utgivna Buildings On Fire.

Andra plattan innehåller mestadels låtar från Fear Of Music och Remain In Light. På dessa konserter har bandet tagit hjälp av en mängd medmusiker för att kunna framföra de mer komplexa låtarna från Remain In Light, och de är ungefär tio personer på scenen. På gitarr hörs t.ex. Andrew Belew, mest känd från King Crimson, i flera av låtarna. Han har ju en säregen spelstil som sätter en viss prägel på soundet.

Med andra ord är det låtar från bandets fyra första skivor som framförs, plus de två ytterligare nämnda. Man kan verkligen höra bandets framväxt, på den första skivan är det mindre arenor, det låter nästan som om de är i mitt vardagsrum och spelar, och publiken färre till antalet. På den andra skivan hörs tydligt att det är en större publik och bandet har vuxit till ett tiomannaband på scen, distansen känns större.

Personligen gillar jag den första plattan bättre. I bandets originaluppsättning är soundet tightare, tydligare och renare. Låtarna är enklare att lyssna på och ta till sig. I och med att så många deltar i framförandet på den andra plattan är ljudbilden stökigare och otydligare. Dessutom är Remain In Light en väldigt producerad platta med ett sound som är svårt att återskapa utanför studion, det gör att dessa låtar blir mer annorlunda än de på första plattan, jämfört med originalen. Låtarna känns lite oslipade och råa, de är betydligt tyngre än på studioplattan, det här gäller även låtarna från Fear Of Music. Men det är en smaksak, och många föredrar säkert den andra plattan och det tyngre soundet. Nu inte sagt att jag tycker illa om den andra plattan, inte alls, men jag gillar studioplattan Remain In Light ännu mer.

Gillar man Talking Heads och inte har den här plattan tycker jag man bör införskaffa den. Det är kul att höra bandet live, och liveversionerna ger verkligen låtarna något nytt. Dessutom får man låtarna A Clean Break och Buildings On Fire som inte finns med på någon LP med bandet, och dessa två låtar har under årens lopp vuxit till att bli två favoriter för mig. Under tonåren lyssnade jag inte så jättemycket på den här skivan, jag gillade den men föredrog oftast låtarna i originalversion. Men ju äldre jag blivit, desto mer tilltalas jag av den. Och den avslutande Take Me To The River är ju ett riktigt skönt slut på en skiva.


Tracklist

Side A
1. New Feeling
2. A Clean Break
3. Don't Worry About The Government
4. Pulled Up
5. Psycho Killer

Side B
1. Artists Only
2. Stay Hungry
3. Air
4. Buildings On Fire
5. Memories (Can't Wait)

Side C
1. I Zimbra
2. Drugs
3. Houses In Motion
4. Life During Wartime

Side D
1. The Great Curve
2. Crosseyed And Painless
3. Take Me To The River

Röda Bönor (1976)

Röda Bönor anses vara den svenska proggrörelsens första tjejband och ett av Sveriges första feministiska band. De existerade från mitten på 70-talet till början på 80-talet och gav ut två fullängdsplattor, varav detta självbetitlade var det första.

Det här var en platta jag räddade från mina föräldrars skivsamling när de tänkte göra sig av med alla vinylplattor. Man kan ju misstänka att just den här skivan var min mammas, eget köp eller present. Rent musikmässigt är inte det här min grej, men det är kul som ett tidsdokument. Den (åt vänster) politiskt färgade musikrörelsen i Sverige på 70-talet tänker jag mig bestod av två sorters band, dels de som hade sitt budskap som det primära, och det musikaliska kunnandet var sekundärt, dels sådana band där politiken fick balanserad prioritet med musikalisk kvalitet. Ett exempel på det senare skulle t.ex. kunna vara Nationalteatern som har skapat många låtar och skivor som är riktiga klassiker. Röda Bönor skulle jag spontant räkna in till den första gruppen.

Budskapen på skivan är kvinnokampen - jämställdhet och jämlikhet - och den socialistiska kampen, som jag uppfattar det prioriterat i den ordningen. Och det är ju två frågor man relativt enkelt kan sympatisera med, men eftersom jag primärt lyssnar på musik för en musikalisk skönhetsupplevelse, gillar jag inte låtarna. De är avskalade, soundet är relativt primitivt, och det finns ärligt talat inte så mycket som tilltalar mig i dom. Det är en blandning av egna låtar och en del traditionella, med nyöversatta texter till. Mycket stämsång.

