Camel - "Nude" (1981)

Den brittiska gruppen Camel har alltid tillhört en av mina favoritgrupper från den progressiva genren. Deras musik är relativt lättillgänglig och inte alltför komplex och komplicerad jämfört med en del andra band inom (den internationella) proggenren. Ändå fortfarande något av en utmaning för lyssnaren, på precis lagom nivå. Men när jag första gången lade Nude på skivspelaren blev jag förskräckt, skivan öppnar med en låt som lät som en riktigt smörig 80-tals poplåt. Och nästa lät ungefär likadan. Då stoppade jag bryskt skivspelaren, stoppade in skivan i hyllan och där fick den stå ospelad i många år. Så besviken var jag. Hade 80-talet till och med lyckats fördärva Camel?

När jag långt senare läste lite recensioner på nätet kring plattan förvånades jag över att den fick så höga betyg, ofta 4:or eller 5:or (på femgradiga skalor). Jag beslöt att ge den en ny chans. Nude är ett konceptalbum som handlar om den japanske soldat som blev kvar på en ö i många år och trodde att andra världskriget fortfarande pågick. Soldaten hette Hiro Onoda, och "Nude" härstammar från hans efternamn. Det här var bandets åttonde platta och den sista där trummisen Andy Ward medverkade, han lämnade sedermera gruppen på grund av en allvarlig handskada. Det är otydligt för mig vilka som var medlemmar i bandet, och vilka medverkade som studiomusiker, men på saxofon hörs Mel Collins, en gigant inom progmusiken.

När jag gav plattan en andra chans insåg jag att den ändå innehöll vissa kvaliteter. De flesta låtar är instrumentala, vilket är tur, de fåtal med sång är inte alls bra. OK, Drafted är faktiskt fin, men det är mer en ordinär popballad än prog, övriga låtar med sång är den skräckfyllda smöriga 80-talspop som nämndes inledningsvis. Lionel Richieklass. De instrumentala låtarna är dock lite mer som man är van att höra Camel, gitarrer som lirar i harmonier, mycket tvärflöjt och en hel del saxofon. En del udda taktarter. Men det är långt från den klass som bandet hade på de tidigare plattorna från 70-talet. Det är som om musiken har spelats in genom ett easy-listeningfilter. Soundet är mjukt och polerat, syntharna smöriga och de riktigt utmanande partierna saknas. Easy-listeningprog. 80-talet, vad ställde du till med!?

Så jag skulle rekommendera bandets tidigare alster istället för Nude. Betydligt bättre och roligare. Men funderar du över en platta med Lionel Richie, välj Nude istället.


Tracklist

Side A
1 City Life 5:02
2 Nude 0:22
3 Drafted 4:18
4 Docks 3:50
5 Beached 3:32
6 Landscapes 2:36

Side B
1 Changing Places 4:10
2 Pomp & Circumstance 2:03
3 Please Come Home 1:12
4 Reflections 2:45
5 Captured 3:13
6 The Homecoming 2:40
7 Lies 4:57
8 The Last Farewell: The Birthday Cake / Nude's Return 4:05