Låtarnas textrader om den socialistiska kampen känns ganska utdaterade idag, och det är med ett litet inre leende på läpparna jag hör just de budskapen. Det känns som om perspektivet har ändrats något, och kampen förs på ett annat sätt. Men raderna om kvinnokampen känns mer aktuella idag, även om jag sällan hörs dessa tankar uttalas lika grovt och rakt på sak som på plattan. Men det är kul! Det känns som om 70-talet var mer radikalt och kampviljan större. Jag växte upp på 70-talet, men kampviljan verkar inte ha smittat av sig på mig. Kanske var det färg-TV och en andra kanal som förstörde.

Röda Bönor bildades i Lund, där jag bodde på 90-talet en tid. Då bodde jag under något år på Smålands Nation, i alla fall på den tiden det stora vänsterfästet i staden. Där hade säkert Röda Bönor varit en populär skiva. Men för mig är det här främst ett tidsdokument kring en era som flytt, då kampen fördes argsintare, och ett verkligt hopp om förändring existerade. Men rent musikmässigt är det inte mycket att ha, enligt mig. Inga bra låtar.

Här är en artikel i Sydsvenskan från 2013 där Röda Bönors medlemmar berättar om åren med bandet: https://www.sydsvenskan.se/2013-09-08/rockade-om-jamstalldhet


Tracklist

Side A
1. Oh Carol 2:19
2. Sången Om Ann-Marie 4:33
3. Diskoteksjakt 3:49
4. Kotten 1:02
5. Nya Songes 3:03
6. Det Ska Bli Slut På Rumban 4:45
7. Skärp dig Ann-Marie 2:03
8. Fællesang 1:42

Side B
1. La Lega 3:33
2. Sången Mot Familjen 2:37
3. Denna Karl 3:43
4. Kärlek 4:30
5. Vaggsång 1:00
6. Sången Om Kvinnans Otäcka Roller 6:20

Marie-Pierre Arthur - "Si l'aurore" (2015)

Marie-Pierre Fournier, som hon egentligen heter, kommer från den lilla orten Grande-Vallée som ligger i området Gaspesie, i Quebec. Jag turistade där den här sommaren och måste ha passerat byn, utan att veta om att det var Marie-Pierres ursprungsbygd. Nu vet jag inte om det hade gjort någon större skillnad för kvaliteten på den dagen, men kanske hade jag i alla fall tagit ett foto, som jag hade kunnat ha med i det här inlägget för en mer genuin känsla.

Nu för tiden bor Marie-Pierre i min hemstad Montreal, så det är med andra ord lokal musik som är i fokus idag. Kanske har jag mött henne på gatan någon gång, utan att veta om det? Hade det varit ännu mer imponerande om jag haft ett foto på mig och henne tillsammans i inlägget?

Si l'aurore är hennes tredje platta, och jag köpte den därför att jag har och tycker ganska bra om hennes självbetitlade debutalbum från 2009. Tyvärr tycker jag inte lika bra om Si l'aurore och har svårt att bli riktig vän med den. Egentligen finns det inget direkt dåligt jag kan sätta fingret på när det gäller sound och låtkvalitet, det är ett gott hantverk, men jag tycker helt enkelt inte så bra om den. Jag tror det är lite för popigt för min smak. Den funkar OK som bakgrundsmusik när man gör något annat, eller kanske har någon lokalbo på besök man vill glädja lite. Det är ett enkelt knep om man vill bli vän med en Montrealbo att visa att man har några lokala plattor i hyllan, då blir de glada.

Plattan är producerad av Marie-Pierres make Francoise Lafontain, och ett gäng andra Montrealmusikker med franskklingande namn medverkar. Marie-Pierre är basist förutom sångerska, och hanterar det instrumentet på låtarna. Det sjungs förstås på franska vilket eventuellt påverkar upplevelsen något i negativ bemärkelse för min del, eftersom jag blivit hjärntvättad under livet till att förknippa musik med det engelska språket (eller svenska). Franska är ett vackert språk, men när jag hör det i film eller musik får upplevelsen ofta en extra intellektuell krydda, vilket inte alltid är bra för en mer känslomässig njutning.

Så personligen skulle jag hellre rekommendera Marie-Pierres debutalbum än Si l'aurore. Hennes andra album har jag inte hört.


Tracklist

Side A
1. Rien À Faire
2. Cacher L'Hiver
3. Si L'Aurore
4. Il
5. Come Avant

Side B
1. Le Silence
2. La Toile
3. Papillions De Nuit
4. Dans Ma Tête
5. Dis-Moi